Dagliga notiser 2021 (ordspråksboken) Oktober
1/10 Puidoux och Chatel sol +15
Innan jag somnade läste jag ut en självbiografi av Guy Roux, för de som inte känner till detta fenomen så var han fotbollstränare i min franska favoritklubb AJ Auxerre i sammanlagt fyrtiofyra år. Ett världsrekord i modern tid. Guy Roux är även uppvuxen och bor fortfarande i en grannby till min kära hustrus födelseort. I ett av de sista kapitlen berättar han ytterst detaljerat om den stora hjärtoperation han tvingades genomgå för snart tjugo år sedan. Om cirkelsågen som skar upp hans bröstkorg, hur hjärtat kopplades bort från kroppen och alla hans hjärt- och lungfunktioner sköttes av en maskin.
Han var naturligtvis nedsövd och har bara fått höra talas om detta i efterhand men det var ändå så realistiskt beskrivet att det började göra ont i mitt lilla oroliga hjärta. När jag hade fått jobb på den fina privatkliniken i Lausanne skickade min chef mig på studiebesök i operations-salarna, om jag skulle planera och programmera dessa stora ingrepp för hjärtkirurgerna tyckte hon det vore bra om jag visste lite vad de talade om. Så jag har faktiskt sett en dylik operation i verkligheten och det är inte något man har lust att vara med om personligen. Jag skall göra allt som man säger till mig bara för att slippa lägga mig på denna slaktbänk.
Efter en supersnabb tur-och-retur in till Lausanne gav vi oss med vissa förhinder upp till den så kallade stugan. När allt var färdigpackat och vi var klara att åka blev vi stoppade på parkeringen av ett filmteam som höll på att spela in en ny serie för landets största TV-kanal. Vi fick sitta och vänta tjugo minuter på att alla fordon hade åkt förbi, två gånger för att de skulle vara säkra på att det blev bra. Detta är nackdelen med att bo i en naturskön omgivning, är det inte turisterna så är det TV.
I bergen var allting uppvuxet och inhöljt i spindelväv, som ett riktigt Törnrosa-slott. Sista gången vi var här var i slutet av juli. I den övre delen av den långsmala tomten hade bygg-teamet på tomten tagit ner en massa gamla fula träd som inte tillhörde oss, MEN låtit det mesta av de stora grenverken ligga kvar och skräpa inne vår tomt. Varför måste det alltid, alltid finnas nåt som man retar sig på och som måste ordnas upp på något sätt. Aldrig i livet att jag ger mig på att försöka rensa upp i röran, jag har redan haft alldeles för mycket problem med att köra vårat eget trädgårdsavfall till tippen. Varenda gång vi kommer upp är det nåt som måste åtgärdas, vi blev så trötta att vi inte ens orkade starta grästrimmern, hoppas det inte regnar i morgon.
2/10 Chatel sol +16
Jag visste att det skulle gå åt helvete, när jag skrev att jag skulle behöva en läkarsekreterare för att hålla reda på alla mina nya mediciner så var det inte bara ett skämt. Naturligtvis lyckades jag ta fel, det fanns ett piller som jag skulle ta tre av vars namn var nästan identiskt med ett annat där jag bara skulle ta ett halvt. Det tog två kvällar i rad innan jag kom på att jag hade gjort tvärtom. Inte undra på att jag kände mig yr och konstig. Jag fick inte lov att hantera den högljudda och bensinstinkande grästrimmern men gav mig istället på att riva upp tistlar, sopa ur garaget och klippa ner en massa buskar. Men huvudet snurrade ändå, jag hade tänkt städa ur bilen men det fick bli en annan dag.
Igår hade det varit ett fruktansvärt oväsen i omgivningen av alla byggnadsjobbare som höll på högt och lågt med alla nya konstruktioner som håller på att ringa in vår gamla stuga i en sorts enklav där tiden har stått stilla. Vi befinner oss utanför den moderna betongvärlden i vår lilla anakronistiska bubbla. Idag var det lördag och vi kunde sova till tio utan att bli väckta, när alla jobbarna var lediga var kvarteret helt dött. Inte ett ljud, inte en bil, inga vandringsturister och inte ens nån som klippte gräset. Bästa perioden på året att vara här, åtminstone fram till måndag morgon då byggnationen brakar igång igen.
Vi var och handlade på den enorma supermarknaden där vi var mer eller mindre ensamma, det var vi och möjligen tre andra kunder. Den bästa perioden på dagen är när kvällen kommer och allting blir ännu tystare, en och annan kråka flaxar förbi och fladdermössen kommer ut från vinden för att jaga mygg. Det är bara vi i hela världen. Det enda som gör mig sorgsen är alla dessa flygplan vars avgasslingor ritar långa linjer tvärs över himlen. Så länge som det är ljust men sedan ser man fortfarande ljusen som befläckar det blåsvarta himlavalvet. Även uppe i de folktomma bergen påminns man om civilisationen. Världen där ute.
3/10 Chatel mulet +14
I morse satt jag och surfade för att se om det händelsevis snart skulle dyka upp några av mina (engelska och amerikanska) favoritartister. Något som jag saknar oerhört är mina små resor kors och tvärs i närområdet för att se mina idoler och förebilder, det var så längesen som de kom på turné. Och varje år blir de med ålderns rätt allt färre. Men Joe Jackson ger sig ut på en stor turné i mars nästa år och Chuck Prophet tänker också våga sig över Atlanten. Men när jag kollade John Mayall's hemsida möttes av ett trist besked. Bluesens gudfader tänker ta en välförtjänt pension och sluta sin ändlösa turné jorden runt. Han är faktiskt 87år.
Efter en jättelång karriär lägger Mayall till sist sina blåa mockaskor på hyllan. Det var mindre än två år sedan som jag såg honom göra en underbar spelning på en rockklubb i Lausanne och vi fick också tillfälle att växla några ord medan han signerade sin senaste platta. Nu tänker han bara göra en sista skiva som släpps nästa år och från vilken han redan har en singel på gång med den helt underbara dubbeltydiga titeln "I'm as good as gone". That says it all. Tyvärr är det inte som Joe Jackson sjöng en gång: "I'm nineteen forever".
Mayall har följt mig hela mitt liv, jag hörde honom första gången när jag var fjorton år och blev ihop med en flicka från Borås på ett konfirmationsläger. Hon hade med sig sina favoritplattor och när vi fick lov att ha en kysk dansafton spelade hon bland annat en singel, "Jenny" med Master John.
Och vi dansade hela natten (kändes det som). Sen spelade hon också Fleetwood Mac, "My heart beats like a hammer" och "Shake your moneymaker". Efteråt blev mitt liv aldrig detsamma.
Vi tog en lång promenad i omgivningarna för att beskåda vilken inverkan de nya byggprojekt som inringar oss kommer att ha. Det är en enorm förödelse av naturen, för att bygga ett hus på några hundra kvm så förstör byggkranar och grävmaskiner ett territorium 5-6 ggr större än den färdiga byggnaden. Det är ingen vacker syn, där det förut var kohagar och träddungar finns det nu bara enorma lerschakt och vansinnigt fula betongkonstruktioner. Samtidigt har kommunen gett tillåtelse att riva två stycken stora och helt fungerande hotell byggda någon gång på 60-talet på två tomter alldeles bredvid. Allting är bara spekulation och absolut inget som ger mig lust att leva så mycket längre : "I'm also as good as gone".
4/10 Chatel dimma och regn +13
Jag vaknade mitt i natten och som så ofta visste jag först inte var jag var. Det var en så monumental tystnad att en fallande knappnål skulle låta som en bomb och det var så mörkt att jag inte såg handen framför mig. När jag skall upp och kissa får jag gå och treva mig fram längs väggarna för att ungefär veta var jag är. Att tända skulle förstöra allting. Friden varade inte länge, vi hade varit förskonade från oväsen hela helgen men nu var det en ny vecka och precis klockan sju körde grävskoporna och väghyvlarna igång igen. Så länge de gick på tomgång var det stilla entoniga brummandet från dieselmotorerna snarare sövande men när skoporna började sitt bankande och dunkande satte man sig spikrakt upp i sängen. Omöjligt att sova vidare.
När jag tittade ut såg jag knappt träden utanför, dimman var ärtsoppetjock och en kvart senare började det regna. Enligt prognoserna skall det hålla på hela dan och lika vackert som det är i bergen när solen lyser, lika vansinnigt deprimerande är det när det regnar. Att dimman gör att man bara ser några meter gör inte saken bättre. Till råga på allt så var brödet slut. Men eftersom stugan tjänar som en avstjälpningsplats för allt som är gammalt och omodernt så finns här en uppsjö av regnkläder, mössor och handskar. Det bara var sju grader i morse så vi bultade på oss och promenerade i regnet en kilometer ner till byns bageri.
