Dagliga notiser 2021 (ordspråksboken) Juli
1/7 Götene halvklart och lite regn +15
Det fick bli en kortare utflykt idag men den blev minst lika trevlig. Vi höll oss i närområdet och började med Varnhem som vi inte hann med igår. Den nya byggnaden som täckte utgrävningsplatsen var väldigt enkel men samtidigt didaktisk. Man vandrade runt på en sorts upphöjd brygga byggd i en fyrkant med ruinerna i mitten. Samtidigt som vi tittade ner på de två kyrkornas olika murrester kunde vi läsa en massa pedagogiskt utformade informations-tablåer och se diverse olika arkeologiska fynd. Det var väldigt intressant och välgjort.
Sedan tog vi en likaledes rektangulär biltur genom Valle Härad, mina gamla hemtrakter där jag bodde under mina tre första levnadsår och tidvis även när jag blivit lite äldre. Min syster bor ju bara en dryg mil från folkskolan i Lerdala där jag växte upp hos mormor och morfar men hon har inga direkta hågkomster från den tiden. Hennes minnen härstammar från mitten av 60-talet då morfar redan gått i pension och blivit tvungen att lämna sin tjänstebostad. Men det var ändå kul att jämföra vad vi kom ihåg och Kristina blev förvånad över hur mycket jag mindes från mitt 50-tal i gamla Lerdala. För mig kändes det som hemma, det finns ingen trakt i hela världen där jag på samma sätt kan säga att jag har mina rötter.
Det blev en lång tripp nedför Memory Lane där varje liten anhalt hade sin egen historia. Vi började med en lång promenad till Silverfallen där en nästan uttorkad bäck porlade sig ner längs Billingens kalkrika skifferplatåer. Av de normalt så spektakulära vattenfallen syntes ingenting idag. I mitt minne är det alltid vår när vi åker till Silverfallen och marken är helt täckt av blåsippor, en enorm matta av denna vackra blomma som är så ovanlig att den är fridlyst i hela landet. Vi fortsatte fram till kyrkan där våra föräldrar, morföräldrar och morbröder ligger begravda. Mitt minne : Jag sitter tyst som en liten mus på en pall uppe på orgelläktaren och tittar på morfar när han spelar psalmerna till söndagens högmässa.
Vi stannade till mitt emot handelsboden och frågade en långhårig man som klipper gräset på sin tomt om han vet var byns café håller hus nuförtiden. Han svarade att de hade hyrt in sig på Gröna Lund och jag undrade om han vet att han bor i Lerdalas forna mjölkaffär. Mitt minne : Jag går hand i hand med mormor ner till butiken för att köpa grädde och fil, mjölk köpte vi direkt från en bondgård lite längre bort. Nästa stopp blev folkparken som alltså kallas Gröna Lund, en institution där de flesta av dåtidens stora artister har framträtt. Mitt minne : När det var fest på parken fick vi inte komma i närheten, de farliga raggarnas vildsinta fylleslag på parkeringen utanför var ökända i hela häradet.
Vi fortsatte ner i dalen, passerade radiohandlaren som bara var en yngling som som hade en liten verkstad på vinden i sitt föräldrahem. Min morbror Jan som är sexton år äldre än mig och alltså fortfarande bodde hemma tog med mig dit ibland när hans radio behövde lagas. Strax nedför låg bron över järnvägen mellan Skara och Timmersdala. Nu finns inte ett spår kvar varken av bro eller järnväg. Mitt minne : Byns mest tragiska händelse som man inte gärna talade om var en olycka under kriget då en öppen lastbil med inkallade rekryter av någon anledning körde av bron och välte ner på järnvägsspåren. Jag minns inte det exakta antalet döda men flera av soldaterna på flaket klämdes ihjäl.
