Dagliga notiser 2021 (ordspråksboken) December

 

DECEMBER

1/12 Puidoux halvklart, sedan regn +4

Det töade ordentligt i går kväll men den mesta snön låg likväl kvar i morse. Molntäcket hade nästan spruckit upp och under fem minuter jag såg till och med solen, för första gången sen jag kom hem från Sverige. Det var betryggande, då vet jag att den finns kvar. Detta jäm-förelsevis fina väder kommer inte att bestå för de utlovar mycket nederbörd de närmaste dagarna. Redan vid tvåtiden började det regna på allvar, det skvalade och porlade när snön dessutom började smälta under det ihärdiga regnandet. Och mitt i alltihopa kom den riktigt täta dimman tillbaka. Tät som en ärtsoppa, man såg inte ens bilarna nere på parkeringen. Gudskelov att jag inte behövde gå ut, december börjar inte bra.

Det lackar mot jul, och även mot nyår då jag äntligen kan avsluta dessa introverta skriverier som börjar gå mig på nerverna. Det börjar bli enformigt att nästan bara skriva om mig själv, ingen är egentligen intresserad utom eventuellt jag. Med mitt dåliga närminne är det faktiskt roligt att läsa om det som jag skrev i början av året eftersom jag redan glömt bort vad jag tänkte och gjorde då. Mitt lilla liv tycks mig oftast extremt händelsefattigt men detta är inte riktigt sant. När jag tittar tillbaka på månaderna som gått är det egentligen förbluffande hur mycket jag hela tiden har gjort. Så det är lite kul att ha dessa minnesanteckningar.

På tal om dokumentation, jag jobbade några timmar idag igen med historien om Gustav och Johannas lilla torp. Jag hade en antydan till musarm när jag vaknade i morse. Jag skrev en resumé om allt det som jag fått reda på genom att plöja igenom Riksarkivets olika kyrkböcker och dessutom en detaljerad lista på de tjugo olika personer som levat på Granholmen från det att huset uppfördes 1871 fram till slutet av 1940. Troligen bodde någon kvar i huset en bit in på 50-talet då det övergavs, men om detta kunde jag inte att få någon information eftersom nyare folkbokföring av sekretesskäl är blockerade för oss nätsurfare. Preskriptionstiden innan ett register blir tillgängligt är på sjuttio år.

2/12 Puidoux helmulet, tidvis regn eller snö +3

Vilken tur jag har haft som lyckats pricka in alla årets små och stora resor just när virusläget varit som lugnast och restriktionerna som lättast. Nu hjälper det inte ens att vara trippel-vaccinerad, man skall ändå behöva testa sig och sitta i karantän om man händelsevis vill ut och resa. När jag var i Göteborg nyligen behövde jag bara visa mitt vaccinationspass en enda gång och det var av någon anledning på Landvetter när jag skulle checka in för hemresan. Och under nästan två veckor hade jag inte på någon mask, det var faktiskt riktigt skönt. Tack vare den nya virusmutationen kommer allting att bli så krångligt igen.

I förmiddags skickade jag iväg ett mail till min hjärtläkare som fick alla mina blodtrycks- och puls-värden sen mitt sjukhusbesök i förra veckan. Pulsen har legat lika stadig som Charlie Watts bastrumma, konstant sextio slag i minuten. Blodtrycket som också sjönk en aning har däremot gått upp till samma nivåer som innan min cardioversion, eller elkonvertering som det kallas på svenska. Återstår att se vad han tycker om detta. Men idag fick det vara slut på min vita vecka, äntligen kunde jag gå ner i "vänskapens lilla café" igen (min vinkällare) och hämta upp en butelj av nåt vin som jag verkligen tyckte om.

På eftermiddagen åkte hustrun in till Lausanne, hon skulle bland annat på biblioteket och sedan gå på restaurang med några gamla arbetskamrater. I mitt ensliga lilla hus på landet tog jag tillfället i akt att laga till en riktigt onyttig och i vanliga fall strikt förbjuden middagsrätt, IKEA-köttbullar och färdiglagad rösti på paket klar att steka upp. Till detta drack jag inte något fint vin, det hade inte riktigt passat till en så ordinär måltid. Istället slog jag upp ett riktigt tungt och rent industriellt italienskt rödtjut från Apulien som jag nästan alltid får dricka själv. Fyrtio kronor flaskan på storvaruhuset. Sedan blev det fotboll, om än inte på TV. Men när United spelar mot Arsenal och GAIS måste försöka kvala sig kvar i Super-ettan är det så pass intressant att jag sitter och följer det på datorns resultatbörs. Alltså lika påvert som min måltid. Ordspråk nummer 120 : När katten är borta äter råttorna skräpmat (och dricker dåligt vin).

3/12 Puidoux sol -3

Mina fotbollsmatcher blev klara för sent för att komma med i gårdagens dagboksnotiser. Detta är vad alla så kallade dagstidningar försvarar sig med eftersom de inte längre har någon personal som jobbar kvällsskift, och absolut ingen nattpersonal. Nästa dags tidning går i press redan tidigt på kvällen dagen innan, men vem vill läsa en dagstidning som inte ens kan leverera gårdagens nyheter. Tidningarna gräver sin egen grav, när jag är död kommer de inte att finnas kvar. Som så mycket annat. Öl på glasflaskor till exempel, jag tillhör den sista generationen kapsylsamlare. Och den sista generationen av väldigt mycket annat, som att läsa papperstidning och stänga av sin mobil då och då. Till och med vinet riskerar att för-packas på plastflaskor eller kartonger. Man kunde lika gärna dö. OK, jag var väldigt sur efter det att GAIS förlorade sin extremt viktiga match i gårkväll.

Jag vaknade tidigt och precis när jag som vanligt satt i soffan i vardagsrummet och testade blodtrycket så gick solen upp bakom alptopparna i öster. Det var så vackert. Sedan skickade jag iväg ett mail till Gustav. Efter diverse redigeringar blev jag väldigt nöjd med min lilla rapport om Granholmens invånare och deras historia. Jag hoppas att Gustav och Johanna skall tycka att det är rolig läsning. Där finns bland annat berättelsen om Emma Sofia som bör ha varit Johannas mormors farmor, hon var den första personen som föddes på torpet 1874 när det var alldeles nybyggt. Hon bodde kvar där hela sitt liv, gifte sig och fick tio barn som alla överlevde till vuxen ålder. När jag av på grund av sekretessen blev tvungen att lämna henne på slutet av 40-talet var hon änka och alla barnen hade flyttat ut. Hon bodde ensam kvar i det huset där hon fötts och jag vet inte när hon dog. Det får Johanna fråga sin mamma om.

För övrigt var det bara jobb, jobb och åter jobb, som Andy Warhol sa. Jag kan inte låta bli att arbeta fast jag borde ta det lugnt. Idag höll jag på i sju timmar, nästan som en helt vanlig arbetsdag, först spelade jag in två nya låtar som jag hade lyckats färdigställa igår, de hade legat i träda en viss tid men nu blev de äntligen klara. Sedan publicerade jag den senaste månadens blogg som är ett av mina största och mest tidskrävande arbeten. Som tur var händer det bara en gång i månaden, och nu har jag bara en enda månad kvar att göra klar. Sedan är jag fri att skriva (och göra) vad jag vill, kanske skaffa mig ett liv eller något annat kul.

4/12 Puidoux och Lausanne spöregn hela dan + 5

En dag som denna borde man absolut inte gå ut, man borde inte ens gå upp ur sängen. Ändå var det precis det vi gjorde och vi hade till och med ställt en klocka på halv åtta. Okristligt tidigt för oss "kyrkobesökare". Min fru gick på en morgontidig begravning, en arbetskamrat till oss på kliniken hade dött i bröstcancer bara 62 år gammal. Själv hade jag fullt upp, jag körde hustrun till stationen, jag skulle köpa en hel kartong äpplen och några flaskor äppeljuice i böndernas stormarknad Landi. Den hade just återinvigts efter en längre renovation, smockfullt med folk och ingen plats på deras parkering. Jag fick ställa bilen på en annan gata längre bort och köpte bara juice för att slippa bära en hel kartong äpplen så långt.

Sedan körde jag som hastigast till Oron och köpte en present till min livskamrat som fyller år om tre dagar. Därefter hann jag med en avstickare till det stora bryggeriet i Puidoux som heter Dr. Gab's, de hade öppet hus idag. Det blev bara en snabb provsmakning och sen tog jag också tåget in till Lausanne. Det spöregnade hela tiden och var hemskt knöligt och tröttsamt med mössa, handskar, paraply och stora kassar för mina tomflaskor och för eventuella inköp. Först bussen upp till ölaffären där jag bytte tre tomglas mot tre fulla flaskor, med nya kapsyler. Sedan ännu en buss till de sydligaste kvarteren nere vid sjön där Svenska Kyrkans "stora" julbasar ägde rum. Där mötte jag upp min fru vars begravning hade ägt rum i samma kvarter.

Julbasaren var inte alls stor i år, de hade inte lyckats få hit lika mycket helsvenska speciali-teter som vanligt. Det roligaste var att träffa min gamla jobbarkompis Brigitte, hon var den som lärde mig det mesta när jag började jobba på kliniken och hon är dessutom gift med en svensk som heter Jan. Men hans föräldrar flyttade hit när han bara var tre år så han är nästan schweizare. Brigitte är också pensionär sen ett år tillbaka och vi stod mest och tjötade, men vi köpte trots allt med oss lite knäckebröd, sill och löjrom. Och regnet fortsatte att ösa ner, vi var så trötta när vi kom hem att vi bara värmde varsin pizza och sen gick vi till sängs tidigt.