I Cremières har vi ännu inte behövt elda än men sen vi kom upp hit i fredags har vi tänt brasan redan tidigt på eftermiddagen. Hustrun hade mailat och ringt projektchefen för det stora bygget i ovanändan av tomten, han kommer hit vid tiotiden i morgon för att titta på berget av trädrester som hans jobbare har lämnat hos oss. Samtidigt skulle vi behöva vara hemma i Schweiz, vi hade beställt tre kartonger vin som vi trodde skulle levereras i slutet av veckan men lastbilen hade redan varit där. Vi fick maila grannen och be om ursäkt för att våra kartonger tog plats i trappuppgången. Det är alltid ett aber med att ha två boenden, man kan inte vara på två ställen samtidigt. Ännu ett champagneproblem som Taylor Swift sjöng om.
Taylor Swift - Champagne problems
5/10 Chatel och Puidoux mycket regn +7 och + 12
Ännu en mer eller mindre sömnlös natt. Vanligtvis sover jag som väldigt gott uppe i bergen men nu har jag legat klarvaken flera timmar i sträck, tre nätter i rad. Anledningen skulle kunna vara att jag är orolig för mina hjärtproblem men så är inte fallet, på sin höjd är jag lite irriterad över alla i mina ögon onödiga kontroller och alla de mediciner som jag måste proppa i mig när jag varken vet vad de gör för nytta eller eventuellt har för biverkningar. Men jag vet varför jag är nervös och sover så dåligt, det är alltid precis samma visa när jag börjar planera för en Sverige-resa.
Jag gillar att resa men inte att flyga, och absolut inte flygplatser. Jag gillar att komma hemifrån ett tag men inte alltför länge. Jag har blivit allt mer hemkär med åren och jag gillar inte ovissheten, var jag skall bo, vem jag skall kunna träffa. All denna organisering och planering tröttar mest ut mig. Men allra mest ogillar jag att inte kunna rå mig själv utan alltid vara utelämnad åt andra och deras verksamheter. När tiden närmar sig för en resa, om så än bara till min hemstad Göteborg, så ligger jag alltid vaken och ältar vad som kan gå fel, vad som måste göras och kollas upp, vilka som måste kontaktas. Hela mitt resemaskineri dras igång och jag känner mig trött redan innan jag kommit iväg. Och just nu vet jag inte ens om det hälsomässigt är någon bra idé att ge sig ut på vägarna.
Efter ett långt snack med chefen för bygget hoppas jag att vi åtminstone har löst detta lilla problem, om man nu kan tro honom på hans ord. Vi drog av oss våra leriga stövlar och lämnade denna totalt övergivna by som för närvarande härbärgerar fler byggkranar än turister. Hemma i Cremières var allt sig likt, päronen på vårat lilla träd hade mognat men trastarna hade glufsat i sig drygt hälften av den redan så ynkliga skörden. Fåglarna vann med 10-8, eftersom vi är exakt åtta personer i huset blir det ett päron åt oss var.
Jag ringde min kompis Peter som just kommit hem från att ha legat tio dagar på sjukhus med ett brutet skenben. Han hade halkat i badkaret och slagit sig halvt fördärvad. Är du gammal, full eller överviktig, eller eventuellt alla tre, bör du skaffa dig dusch. Och han hade ingenting gott att säga om den svenska sjukvården, snarare tvärtom. Jag är glad över att ha sluppit utstå hans helt kaotiska och inkompetenta behandling, kanske skall jag inte vara så kritisk över att läkarna här nere verkligen vill kolla upp allting.
6/10 Puidoux alla sorters väder +10
Det blev en konstig dag, varje gång jag stack ut näsan så började det regna och så fort jag kom in igen så lyste solen. Rena rama aprilvädret. En fjärde sömnlös natt i rad började sätta sina spår, jag gick runt som i en dimma och orkade ingenting. Jag satte mig i alla fall ner för att traggla igenom de biverkningar som finns listade på produktbladen till mina mediciner. Det var åtminstone två som tog upp sömnsvårigheter som den vanligaste komplikationen man kunde råka ut för. Det känns lite konstigt för jag har alltid haft en extremt god sömn, nu känner jag mig mest som en zombie. Att ligga vaken på nätterna är inte min favoritsysselsättning även om jag just i natt fick skrivit en ganska rolig text till en melodi som jag haft liggande.
För övrigt inget nytt, som jag skrev till Florianne när jag skickade henne den gångna veckans blodtrycksvärden. Jag är yr och jag sover dåligt men siffrorna är stadigt på väg neråt, åtminstone sen jag slutat blanda ihop medicinerna och ta fel på doseringen. Eftersom det regnar mycket och är väldigt kyligt har det redan börjat bli alldeles vitt uppe på bergen på andra sidan sjön. Snön är förstås vacker men känns ändå lite tidigt, det var bara två veckor sen jag låg i sjön och badade. Och det är knappt tre månader till 2022, tre månader kvar innan jag är fri från detta i och för sig frivilliga bloggande. Men för någon med samma envishet som jag är detta skrivande av en nästan obligatorisk karaktär. Jag kan inte leva med tanken att inte slutföra något som jag har påbörjat. Ordspråk nummer 102 : Har man satt sig i blogg-båten får man ro den iland.
7/10 Puidoux sol +10
Det blir allt jobbigare att inte längre kunna sova som jag brukar. Normalt är jag någon som bara vänder mig om och två minuter senare sover jag, och även om jag går upp och kissar flera gånger så somnar jag alltid om mer eller mindre på stört. Nu går jag runt hela dan som i en sorts dvala, huvudet känns alldeles dimmigt och jag har svårt att tänka klara tankar. Jag har svårt att få omgivningen att förstå att jag inte är orolig för mina eventuella hjärtproblem utan att det är bristen på sömn som irriterar mig. Det är naturligtvis svårt att veta vilken av alla mina mediciner som är ansvarig för denna sömnlöshet, förmodligen en av de två sista som jag började ta. Men för närvarande vågar jag inte prova mig fram genom att utesluta någondera.
Det fanns inte ett moln på himlen, det var bara min skalle som kändes alldeles grumlig. Jag skulle behöva en lång promenad i det fria men eftersom bisen hade slagit till med sina allra kallaste nordanvindar var det knappt ett alternativ. Gick man ut höll man på att blåsa omkull. Det enda att göra var att snabbt sätta sig i bilen och köra ner till det branta vinområdet Dézaley som ligger precis vid sjön och nästan i lä bakom ett berg som effektivt blockerar vindstötarna norrifrån. Det blev en väldigt lång, vacker och skön promenad där vi dels kunde närstudera druvornas utveckling och samtidigt heja på ett eller annat skördeteam. Men det var förvånansvärt få som var ute och klippte trots att ungefär hälften av odlingarna fortfarande inte var skördade.
Det var en väldigt uppfriskande promenad som hade det goda med sig att jag fick ännu ett bevis på att jag faktiskt orkar med lite branta backar utan att få hjärtsnörp. Negativt var att min lilla pocketkamera började trilskas, det var on/off-knappen som inte ville vara med längre. Alltså inte mycket att göra åt. Jag missade några riktigt vackra foton eftersom jag inte kunde få igång apparaten. "Tout fout le camp" som man säger här nere, allting pajar eller går åt helvete. Jag hade ändå tänkt köpa en ny kamera snart men jag har inte riktigt råd just nu när massor av saftiga medicinska räkningar dimper ner varje vecka. Jag såg på kvällen att jag hade faktiskt blivit ganska solbränd av våran promenad i vinlandskapet.
8/10 Puidoux sol +12
Äntligen lyckades jag sova en hel natt, det var nödvändigt. Som vanligt var jag uppe på toaletten två gånger men båda gångerna somnade jag om och igår när jag släckte lampan dröjde det inte många minuter innan jag sov. Precis som vanligt. Jag vet inte om det berodde på den långa promenaden eller de fem öl som jag dels drack till maten plus till en spännande fotbollsmatch efteråt. Dessutom var det väldigt lugnt på senkvällen när ingen ligger och skumpar runt i portugisiskans stora soffa belägen två meter ovanför vår säng. Där hon bor var det förut en öppen vind så innertaket har inte en tillstymmelse till ljudisolering.
Igår morse åkte hon iväg med sin nya erövring och kom inte hem igen på kvällen, förmodligen har de tagit en romantisk minisemester nånstans för att fira sitt purfärska förhållande. Den nye snubbens servicebil står fortfarande parkerad på hennes plats. Ännu ett postorderförhållande som kanske kommer att lyckas, bland alla våra vänner och bekantskaper som blivit ihop under de senaste åren har datingkontakten tagits på sociala eskortsajter typ Tinder. Det fick mig att minnas att jag en gång för längesedan hade en fru som var fullständigt torsk på kontakt-annonser. Det var som en drog, hon kunde helt enkelt inte låta bli att kolla runt trots att hon redan var gift. Internet var ännu inte uppfunnet så då fick man läsa annonser i diverse blaskor och sedan skriva brev till redaktionen. Nu är allting busenkelt, man behöver bara klicka på mus...förlåt, MED musen och skaffa sig en brud eller brudgum och sedan leva lyckliga i hela sitt liv. Snacka om framsteg.