Vi körde vidare upp mot skogen och tittade på Sparresäters forna skogsbrukshögskola där massor av skogsvårdare jägmästare har utbildats i nästan ett sekel, nu verkade den vackra byggnaden stå helt tom. På vägen upp till Bjursjön ligger Borgehall med sina lodräta klippstup där morfar alltid satte min fantasi i rörelse. Detta var en gammal fornborg dit bönderna tog sin tillflykt när den lede dansken var i antågande. Till Bjursjön åkte vi alltid för att bada. Antingen åkte vi till den lilla stranden eller också lånade vi morfars grönmålade eka och rodde ut till de stora platta stenhällarna på andra sidan sjön. Där blev det djupt direkt och man slapp vandra genom den dyiga sanden för att kunna doppa sig. Mitt minne : Morfar och jag var där på vintern och borrade hål i isen och satte ner farliga gäddsaxar. Vi fångade en baddare på tre kilo men vi var tvungna att förstora hålet med en yxa och en ispik för att få upp fisken ur vattnet.
Till sist åkte vi på små grusvägar igenom den milslånga, djupa och vilda storskogen som kallas Klyftamon. Där fattiga tjuvskyttar bodde med massor av snoriga ungar fanns nu bara kvar några lyxrenoverade torp med altaner och verandor. Mitt minne : Morfar tog med mig en väldigt tidig morgon för att se på tjäderspel, och vi lyckades faktiskt krypande i blåbärsriset komma så nära att vi såg tjädertupparnas orgieliknande dansuppvisning. Hur många har haft möjligheten att se detta naturskådespel i verkliga livet?
Alla dessa depåstopp framkallade en strid ström av minnen, förmodligen skulle jag kunna skriva en hel bok om min barndoms Lerdala. Någon kilometer innan vi kom tillbaka till syrrans Motorp träffade vi en konstnär som hade köpt en gammal kvarn, han var i stort sett deras närmsta granne. Tyvärr hade varken han eller vi tid att prata särskilt länge, vi måste hem och laga till middagen, ännu en rökt lax tillsammans med vår goda och superbilliga Chardonnay från Calles alkohol-lada. Jag hann även växla några ord med Kristinas mellanson Henrik som för en gångs skull hade tittat in hos föräldrarna. Honom hade jag inte träffat sen 2005 då morsan begravdes.
2/7 Götene-Bredäng sol +24 (bad i Mälaren)
En inte alltför lång dag som ändå blev jobbig. "Bara" 350 kilometer att köra men även om det var mulet och kyligt när vi startade blev det soligt och jättevarmt bara några mil norrut. Det var en långtråkig och enformig väg att köra. Börje hade lånat oss en kylbox som man kopplade till 12V-uttaget i bilen och i början fungerade det bra, osten skulle hålla sig sval tills vi kom upp till Stockholm. Men när vi stannade till i Strängnäs drog jag ut kabeln för jag trodde att den eventuellt kunde ladda ur batteriet och när jag skulle stoppa in kontakten igen så vek sig ett av metallstiften som förde strömmen vidare, alltså fungerade inte kylan längre.
Dessutom fick jag ett SMS från min syster att jag i hastigheten hade tagit ut fel ost ur deras kylskåp, jag hade fått med mig deras alldagliga hushållsost och lämnat våran speciallagrade och vaxhöljda sommarost. Båda ostarna var inpackade på precis samma sätt så det var tyvärr lätt att ta fel. Det blev ännu varmare men vi körde ändå in till Mariefred för att titta på Gripsholms slott. Jag hade aldrig varit varken i Strängnäs eller Mariefred men vi blev inte särskilt imponerade, och det var alldeles för många turister.
Att köra in i Stockholm var stressigt, till och med värre än kringlederna runt Hamburg och Köpenhamn. Det var väldigt mycket trafik, många vägarbeten och konstig skyltning. Att hitta var i Bredäng Cesar och Mira bor var däremot busenkelt och Cesar kom hem från jobbet precis när vi stod utanför deras port och funderade på hur portlåset fungerade. Det var jätteroligt att träffa dem igen efter 15 månader och jag vet inte om Doris kom ihåg så mycket från den gången. Då hade hon fortfarande varit en stor bäbis men nu hade hon utvecklats till en liten dam som pratade mycket och hade väldigt bestämda åsikter.