Men innan jag la mig hann jag titta på en helt underbar match i engelska FA-cupen som BBC nu har börjat visa. Vintern är räddat, jag har "På spåret" och FA-cupen att titta på. Det lilla Yeovil FC som spelar i typ division sex men har ett rykte om sig att vara Englands största "jättedödare" slog ut division två-laget Stevenage. Men i morgon är det en ny dag då vi först skall på vinprovning i Cully och sedan åka upp till Chatel. Vilken stress, jag orkar inte längre med att ha så mycket att göra på samma gång. Ordspråk nummer 121 : Ta det lugnt, en sak i taget, det viktigaste först (AA).

5/12 Cully och Chatel mulet +2

Jag somnade som en stock helt uttröttad av allt spring och jäkt, och jag vaknade inte förrän plogbilen började sitt eviga skrapande precis under sovrumsfönstret strax efter sju. Det hade ramlat ner några centimeter snö under natten så då måste han förstås ut. Jag hoppades att det kanske skulle bli lite mer vilsamt att komma upp till Chatel, långt ifrån händelsernas centrum. Det enda viktiga vi hade att göra var att ta emot två kartonger vin från Pyrenéerna som jag i ett svagt ögonblick hade beställt under den stora mässan utanför Genève på Allhelgonadagen. December är en trevlig månad men det är alldeles för många aktiviteter då företag och föreningar försöker lura av oss så mycket pengar som möjligt. Den f.d. upprors-makaren Jesus blev till kapitalets egna mjölkkossa. Ordspråk nummer 122 : När Jesus blir gammal blir han kommersiell.

Det blev ännu en händelserik dag, vi gick upp rätt tidigt och tog bilen till Cully som är en ganska stor vinby nere vid sjön. Den berömda julbasaren blev en besvikelse, det myckna regnandet hade skrämt bort alla ambulerande utomhusförsäljare och det enda som gav lite liv åt byn var alla små affärer som höll öppet fast att det var söndag. Och som även hade dukat upp med diverse förtäring, rostade kastanjer, raclette eller varmt vin såldes i vartannat gathörn.

Vinprovningen i den stora kommunala salen var verkligen lyckad, det enda vinet som presenterades av ett tiotal olika odlare var vårat lokala Plant Robert som gjort på en väldigt gammal mutation av Gamay-druvan. Denna druva som var ganska svårodlad och gav liten återbäring höll på att försvinna, ända tills en vinodlare i Cully som passande nog hette Robert fick tag på de absolut sista Plant Robert-stockarna som hade rivits upp från en vingård där motorvägen skulle dras fram på 60-talet. Han planterade om vinstockarna i sin trädgård och fick på så sätt denna fullständigt unika och lokala druva att leva vidare. Och här hade vi nu möjlighet att provsmaka tio olika Plant Robert-viner från olika odlingar runt omkring Cully. (Det finns de som tror att det är sångaren i Led Zeppelin som gett sitt namn åt detta vin men jag kan försäkra att så inte är fallet).

På vägen till Chatel började det snöa och de sista branta kilometrarna upp mot bergspasset innan man kommer in i Frankrike var vägen helt snötäckt. Det slirade rätt mycket men jag behövde aldrig gå ut och sätta på snökedjorna. Byn var helt folktom och vi såg inte en enda bil som var ute och körde. Vi ställde in bilen i garaget och tände snabbt en stor brasa i det totalt utkylda huset. Plus värmde på en skvätt glögg som blivit över från förra vintern. Det var så stilla, vi gick ut på den långa balkongen och tittade på de stora snöflingorna. Det är aldrig så tyst och vackert i bergen som när det snöar. Jag säger inget annat om GAIS än att det är en stor SKAM av en så anrik klubb att åka ner i tredjedivisionen. Vissa borde verkligen skämmas.

6/12 Chatel halvklart -1

Vi vaknade väldigt sent efter att ha sovit hela natten utan att bli störda en enda gång. Och på morgonen var det lika tyst, alla byggjobbarna hade åkt hem till Portugal så det var inga lastbilar eller grävmaskiner som väckte oss. Vi hann se en liten skymt av solen i en knapp timme innan det mulnade på igen och det var fantastiskt vackert med all den kritvita nysnön som hängde på alla träden och till och med låg kvar nere på gatan. Vinförsäljaren skulle inte komma förrän i morgon men det fanns ändå mycket att göra, i första hand att skotta den långa branta stigen upp mot huset där det låg en dryg halvmeter snö. Men också att ta ut bilen och åka till stormarknaden och att bära upp mera ved från garaget.

Jag höll på att ta livet av mig igen med snöskottningen, igår när vi kom upp höll det på att bli mörkt så vi klampade bara rakt upp till huset genom de höga drivorna. Snön hade smält och sedan frusit på igen så det var stora tunga isblock att släpa undan, när jag kommit ungefär halvvägs uppför den branta stigen var jag så trött att jag höll på att svimma. Med alla mina hjärtmediciner klarar jag inga stora ansträngningar längre, jag blir så andfådd att jag nästan börjar hyperventilera och dessutom får jag så kraftiga blodtrycksfall att det känns som om jag skall gå i backen. Visserligen hade det varit lite mjukare att ramla i snön än det hårda betonggolvet i augusti men det är likväl inte särskilt roligt.

Efter en lång dusch åkte vi till den nästan folktomma stormarknaden men det var så mycket vi behövde köpa att det tog en dryg timme att handla, och sen skall alla kassar släpas hem på min visserligen nyskottade men ändå jobbiga stig upp mot huset. På kvällen blev det sol igen och de höga topparna i väster som bara består av en massa klippstup lyste vackert röda samtidigt som den minsta måne jag någonsin sett gick upp i öster. När jag la mig höll jag tummarna att väderrapporten kanske kunde vara lite felaktig, de har lovat mera snö i natt och redan klockan nio kommer vinleveransen. I vilket fall som helst måste jag ställa en klocka men det vore skönt om jag slapp gå ut och skotta igen för att försäljaren skall kunna komma upp till huset med våra kartonger.

7/12 Chatel sol -1

Jag sov väldigt dåligt och vaknade tre minuter innan alarmet skulle ringa. Jag försökte att inte väcka min sängkamrat när jag gick upp eftersom det var hennes födelsedag. Vi hade fått en knapp decimeter nysnö under natten men eftersom det varit kallt var den fortfarande väldigt lätt och inte särskilt jobbig att sopa undan. Sen gick jag in och satte på en stor balja kaffe och väntade på att vinförsäljaren skulle komma med vårat vin. Det såg ut att bli en underbar dag, sol och alldeles vindstilla men fortfarande någon minusgrad så att den vackra nysnön hängde kvar på trädens grenar.

Mr. Baud hade inte fått tag på någon annan av de kunder i Chatel som hade beställt vin av honom så han körde upp från sin bostad nere vid sjön enbart för vår skull. Men eftersom han såg att det skulle bli fint hade han tagit med skidorna. Efter att ha druckit en kopp kaffe gav han sig ut till den alldeles underbara nyfallna pudersnön, liftarna var inte öppna än men han praktiserar den nygamla tekniken att sätta sälskinn under skidorna och gå uppför backarna. Han lär ha haft en riktigt fin dag.

De tillfällen då jag trivts bäst i stugan har varit vid en fullständig lågsäsong, precis som det var idag. Då har vi inte en enda granne i vårat stora förortskvarter där alla hus består av turist-lägenheter. Gratisbussen in till centrum har i brist på turister inte börjat gå och kommunen har ännu inte tänt den vedervärdiga stålkonstruktionen på parkeringshuset som skall föreställa en julgran. Allt var fullständigt lugnt, så lugnt att jag tyckte mig vara ensam i hela världen. En sensation som jag tidigare bara har kunnat uppleva i Sverige. Min vilopuls sjönk ner till femtio vilket nog var lite för lågt. Jag blev yr och nästan lite illamående. I morgon bitti skall jag bara ta en halv tablett av min betablockerare och se om det känns bättre.

8/12 Chatel lätt snöfall hela dagen -1

När jag la mig igår så regnade det och träden hade tappat alla sina vackra snögirlanger och var alldeles kala. Jag trodde i ett svagt ögonblick att vintern kanske redan var över, åtmin-stone för stunden. Det är faktiskt väldigt ovanligt att vi har snö i Chatel till jul, den brukar nästan aldrig komma förrän i januari. Men ack vad jag bedrog mig, det hade tydligen snöat hela natten medan jag sov och i morse var det mer snö än någonsin och träden var återigen lika utsmyckade.

Jag sov återigen väldigt dålig, eller snarare inte alls. Jag låg vaken i flera timmar med en hemsk huvudvärk och frös dessutom som en hund. När jag vaknade hade jag förstås feber och kände mig alldeles yr, eftersom det var så himla kallt i sovrummet klädde jag likväl på mig och installerade mig i soffan framför braskaminen. Där blev jag liggande hela dan så det fanns inte mycket nytt att berätta, jag var sjukskriven. Jag tog några paracetamol och mådde tidvis aningen bättre men på det hela taget var det en förlorad dag. När jag är utmattad av för många aktiviteter eller för stora ansträngningar är febern kroppens sätt att tala om för mig att nu måste jag ta det lite lugnare. Ordspråk nummer 123 : I eftertankens kranka blekhet bör man helst inte överanstränga sig.

9/12 Chatel och Puidoux snö och sol -1

Jag sov som en stock hela natten och kände mig betydligt bättre när jag vaknade. Det var skönt att vara på benen igen, även om de var aningen darriga, för idag var det av diverse orsaker nödvändigt att åka ner till Cremières igen. Min fru var för ovanlighetens skull ute redan halv nio och skottade rent stigen ner till gatan och framför garaget. Det hade återigen snöat hela natten och det fortsatte ända fram till tolvtiden då solen började titta fram, men då hade hon redan lotsat hem oss över det snöiga bergspasset mellan Frankrike och Schweiz. Det låg ungefär en decimeter på vägen uppe på krönet men vi klarade oss utan att behöva sätta på snökedjorna, jag tror inte att jag hade orkat att ge mig ut. Jag hade fortfarande lite feber.