Eftersom det var fredagskväll unnade jag mig några glas vin efter en tuff vecka på "jobbet", jag tyckte att det måste väl ändå vara tillåtet trots att alla påstår att jag numera är hjärtsjuk. Jag hade ett tjugotal kapsyler som låg och skräpade som skulle sorteras in i dataregistren och på samlingsplattorna, det tog mig tre dar att få klart. Sen hade jag två nya låtar som jag fortfarande inte hade spelat in som jag också blev klar med idag. Alltså kändes det nästan som på den tiden när jag jobbade, när fredag kommer och man har gjort några goda dagsverken fick man äntligen lov att korka upp.
9/10 Puidoux mulet +9
Temperaturen utomhus är som mitt blodtryck, den fortsätter att sjunka. Dagarna bara går och snart är det vinter. Idag slapp vi i alla fall bisen. När de globala luftströmmarna gör att nordvindar drar in över Schweiz förstärks denna iskalla blåst till nästan orkanstyrka strax innan den når fram till Léman-sjön. Detta beror på att marktemperaturen på natten blir åtminstone tio grader kyligare än sjöns vidsträckta vattenyta som fortfarande håller nästan tjugo grader. Luften ovanför sjön värms upp av det varma vattnet, varm luft stiger alltid uppåt och skapar ett enormt tomrum ovanför sjön. Det är detta vacuum som gör att nordanvinden ökar till dubbla hastigheten när den passerar vår by på väg ner mot sjön.
Men om de höga vindarna kommer från söder så för de med sig varmluft. Som idag. Den uppvärmda luften precis ovanför vattenytan hindras då från att stiga uppåt eftersom luften högre upp är ännu varmare. Istället bildas fuktiga dimmoln som lägger sig som ett gigantiskt lock precis över sjön. Vi bor precis 350m ovanför sjön och har vi tur är locket av dimma inte riktigt så tjockt. Då skiner solen uppe hos oss samtidigt som det är mulet och småkyligt i grannbyn som ligger sjuttiofem meter lägre. Vi kan sitta på terrassen och sola men vi ser inte sjön som ligger dold av molntäcket. Idag hade vi inte tur, dimmolnet var massivt och vi skulle behöva komma upp över tusen meter för att få se solen.
Istället tog vi kugghjulståget ner till Vevey, dels för att gå på den stora lördagsmarknaden men i huvudsak för att träffa en kompis som vi inte hade sett på väldigt länge. Trots att hon bor i Vevey's grannkommun. Vi tog en fika och satt och snackade i en dryg timme. Vi tyckte inte det var så kallt så vi satte oss ute på gatan för att kunna ha en koll på folkvimlet. Det finns nog inte en enda stad i hela Schweiz där det bor så många galna och färgstarka personligheter, bara att kolla på människorna är som att vara på karneval eller cirkus. Inte undra på att det var här som Chaplin bosatte sig när han slängdes ut ur USA. Priset för denna uppvisning i originalitet var att vi kom hem helt stelfrusna och genast fick tända en rejäl brasa. Ännu ett vinter-tecken.
10/10 Puidoux lätta dimmoln +9
Det blir värre och värre, nu börjar jag till och med att klaga på vädret, precis som vilken annan pensionär som helst. Och dessutom är det orättvist, den dominerande vädertypen här på guldkusten är trots allt sol. Det är inte för inte som den norra stranden av Léman-sjön kallas för Schweiz Riviera och att vi har flest soltimmar i landet. Nere vi sjön växer det kaktusar och palmer, precis som vid Medelhavet. Här odlas kiwi, avokado och förstås en himla massa vin. Vinodlingar på 600 m.ö.h. är inte speciellt vanliga, åtminstone inte i Europa. Anledningen till att det funkar så bra här är det som jag kallar vårat "hål i himlen", trots att molnen hänger tunga över bergen i alla väderstreck runt sjön så lyser ändå solen över oss.
När de västliga luftströmmarna för med sig en massa mörka moln tror man att det skall börja regna men som ett under går molnen upp i tomma intet så fort de kommer in över den nästan 600 km² stora vattenytan. Det är ganska spektakulärt och en av anledningarna till varför jag älskar att bo här vid sjön. Dock inte för nära, neråt stranden finns bara vinodlingar, gyttriga byar och en massa vägar. Men ingen "natur". Uppe hos oss har vi färre turister och bilar men istället vidsträckta skogar och ängsmarker. Att kunna vandra ute i markerna utan att se ett enda hus är något väldigt ovanligt i detta så tätbefolkade område. Men ändå är det bara två km. ner till stranden.
Sent på eftermiddagen sjönk dimman ner mot sjön och uppe hos oss på blev det kanonfint, om än kyligt. Temperaturen steg från nio till tolv och solen lockade ut alla grannarna till lite jobb i trädgården. Alla utom portugisiskan. Men vi såg fortfarande inte sjön därnere under sitt ulliga täcke. På kvällen började vi planera en liten resa. På tisdag, alltså redan om två dar, tar vi tåget upp till Paris och stannar tre nätter. Trots att allting numera sker på internet så tar det en otrolig tid med alla bokningar, inte bara resan och boendet utan även alla spektakel och utställningar som man vill bevista måste numera bokas i förväg. Men det är skönt när det är klart och man har hela resan nerladdad i sin telefon. Då känner man sig nästan modern.
11/10 Puidoux sol +10
Det låg fortfarande kvar ett tunt lager med dimma precis ovanför sjön men eljest var det soligt och vackert. Att det var kallt gjorde inte så mycket när det är så fint, men man märker att solen inte alls värmer lika bra som för några veckor sen. Det förblir kyligt hela dan och jag fick lust att tända braskaminen redan tidigt på eftermiddagen. Men det måste ha varit en fantastisk dag ute i vinodlingarna, mycket sol, ingen vind och nästan ingen dimma. Och tillräckligt svalt för att man inte skall bli genomsvettig efter att ha klippt första raden med vinrankor.
Eftersom allt redan var färdigplanerat för Paris-resan i morgon så var det enda vi hade att göra idag att packa och försöka leta upp olika intressanta matställen. Plus att som vanligt boka ett bord om bistron verkade populär, något man nästan alltid måste göra nu för tiden. Sedan var våra tre dagar nästan fulltecknade, det var bara att åka. Ordspråk nummer 103 : Man skall inte köpa grisen i säcken när man boka ett bord och få den serverad på fat.
Annars hände inte mycket idag, den enda lilla utflykten gick till sopstationen. Vi har haft en gammal söndrig dammsugare liggande i bilen ganska länge och jag började allvarligt irritera mig på denna kaputta maskin som skvalpade runt i kofferten så fort man tog en kurva lite väl häftigt. Inte bra för blodtrycket. På tal om hjärtat så fick jag mail från min läkare som tyckte att mina värden såg riktigt bra ut, hädanefter behöver jag bara läsa av blodtrycket tre gånger i veckan vilket underlättar när man är ute och reser.
Vårt hus har fyra gröna brevlådor som klamrar sig fast på muren mellan tomten och gatan. De hålls uppe av två järnvinklar och en ganska lång, bred och tjock träplanka som tyvärr håller på att ruttna. Om inget görs innan vintern kommer alla postlådorna att dimpa i backen. Framför sågverket brukar det alltid finnas en stor hög med spillved där man kan plocka men idag var det soprent. Folk hamstrar väl inför vintern. På soptippen gick jag igenom deras berg av bortkastat trä utan att hitta något som passade, eventuellt måste jag ge mig av till Hornbach och måttbeställa en planka. Det känns onödigt men är nog det enklaste, jag skall i alla fall ge sopstationen ännu en chans när jag kommer hem från Paris. Annars blir det Hornbach.
12/10 tåget till Paris sol +13
Det var alldeles mörkt när klockan ringde och dessutom hemskt kallt, termometern i köksfönstret visade fem men inne i bilen var det bara tre grader och bildatorn varnade för halka ! Vi var lyckligtvis ute i god tid för på stationen började strulet. Parkeringsautomaten tog varken emot kort eller sedlar. Att parkera i nästan fyra dagar skulle bli dyrt men ändå inte alls lika kostsamt som att få böter. Vi fick lätt panik, vi kunde inte betala och tåget var snart på ingång.
Till slut hittade jag ett undangömt telefonnummer som man kunde ringa om det var något fel på automaten. Och det var till och med någon som svarade och tog emot alla våra uppgifter. Vi skulle förmodligen få en böteslapp men i så fall kunde vi ringa samma nummer igen och få bötesbeloppet annullerat, och kanske en räkning för den tiden vi faktiskt stått på deras parkering. Vi får se. Allt detta tog sin lilla tid men vårat tåg var som ett under försenat med tio minuter, någon vänlig förvirrad människa hade tryckt på en larmknapp på station innan Puidoux och föraren måste ut och kontrollera att det inte brann någonstans innan han kunde köra vidare. Men trots förseningen hade vi fortfarande hade gott om tid att byta i Lausanne.