Vi träffade också som hastigast Miras mamma Cathrine, hon jobbade aldrig fredagar så den dagen slapp Doris gå till förskolan och fick vara hela dan med mormor. På kvällen gick vi ner till sjön för ett skönt kvällsdopp och på kvällen blev det lite fotboll igen, på TV. Tyvärr åkte även mitt andra hemland Schweiz ut i kvartsfinalen, de förlorade på straffar mot Spanien efter att tidigare ha slagit ut storebror Frankrike i åttondelen, likaledes efter straffsparksläggning.
3/7 Bredäng sol +25 (bad i Östersjön vid Utö)
Jag sov helt underbart gott trots att sängen bara var 140cm bred och trafiken nere på motorvägen hördes ganska väl natten igenom. Efter en lång frukost tog vi min pappas gamla Mondeo från 2002 som nu gått "i arv" i tre generationer och körde söderut. Strax innan Nynäshamn tog vi av utåt havsbandet där det låg en stor halvö där den norra delen kallades Gåsö och den södra Utö. Efter alla sjöar var det mysigt att bada i ett vatten som inte var fullständigt sött utan innehöll en antydan av sälta.
Eftersom det var så fint väder hade hela huvudstaden gett sig ut på badutflykt och varenda klippa var ockuperad, nästan som en pingvinkoloni på Antarktis. Och detta var ändå nästan så långt ner som man kan komma i den södra skärgården, jag vill inte ens tänka på hur det såg ut norrut, på Värmdö och ännu längre ut. Men det finns förstås plats för alla om man knör ihop sig, som man gör på västkusten. Vid vår badplats var det lite jobbigt att krångla sig ner i vattnet men sen var det, väldigt klart vatten och fullt med vacker tång och andra vattenväxter.
På vägen hem åt vi lunch på en bondgård och framåt kvällen åt vi ännu en jättegod middag i köket med utsikt västerut mot en fantastisk solnedgång. Lilla Doris som knappt vågat se på oss igår började så sakteliga vänja sig vid vårat sällskap och var lite mindre avig, om vi stannar ytterligare några dagar kanske jag till och med kan få en liten kram. Vem vet?
4/7 Bredäng sol +25 (bad på Kastellholmen i Stockholm)
Ännu en strålande dag. Med en så vacker väderlek trodde vi att det kanske skulle vara färre människor inne i själva huvudstaden. Alltså tog vi tunnelbanan in till slussen och Djurgårds-färjan ut till Gröna Lund där de flesta gick av. Alla attraktioner verkade öppna och folk skrek i högan sky så det antagligen hördes ända in till Gamla Stan. Själva fortsatte vi till Skepps-holmen där vi började med att gå på Moderna Museet där Mira för närvarande är timanställd för ett projektarbete innan hon påbörjar sin Masterutbildning i Göteborg till hösten.
Permanentutställningen var tillräckligt intressant för att tillgodose vårat omedelbara behov av modern konst. Jag hade faktiskt gärna tagit lite mer tid på mig men Doris blev otålig och hastade på oss, hon tyckte att vissa objekt var lite skrämmande. Sedan åt vi en väldigt god liten lunch ute på Museets terrass med utsikt över Östermalms klassiska skyline, Wasa-museet och Grönans snåriga profil av olika åkattraktioner. Efter maten gick vi längst ut på Kastellholmen och badade i ett vatten som inte kändes helt rent, men vi var ju trots allt mitt inne i en väldigt stor stad.