Nere i Schweiz kurade jag ihop mig framför brasan igen till huset blivit uppvärmt. Jag försökte reda ut en del osammanhängande anteckningar som jag trots min feber hade plitat ner igår efter att ha börjat läsa en bok som skrevs 1978 av den franske marxisten och ekonomen Charles Bettelheim. Jag köpte den när den kom ut men orkade aldrig läsa mer än två kapitel, jag var inte tillräckligt bra på franska. I drygt fyrtio år hade jag tänkt plocka fram den men det behövdes lite feber och lite snö för att det skulle bli av.

Boken är en analys av Kinas utveckling året efter Maos död 1976 då landets styrande elit övergav det rent socialistiska tillstånd som hade rått under kulturrevolutionen och var på väg att snabbt utveckla ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Bettelheim ställer många frågor om hur de fantastiska framsteg som hade gjorts bara kunde sopas undan med vindens hastighet, frågor som är lika aktuella idag när vi ser resultatet av denna statskupp som då ägde rum. En diktatur som driver en ultra-kapitalistisk ekonomi med imperialistiska förtecken kallas i vardagligt tal för fascism, och Kina är idag den största och mäktigaste fascist-stat som någonsin funnits. En gång i tiden lät vi Hitler härja fritt och än idag har vi ingenting lärt.

Sedan kom jag oundvikligen att tänka på min idol Nils Andersson som i mitten av 60-talet var den förste som gav ut Maos skrifter på franska. Han föddes 1933 i Lausanne och hans pappa var från Sverige medan mamman var fransyska. I Schweiz drev han ett litet bokförlag som specialiserat sig på kommunistisk och antiimperialistisk litteratur men detta gillades inte alls av den schweiziska polisen så 1967 blev han utvisad från landet trots att han var gift med en schweiziska och hade två barn. Så kunde det gå på den tiden. Han kom sedan att arbeta fem år på Radio Tirana i det då kommunistiska Albanien innan han slog sig ner i Paris. Hans oerhört intressanta memoarer finns tyvärr inte översatta till svenska.

Tankarna virvlade vidare och jag kom osökt att tänka på min österrikiska arbetskamrat som jag träffade på julbasaren i lördags. Hennes två döttrar var också svenska medborgare eftersom deras pappa är svensk. Men den svenska staten var så fisförnäm att de drog in deras medborgarskap och gjorde töserna statslösa i nästan ett år innan mammans hemland förbarmade sig och gav dem var sitt österrikiskt pass. Nils Andersson hade som tur var kvar sitt svenska pass när han blev utvisad, detta eftersom han hade åkt upp till Linköping och gjort lumpen i början av 50-talet (utan att kunna någon riktig svenska). De två ex-svenskorna var visserligen födda i Schweiz men de hade gått kvällskurser för att lära sig språket, vilket alltså inte räckte.

Till sist kom jag att tänka på Josef Z som trots sin invandrarbakgrund hade varit ledamot av Schweiz parlament i femton år. För ett parti på den yttersta vänsterkanten, vilket i och för sig inte säger så mycket här nere. Josef är en lokal superkändis som verkat i restaurang-branschen och som mat- och vinskribent. Ingen verkar veta varifrån han har fått alla sina pengar men han har tydligen anammat samma ekonomiska system som Kinas Kommunist-parti för han har nyligen köpt sig en liten grekisk ö med en stor förfallen vinodling som han nu är på väg att rusta upp. Varför kom jag då att tänka på denne Josef Z, jo för på vinprovningen i Cully i söndags trädde han in i den stora salen som en påve med sitt hov och gick sedan runt och hälsade på alla vinodlare och kommunpolitiker som han tydligen kände. Vissa går det trots allt bra för.

10/12 Puidoux ymnigt snöfall -2

Igår var jag "ensam hemma" hela kvällen men det blev ingen dans på borden, jag var ruggigt trött efter den lilla bilresan ner från bergen. Och det var inte ens jag som körde genom snödrivorna. Jag la mig tidigt med min bok om Kina och det var förtröstansfullt att få en massa fakta från en expert som styrkte mig i min övertygelse att jag (nästan) alltid har haft rätt hela tiden, åtminstone i min positiva syn på kulturrevolutionen. En företeelse där kälkborgare och kapitalister i alla länder (inklusive Kina) förenar sig och är rörande ense i sitt fördömande kan ju helt enkelt inte ha varit så fel. Självklart måste ett jättelikt och relativt framgångsrikt experi-ment i praktisk socialism klankas ner på med alla befintliga medel, det är inte underligt att jag idag är stort sett ensam om att försvara Mao i allmänhet och kulturrevolutionen i synnerhet.

Hustrun kom hem vid midnatt efter att bland annat ha blivit vaccinerad inne i Lausanne, bara för att finna att någon jävla idiot hade ställt sig på vår privata parkeringsplats. Visserligen hade de stora gula bokstäverna "PRIVÉ" som är målade på asfalten försvunnit under all snö men alla som bor i eller besöker Cremières vet att dessa platser är privatägda och att ingen annan än vi i huset har rätt att stå där. Nu blev hon tvungen att ställa sig på "skolgården" till den gamla nerlagda skolan som ligger både längre bort och högre upp och där snötäcket var åtminstone en halvmeter djupt eftersom kommunen inte skottar runt skolan.

För att slippa ge sig ut i snöstormen hade alla i huset valt att arbeta hemma idag, sedan jag flyttade hit för elva år sedan har jag aldrig upplevt så mycket kyla och snö så tidigt på vintern. Ekorrarna och nötskrikorna hade rätt när de i höstas kvickt snodde åt varenda hassel- eller valnöt som gick att uppbringa, det skulle bli en sträng vinter. Men av en massa olika anledningar var vi trots allt tvungna att gå ut, gräva ut bilen för att återta vår rättmätiga parkering, slänga illaluktande kompost och mata de glupska maskarna som fortsätter att tugga grönsaksrester även i sitt vinterförvar, att hämta in mitt cykelbatteri som inte mår bra utav kylan utan behöver lite värme, hämta upp mera ved och sist men inte minst, hämta en god flaska vin i källaren.

11/12 Puidoux snöfall +2

Det börjar bli rätt tjatigt med alla snö, när jag hade lyckats hitta bilen igår och skottat fram den så dröjde det bara en timme så var den lika översnöad igen. Idag dröjde det till tre på eftermiddagen innan det äntligen slutade snöa, strax innan det började bli mörkt. Så eftersom det skulle frysa på under natten gav jag mig snabbt ut igen för att slippa stå där i morgon med ett stort och tungt isblock runt hela bilen. Alla i huset var ute nån gång under dan och drog sin snö till stacken. Plogbilen har byggt upp ett två meter högt berg av snö precis vid husknuten och vi har inget att säga till om eftersom vår tomtgräns ut mot byns lilla torg går precis längs med huset. Och gatan är förstås kommunens mark.

Vi hade behövt åka och handla en massa småsaker men ingenting viktigt, jag ville dessutom besöka en vinodlare som bor bara två kilometer bort och som hade sin vinkällare öppen. Men snön och vinden gjorde det inte speciellt tilltalande att ge sig ut på de isiga vägarna, vi hade nog med problem runt vårat hus. Vinodlaren har tydligen öppet i morgon också och dessutom finns det egentligen ingen plats i vår källare för nåt mer vin. Vi gjorde en snabb inventering av vad som fanns i kyl och frys och bestämde oss för att försöka överleva tills på måndag. Som vanligt fanns det mycket mer reserver hemma än vad vi trodde. Och redan i morgon skall det enligt alla prognoser inte snö längre, för en gångs skull. Ordspråk nummer 124 : När man bor på landet får man ha både hängsle och livrem i skafferiet.

12/12 Puidoux sol -3 / dis +2

Det såg rent ut sagt för jävligt ut här hemma, så trots att sotaren skulle komma i morgon och skräpa ner var vi helt enkelt tvungna att göra en rejäl insats på städfronten,. Det var så smutsigt att vi inte ens kunde med att släppa in denna skitiga figur, och då är det högt vatten. Dessutom är han så pratsjuk och kan mycket väl tänkas berätta för grannarna hur det ser ut. Ordspråk nummer 125 : Små sotargrytor har också öron. Vi hade inte haft tid (eller lust) att städa på flera veckor. När vi äntligen var klara med denna nödvändiga storrengöring hade solen nästan försvunnit i ett tjockt dis och temperaturen kravlat sig upp över nollstrecket.

Efter allt städande tog vi bilen som nu hunnit bli helt ren från både snö och frost och hälsade på våran närmaste vinodlargranne. Han kommer ursprungligen från Tessin som är den sydligaste helt italienskspråkiga kantonen i landet. Mr. Bernasconi är ännu en snacksalig herre, jag fick knappt en syl i vädret eftersom han oavbrutet pratade sig varm för sina viner. Det var alls inte ointressant, tvärtom, han gav en pedagogisk tvåtimmarslektion i allt som har med odling och vintillverkning att göra. Så vi fick både en massa vinkunskap och en trevlig provsmakning och dessutom lyckades han i sitt eget vinförråd "hitta" fyra flaskor av vårat favoritvin som egentligen "var slutsålt".