Resten av dagen fortsatte nästan utan missöden. Vi kom nästan fram till Paris i tid och fast att det nästan var omöjligt att köpa metrobiljetter eftersom alla automater på Gare de Lyon var ur funktion så kom vi långt om länge fram till hotellet. Som var bättre än vad vi hade vågat hoppas. Eftersom det var tre år sedan jag var i Paris blev jag chockad av denna otroliga intensitet. I denna Post-Covid hade staden snabbt återtagit sina normala proportioner. Allting var överdimensionerat, trafiken, folkvimlet, trängseln och stressen. Det var visserligen färre turister än vanligt men det gjorde bara att parisarna fick fritt fram för sitt otroligt uppskruvade tempo. Det gällde att hänga med för att inte bli överkörd, både bokstavligen och symboliskt.
13/10 Paris sol +15
Det blev en otroligt aktiv dag som slutade i sängen, utan några ekivoka baktankar. Efter en lång dag på Paris alla gator var vi helt enkelt så trötta att vi på kvällen inte orkade ge oss tillbaka ut på stan för att käka middag. Istället köpte vi en flaska vin och diverse picknickmat att förtära i sängen. Min otroliga trötthet berodde bland annat på att jag hade haft så svårt att sova natten som gick, vilket i och för sig var mycket underligt. Jag hade aldrig bott på ett hotell i Paris som varit lika tyst, temperaturen i rummet var perfekt och madrassen likaså. Absolut inget att klaga på och ändå låg jag vaken långa perioder.
Halv åtta startade ett ganska bullrigt renoveringsarbete nere på innergården men då var jag sedan länge vaken och det var ändå snart dags att gå upp. Vi hade bokat ett konstevenemang klockan tio på morgonen, en timslång videoinstallation i en före detta industrihangar baserad på Dali's alla tavlor och Gaudis byggnads verk. På de stora tomma väggarna men även i taket och på golvet projekterades dessa manipulerade konstverk till en väldigt passande musik, en sorts Best of Pink Floyd. Efteråt gick jag och köpte tolv flaskor gott öl i ett litet hål i väggen där man hittar Paris bästa ölbutik. Hop Malt Market på Rue St. Maur 79 i elfte arrondissementet, lägg det på minnet.
Strax före fyra på eftermiddagen skulle vi vara på ett gigantiskt nybyggt museum i Boulonger-skogen som är uppkallat efter Louis Vuitton. Det liknar mest ett futuristiskt rymdskepp och även om utställningen var intressant så var det till viss del byggnaden i sig som tilldrog sig det största intresset. Bland annat kunde man gå ut på taket och få en fantastisk vy över stora delar av staden. Så även om den samling man visade innehöll över 200 målningar av de bästa impressionisterna blev det till slut som en konstnärlig överdos som bara var tröttsam. Så efter att ha gått där i tre timmar var det skönt med en picknick på sängkanten.
Ett gott vin, fönstret halvöppet och med utsikt över en underbar solnedgång ovanför Paris takåsar. Det var romantiskt så det räckte. Min första utlandsresa någonsin gick till Paris. Med tåg förstås. Året var 1969 och jag var bara fjorton år och okysst. I mitt långa liv är det få begivenheter som har varit lika formaterande, Paris -69 finns för alltid förankrat som en referens i mitt medvetande. Vi snorungar från Sverige hamnade till råga på allt mitt uppe i de nya kravaller som blossade upp när studenterna firade ettårsjubileum av den stora maj-revolten året innan.
14/10 Paris sol +16
Full rulle idag igen. Jag vaknade återigen väldigt tidigt men i morse stoppade jag in öron-pluggar och lyckades somna om. Sedan sov jag ända till kvart i tio vilket var behövligt. Vi hade redan bestämt att vi skulle skippa hotellets vedervärdiga frukost, speciellt kaffet var helt odrickbart. Sedan hoppade vi direkt på 69:an, och då talar jag tyvärr inte om denna akrobatiska samlagsställning, det var längesen nu. Men 69:an i Paris är en förträfflig busslinje 200m från hotellet som tog oss tvärs igenom hela stan utan att behöva byta. vi åkte alltså från Père Lachaise i nordost till Montparnasse i sydväst med samma buss och vid denna tiden på dan var vi nästan ensamma, vanligt folk var på jobbet.
Planen var att shoppa, gå på utställning och äta, våra tre huvudsakliga sysselsättningar. Medan jag var på Maillol-museet och såg en stor retrospektiv utställning över Uderzo och hela hans långa karriär som serietecknare (Asterix med mera) så hittade hustrun ett par snygga vinterhandskar. Efter en utsökt måltid på den lilla lunchbistron "Au Babylone" ville hon fortsätta med diverse skoinköp. Då började det bli lite jobbigt så tillfälligtvis skilde våra vägar sig åt. Jag uppsökte ännu en liten butik som sålde all världens öl, det kommer att bli tungt att släpa hem när vi tar tåget i morgon. Sedan gick jag hem till hotellet och la mig raklång på sängen, Paris tar musten ur en.
När frun hade shoppat färdigt och kom till hotellet frågade receptionisten henne om hon visste att hon hade en förtjusande monsieur på rummet. Hon svarade att hon var rädd att det var samma som vanligt. Då fick hon dagens visdomsord av den gamla damen i receptionen. Ordspråk nummer 104 : Ibland är det bäst att nöja sig med vad man har. Den vakne läsaren upptäcker lätt att jag ibland hänger mig åt gubbsjuka grubblerier med återblickar mot en gloriös forntid då allt var möjligt. Idag blir det bara patetiskt när det knappt längre finns någon lust kvar och gapet mellan vad man eventuellt vill och vad man kan blir allt större. Detta är det värsta med att bli gammal och hjärtsjuk. Alla dessa tabletter som gör att allting går ner och inget längre går upp.
15/10 Paris och tåget soldis +16
En tämligen avslagen sista (halv)dag i Paris, jag hade druckit lite för mycket kvällen innan och kände mig rätt trött. Jag hade provsmakat några av mina nyinköpta öl medan jag väntade på hotellrummet, sedan gick vi ut och åt på ett gammalt välrenommerat brasserie som nyligen bytt ägare. Dock ej till det bättre, vi blev väldigt besvikna på det mesta. Utom den underbara Alsace-Crémanten som vi tog som aperitif, och som vi även fick ytterligare varsitt stort glas av innan vi gick eftersom vi hade berättat för hovmästaren om allt som inte var bra. Alla restauranger i Paris verkar ha gått ner sig eftersom de har så svårt att hitta kvalificerad personal, både i köket och i salen.
I morse hade vi inte så många idéer kvar på vad vi kunde hitta på, inget som verkligen lockade. Efter att ha packat och lämnat hotellet tog vi en tunnelbanelinje som går tvärs över hela den södra delen av stan, från Nation i öster till Triumfbågen i väster. Det verkar ju inte särskilt roligt men faktum är att denna långa linje passerar drygt hälften av sin sträckning ovan jord, på en sorts högbaneräls som gör att man har en fin upphöjd utsikt över stadens folkliga kvarter. Tanken var att promenera nedför Champs-Elysée till Tuilerie-trädgården och titta på Maillols och Rodins fantastiska skulpturpark. Men vi orkade inte ända fram, vi var hungriga och trötta och ville bara sitta ner och äta något gott. På ett annat anrikt brasserie vid Bastiljen som heter Bofinger var allting mycket bättre och vi kunde lämna Paris efter en verkligt god måltid.
Trots att vi hade gott om tid höll vi nästan på att missa det fullsatta tåget, det var en kö utan dess like bara för att komma ut på perrongen, i Frankrike kan du inte åka tåg längre utan att visa upp ditt Covid-pass, och ha mask på dig, och förstås visa upp din biljett. Vi hann precis sätta oss ner på våra platser innan tåget gick. Sen dröjde det inte länge förrän det kom en ny kontrollant på tåget för att få se biljetterna än en gång och för att meddela oss att vi kunde inte längre komma tillbaks till vårat hem i Schweiz utan att fylla i en ankomstdeklaration om vem man är, var man bor, var man har varit och vilket tåg man tog. Och detta dokument måste man leta fram på schweiziska hälsomyndighetens hemsida. Jag blev så himla irriterad att jag höll på att spricka, jag har inte ens nåt internet-abonnemang till min mobil men tyvärr fanns det gratisinternet på tåget så jag slapp ändå inte undan. Ordspråk nummer 105 : Alltid något sa fan när han lämnade Paris. Som plåster på såren hade vi konstigt nog inte fått några böter på stationsparkeringen. Vi hade stått gratis i fyra dar, något som vanligtvis kostar 300kr.
16/10 Puidoux sol +12
Det var underbart att äntligen komma hem och det bästa är nästan vattnet. Jag var kroniskt törstig efter all salt mat vi hade ätit under fyra dagar i Paris och att komma hem till vårat underbara källvatten i Puidoux blev en verklig befrielse. Kranvattnet hos oss kommer direkt från berget alldeles ovanför byn och det gamla bynamnet Puit-Doux betyder faktiskt ordagrant "Den ljuva källan". Så redan de första kelterna som bosatte sig här för tusentals år sedan visste att uppskatta vårat vatten. Jag drack nog en dryg liter innan jag la mig och att jag sedan var uppe och kissade fem gånger gjorde inte så mycket.