I sundet mellan Moderna och Djurgården var det en strid ström av farkoster med olika motorstyrka och tonnage, en ständig rusningstrafik av flytande fordon. Vi promenerade in till Gamla Stan där vi möttes av en lika intensiv ström av turister, många hade tydligen tröttnat på att bada såhär på söndagseftermiddagen. Det fick bli en liten glass på ett café och sedan tunnelbanan tillbaka "hem" till Bredäng. I centrum besökte vi en stor loppis som höll till i bottenvåningen på ett bostadshus och som hade öppet varje dag. Jag hade velat hitta en ny sladd till kylboxen men där var en extrem oordning. Mira hittade i alla fall en träpall för Doris att ha vid handfatet på toa när hon borstar sina tänder och en gammal klassisk plåtkakburk i tre våningar. Däremot fann jag några bra böcker i återvinningsrummet nere i källaren till deras hus.
5/7 Bredäng - Simrishamn halvmulet och regnskurar +25 (bad i Haväng)
Vi startade tidigt från Stockholm efter att ha sagt adjö till Mira innan hon cyklade till jobbet. Och efter att ha kramat om Doris och Cesar som höll på att äta frukost innan de skulle gå till dagis respektive skoljobb. Det rullade på bra på motorvägen söderut och första stopp blev Linköping. Jag gick in på Biltema och fick tag på en försäljare specialiserad på diverse tillbehör.
Även om han inte sa det rätt ut så gjorde han ganska klart att butikskedjan nyligen plockat bort strömkablar till gamla kylboxar ur sitt sortiment. Och att inte var speciellt glad över detta beslut som skulle tvinga folk att köpa en ny box om kabeln gick sönder. Ett riktigt äckligt profit-tänkande som bara går ut på slit-och-släng, konsumera mera och skit i miljön. Jag förstod att vi antagligen aldrig skulle hitta en kabel någon annanstans heller. Sådan är kapitalismen.
När vi blev hungriga stannade vi i en liten by strax innan Hässleholm i norra Skåne. Där fanns två pizzerior att välja på och jag är inte säker på att vi valde rätt. Allting var egentligen rätt gott men det billiga ostsurrogatet som de hade lagt ovanpå förstörde hela smaken. Efter Kristianstad körde vi fel, vi var på en nybyggd motorväg och missade avfarten till Simrishamn eftersom den bara var uppmärkt Ystad och Tommelilla. Alltså fick vi köra två mil åt sydväst innan vi äntligen kunde komma av denna motorväg som jag aldrig tidigare hade sett.
Det blev en lång och krokig omväg på smala vägar genom Skånes vildaste och minst bebodda inland innan vi kunde ta oss ut till den vackra Simrishamnsvägen. Vi svängde av ner till vandrarhemmet i Haväng, egentligen bara för att titta, jag trodde aldrig att det skulle gå att bada i Hanöbuktens normalt så iskalla vatten. Vi möttes av ännu en enorm överraskning, stranden nedanför gravdösen var full av folk och nästan alla badade. Och var kvar i vattnet väldigt länge. Väder, vindar och strömmar måste ha varit extremt fördelaktiga den sista tiden för att vattnet skulle ha nått en så angenäm temperatur. Till och med min inte alltför badbenägna hustru slängde sig obehindrat i vågorna, då är det varmt.
I Simrishamn hade vi inga som helst problem att hitta och att ta oss in i vårat obemannade vandrarhem, jag hade fått mail med wifikoden, fyra siffror till det utvändiga kodlåset och fyra andra till en liten box i farstun där vår gamla hederliga rumsnyckel låg. Lätt som en plätt. Duschen låg i korridoren precis utanför vårt rum och i köket fanns förutom tre stora kylskåp även alla livsmedel som behövdes för att vi själva skulle kunna laga oss en stor frukost i morgon.
Efter att ha packat ut ost och andra kylvaror och gjort oss hemmastadda gick vi en lång vända på stan. Vi stannade till och drack varsitt glas gott vitt italienskt vin på en av många turistfällor längs med stans gågata. Ett högljutt gäng turkar hade totalt tagit över den gamla anrika puben Måns Byckare. Nu kändes detta dryckeshål som funnits där så länge jag minns mest som en dålig imitation av någon av de värsta krogarna i Antalya. Kyparna sprang omkring som gapande vilda hundar till och med ute på gatan och försökte skrämma in de förbipasserande. Vissa vågade nog inte nåt annat än att gå in och äta något av den vedervärdiga maten, jag som flera gäster som lämnade kvar halva portionen på sin tallrik.