På eftermiddagen tittade solen fram igen och det blev riktigt vackert. Utsikten mot alperna på andra sidan sjön och den långa dalen ner mot Italien är alltid spektakulär men idag var den speciellt tjusig. Söndagskvällen gick åt till att försöka planera den kommande veckan som även den kommer att bli ganska stressig. Det är inte bara sotaren som vi måste ta hand om i morgon, vi har massor som måste göras innan onsdag eftermiddag då vi skall sätta oss och köra nästan 500km i riktning mot Paris till den lilla by där mina svärföräldrar bor. Mer om allt detta senare.

13/12 Puidoux sol +1

Det var fortfarande kallt och soligt och den snö som fallit den senaste veckan ligger kvar i orubbat bo, näst intill orörd utom där barnen varit ute och åkt kälke. Till och med barnens stora snögubbe invid vattenfontänen på torget står kvar och är lika fin som någonsin. Tyvärr har vi inte varit ute särskilt mycket och njutit av den vackra vita omgivningen, först snöade det för mycket och nu när det äntligen blivit fint har vi inte haft tid. Sotaren kom och drog in en massa snö och lera så efteråt var det bara att ta fram skurhinken igen. Ordspråk nummer 126 : Hellre ett rent städhelvete än en massa sotarskit i hörnen.

Jag har aldrig varit mycket för juldekorationer, det enda jag gör är att ställa fram en en ljusstake med sju små lampor i fönstret ut mot gatan, det får räcka. Men i år har jag inte fått den att lysa än och idag är det ändå redan Lucia. En liten glödlampa är trasig och det släcker hela staken, snacka om liten tuva etc. En dylik ljusprydnad finns i vartenda svenskt hem men inte alls här nere. Alltså har det varit omöjligt att hitta rätt sorts glödlampa, det närmsta jag kommit var att beställa en från Tyskland men då skulle frakten kosta fem gånger mer än lampan. Eljest får jag köpa en ny ljusstake och slänga den gamla bara för att en glödlampa är trasig.

Och inte nog med detta, husets enda febertermometer kommer också från Sverige och drivs av ett batteri som har lagt av. Jag har letat högt och lågt efter rätt sorts batteri, en pytteliten rund sak på 3V som inte heller går att uppbringa här i Schweiz. Det har hittat tre olika varianter av samma storlek men alla tre ger bara ifrån sig 1,5V vilket inte lär räcka. Man kan antagligen köpa en ny termometer till nästan samma pris som ett batteri men jag har aldrig gillat denna numera så vanliga slitochsläng-mentalitet. Man skall väl inte behöva slänga något bara för att ett batteri är slut.

Så denna underbara dag tillbringade jag i bilen eller på internet för att försöka hitta en liten glödlampa och ett ännu mindre batteri. Synd men sant. Dessutom var det absolut nödvändigt att ta bilen ner till återvinningen. I morgon är det stängt och i övermorgon åker vi till Frankrike, alltså var det sista möjligheten att tömma sophörnan i köket på ett tjugotal vinflaskor, hundratals tidningar och en massa konservburkar. Det skulle vara för trist att komma hem igen efter en vecka och se all denna röra. Även om vi åker bort behövde vi handla en del, bonussonen med fästmö skulle komma på middag och vi hade inte en matbit hemma efter att ha gnagt på skalkarna hela helgen. Ordspråk nummer 127 : Det är mycket nu (Stefan Sauk).

14/12 Puidoux sol och dimmoln +2

För en gångs skull längtar jag till julen när vi kan vara mer eller mindre ensamma i vårat snöiga hus uppe i bergen och där det inte finns något annat att göra än att pussla eller lyssna på musik. Där vi slipper ifrån allt flängande hit och dit och alla måsten. Hoppas man i alla fall. Som vanligt ger jag mig inte i första taget, eftersom jag hade hittat min trasiga glödlampa på tyska internetsajter tänkte jag att den måste finnas på Hornbach, jag hade redan kollat men idag fick jag helt plötsligt upp ett helt nytt positivt sökresultat. Jag tog snabbt bilen runt sjön och efter diverse strul fick jag köpt min lilla lampa, den fanns inte i lamphyllorna utan på trädgårdsavdelningen ! Ordspråk nummer 128 : Och det varde ljus.

På vägen hem slank jag in på ölbutiken och hittade åtta nya kapsyler på diverse julöl som alla verkade tämligen goda. Jag skall spara dem till jul. I kväll tänker jag för en gångs skull titta på TV, det är första avsnittet av en ny engelsk serie efter romanen "Jorden runt på åttio dar". Som liten var det en av mina många favoritböcker. Alla de gånger jag var sjuk, och det var ganska ofta, sträckläste jag mina gamla klassiker. Det var enda gången då mina föräldrar lämnade mig ifred med en bok, när jag var frisk och de kom på mig med att sitta och läsa hittade de alltid några tråkiga arbetsuppgifter som måste utföras omedelbart.

Alltså älskade jag att vara sjuk, på den tiden blev man bara vaccinerad mot polio och smittkoppor så jag lyckades få precis alla barnsjukdomar man kan komma på, och förmodligen ytterligare någon som man inte trodde fanns. Halsfluss var en annan specialitet som jag drog på mig åtminstone en gång om året. Och då läste jag oavbrutet. Förutom "Jorden runt" var det Nils Holgersson, De tre musketörerna, Ivanhoe, En världsomsegling under havet, Oliver Twist, Varghunden, Djungelboken. You name it. Tänk vilken lycka, alla dessa böcker hade jag i min bokhylla och kunde plocka fram varje gång jag blev tvungen att stanna hemma från skolan. Tack morfar för att du varje jul och födelsedag gav mig en ny klassiker i present.

15/12 Puidoux och Bussy sol och dimma +3

Jag orkade bara titta på halva första avsnittet av "Jorden runt" men det verkade tillräckligt intressant för att jag skulle spela in resten av serien, återstår att se när jag får tid att titta. Det blir inte till jul i alla fall eftersom vi åker till Chatel nästan direkt när vi kommer hem från Frankrike och min serie går på en schweizisk kanal som vi inte har uppe i stugan. I morse blev jag lite glad, det är inte många som lyssnar på Soundcloud längre men det senaste dygnet var det någon galning i Karlstad som hade lyssnat på låten "Min Calabrisella" 150 gånger. Det är visserligen en skaplig låt men själv skulle jag nog bli tokig om jag var tvungen att höra den så många gånger i sträck. Trots att det är min egen låt.

JOHAN PETRÉN _ Min Calabrisella

Vi skulle inte åka till mina svärföräldrar förrän på eftermiddagen men det fanns fortfarande massor att göra innan vi gav oss av, och det mest tidskrävande var terrassen. Jag hade inte kunnat hålla jämna steg med de intensiva och långvariga snöfallen utan låtit allt ligga. Nu när det började tina var alla stuprör och andra avrinningsmöjligheter igensatta med is och gamla löv. Det rann precis överallt längs huset utom just på de ställen där det borde. Jag släpade upp en gammaldags grep från trädgårdsförrådet för att krossa isblocken och klumparna och jag lyckades få helt rent i alla rännor och uppe på balustraden. Mitt på terrassgolvet låg nu "bara" ett halvt ton is som skulle kunna smälta i allsköns ro utan att störa min nattsömn.

Precis innan vi åkte fick vi reda på av grannfrun under oss ett en av döttrarna hade testats positivt för Covid. Så det var ett bra tillfälle för oss att ge oss iväg hemifrån ett tag. Hon var inte speciellt sjuk så jag hoppas att hon också har en massa bra böcker hemma nu när hon skall sitta tio dar i karantän. Som jag hade när jag var liten ock sjuk. Tack vare ett Covid-inställt möte kom vi iväg betydligt tidigare än väntat och slapp all rusningstrafik när folk skulle hem från jobbet. Det tog oss 4½ timme att köra drygt 450km, hälften av sträckan var på småvägar över de snöiga Jura-bergen där det är 80km/t som max, andra hälften gick stadigt i 130km/t på motorvägen trots alla långtradare.

16/12 Bussy soldis +10

I den stora arkitektritade sluttningsvillan stod tiden alltid stilla. När man är över nittio har man inte lust att ändra på nånting överhuvudtaget, inte ens om det vore till det bättre. Jag skulle "babysitta" svärmor, som min fru så diplomatiskt uttryckte det faktum att hon och svärfar gick på styrelsemöte och jag och svärmor väntade hemma tills det var dags för familjeföretagets årliga styrelsemåltid på en nyöppnad restaurang i byn. En måltid som var väl värd att vänta på för denna lilla hotellbistro hade verkligen lyckats hitta ett bra recept mellan hög kvalité och sunt bondförnuft. Det var ruggigt gott och kostade varken skjortan eller kravatten, inte undra på att att restaurangen var fylld till sista plats en enkel torsdag.

På eftermiddagen åkte vi på stor shoppingrunda mellan olika kommersiella tempel, varje gång vi kommer hit finns det knappt en enda matbit hemma och alla förråd behöver fyllas på. I det största storvaruhus som jag någonsin sett fanns en enorm ölavdelning där jag hittade inte mindre än sju nya kapsyler, fortfarande på helt drickbara eller till och med väldigt goda ölsorter. Varav jag provade några stycken under kvällens lopp. Jag hade ätit så gott och mycket till lunch så jag hade inte lust att äta något alls till middag. De flesta av mina fynd bestod av belgiska mörka klosteröl som alla höll en alkoholstyrka på över 9%, något som hjälpte mig att bättre uthärda den dysfunktionella och alltid lika nervpressande familje-situationen i Bussy. Ordspråk nummer 129 : Öl är också mat.