Tyvärr var det inte bara blåsan som störde min sömn, i går kväll åt vi några små fruktpajer på päron och äpple som vi hade hittat på väg till tåget på ett litet privat konditori. Yttersta pajkanten var tyvärr stenhård, eller också var det helt enkelt en liten stenbit i degen. När jag tog ett rejält bett med kindtänderna kändes det som om jag bet i sten, det var inte pajen som gav med sig utan tanden. Jag var livrädd att den hade spruckit eller att jag hade tappat en plomb men det verkade som om allting satt där det skulle, förutom att tanden var lös. Den gick att vicka på och det gjorde fruktansvärt ont. Mitt i natten fick jag en sån tandvärk att det var omöjligt att sova och kinden var alldeles svullen. Jag gick upp och tog en stor dos Dafalgam som är ett smärtstillande som alltid har god effekt på mig. Jag fick vänta länge innan smärtan började avta men sen sov jag gott resten av natten.
När jag vaknade kändes kinden fortfarande avdomnad men nattens hemska tandvärk kom aldrig tillbakamed samma intensitet. Jag njöt av hemmets små rutiner, en riktig frukost med yoghurt, müsli och svenskt kaffe. Dagens tidning i brevlådan och gå igenom all post från den gångna veckan. Ordspråk nummer 106 : Det är de små små detaljerna som gör det. Så trots att GAIS förlorade igen var jag i alla fall glad över att vara hemma. Enda malörten i min stora kopp med antiförkylnings-te var att ju mindre jag kände av tandvärken, ju mer fick jag ont i halsen igen. En liten ÖLI (övre luftvägsinfektion) som jag drog på mig på Paris kyliga gator. Inne i skuggorna var det faktiskt himla kallt och dragigt, jag borde ha haft med mig en stor och varm halsduk.
17/10 Puidoux sol +12
För att vara en sömnig söndag på landet var dagen ganska hektisk, bonussonen kom förbi med flickvännen och en kompis som hade en underbar blandrashund som precis liknade min saknade Sally, frid över hennes minne. Men det gjorde lite ont i minnet att se denna vackra hund som var så lugn och snäll, jag skulle gärna vilja ha en likadan. De hade tillbringat helgen uppe i stugan och firat Cyrilles födelsedag och tittade bara in. Vi drack en flaska vin på terrassen och sen drog de vidare.
Själv jobbade jag halva dan med mina kapsylregister, Frankrike har förbättrat sig något enormt på ölfronten. Det har ju alltid varit i första hand ett vinland men de verkar ha anammat vissa delar av ölkulturen och det finns numera en uppsjö av mikrobrasserier som dessutom lägger vikt vid att ha unika intressanta kapsyler. Jag kom alltså hem från Paris med tolv ölflaskor (som var ganska tunga) och ytterligare elva nya kapsyler (från de flaskor som jag hade druckit upp på hotellet).
Tjugotre kapsyler på fyra dagar i Paris var anmärkningsvärt och jag skulle ha kunnat få med mig många fler om jag hade haft plats, muskler och tid. Det fanns inget kylskåp på rummet men fönstren vette mot norr och eftersom temperaturen i skuggan var så låg kunde jag ställa flaskorna på fönsterbrädet och få dom precis lagom kalla. Nu återstod bara att dricka upp de som jag haft med mig hem. Det fick bero till nästa helg, för närvarande kände jag en viss mättnad.
18/10 Puidoux sol +13
Mina blodtrycksvärden var inte optimala, en resa till Paris var väl inte precis vad min kardiolog skulle ha rekommenderat mig för att få ner blodtrycket, för mycket mat som var för salt och för fet, för mycket alkohol och så naturligtvis alldeles för mycket stress. För parisborna måste allting gå fort, de har inte mycket tålamod och de rusar fram på gatorna. I denna Postcovid var de värre än vanligt med en nästan patologisk frenesi. Det var först idag som mina uppmätta värden inte längre steg utan visade på en liten men ändå synbar förbättring. Aningen lägre men ännu inte riktigt som det var innan Paris.
Som diplomerad brevlåda-reparatör var dagens sedan länge planerade arbetsuppgift att försöka göra något åt husets fyra boxar som sitter uppradade som fågelholkar innanför sten-muren ut mot gatan. De är fastskruvade på en stor planka som i sin tur vilar på två bastanta vinkeljärn ingjutna i muren. Så långt allt väl. Problemet sen förra vintern är att plankan har börjat ruttna och de långa bultarna som håller fast den i vinkeljärnen har ätit sig långt in i träet. När som helst kunde bultskallarna gå rakt igenom plankan och då skulle alla fyra postlådor ramla i backen och förmodligen inte överleva fallet.
Jag började direkt på morgonen med att montera isär hela konstruktionen som för varje dag blev alltmer lik Babylons hängande trädgårdar, lådorna lutade så väldigt att posten nästan ramlade ut. Det gick åt väldigt mycket FemFemtioSex för att få alla små muttrar att börja snurra men efter två timmar hade jag äntligen fått isär hela byggsatsen. Nu gällde det bara att hitta en ny planka med exakt samma dimensioner, det fanns fortfarande ingenting varken på återvinningscentralen eller sågverket så det fick alltså bli Hornbach. Jag tillbringade en timme på deras hemsida innan jag lyckades få till min beställning, bara för att få till svar att plankan inte skulle bli färdig förrän nästa dag. Fyra timmar senare fick jag dock ett mail om att min långa träbit var klar att hämta så jag körde och hämtade den på stört precis innan de stängde. Franskt Ordspråk nummer 107 : Il y a qu'à... (så nu är det bara att....).
19/10 Puidoux sol +14
Jag fick knappt en blund i ögonen, det var fullmåne och väckarklockan stod på halv åtta. De senaste månaderna har flödet av varmvatten i våra kranar gått från dåligt till nästan obefintligt, en stråle lika löjligt svag som när jag är uppe och kissar på nätterna. Rörmokaren skulle komma strax efter åtta för att rensa ur de hårda kalkavlagringar som täppte till utloppet i varmvattenberedaren så vi skulle kunna duscha normalt igen. Efter en snabb frukost började jag med brevlådorna. Jean-Dénis kom med sin stora borrmaskin och hjälpte till, han borrade och jag monterade och efter en timme var allt på plats igen. Spikraka lådor som stod som spjut rakt ut från muren istället för att hänga lika slappt neråt som den kroppsdel jag använder under mina nattliga promenader till toaletten. Jag vet inte riktigt vad man får publicera på nätet. Ordspråk nummer 108 : En kuk är en kuk om än i en oansenlig blogg som ingen läser.
Efter ytterligare en timme försvann det tjocka lagret av dim-moln och en välbehövligt varm sol tittade fram. Vi tog bilen till Oron och storhandlade och sedan plockade jag ut min cykel. Denna morgon som hade börjat med kyla och fukt blev helt plötsligt till en av de vackraste höstdagarna hittills. Inte den minsta vind-pust och temperaturen var idealisk för en cykeltur. Jag gav mig av ner genom vinodlingarna som på vissa ställen hade börjat skifta i gult, om ytterligare någon vecka kommer hela Lavaux att skina som ett glittrande guldtäcke. Trots att det var en alkoholfri dag cyklade jag bort till Amstein och hittade fyra nya ölsorter och på hemvägen satte jag mig på en bänk vid en av de små promenad- och arbetsvägar som går genom odlingarna och drack en enda öl på enbart 4%, det räknas inte.
Det var så underbart vackert att man knappt trodde sina ögon, jag hade en utsikt på mer än 180 grader över sjön förstås, nästan ända ner till Genève, men också upp mot en mängd höga sockertoppsalper snett bakom mig. Och runt omkring mig var det bara vinplantor överallt, visserligen lite tomma nu när skörden var över men fina ändå. Precis när jag kom innanför dörren ringde Gustav och berättade en helt otrolig historia om allt strul och alla missöden som plötsligt hade hopat sig runt deras husbygge ute i Alingsåsskogarna. Men han verkade ta det ganska bra, jag skulle brutit ihop direkt.
20/10 Puidoux halvklart +16
På tal om tryckfrihet (2). Jag hade lagt mig tidigt men var så trött att jag inte orkade läsa, jag slötittade på en match med Milan på mobilen. Zlatan blev inbytt och började med att sparka en stor neger i huvudet. Eller "en man med afrikanskt ursprung" som det numera är såsom man måste beskriva våra mörkhyade bröder. Mr. Z har alltid varit bra på höga sparkar och detta var ännu ett akrobatiskt konststycke. Inte illa för en fyrtioåring. Negern klarade livhanken och spelade vidare med ett brett kritvitt bandage om skallen vilket fick mig att tänka på en svartvit poliskonstapel från min barndom. Och Zlatan kom undan med bara en varning. Griezmann hade gjort precis samma sak mot Firmino i en annan av kvällens matcher och han blev utvisad direkt. Men Firmino är ju inte neger så det är väl inte samma regler som gäller. Ordspråk nummer 109 : Skall du sparka nån i skallen så sparka på en neger, annars blir du utvisad.