Själva var vi hemskt glada över att ha ett bord beställt på Maritim, som förutom ägare också verkade ha bytt namn till "En gaffel kort", vad nu det skall betyda. Likväl en restaurang som alltid varit bra och som vi är sentimentalt fästa vid och som denna gång till och med var ännu bättre än vid tidigare besök. Vi gick hemåt glada, mätta och lite lummiga och eftersom vi nu hade ett kök med stora kylskåp kunde vi unna oss en sängfösare med lite kyligt vitt vin och lite mörk choklad som inte var alldeles mjuk. Livet lekte.
6/7 Simrishamn - Trelleborg sol +22 (bad i Vik)
Bästa sömnen hittills, två sängar som var 90 cm med en ganska tjock och hård bäddmadrass på 180 cm som gjorde att vi inte ens kände att vi hade två möbler under oss. Dessutom hade vi hårda höga IKEA-kuddar, precis vad jag tycker om för de flesta gånger jag ligger på hotell måste jag vika kudden dubbel för att kunna sova med huvudet tillräckligt högt. Jag får kolla nästa gång vi kommer till IKEA om jag hittar samma sorts kudde. Efter vår hemmalagade frukost åkte vi på shoppingrunda i Simrishamn, det var främst en massa svenska livsmedel som behövde inhandlas nu när vi alldeles snart skulle lämna landet.
Vi gick till en elaffär som sålde kylboxar men de hade förstås inga reservkablar, istället hittade vi en stor svensktillverkad plasthandväska som inte var av plast utan av någon sorts återvinningsmaterial. Det fick bli en gåva till grannen som hade tagit in vår post och kanske vattnat, men enligt vädersidorna hade det regnat i Schweiz under hela våran nordliga resa. Expediten tipsade mig om en liten firma ute i det stora industriområdet som reparerade elektriska apparater, vi åkte dit men han hade ingen 12V-plugg hemma utan hänvisade oss vidare. Nästa firma inredde husbilar och där träffade jag en hygglig snubbe som snabbt lödade på en ny insticksplugg, det var egentligen allt som behövdes. Eftersom de normalt bara handlade med andra firmor kunde han inte ta betalt så det fick bli femtio spänn till deras kaffekassa.
Med "operation rädda två kilo hushållsost" väl genomförd, tack vare min envishet och en förstående typ och också var emot slit-och-släng-samhället, hade vi nu en fungerande kylbox och kunde återta resan. Vi åkte först till kyrkogården där min styvfars föräldrar ligger begravda, de som hade gett mig namnet Petrén. Sedan åkte vi till Baskemölla, norr om hamnen i detta lilla fiskeläge börjar den fantastiska promenaden genom ett naturområde som inte för inte kallas för Paradiset.
Här löper en mycket vacker stig norrut mot nästa fiskeläge som heter Vik. Detta är min barndoms förlovade land där vi i slutet av 50-talet hyrde en liten röd omodern stuga precis ovanför den i mitt tycke mest underbara stranden i hela världen. Då var jag 6-8 år och inte 68 som nu och dessa somrar på Vik har lämnat outplånliga minnen, denna vackra kuststräcka hör även den till mina absoluta favoriter. Även om det låter pretentiöst är detta en bit av Sverige som har gjort mig till den jag är.
Så på denna stora vallfärd till forna tider gick vi idag genom Paradiset till mina drömmars sandstrand som visade sig från sin absolut bästa sida. Ingen illaluktande tång någonstans och ett varmt och kristallklart vatten som omfamnade dig och vaggade dig till ro. Vinden, vågorna och temperaturen, allting var perfekt denna vår sista dag i Sverige och jag kände mig så lycklig att jag nästan började gråta. Innan vi åkte vidare söderut på den vackra men väldigt trafikerade kustvägen mot Trelleborg så stannade vi till i Simrishamns fiskehamn och köpte ett gäng rökta sillar i deras butik, nu när vi skulle kunna hålla fisken kyld.