17/12 Bussy mulet och sol +6

Igår var det som en tidig vår, jag hade gått och frusit flera veckor i Schweiz så det var som att äntligen komma in i värmen. Men det var igår, idag var det vinter igen. Det började helmulet så i morse jag tog faktiskt bilen ner till torget för att köpa dagens färska bröd. Alla hälsade på mig som om jag var en äkta bybo, om än eventuellt nyinflyttad. Samtidigt slapp jag ifrån röran i huset när en ny städerska från kommunens åldringstjänst skulle introduceras i sina uppgifter.

Sedan fick vi besök av hustruns faster och det var jag som lagade till den stora lunchen. Efter maten tog vi med henne på en lång promenad runt bygden. Himlen var helt molnfri och uppe från den höga kullen utanför byn hade vi en fantastisk utsikt. Långt söderut skymtade man åsar och andra höjder som alla låg ungefär 50km bort och de olika färgskikten i denna jordbruksbygd var otroligt vackra.

Idag var det min svärmors stora dag, hon hade blivit kontaktad av hembygdsföreningen i den grannby där hon var född och uppväxt som heter St. Florentin. De dokumenterade minnen från äldre bybor och eventuellt skulle hon även komma i tidningen. Ordspråk nummer 130 : Alla förtjänar femton minuters berömmelse, även vid 94 års ålder. De skulle alltså intervjua henne om gångna tider, alldeles specifikt om en konsert med Josephine Baker (dock utan banankjol) som hade ägt rum i St. Flo på trettiotalet.

De ville prata med någon som bevittnat denna afton och det visade sig att den ende som fortfarande levde var min svärmor. Varför hade då denna världsartist uppträtt i en gudsförgäten liten byhåla mitt ute på landsbygden, jo hennes dåvarande man var född och uppvuxen i byn. Nyligen flyttades Josephine Bakers kvarlevor till Panthéon i Paris där hon numera, som den första färgade kvinnan, ligger begraven tillsammans med andra kändisar som Voltaire, Rousseau, Hugo och Zola. Synd att hon inte fick vara med om detta evenemang.

18/12 Bussy sol +8

Igår blev det en sen kvällsvickning, alla utom jag åt ostron som är en slemmig geléklump som jag absolut inte kan få ner. Jag testade en gång och det var inte långt ifrån att ostronet kom upp igen. Själv frossade jag på inhemska sniglar från Bourgogne, något som jag älskar, och till detta drack vi ett väldigt gott vitt vin gjort på druvan Aligoté som bara odlas i dessa trakter. Många tror att den enda vita druva som odlas i Bourgogne är Chardonnay men så är alltså inte fallet.

I morse kom först faster på besök, egentligen bara för att ta farväl. Hon skulle åka tillbaka upp till sin bostad i Versailles. Sedan kom syrran och åt lunch, även hon skulle snart åka iväg på en veckolång semester till Sicilien med sina båda döttrar. Svärföräldrarna skulle vara ensamma över jul och medan min fru tog med sig svärmor för att proviantera för en vecka framåt passade jag på att göra en något längre utflykt än igår. Att vandra runt med faster hade inte varit någon verklig promenad, hon har Charkovs sjukdom och går väldigt långsamt med två käppar. Och stannar var hundrade meter för att vila.

Idag gick jag lite längre (och snabbare) och hamnade passande nog för årstiden mitt i en julgransplantering. Det var ett enorm fält på åtminstone 300x300m med jättefina granar i olika storlekar. Det syntes inte alls att granbeståndet nyligen hade gallrats, det var bara några trävita stumpar och diverse högar av sågspån som skvallrade om att det snart var jul. Jag hittade till och med två fina färdighuggna granar som antagligen ramlat av traktorsläpet. Jag hade gärna tagit med mig en hem. Sedan följde jag den nedsänkta banvallen ner mot den för länge sedan nerlagda stationen i Bussy. Jag är löjligt fascinerad av alla dessa näst intill utplånade rester av före detta tågspår som man ibland ser i naturen.

Detta barnsliga intresse för nedlagda järnvägslinjer och de (geografiska) spår som de lämnat i landskapet grundlades redan i treårsåldern. Jag bodde i Lerdala hos mina morföräldrar och där hade det funnits en liten smalspårig järnväg från Skara till Timmersdala som lades ner 1957. Jag minns inget av själva järnvägen men jag kommer ihåg en bro över spåren som alla pratade om på grund av en hemsk olycka under kriget. En lastbil full med soldater på flaket föll ner från bron och flera av de inkallade klämdes ihjäl.

Runt Bussy började man bygga en linje år 1910 som var tänkt att gå rakt norrut och knyta an till en mycket större järnväg mot Paris. Under första världskriget tvingade man italienska krigsfångar att gräva ut stora raviner för att dra fram spåren genom de branta kullarna. Bussy är känt för en flera månader lång strejk som italienarna genomförde och som slutade med en kidnappning och skottlossning. Själva järnvägen blev aldrig färdig utan man använde den bara femton km långa sträckningen till att transportera ut virke och jordbruksprodukter från den stora skog som ligger norr om byn. Rälsen revs upp redan 1935 men fortfarande ser man tydliga spår efter de djupa utgrävningar där den lilla oavslutade banan drogs fram. Ordspråk nummer 131 : En nedlagd järnväg är också en järnväg.

19/12 Bussy och Puidoux mycket dimma och lie sol +1

Innan vi gav oss av gjorde jag en sista sväng ner om brödbutiken. Bussy var verkligen en deprimerande by, speciellt i denna gråkalla väderlek. Längs den kilometerlånga huvudgatan var allting igenbommat, långa rader med en gång vackra gamla hus befann sig i olika stadier av förfall. Allting var trasigt och på väg att rasa, allting var nedlagt och stängt. Ungefär ett hus av tio är fortfarande bebott, resten har fönsterluckor som inte öppnats sen förra seklet med flagnande "till salu"-skyltar av obestämd ålder. Ingen hade gett sig mödan att renovera byns ursprungliga hus och de få som inte redan flyttat till Paris hade byggt enormt fula betonglådor utanför själva bykärnan. Det blev billigare så.

Tanken med att åka hem på en söndag var att slippa de långa tågen med långtradare. Den bakom ligger så nära att han nosar den förste i röven, ända tills han får ett spel och försöker köra om. Medan han långsamt som en snigel kämpar sig förbi blockerar han samtidigt båda körfälten och det bildas kilometerlånga köer där personbilarna kryper fram i 90 knyck. På en väg där man eljest får lov att köra i 130 om man kan. Söndagar är långtradare förbjudna att trafikera motorvägarna, något som vi och halva Paris befolkning hade tänkt utnyttja för att komma fram lite snabbare. Trodde vi. Jag vet inte vilket som är värst, att sitta fast bakom en långtradare som kör om eller bakom tusentals parisare i en oändlig trafikstockning som knappt rör sig.

Eftersom fransmännen bara jobbar 35tim/vecka och går i pension vid femtiofem kunde nästan alla parisare åka på julsemester redan idag. Det har sällan varit så stora trafikstockningar på motorvägen söderut. Uppe i Jurabergen låg snön kvar men det var nästan inte några andra trafikanter. Däremot stod det hundratals bilar parkerade strax innan gränsen till Schweiz där det finns ett litet skidområde med två långa sittliftar. Jag minns inte om jag nånsin har sett dessa liftar i funktion, åtminstone aldrig i december. Till slut kom vi i alla fall hem och kunde tända en brasa, gå igenom posten, värma på lite mat och sätta oss framför eldstaden med en flaska Pinot Noir. Ibland är det skönare än vanligt att komma hem, speciellt när jag har varit hos svärmor. Eftersom hon inte kan svenska och är 94 år är det ingen större risk att hon kommer att läsa detta.

20/12 Puidoux dimma -3

Den värmebölja på över tio plusgrader som vi upplevde i Bussy hade tog aldrig vägen om Schweiz. Tvärtom hade det varit minusgrader hela tiden som vi varit i Frankrike. Det hade inte fallit någon ny snö men de gamla drivorna hade inte krympt utan låg kvar, till glädje för alla barn som åkte pulka varenda eftermiddag. Alla utom töserna på bottenvåningen som var kvar i Covid-karantän. Den äldre hade smittat sin syster men deras mamma hade ännu inte blivit sjuk, och särbon kom med matkassar varannan dag.

Isberget på vår terrass var fortfarande ungefär sjuttio cm högt och visade inga tecken på att sjunka. Även om det smälte ihop en aning så fylldes det samtidigt på av de laviner som då och då rasade ner från taket ovanför. Vi eldade som galningar i braskaminen men hade ändå svårt att få upp temperaturen i huset, enda botemedlet var att bylta på oss raggsockar och ylletröjor. Vad värre var, vi var tvungna att ge oss ut, inte bara för att hämta ved utan också för att åka in till Puidoux för att handla och gå på apoteket. Inte nog med att det var svinkallt och dimmigt, det var så mycket folk att vi fick vänta en lång stund bara på att få en parkering. Och det är ändå flera dar kvar till jul, vad månde det inte bliva. Innan vi åkte upp till bergen betalade jag alla mina extremt dyra läkar- och läkemedelsräkningar. Ordspråk nummer 132 : Hellre vara rik och frisk än sjuk och fattig.

Som vanligt var det inget på TV och jag satt och googlade på lite av varje. Av någon anledning hamnade jag på Alvin Lee, den fenomenale gitarristen i Ten Years After. Han som kunde spela dubbelt så snabbt som alla andra och ändå få det att låta bra. Det var åtta år sen han dog nere i Spanien och då var han lika gammal som jag är idag, nämligen 68. När jag tittade närmre på dödsorsaken såg jag att han dog av komplikationer efter att ha genomgått en elkonvertering mot sin hjärtarytmi. Samma lilla ingrepp som jag just har genomgått och dessutom vid samma ålder, den enda skillnaden var att jag överlevde. Tack Gud, eller vem det nu kan vara som tar dessa morbida beslut.