På tal om tryckfrihet (3). Nästa gång jag kommer till Göteborg måste jag försöka få tag på Bengt Anderbergs bok "Amorina" på något antikvariat. Förlaget vägrade ge ut den på nytt eftersom han har skrivit om en "neger". Som tonåring gav Lundby-Bengt mig mycket njutning och tillfredställelse när jag tjuvläste Kärleks-böckerna som föräldrarna hade undangömda längst in i ett klädskåp. Jag var väldigt fascinerad över att man kunde skriva om sådana saker i en bok, och med alla dessa förbjudna ord. Sedan flyttade han till Bornholm för att nyktra till och jag tappade kollen på vad han skrev.
Trots att jag drack en öl i lönndom på cykelturen igår har jag fortfarande arton flaskor som står och väntar på att bli av med sina kapsyler. Jag vet inte var det skall sluta, kanske med att det blir jag måste sluta med mitt samlande. Jag hade redan stora avvänjningsproblem och abstinenssymtom på den tiden då jag beslöt att sluta samla vinylskivor. Jag har egentligen aldrig gillat öl, åtminstone inte det blasket som fanns när jag var ung. Jag har alltid tyckt mycket bättre om vin. Det finns en mängd kapsyler som jag faktiskt avstår från eftersom jag inte köper öl av Guinness-typ eller belgiska Lambic. Kriek=Urrrk. Men med dagens uppsjö av mindre bryggerier är det en ren fröjd att dricka deras goda öler, särskilt som de nästan alltid har snygga och roliga kapsyler. IPA=Hurrra.
21/10 Puidoux halvklart +12
Ibland fuskar jag och berättar ungefär vad som helst utom just om det som eventuellt kunde ha hänt under dagen. Men som aldrig hände. Det är ändå en utmaning att finna något att skriva om varje dag. Vad som helst. För jag måste erkänna att som pensionär, och förmodligen också som löneslav, så kan dagarna ibland vara löjligt repetitiva. En oändlig radda av upprepningar. Inget nytt under solen och inga nya perspektiv i sikte. Det är väl ungefär det som kallas livet, på gott och ont. Även när det inte är så spektakulärt så håller man god min och spelar spelet. För att nån gång i framtiden kunna säga att man löpte linan ut. Man har det man har och man vill ingenting mista. Medan jag skriver detta känner jag mig som flosklernas världsmästare. Men flosklerna tillhör också vårat liv. Ordspråk nummer 110 : En inställd konsert är också en konsert.
Vi gjorde ännu ett sista ryck i trädgården, klippte bärbuskar och rosor, grävde upp de tre potatisplantor som fortfarande stod i jorden och plockade de sista haricotvertsen och de sista (gröna) tomaterna. De potatisar som inte var angripna av svamp var väldigt goda tillsammans med några inte helt färska men ändå helt ätbara rödspättefiléer och lite remouladsås. För andra dagen i rad gick vi vår sedvanliga långpromenad över de böljande fälten bakom byn, det är lagom platt innan de branta stigningarna upp mot berget tar över. Vi såg inget speciellt men det är alltid skönt att röra på sig och vi försökte att gå riktigt fort så det blir lite motion. När vi kom hem spelade jag in den senaste sången som jag skrev härom natten när jag låg vaken och väntade på att rörmokaren skulle komma. Alltså en helt vanlig dag i min pensionärs-tillvaro. Att GAIS förlorade igen börjar också bli så oerhört vanligt att jag inte orkar gråta längre. Det finns inga tårar kvar.
22/10 Puidoux halvklart +10
De nya grannarna skulle få ett nytt dubbelfönster med kulissöppning levererat till veranda-utbyggnaden framför deras lilla studio. De hade förvarnat om att det kunde bli bullrigt eftersom det var en stor byggkran som skulle lyfta hela fönstret tvärs över vårt trevåningshus och sänka ner det i deras trädgård på andra sidan huset. Jag vaknade som vanligt strax före nio och såg en lastbil med ett enormt släp köra iväg med ett stort fönster. Underligt. Men jag fick en förklaring lite senare, det var det gamla fönstret de stack iväg med, det nya hade redan flugit över huset och det gamla tagit samma väg tillbaka tidigt på morgonen medan vi låg och sov och inte hörde ett knyst. Då sover man bra. Efter frukosten åkte vi till Ikea.
Detta måste vara en av de största skandalerna i världshistorien, ett Ikea-varuhus i Schweiz utan svenskt knäckebröd. I över två månader. Det är något så helt otänkbart så jag börjar fundera på om jag verkligen är vid mina fulla sinnens bruk eller om jag börjar hallucinera. Jag var nästan kompis med Ingvar en gång i tiden, om han fortfarande hade levat skulle jag ha kunnat ringa direkt till honom och klaga. Han kom ofta till vår klinik när han började få problem med hjärtat (han också). Och varje gång han var på ingång såg min chef till att jag jobbade så jag kunde hjälpa honom med alla formalia eftersom hans franska inte var mycket att hurra för. Innan han flyttade hem till Sverige för gott kom han till jobbet och gav mig en flaska vin som tack för mitt tolkarbete. Jag hoppas han inte ligger och vrider sig i graven. Inget knäckebröd på Ikea !!! Ordspråk nummer 111 : Ett Ikea utan något svenskt knäckebröd är som Paris utan sitt Eiffeltorn.
Efter Ikea åkte vi nästan vilse ute på landsbygden, vi skulle titta på en liten konstutställning på ett litet okänt galleri i en väldigt liten by mitt ute ingenstans. Fast att vi redan varit där för några år sen var det nästan omöjligt att hitta. I denna stora jordbrukskanton som heter Vaud är det en enorm skillnad mellan stad och landsbygd, det är två helt olika världar. Kommer man ut en bit på landet är det som att flyttas tillbaka åtminstone femtio år i tiden, kanske mer. Till ett samhälle där inget rör sig, där allt står still. En sorts tidsbubbla eller ett jättelikt friluftsmuseum.
23/10 Puidoux sol +10
Det var den första natten i höst med en aning nattfrost, när jag tittade ut i morse såg jag att daggen hade bildat ett litet vitt lager på taket nedanför oss. Men idag fanns det inte ett moln på himlen så det blev snabbt varmare. Det var stora skaror ute och promenerade, dock färre cyklister än vad jag hade räknat med helgen efter att vi fått besked om att Tour de France skall passera förbi oss nästa juli. Detta var den största nyheten här nere i veckan som gick. Vi svenskar har svårt att förstå hur stort och viktigt detta sportevenemang är. Miljoner fransmän lägger sin semester så att de skall kunna följa tävlingen på plats dag ut och dag in i nästan en månad. Varje morgon ger de sig av tidigt för att hitta ett strategiskt ställe på nästa etapp där de kan slå upp campingbordet och parasollen och plocka fram alla flaggor och banderoller.
Det är lika mycket pengar, ära, mediabevakning och jippo runt ett TdF som ett fotbolls-VM eller ett OS. Och eftersom man inte behöver vara miljonär för att se själva tävlingen (som på fotboll t.ex.) så har den behållit sin karaktär av ett ytterst folkligt skådespel för de människor som vi väljer att kalla "små". Vanligt folk från alla landsändar med ynkliga inkomster. Det räcker att ha en campingcar. Cyklismen är lika rutten som de flesta andra sporter med doping, kommersialism och uppgjorda tävlingar men det beror mera på samhället och pengarna. Cyklisterna själva kommer från enkla förhållanden och har inget att säga till om.
Nästa sommar kommer en etapp som räknas som relativt platt att ha Lausannes Olympia-stadium uppe på höjderna ovanför stan som slutmål. Det enda svåra och eventuellt utslags-givande partiet blir målgången med en stigning på 9% tvärs igenom hela stan. Nästa dag startar man söderut och cyklar upp längs sjön på den branta backen genom vinodlingarna. Precis vid vår brödaffär i Chexbres gör man en 360graders-sväng och tar den gamla landsvägen mot Chardonne och vidare norrut. Då passerar man bara några hundratal meter nedanför vårt hus.
Tyvärr kan vi inte se något från vår terrass eftersom det är ett brant stup ner mot landsvägen men det är inte långt att gå för att få en utmärkt plats. Bansträckningen löper rakt igenom vårat promenadområde. Som om detta inte vore nog så är denna dagens slutmål Chatel. Men skulle vi vilja se även denna målgång får vi skynda oss och göra en sväng runt halva sjön och köra upp bakvägen genom Frankrike till Chatel. Vår vanliga korta bilväg kommer förstås att vara avstängd eftersom det är där de skall cykla. Sen jag kom hit har jag följt TdF varje år på TV, nu får jag äntligen se det på riktigt.
24/10 Chatel sol +10
Det hände inte mycket igår men jag hade haft ett långt snack med Peter och till slut bestämde jag mig för att det var dags att skaffa mig en biljett upp till Sverige. Det fick bära eller brista. Jag kunde inte gå och vänta på att min läkare skulle besluta något om min fortsatta behandling. De värsta biverkningarna med alla mina nya mediciner hade klingat av och jag kände mig bättre än på mycket länge. Det var också en ekonomisk fråga, om man köper en biljett i sista stund blir det alltid 3-4 gånger dyrare.