I Degeberga käkade vi varsin stor portion stekt salt sill med potatismos och lingon. Sedan gick vi en snabbsväng om Ales stenbumlingar uppe på höjden ovanför Östersjön, precis som de andra turisterna. I Trelleborg hade vi turen att hitta en av de väldigt få gator någorlunda centralt där man kunde parkera gratis på natten. Så långt allt gott och väl. Vi checkade in på hotellet men när vi gick ut igen för att hämta vårt bagage möttes vi av ett gigantiskt åskoväder plus ett medföljande skyfall, regnet fullständigt vräkte ner.
Fast vi fick låna ett jättestort paraply i receptionen var vi helt dyngsura in på bara skinnet när vi kom till bilen. Vi fick sitta i bilen drygt 20 minuter innan regnet började avta. Hade vi försökt ta oss tillbaka till hotellet med våra tygväskor hade allt bagage blivit genomdränkt. Tyvärr hade åskan ställt till det med hotellets parabol så TV-bilden flimrade och bröts titt som tätt. Det var så irriterande så jag skippade första semifinalen mellan Italien och Spanien och la mig och sov.
7/7 Trelleborg - Osnabrück mulet +20
Vi vaknade redan klockan sex av allt spring och skrik i korridorerna av de stressade svenskar som skulle med sjufärjan till Travemünde. Terminalen låg bara några hundra meter från hotellet så det var ett perfekt ställe att övernatta, dock inte för oss som skulle ha velat sova lite längre. Min fru kom på att vi helt hade glömt av att köpa matjessill när vi storhandlade igår men det fanns ett ICA Maxi precis vid utfarten ur stan och eftersom vi ändå måste tanka så förlorade vi inte mycket tid.
Sedan följde en mängd teknikstrul av olika art, när det väl börjar krångla finns det inget slut på eländet. Det började väldigt simpelt, vi hade pantat en massa flaskor på ICA i Simrishamn men glömt lämna kvittot i kassan. I Trelleborg kunde exakt samma sorts ICA-affär inte acceptera pantkvittot eftersom det inte var utfärdat hos dem! ST1-macken fick ingen kontakt med banken, vilket kort vi än använde. Vi fick köra till en Preem lite längre bort och där fungerade det utmärkt.
Läsaren vid brofästet i Malmö vägrade läsa av min QR-kod som jag fått på mail när jag köpte brobiljetten. Med en hel radda med bilar bakom oss var vi tvungna att trycka på assistans-knappen för att en snubbe skulle komma och öppna bommen, vi hade ju trots allt en giltig biljett. Precis samma strul med QR-koden i Rödby fast att detta var en tur/retur-biljett som jag hade köpt två veckor tidigare, och på uppvägen i Puttgarten hade det fungerat alldeles utmärkt att läsa av min kod. Vi fick backa ut från infarten och ställa oss sist i den manuella kön.
Det går mig alltid på nerverna när saker och ting inte fungerar, även om det till sist fixar sig och man tar sig fram på ett eller annat vis. Något vi fick erfara på autobahn. På vägen upp hamnade vi söder om Hannover i ett 60 km långt vägarbete. Som vanligt fick fyra filer samsas på halva den ursprungliga vägbredden. För det mesta kröp vi fram i 60 km/tim men ofta stod det helt still. Det tog oss nästan två jobbiga och varma timmar att köra denna relativt korta sträcka. För att undvika detta helvete på jorden valde vi idag att köra längre västerut, om Bremen.