TEN YEARS AFTER  -  I'm going home

21/12 Puidoux dimma -2

Denna så typiska vinterväderlek började gå mig på nerverna, jag längtar efter lite sol och jag vet att den finns där bara något hundratal meter högre upp. Jag sitter och tittar tvärs över sjön och ner i den smala dalen där Rhone-floden flyter fram och längst bort ser jag att solen lyser, av någon anledning är det mindre fuktigt och nästan alltid solsken i Valais-dalen. När vi körde över Jurabergen härom dan räckte det att vi kom upp över 800m för att se en klarblå himmel men så fort vi kom ner mot Schweiz hamnade vi i detta enorma dimsjok som ligger över låglandet. Ibland har vi tur här i Cremières på 730 m.ö.h. att dimbanken befinner sig nedanför oss över sjön, men just nu känns det som om vi har varit mitt i skiten i flera veckor. I morgon åker vi upp till Chatel på 1300m för att fira jul och nyår i all ensamhet, men förhoppningsvis i flödande solsken.

För övrigt blev det en dag då telefonerna gick varma. Inför de stundande helgerna vill man ju gärna höras av och önska varandra ett trevligt slut på året. Redan igår hade jag haft ett sedvanligt långt samtal med min syster och idag pratade jag först med Peter och sedan med båda barnen. Det verkade rulla på rätt bra, Gustav meddelade att de till slut fått på taket till deras husbygge och Cesar hade beslutat att skjuta upp den förestående flytten ner till Göteborg tills sommaren. Och alla hade fler eller färre aktiviteter planerade, det var bara vi som skulle sitta stilla och uggla i vårat vinteride.

Eftersom vi åker till bergen i morgon och blir kvar där uppe till nästa år hade vi bjudit in grannarna på en liten aperitif. Från våningen under oss kunde det av onaturliga skäl (som kallas Covid) inte komma någon men vi andra firade en trevlig midvinterfest tillsammans. Jag har aldrig haft lust att fira jul och efter att ha läst bibelexperten Alvar Ellegårds böcker är jag övertygad om att Jesus bara är en uppdiktad romanfigur. Han blev påhittad på 300-talet när de kristna ville omvända de skeptiska romarna som krävde handfasta bevis på hans jordiska existens och inte köpte den judiska förklaringen om att jesusfiguren bara var ett symboliskt andeväsen.

Alvar Ellegård

Jag gillar inte vårat nyår heller, det är också ett mänskligt påhitt av Caesar och påven Gregorius. Precis som mina anfäder tycker jag att det riktiga nyåret infaller samtidigt som vintersolståndet. Enligt astronomiska uträkningar skulle det vara klockan 16.58 idag. Vid den tidpunkten har lutningen mot solen avstannat, i ett litet ögonblick står jorden helt still och dagarna blir varken längre eller kortare. Lite överdrivet kan man säga att 16.57 lutar sig det norra halvklotet fortfarande bort från solen och 16.59 har det redan börjat gå mot ljusare tider.

22/12 Puidoux och Chatel dimma -2 och sol -4

Nog kom vi upp till solen alltid, det blev nästan för ljust, speciellt som jag hade glömt mina oumbärliga solglasögon. Efter att blivit opererad för grå starr är ögonen så känsliga för ljus att jag nästan aldrig går ut utan solglasögon. I går gick vi en snabb liten promenad bara för att komma ut och röra oss en aning, nere i Cremières var det heldimmigt men det räckte att komma upp på kullarna bakom byn för att den starka solen skulle titta fram. Det var alltså glasögon på som gällde och sen glömde jag de naturligtvis i fickan på den varma vinterjacka jag brukar ha på våra lantliga promenader. I morgon skall vi åka och storhandla och då får jag köpa mig ett par nya, annars kommer jag inte att kunna gå ut på hela julen.

Varje gång vi skall åka till Chatel glömmer vi något, det slår aldrig fel. Och varje gång blir jag så irriterad på mig själv och mitt dåliga minne. Idag sa jag till mig själv att jag skulle ta det väldigt lugnt och riktigt tänka efter, men inte fan hjälpte det. Eftersom jag har en dator på varje ställe brukar jag ladda ner alla mina arbeten typ inspelningar, skriverier eller foton på ett USB-minne för att alltid ha tillgång till allt jag behöver. Idag hade jag naturligtvis glömt en del viktiga filer som ligger kvar i datorn nere i Schweiz. Men det värsta var den Balvenie-flaska jag hade köpt i taxfree-butiken på Landvetter för att ha här uppe över helgerna, den blev också kvar där nere. Så jag var inte bara lite sur utan riktigt förbannad.

Jag skulle naturligtvis lagt över mina filer på ett moln och sedan enkelt kunnat ladda ner dom här i bergen men det hade jag också glömt. Whisky finns naturligtvis att köpa på stor-marknaden men de har bara några få single malt som inte alls är i klass med min favorit Balvenie. Enda trösten i eländet var att det "nästan" inte hade snöat sen vi var här sist så det var relativt enkelt att ta oss upp till huset på den branta stigen. Och efter att vi långt om länge fått fyr i braskaminen började jag så smått tina upp. På kvällen skrev jag äntligen min 24:e låt för året, ett mål som jag hade satt upp för ett år sen. Jag skulle trappa ner på låtskrivandet men ändå försöka skriva två låtar per månad. Nu var jag klar och kunde pusta ut, ännu en båt i hamn. Ordspråk nummer 133 : Det gäller att försöka ha alla hästar hemma, även om så inte alltid är fallet.

23/12 Chatel sol -1

Av någon okänd anledning låg jag vaken halva natten. Det händer ibland, jag frågar mig inte varför och det bekymrar mig inte nämnvärt. Det är ändå inget annat jag kan göra än att ligga och vänta på att sömnen kommer tillbaka, om jag börjar bli irriterad tar det bara ännu längre tid innan jag somnar om. Ibland är det nästan mysigt att ligga och lyssna till den absoluta tystnaden mitt i natten, det är bara huset som ger ifrån sig diverse ljud då och då. Det klickar och knakar som alla gamla trähus gör, dessutom ger det vattenfyllda värmesystemet ifrån sig en massa kluckande och kurrande i de långa rören inne i väggarna.

En gång i halvtimmen drar oljepannan i källaren igång med ett rytande men det håller bara på ett par minuter. Det händer inte mycket men huset vill ändå visa att det lever och mår bra. Eljest hör man ingenting, inga människor eller bilar är ute och rör på sig. Ibland har vi möss som springer i väggarna men då får det vara extremt kallt, rådjuren har sprättat upp snötäcket för att komma åt något ätbart men de hör vi inget av. På morgonen såg vi att vi hade fått grannar i det lyxiga hyreshuset bredvid, två unga engelska tjejer med en liten hund som inte heller gjorde något väsen av sig.

Dagens viktigaste evenemang var alla inköp som behövdes göras för att klara hela julen utan att behöva besöka den smockfulla stormarknaden. Det var knappt att vi fick någon parkering och det tog oss drygt två timmar att hitta allt som vi behövde, och lite annat som vi inte behövde men köpte ändå. Alltså kunde jag till exempel få tag på ett par bra solglasögon och en Highland Park Single Malt som inte kostade mer än på taxfreen. Med den skillnaden att här har de bara flaskor med 70cl och på en flygplats är det literbuteljer. Sen gjorde jag en sillsallad och det kändes nästan som jul. Jag gick händelserna lite i förväg och smakade på den redan idag och den var redan ganska god, även om den blir bättre när den får stå till sig.

24/12 Chatel mulet +4

Nu är det jul igen och efter den så kommer faster. På tal om faster så tog jag igår en enkel fullpoängare på sista frågan i förra avsnittet av "På spåret" och vann över båda lagen med bred marginal. Ledtråden gällde en faster och hennes älskare i mitten, alltså var det Tijuana som skulle in på tio poäng. Här uppe tittar jag inte på TV eftersom vi varken har engelska eller schweiziska kanaler utan bara franska kommersiella dyngprogram. Det enda som fungerar bättre här än i Cremières är textningen för dövstumma, jag kan förstås franska men ibland pratar de för fort eller på dialekt och då är det enklare att hänga med om man har en under-text.

Enligt den meteorologiska statistiken går det en snöig jul på tio regniga så oddsen på att det skulle bli kallt idag var inte så höga. Pengar i sjön eller åtminstone i byns lilla damm som de faktiskt kallar för en sjö. En riktigt god nyhet för i år är att kommunen ännu inte fått igång belysningen i den hemska stålkonstruktion som skall föreställa en julgran och som är placerad på parkeringshuset vid skidliften rakt utanför vårt fönster. Jul efter jul och ibland ända fram till februari har vi behövt ha gardinerna fördragna för att inte må fysiskt illa av denna blinkande vedervärdiga ljusshow. Så i år är det med stor lättnad som vi på kvällarna äntligen kan titta ut över den nästan tomma bygatan.

Eftersom vi inte skulle träffa en enda person på jul var det enda vi hade att göra att laga en riktigt god julmiddag. För min fru saknades julbordets mest väsentliga ingrediens, när vi var och handlade igår hade ostronen ännu inte anlänt. Det märks att vi befinner vi oss längst österut i Frankrike och således väldigt långt från havet. Det är vi som får våra ostron sist av alla. I morse hade lastbilen äntligen anlänt och hustrun fick tag på en låda med hela trettiosex ostron som det tar en oändlig tid att lirka upp med en livsfarligt vass och spetsig kniv. För att äta dessa slemmiga levande varelser i stenhårda skal måste man vara både modig och stark (och himla envis).