Efter lite trassel med KLM's hemsida kunde jag till sist hitta en hyfsad resplan som inte verkade för stressig även om jag som vanligt måste byta flyg i Amsterdam. Jag lyckades till sist lösa in min "voucher" på 1700kr från mars 2020 när jag inte kunde utnyttja min resa p.g.a. Covid. Jag flyger alltså till Göteborg den 12 november för endast 800kr och stannar i hela elva dar. Den första helgen kommer Cesar och Doris vara i stan så att vi också skall kunna träffas utan att jag behöver åka upp till Stockholm.
Vi vaknade ganska sent men var snabbt ur startgroparna och kom upp till stugan redan vid tolvtiden. Det var ett helt underbart väder, lite kyligt förstås men inte en vindpust och inga moln. Något som är ganska ovanligt i Chatel. Vi stannade till vid turistbutiken i serpentinvägen upp mot passet och köpte deras underbara rågbröd. I dessa backarna fanns det redan ett helt gäng med cyklister som ville pröva på en av etapperna i Tour de France. TdF är stort men jag kommer aldrig att förstå hur hjärnorna fungerar på dessa cykelfantaster. Vad kan få dem att cykla upp i Morgins-passet bara för att ha cyklat samma sträcka som deras idoler, nio månader innan tävlingen går av stapeln!! Detta är nånting som övergår min fattningsförmåga.
Eftersom det var söndag var det stängt överallt i Chatel men hade vi med oss en racletteost och ett gäng potäter. Jag drog direkt igång med en av de två anledningarna till varför vi åkte upp, att byta till vinterdäcken som vi har stående i garaget. I morgon skall vi försöka göra något åt den andra anledningen, att försöka hitta en skogshuggare i byn för att hjälpa oss ta ner en gran som är fullständigt död. Bonussonen som har en utbildning som skogshuggare var uppe förra veckan och konstaterade att det var granbarkborren som hade tagit livet av detta stora träd. Problemet är inte direkt att få ner trädet, det kan han förmodligen klara av. Men sedan måste man snabbt göra sig av med det infekterade virket och vi har varken släpkärra eller dragkrok. Därför behöver vi professionell hjälp.
25/10 Chatel sol +9
Jag vaknade tidigt av att alla byggmaskiner drog igång igen. Det var slut på helgfriden. Sedan hände det som numera händer alldeles för sällan. Och varje gång det faktiskt funkar tänker jag att detta kanske var den sista gången i mitt liv. Vid min ålder och med alla de potens-nedsättande hjärtmediciner som jag tvingas proppa i mig är varje nytt tillfälle som ett litet mirakel. Det var en nåd att stilla be om att denna lyckliga stund kanske skulle kunna återupprepas ännu en gång. Ordspråk nummer 112 : Man skall aldrig säga aldrig och inte ge upp hoppet.
När vi kom upp igår tycktes byn full av folk men det var mest helgturister som ville köra lite mountainbike eller fjällvandra i det vackra vädret. Idag var det visserligen den vanliga måndagsrusningen i mataffären av infödingar som skulle veckohandla men uppe hos oss på höjden var vi helt ensamma med byggjobbarna som fortsätter att omringa huset. "Våran" skogshuggare och tillika vedförsäljare går inte längre att få tag på, han verkar ha gått i pension eller flyttat för han svarar inte någonstans och i kommunalregistret står hans företag som "avregistrerat". Min fru försökte ringa en annan trädfällare men fick bara tag på hans fru som meddelade att maken var ute i skogen hela dan. Så vi fick försöka igen framåt kvällen.
Det var ingen värme i luften men solen värmde förvånansvärt väl och det gick att sitta i bara skjortärmarna och läsa ute på den långa balkongen. Med tanke på att det snart är november och att vi befann oss på 1300m höjd var detta också ett litet mirakel. Till slut fick vi tag på den ständigt upptagne skogsmannen men denna veckan hade han absolut inte tid att komma, kanske till nästa helg. Så vi åker förmodligen hem igen i morgon eller på onsdag, vi har tänkt gå på en stor matmässa i den lilla staden Bulle som ligger norröver i kantonen Fribourg. Det brukar vara väldigt trevligt med en mängd olika provsmakningar, bland annat av diverse viner som vi normalt inte träffar på "hemma" i Lavaux. Sen blir det väl att åka upp hit på söndag igen.
26/10 Chatel sol +8
Även idag vaknade jag av att byggjobbarna startade sina grävskopor och lät de gå på tomgång för att de skulle bli varma. Det var fortfarande mörkt ute och det monotona surrandet från motorerna gjorde att jag lyckades somna om, en liten stund. När de började köra med larvfötterna på asfalten förde det ett sånt oväsen att det var lönlöst att ens försöka sova. I Cremières har jag fullt med öronproppar överallt som jag hade glömt att ta med upp och när vi var och handlade igår gick jag hela tiden och tänkte på något jag borde köpa, utan att kunna komma på vad det var.
Men jag hade hittat något annat verkligen exceptionellt på supermarknaden, svenska handplockade trattkantareller som var alldeles färska. De var aningen dyra (225kr/kg) men eftersom jag inte kände till priserna i Sverige kunde jag inte jämföra. Det kändes nästan som att vara i hemlandet där jag på hösten åkte ut i skogarna runt Alingsås och kom hem med hela berg av trattisar som jag stekte upp med schalottenlök, lite vin och mycket persilja. Vi hade också köpt lite fint kalv- och oxkött till en "pierrade". Detta är en måltid där man själv grillar sina köttbitar allt eftersom på en elektrisk stenhäll och äter dem med ungsstekt klyftpotatis, majonnässåser med diverse olika smaker OCH idag även med en underbar svensk svampstuvning.
Nästan all matkultur uppe i bergen härstammar från den tiden då här bara fanns fäbodar dit man vallfärdade med sin boskap under sommarhalvåret. Hade man några små köttbitar så stekte man den på en uppvärmd stenhäll (pierrade), hade man lite gammal ost och potatis så värmde man osten över en eld och skrapade ner det som smält över potatisen (raclette), hade man gammalt bröd smälte man osten i en gryta där man doppade brödbitarna (fondue). Och röstin är ju också ett sätt att återvinna gammal potatis och ost som inte längre är så fräscha.
27/10 Chatel / Puidoux sol +9
Det börjar bli tjatigt, mitt armbandsur står på sju men på grund av den förbannade sommar-tiden som gäller även denna vecka ut så är det kolsvart ute, egentligen är klockan bara sex. Detta bekymrar inte byggjobbarna eftersom de har monterat upp enorma strålkastare som på en fotbollsplan för att kunna jobba. Så det är inte bara de gnisslande larvfötterna som väcker mig utan även det konstgjorda starka ljuset, och förstås alla lastbilar som rullar in med betong och annat byggnadsmaterial. Jag förstår inte att någon kan sova i denna röra, varför det bara är mina öron som är så känsliga för minsta buller.
Den bästa tiden på dan är eftermiddagen, efter fem har alla jobbarna åkt hem till sina boenden och vi är totalt ensamma i denna delen av byn där det bara finns turistlägenheter. Förr längesen fanns det bara ett tiotal stora bondgårdar på denna sydsluttning en dryg kilometer utanför bykärnan. Gatunummer till vårt hus är 1084 vilket i helt enkelt anger antalet meter ner till kyrkan och borgmästeriet. Nästan varje gång det byggs något nytt här uppe är det ytterligare en 200-årig bondgård byggd i sten och timmer som stryker med. Ungefär som vårat hus nere i Cremières. Numera finns det bara två kvar här i vår ända av byn. Det kostar tyvärr lite mer att renovera dessa underbara gamla hus än att riva och smälla upp ett hundratal stora betongmoduler, precis som ett gigantiskt Lego. Och var finns det ekologiska tänkandet, åtminstone inte här.
Jag förstår inte att någon kommer att vilja bo i dessa nybyggen, det är ju bara enorma fula betonglådor täckta av ett tunt lager plank för att det skall se snyggt ut. Trots att de river flera hotell byggda på 60-talet med antagligen ett trettiotal små rum så kommer inte antalet sängplatser i byn att minska. Varje nytt lyxchalet kommer att ha plats för åtminstone femton pers. (om man vill bjuda in sina vänner). Hus som kommer att stå tomma elva månader om året. Det påstås att Chatel har 5000 invånare men det är inte sant, drygt hälften av dessa har jobb och övernattningslägenheter nere i Schweiz eller i de två stora franska städerna Evian och Thonon längs med Léman-sjön och kommer bara "hem" på helgerna.
Om två år blir det kanske bättre för då finns det inte någon plats kvar att bebygga, då är vi helt kringrända av nya lyxchalets. Men då kanske inte ens vi bor kvar här i betongghettot, min fru säger att om någon slänger upp tio miljoner så säljer hon direkt. Huset, eller rättare sagt tomten, är i dagsläget värd runt sex mille vilket redan är ganska bra eftersom det inte finns ett enda lån, det är pengar rakt ner i fickan. Det är trots allt synd på detta opraktiska men romantiska lilla hus som ligger inbäddad i så mycket grönska. Det är som att bo i en djungel. Hittills har jag alltid trivts så bra här med brasan, vinkällaren, alla mina böcker och skivor. Det är här uppe som jag har komponerat de flesta av mina sånger på senare tid. Men för närvarande tär det på tålamodet bara att vara här, det är inte längre någon njutning.