Planen fungerade utmärkt, nästan ända fram till Osnabrück där vi hade bokat ett hotellrum. Väldigt få långtradare så vi kunde köra långa sträckor i 150 knyck. Men plötsligt fanns det ingen väg längre och vi fattade inte varför, både de nordgående och sydgående körfälten var helt avstängda i tre mil. Alla fordon leddes ut på småvägar i rena rama landsbygden, genom byar och rondeller som absolut inte var anpassade till den trafik som normalt pågår ute på motorvägen. Ibland rörde vi oss några meter men ofta stod vi helt still så det tog nästan två timmar att avverka dessa tre mil. Sånt är livet på autobahn, man kommer alltid fram på något vis fast man vet inte hur och i synnerhet inte när.
Osnabrück var ännu en trevlig överraskning och en tidigare vit fläck på vår Europakarta som vi nu kunde färglägga. Jag hittade genast ett stort snabbköp som hade ett helt otroligt utbud av olika ölsorter, idel nya kapsyler på vartenda hyllplan. Jag kunde köpt halva butiken om jag bara orkat bära iväg med alla flaskor. Efter ett långt irrande runt stans alla gator och gränder hittade vi till sist våra drömmars restaurang. Det gäller att ha mycket tålamod och alla sina känselspröt utfällda om man vill hitta ett bra matställe, samma kriterium gäller för att hitta en butik med många nya kapsyler.
8/7 Osnabrück - Puidoux mulet och regn +23
Trots en del nattliv ute på gatan så sov vi himla gott i detta oväntade etappmål, vem hade kunnat ana att man en gång skulle befinna sig i Osnabrück? Det hade varit en trevlig överraskning men nu ville vi snabbt vidare för att kunna ta oss till våran efterlängtade boplats här på jorden. Det har nästan aldrig hänt att vi varit hemifrån så länge och vi hade fortfarande nästan 900 km att köra. Söder om Frankfurt började det regna och regnet förföljde oss ända tills vi i stort sett var hemma, jättejobbigt att köra med massor av stockningar och småarbeten här och där vilket bröt rytmen och tröttade ut oss.
När vi kom in i Schweiz och "bara" hade 200 km kvar var det första vi gjorde att svänga av till en liten stad alldeles söder om Basel. För att tanka bilen, tömma blåsan och handla något att äta på en äkta schweizisk Migros-butik. Alla dessa matvaruhus har i stort sätt samma utbud så det kändes redan som vi vore hemma. Vid sextiden på kvällen var vi äntligen framme och började lasta ur vårat smockfulla fordon. Då hade vi sammanlagt kört helt otroliga 4733 km sen vi lämnade Puidoux sexton dagar tidigare. Det är ganska mycket för ett par pensionärer. Men tänk vad mycket vi hade sett och upplevt, jag har nog aldrig varit på en resa som varit så rik och omväxlande och som gett mig så många olika känslor.
I Cremières hade det enligt uppgift från grannen regnat nästan oavbrutet i två veckor, vi hade valt en bra period att hålla oss hemifrån. Den myckna nederbörden märktes på trädgården som fått mycket stryk och på vattenfallet vars ljudnivå aldrig varit så bedövande. För första gången sen vi flyttade ut på landet hade den lilla och normalt så väldresserade La Salenche lämnat sin fåra och översvämmat den stora åkern alldeles ovanför stenbron och våran parkering. När vi gick ner för att titta på vattenkaskaderna fick vi skrika åt varandra och själva bäckfåran var som en kokande häxkittel som frustade och ångade. Helt otroligt.
Vi började så smått att packa upp, sortera och rangera men efter ett tag orkade vi inte längre utan slängde in två fryspizzor i ugnen och öppnade en flaska närodlat rödvin. Och innan vi gick och la oss tittade vi på en nygjord dokumentär om Jim Morrison, häromdagen var det femtio år sen han dog av en överdos heroin på toaletten till nattklubben Rock'n'Roll Circus på Rue de Seine i sjätte arrondissementet. Man kan säga mycket om den gode Jim men han var en obotlig alkoholist sedan nästan tio år och han hade varit på amerikanska sjukhuset några dagar tidigare och fått domen, om han inte slutade dricka och röka skulle han dö inom kort. Heroinet hade han köpt till sin flickvän Pamela men han tog det själv, han ville väl inte bli så mycket äldre. Eftersom han visste att han inte kunde undvara alkoholen så var det lika bra att hoppa av direkt.