25/12 Chatel mulet och regn +6

Idag firar vi tyvärr jul, jag skulle föredragit att vi hållit fast vid vår gamla midvinterblot. Minus själva bloten, vilket var det som de kristna riktade in sig på när de ville omvända våra förfäder. De hittade på en ny fest bara några dagar senare och om man kunde hålla sig ett tag slapp man ifrån alla oekonomiska och blodiga riter. En oxe eller ett får var bättre i magen än som illaluktande kadaver på gårdsplan för korparna att hacka i. Och en flicka kunde man alltid sälja som slav istället för att offra henne till gudarna. I kristendomen slapp man ifrån allt detta jox eftersom deras gud en gång hade offrat sin enda son. Detta uppfattades som tillräckligt för en lång tid framåt. Sonens blod smakade också mycket bättre än fårblod och mirakulöst nog innehöll det dessutom alkohol. Win-win kallar vi det idag. Biffen var i hamn.

De intellektuella judarna som redan på den tiden ansåg sig som lite förmer trodde på en helig ande som fanns överallt och ingenstans men som ingen hade sett. De arabiska fårfarmarna ute på "slätta" trodde på en Mohammed som ingen heller hade sett skymten av eftersom man inte fick rita av honom, inte ens som rondellhund. Det fanns inte många yrkeskarriärer på den tiden men om man var för opraktisk för att bli hantverkare eller för lat för att bli bonde kunde man alltid bli profet. Så det vimlade av profeter och några av de hette till och med Jesus. Så det blev detta namn som spökskrivarna på 300-talet använde till deras uppdiktade superstar. Vi skulle lika gärna kunna tro på något fenomen som Stålmannen eller Pippi Långstrump, de har inte heller funnits någon annanstans än i vår fantasi. Kristendomen har ända från början byggt på en stor lögn som ingen vill erkänna, ungefär lika lite som att kejsaren faktiskt var naken.

DAVID OLNEY  -  Jerusalem Tomorrow

För att bli profet räckte att vara lagom slängd i käften så fick man massor av följare, och då pratar jag inte om fejan utan om slödder som faktiskt följde en vart man gick. Man kunde få fisk av fiskarna och om man var törstig kunde nån helt plötsligt trolla fram en flaska vin. Man kunde till och med få gratisligg hos en viss Maria Magdalena som varit proffs och visste hur det gick till. Livet lekte ända tills romarna kom, sen gällde det att hålla sig undan så man inte blev uppspikad. Jag har alltid velat bli profet men konkurrensen numera är mördande. Jag blev inte ens profet i min egen hemstad. Dagens profeter kallas för influencers och säljer kläder och hudkrämer men talar sällan om hur man skall leva. Det var bättre förr.

26/12 Chatel mulet, lite regn +3

Förutom en snabb sväng nerför stigen för att slänga diverse sopor höll jag mig inne hela dan igår och tittade på TV !!, åt en underbar middag, drack gott vin och skrev min historiska julkrönika. Idag kom barnen på besök vilket tillfälligtvis drog oss upp från vår normala letargi, vi blev ju tvungna att utfodra ungdomarna med något som eventuellt kunde likna julmat. Allt som fanns i kylskåp och i burspråk hade någon form av svensk anknytning, förutom ostronen. Men barnen brukade hålla till godo ändå och hade lärt sig tycka om sillsallad och Janssons.

Vid tolvtiden ringde Cyrille och sa att han satt på postbussen till Morgins som är den sista schweiziska byn precis innan franska gränsen. Den ligger högst upp i bergspasset innan man kör några kilometer in i Frankrike och hamnar i grannbyn Chatel. Jag väntade i bilen och såg bussen anlända till Morgins, utan någon Cyrille. Efter ett tag ringde han igen och sa att han hamnat på fel buss och satt fast i Troistorrent som ligger en dryg mil ner i dalen. Det var inte mycket annat att göra än köra ner för de smala serpentinvägarna och hämta upp honom.

Sent på eftermiddagen kom Adélie och Greg med en bil fullastad med mat och julklappar. Vi som väntat var extremt hungriga så vi började direkt med en aperitif med ostron, lax och öring och förstås en flaska champagne. Förutom den vanliga julmaten med sill, köttbullar, skinka och prinskorv hade min fru gjort en stor laddning med Blanquette de Veau, en sorts köttgryta med kokt kalvkött. Så det fanns att äta för alla smaker. För att inte tala om allt drickbart. Jag hade redan druckit några goda belgiska julöl medan vi väntade på att få äta, sedan champagne till laxen, vitt vin till sillsalladen, floder av rödvin till kalven och desserten och till sist massor av whisky. Barnen hade gett mig en riktigt fin Islay-whisky av en sort som jag aldrig hade smakat tidigare, Kilchoman. Sedan minns jag inte så mycket mer.

27/12 Chatel regn +1

Jag har ingen aning om vad klockan var när jag ramlade i säng men det måste varit ganska sent eftersom jag faktiskt sov till två på eftermiddagen. Så sent brukade jag inte ens vakna på den tiden då jag jobbade natt på kliniken. Huset var tomt, alla utom jag hade gått in till byn för att testa ett så kallat Escape Game. Något som jag med min medfödda klaustrofobi redan hade tackat nej till igår när frågan kom på tal. Tre timmar efter att jag hade vaknat var de fortfarande ute på vift.

Under tiden åt jag en långsam frukost och löste ett svårt sudoku, något som i viss mån liknar ett Escape. Det gäller att hitta en ledtråd (siffra) som leder till en annan och så vidare, ända tills man hittat ut. Antingen hade de inte hittat alla koder för att ta sig ut ur deras låsta hus (vilket var mindre troligt eftersom bonussonen faktiskt jobbar som Gamemaster på ett Escape i Genève) , eller också satt de på nån bistro och drack pilsner (vilket hade varit mera troligt). I själva verket hade de stannat och pratat relativt länge med föreståndaren som inte hade några andra kunder inbokade. Cyrille kunde alltså jämföra olika installationer med de han hade på jobbet i Genève, som en sorts industri-spionage.

Escapen här i Chatel hade en intressant lokal touch, intrigen var rent historisk med legenden om de finurliga smugglarna som förr i tiden lurade de korkade tullarna och bar en massa varor på hemliga stigar i nattens mörker över de höga bergen. Allt för att slippa betala tull och kunna sälja med profit på andra sidan gränsen. Än idag är den så kallade gränshandeln väldigt viktig, även om det numera bara är schweizare som tar sig till Frankrike för att handla billigt. Nästan ingen trafik går åt andra hållet, utom då när vi tar med oss svindyrt schweiziskt vin upp till stugan. Faktum är att vi hade så gott om mat hemma så att alla fem kunde äta oss mer än mätta ännu en dag. Vi behövde alltså varken ge oss ut och smuggla eller åka och handla även om alla affärer var öppna igen.

28/12 Chatel regn och storm +3

Idag vaknade jag i vanlig tid, utsövd och nykter. Det var tisdag och normalt sett ännu en dag utan alkohol. Något som inte alls kändes svårt om jag tänkte tillbaka på allt jag hade druckit i förrgår. Vädret var så vedervärdigt att jag hade ännu mindre lust att gå ut. Men idag behövde vi handla. Lyckligtvis kunde jag förhandla bort utflykten till stormarknaden, alla barnen ville följa med och då fanns det knappt nån plats. Jag stannade hemma ihopkrupen i soffan med en bok.

Men så kom då tyvärr den dagen som jag hade hoppats att aldrig behöva uppleva. Eller rättare sagt, den dagen vars oundvikliga existens jag så länge försökt förtränga. Jag har försökt hålla mig ifrån detta beroende som jag inte kunnat tygla och att spara mina sinande reserver så länge som möjligt. Men till slut gick det inte längre. Idag läste jag ut den absolut sista av Philip Kerrs underbara deckare om den råbarkade och cyniske Berlin-detektiven Bernie Gunther.

Tyvärr dog Kerr 2018 bara 62 år gammal så det blir inga fler böcker. Fjorton stycken skrev han allt som allt och de tre första i serien finns översatta till svenska så de köpte jag på Bokbörsen. De senare har jag antingen hittat på biblioteket här nere (på engelska) eller också köpt på Schweiz motsvarighet till Ebay. En biblioteksbok har jag till och med läst på franska eftersom jag inte hittade den på engelska nånstans.

Ingen deckarpersonlighet har varit lika svartsynt som Gunther och ingen skönlitterär författare har kunnat lika mycket om nazismen och andra världskriget som Kerr. Och jag älskar historiska skildringar där man känner verklighetens vingslag, att en stor del av berättelsen faktiskt har hänt. Kom tillbaks till oss Philip och skriv nåt mer om Bernie! Det enda jag läst om mellankrigstiden som varit lika spännande och lärorikt är en bokserie av Upton Sinclair som kallas Lanny Budd-sviten (efter namnet på huvudpersonen). Men dessa tio böcker som han började skriva på 40-talet var betydligt svårare att få tag på. De fanns inte på något bibliotek utan det blev till att leta på antikvariat och på Ebay men till slut lyckades jag få ihop hela serien.

Upton Sinclair - Lanny Budd

29/12 Chatel regn +3

I morse blev jag väckt klockan sex och kunde inte somna om. För en gångs skull var det rätt mycket trafik, en del av de fåtaliga turister som fortfarande fanns kvar hade antagligen fått nog av allt regnande och beslutat sig för att åka hem. Vi fick också besök av den väldigt bullriga sopbilen som alltid kommer jättetidigt på morgonen och för att dra upp avfallssäckarna ur sina underjordiska runda grytor. Jag fick några rimord i skallen och när jag legat och vridit mig i sängen i en dryg timme gick jag upp för att skriva ner dessa rader. Det regnade mer än någonsin och det fortsatte att vräka ner precis hela dagen. Verkligen inte nåt som fick en på bättre humör.