28/10 Puidoux soldis +9
Inget nytt på Schweiz-fronten, livet var sig likt i Cremières och till och med vädret var detsamma. Det hade varit soligt och kyligt nästan hela månaden och det började nästan bli enformigt, men det skall tydligen bli ett riktigt skitväder till helgen. Jag åkte vägen om apoteket och hämtade ut lite nya mediciner, vi kollade posten, lagade mat och såg på TV. Det hände inte så mycket, varje dag var den andre lik. Men innan jag la mig såg jag portugisiskan gå ut och flytta sin bil till den allmänna parkeringen för att lämna sin privata plats ledig till någon. Aldrig kan man få sova riktigt gott, är det inte byggmaskiner tidigt på morgonen i Chatel så är det herrbesök jättesent på kvällen i Cremières.
Jag var inte uppe och kollade men förmodligen var det hennes postordersnubbe från räddningstjänsten TCS som skulle dyka upp på nytt. Först hördes ett evigt klampande fram och och tillbaka medan hon pratade med någon i telefon, det behövdes väl röjas upp i röran. Hade folk vetat om allt hon samlar på sig och att hon är oförmögen att slänga den minsta pryl så hade hon blivit klassad som en ung "baglady". Besöket dök upp vid elvatiden på kvällen och stannade i två timmar. Denna gången hade de åtminstone den goda idén att gå och lägga sig i hennes sovrum som är längst bort i den andra ändan av huset istället för att knulla runt i hennes knarriga kanapé rakt ovanför vårt säng.
Jag kunde i alla fall sova länge på morgonen och ta igen den missade nattsömnen. Eftersom det skall börja regna i övermorgon passade vi på att ta en riktigt lång promenad i vin-odlingarna. Min kära hustru påstod att anledningen till varför jag ville vandra ner mot sjön var att jag skulle kunna spana på ställen där jag skulle kunna se cyklisterna i TdF så bra som möjligt men riktigt så fanatisk är jag faktiskt inte. Det var förstås fint att vandra mellan vin-plantorna som nu började skifta färg beroende på vilken druvsort som odlades och sjön som var helt täckt med ett tunt dimlager vilket gjorde att bergen på andra sidan hade försvunnit och att vattenytan såg ut att sträcka sig ända bort till horisonten. Man fick en känsla av att vara vid havet. Det var nästan ännu vackrare här hemma när det började skymma. På andra sidan bäcken hade den massiva väggen av höga bokträn slagit över i rött och knallgult, sjön låg gömd under ett dimlock men bergen skimrade i ett blågrönt kvällsljus och himlen i väster var nästan lika färggrann som löven.
29/10 Puidoux/Bulle sol +10
Varje gång vi sätter på ett alarm för att gå upp aningen tidigare än nio vilket är den tiden jag vanligtvis vaknar så sover jag fruktansvärt illa. Mitt i natt vaknade jag tre gånger av att jag DRÖMDE att klockan ringde, det är ju helt horribelt. När den väl ringde på riktigt var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette. Runt Cremières låg det fortfarande tjocka dimmor men det räckte att vi kom aningen högre upp till den lilla tåghållplatsen i Moreillon för att solen skulle bryta fram. Sedan var det soligt och vackert hela dan på vår lilla semesterresa till den stora hantverksmässiga livsmedelsmässan i Bulle.
Förra året var allting förstås inställt men i år och med våra Covid-pass kunde alla vettiga människor få komma in, utan mask eftersom det finns så fantastiskt mycket att provsmaka och provdricka. Det alltid är mycket folk, både småproducenter och konsumenter, men det är aldrig jobbigt. Det är välorganiserat och alla är otroligt vänliga, det är helt enkelt en god stämning som smittar av sig. Man hittar så många läckra lokala hantverksprodukter gjorda med kärlek och omsorg att man får lust att prova och till och med köpa nästan allting. Det svåra är att välja för som pensionärer har vi tyvärr inte de resurser som vi skulle vilja ha.
Men vi kom ändå hem som vanligt med lite av varje, en massa olika delikatesser att mumsa på de närmsta veckorna. Jag hittade en nytt schweiz-kanadensiskt bryggeri med goda öl med enbart nya kapsyler och vi beställde till och med några kartonger från en gammal bekant odlare utanför Reims som är en av väldigt få fransmän som regelbundet reser till olika mässor i Schweiz för att sälja sin småskaligt producerade champagne. Ordspråk nummer 113 : Små odlare blåser också forever bubbles.
30/10 Puidoux mulet duggregn +8
Jag satt återigen uppe halva natten och skrev på en text som var både den svåraste och roligaste som jag hade jobbat med på sistone. Sedan länge låg en liten irländsk sång och skräpade i mitt inspelade arkiv och väntade på ord. Sedan nästan lika länge hade jag även haft en idé om att skriva en lång och berättande verklighetsbaserad text med utgångspunkt i min familjehistoria, ungefär som ett skillingtryck. Det tog lång tid att värka fram dessa ord, förlossningen var besvärlig skulle min hustru som varit barnmorska ha sagt. Inte nog med att texten handlade om något verkligt, det var även ett ämne som låg mig lite för nära och som gjorde det sorgligt och svårt att bearbeta. Men som gav mig en stor tillfredställelse av att ha gått iland med.
Min farfars far hette Johan Alfred och fick som sextonåring ta över pappa Boglinas post som indelt soldat i flottans båtsmanskompani i Kvibille. När armén pö om pö gick över till ett värnpliktssystem fick han sparken och hela familjen måste lämna soldattorpet. Han byggde ett hus vars grund fortfarande finns kvar mitt ute i storskogen söder om Hylte. När han inte längre kunde livnära sin växande familj tog han 1895 båten over there och jobbade i åtta år med byggnadsarbeten i Brooklyn. År 1902 skrev han hem till min farfars mor Anna Charlotta att han nu hade sparat så mycket pengar att han skulle komma hem och hämta med familjen över till New York. Detta hans "sista brevet till Sverige" fanns länge bevarat som en klenod hos farsans faster men försvann i hennes dödsbo.
Johan Alfred hördes aldrig mera av och ingen vet vad som hände. I min långa text om hans liv skriver jag om ett förmodat rånmord, det är enda gången jag KANSKE inte håller mig till sanningen. En sanning som ingen känner till. Men jag håller för mest troligt att han visade sina pengar för någon som inte borde ha sett dem och sedan blev det ståplats i Hudsonfloden för Johan Alfred. Det var tyst i huset och jag kunde sova fram till tio. Förutom en snabb utflykt med diverse grönsaksavfall ner till komposten och en sväng till vinkällaren så stack jag inte ut näsan på hela dan. Men jag lyckades titta igenom en massa inspelade program och göra lite plats på vår TV-hårddisk som började komma farligt nära gränser för hur mycket vi fick lagra.
31/10 Puidoux sol och dimma +11
Äntligen normaltid igen, eller vintertid som detta ursprungliga tidstillstånd också har kallats på senare tid. Jag mår mycket bättre när klockan vrids rätt och man inte behöver gå upp så tidigt när man har något planerat som till exempel ett läkarbesök. Det är denna tidiga morgonfobi som gör att jag inte kan sova varje gång jag blir tvungen att ställa en väckarklocka. Inte ens det faktum att nästan alla i Europa nu tillhör EU som är en överstatlig myndighet med befogenhet att bestämma över andra länder verkar ha någon inverkan. Man lyckas ändå inte komma överens om att för alltid slänga denna idiotiska sommartid i soptunnan.
För övrigt var det en osedvanligt lugn söndag, trots det vackra vädret höll jag mig mest inomhus och lyckades nästan titta igenom en hel schweizisk deckarserie på sex episoder, det återstår bara det sista avsnittet som jag skall kolla på i morgon. Hustrun hade möte med skogshuggaren och körde en snabb tur/retur till Chatel bara för att visa honom vilket träd det gällde och hur vi ville ha det gjort. Han undersökte de andra stora granarna runt omkring det döda trädet men såg som tur var inga tecken på att de skulle vara angripna. Under tiden satt jag framför TV'n.
Efter fem timslånga deckaravsnitt hade jag inte mycket tid över till att laga mat men jag lyckades ändå att i all hast röra ihop en underbar fiskrisotto med tomat och curry. Min mat-lagningsförmåga är högst rudimentär men därför blir jag alltid positivt överraskad varje gång jag faktiskt lyckas med nåt. Till denna fiskrätt gjord på Kap-kolja hittade jag ett sydafrikanskt vin som passade som fisken i vattnet, det var ett vitt blandvin från Stellenbosch gjord på Chenin Blanc, Viognier och den portugisiska druvan Verdinho. Inte världens bästa vin men till min lilla risotto gjorde det sig verkligen bra. Tack Janne Carlsson för denna utsökta butelj.
Kommentarer
Skicka en kommentar