Det finns få saker här i världen som är lika deprimerande som att befinna sig i bergen på vintern när det regnar dag efter dag och den snabbt smältande snön blir alldeles svart och smutsig. Vi stängde in oss i en bubbla och trots att vi har internet, TV och telefon så känner man sig konstigt frånkopplad. Som om livet i nästa dalgång inte existerade. Som om inget berörde mig, i synnerhet inte vad som händer ute i den stora världen, den bortanför Sundbyberg. Covidsmittan nådde nya höjder och slog nya rekord men jag orkade inte bry mig längre. Jag var så trött på allt detta tjafs. Människan är i grund och botten en nomad och van att flytta på sig. Om det inte räcker att vara vaccinerad tre gånger utan man måste testa sig så vill jag inte vara med längre. Jag vill kunna vandra på en mörk gata i en okänd stad. Djungelordspråk nummer 134 : Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.

Ibland är livet så fruktansvärt repetitivt och ointressant att inte ens jag som vanligtvis kan gräva ner mig i totalt triviala detaljer har svårt att hitta något att skriva om. Jag antar att det är vid dessa tillfällen som man måste lämna det självbiografiska och försöka att vara en riktig författare, en som diktar om sånt som aldrig har hänt. Något som jag med min brist på fantasi alltid har haft svårt för. När ingenting "äger rum" börjar det ta emot, men envis som jag är tänker jag inte ge upp innan jobbet är slutfört. Det skulle vara fullständigt emot min religion och mina principer. Ett jobb är ett jobb och som jag tyvärr har bevisat med mina Kamikaze-räder i trädgården så dör jag hellre än att jag överger en uppgift bara till hälften utförd.

30/12 Chatel sol +9

Dagens stora nyhet var att vägen ner till byn hölls avstängd i flera timmar, till och med för gående. En veckas regn plus all snö som smält hade framkallat ett stort jordskred, eller snarare en sorts lerflod som hade blottlagt husgrunden på ett hotell ett hundratal meter upp mot berget. Och det tog lång tid innan räddningstjänsten hade fått undan lermassorna som blockerade vägen. När vi gick ner till byn för att köpa bröd stod det horder av sysslolösa turister och plåtade där raset hade ägt rum.

Det har snart blivit dags att arkivera dessa anteckningar som ännu ett av mina dokument över dagar som förbleknat i tidens töcken. Under detta år har jag dagligen tvingat mig till att plita ner några meningar. Det är extremt motsägelsefullt att jag som alltid ogillat alla varianter av tvång likväl sätter mig själv i denna måste-situation. Jag har aldrig kunnat stå ut med att andra skall bestämma över vad jag skall göra men likväl har jag pressat mig till denna skenbart nödvändiga disciplin, kanske för att få lite ordning i mitt liv. Men i detta fallet har det åtmin-stone varit jag själv som bestämt vad jag skall göra.

Ibland blir jag förtvivlad, varför kan jag inte nöja mig med att vara som alla andra. Som vem som helst och sluta med att vara så himla märkvärdig (som man sa till mig när jag var liten). Hålla på och skriva och tro att man är något, "får man inte göra um-pa-pa". Jag kan inte komma till ro utan måste alltid bevisa min existens genom det jag tänker och skapar, även om ingenting har någon som helst betydelse i det stora hela. Allt jag gör är bara som en fis i vinden eller som att pissa i en ocean. Ändå kan jag helt enkelt inte låta bli. Det är en sorts inre kraft som jag inte rår på och inte kan kontrollera. Något som är starkare än jag.

Jag frågar mig ibland vad vi egentligen lever för, jag kan bara tala för mig själv, jag lever i första hand för kärleken. Kärleken till min fru och till mina barn, möjligen till en eller annan vän men där är jag mindre säker. I andra hand lever jag för skapandet, för min musik och för mina ord. Sen kommer ingenting, det finns inget som berör mig. Mina barn är det finaste jag lämnar efter mig, de är så fantastiska människor båda två och även om det inte direkt beror på mig så är jag oerhört stolt över vad de har gjort med sina liv och hur de har blivit så fina och starka personligheter.

Även om jag som pensionär borde ha all tid i världen så känns det ändå som om jag missar något för att jag inte har tid. Hur skall jag då kunna begära av andra fortfarande yrkes-verksamma att de skall ha tid över till mig. Alla sitter vi där i varsitt elfenbenstorn. Alla pratar men ingen lyssnar på dig, förutom om du är en så kallad hipp influencer i tjugo-årsåldern. Då tillhör du den utvalda gruppen som har svaren på alla frågor. Du är världsmästare i livs-erfarenhet och skulle ha kunnat tala om för oss andra hur vi skall leva våra liv.

Men ju äldre du blir, desto längre ut i periferin befinner du dig. Till slut är du så långt från händelsernas centrum att du knappt ens existerar, mer än möjligen i folkbokföringen. Jag spottar ur mig nya låtar och skriver kilometerlånga texter som ingen har tid eller lust att lyssna på eller läsa. Det är så det är idag, tiden rusar iväg i expressfart och alla mina kreationer har egentligen inget annat syfte än att fortsätta min evinnerliga självanalys. På ålderns höst märker jag hur närminnet börjar försämras, då är det åtminstone roligt att titta tillbaka på vad jag har plitat ner. Jag minns faktiskt mer av vad jag upplevde för femtio år sedan än vad som hände i våras.

31/12 Chatel sol +10

Så var vi återigen helt ensamma efter att de sista gästerna åkt hem, precis när det äntligen blev vackert väder. Men det är förmodligen mitt fel om det har regnat en vecka i sträck. Jag är född med otur och jag skulle aldrig ha köpt mig några solglasögon dagen efter att vi kom hit. Sedan jag opererat in nya ögonlinser av plast går jag aldrig genom ytterdörren utan mina solglasögon men när vi lämnade Cremières den 22/12 var det så dimmigt att man knappt såg bilarna på parkering, alltså inget som helst behov av något skydd för mina känsliga ögon. Nästa dag fick jag sitta med händerna för ögonen medan vi körde ner till stormarknaden. När vi kom hem till huset med våra inköp gick solen i moln och har sedan inte synts till, förrän igår.

Jag blir allt tjockare och jag skäms över min stora mage. Hösten har varit en ren katastrof på det fysiska planet. När min hjärtarytmi uppdagades slutade jag på inrådan av mina läkare med all ansträngande motion. I oktober gick jag några långpromenader men sedan dess har vädret varit för dåligt, eller så har jag varit ute och rest och inte fått tillfälle att motionera. Detta är löjliga bort-förklaringar, om jag inte rört mig lika mycket som vanligt borde jag också ha ätit och speciellt druckit mycket mindre. Vilket inte varit fallet. Det behövs några riktigt tunga nyårslöften för att få mig lite lättare.

Så går året mot sitt slut och så även dessa skriverier. Jag lägger pennan på hyllan och tar en välbehövlig och efterlängtad semester. Åtminstone ett tag. Jag får tid över till att göra något annat, som att läsa och resa och träffa folk till exempel. Om det inte är för sent. Jag ville skriva om vad jag gjorde, vad jag upplevde och vad jag tänkte men det blev inte riktigt så. Jag har haft svårt att hålla mig till ämnet, tankarna har fladdrat iväg och det har blivit mycket svammel från en numera rätt gammal man som inte längre är i sin bästa ålder.

Sammanfattningsvis har jag under det år som gått märkt att det jag gör inte har någon som helst betydelse. Det är bara en livsuppehållande verksamhet, som att ligga i en respirator och se livet passera revy. Jag har inte längre någon funktion att fylla. Med åldern tappar man sitt existens-berättigande. Man blir till en parasit (och det vet man ju vad man gör med såna varelser, hehe). Jag har också märkt att det som jag upplever ofta får mig att klaga på sakernas tillstånd och på mänsklighetens förbannade dumhet. Något som i längden blir rätt tjatigt. Men man får fundera rätt länge för att hitta något som inte var bättre förr. Till och med kapitalismen var mera mänsklig. Jag har alltid tillhört "La résistance", som fransmännen säger. Jag har alltid varit en motståndsman men är ändå medskyldig till att det ser ut som det gör. Jag minns fortfarande det omtumlande året 1968 men vi i min generation som försökte ändra så mycket har egentligen bara gått på en egotripp ner för boulevarden. Vetskapen om detta är något jag måste leva med ännu en liten stund. Så jag står här naken.

JOHAN PETRÉN - Jag hör -68 ropa

Jag har märkt att det som jag känner är i första hand en stor glädje över att ha blivit så gammal och ha levt ett så innehållsrikt liv. Jag känner också en stor sorgsenhet över att allt snart är slut. Men jag har ännu inte kommit dithän att jag är rädd för att dö. Det sägs att man skall se framåt men det har vi äldre väldigt svårt för, vi vet ju alla hur det slutar. Tiden är ur led och man tar en dag i sänder. De floskel-liknande ordspråken blir allt fler. Jag har också märkt att jag har allt svårare att leva i nuet. Jag har alltid försökt analysera mig själv och min omgivning men nu söker jag mig allt oftare tillbaka till svunna tider. Jag är fortfarande rätt neurotisk, åtminstone vad det gäller mitt tvångsmässiga samlande. Men mest av allt har jag samlat på hågkomster så man får se denna lite för långa berättelse som en samling av mina personliga minnen från det året som kallades 2021. Ordspråk nummer 135 : Slut, slut, när skall vi sluta? Nu, nu, nu med detsamma! (Diverse julboogie av Owe Thörnqvist)