9/7 Puidoux mestadels soligt +19
Vi stupade i säng vid midnatt med tanken att äntligen kunna sova ut åtminstone fram till tio. Bara för det vaknade vi löjligt pigga strax efter sju och beslöt att genast gå upp och ta itu med dagens alla göromål, såväl praktiska som administrativa. Jag började dagen med en efterlängtad nystart med mitt tibetanska yogaprogram, vi hade sovit på så många olika ställen så jag hade varken haft tid eller möjlighet att genomföra mina morgonrutiner.
Det är otroligt vad mycket som samlas på hög när man varit hemifrån i drygt två veckor, inte bara tvätt och räkningar men också en totalt övervuxen och regnskadad trädgård. Och vår nya fina terrass som vi nu måste börja ta i besittning igen, men en sak i taget och ingen stress. Efter att ha betalt alla räkningar lyckades vi faktiskt gå igenom och kontrollera slutgranskningen av vår gemensamma skattedeklaration, en näst intill omöjlig uppgift. Och vi kunde också med viss möda få fram en för båda parter godtagbar beräkning om hur mycket var och en skulle betala vilket var ännu svårare att räkna ut.
Det blev alltså en oerhört aktiv dag där vi så småningom betade av en stor del av våra meterlånga "att göra-listor". Vi var till och med nere i trädgården en stund men där fanns så mycket att göra så det fick bli en annan dag, kanske i morgon om det inte regnar. Och om det skulle regna har jag femton nya Maigret-avsnitt inspelade som jag kan titta på, och nästan femtio nya kapsyler med mig hem som måste registreras i mina filer och sorteras in på mina masonitplattor. Till middag åt vi varsin stor rökt hel sill som vi hade köpt i fiskaffären nere i hamnen i Simrishamn, de hade klarat resan bra tack vare en fungerande kylväska. Vi såg de nya grannarna för första gången och hejade på håll men hade inte tid att prata, förmodligen inte dom heller för de höll på att måla lite i källarstudion innan de flyttar in nästa vecka. Men de verkade trevliga, vi får ta ett snack längre fram när det lugnat ner sig.
10/7 Puidoux sol och skyfall +20
Jag vaknade som vanligt mitt i natten och var kissenödig, vi hade druckit en massa tyska öl till sillen. I ett några sekunder långt tillstånd mellan sömn och vakenhet greps jag av panik, jag hade ingen aning om på vilket hotell jag befann mig. Mina första tankar var: "Bra madrass här också, de har verkligen gjort framsteg i hotellbranschen" och "Men var fan ligger toaletten, det verkar vara nån sorts lägenhetshotell". Sen vaknade jag på riktigt och märkte att jag var hemma och låg i min egen säng.
Efter frukosten gick vi direkt ut till trädgården, vi klippte gräs i stort sett överallt, ingen i huset hade gjort nånting de drygt två veckor vi varit borta. En situation som börjar kännas allt mer frustrerande, vi kommer snart att vara tvungna att sätta hårt mot hårt, vi väntar bara på att se hur de nytillkomna tänker reagera. Vi rensade ogräs och försökte rädda lite rosor och annat som farit illa under ovädren. Till sist bar jag upp alla möbler, blomkrukor, parasoll med mera som stått och tagit plats på vår gemensamma innergård medan vi väntade på att terrassen skulle bli färdig. Vi höll på i fyra timmar och sedan var vi helt slut och orkade bara ta en välbehövlig dusch.
Vi orkade bara greja till en grekisk sallad som vi precis hann äta upp ute på vår nyinstallerade terrass innan de mörka molnen rullade in igen. Men det var i alla fall mysigt att sitta ute med lite möbler och blommor runt omkring oss, det hade vi faktiskt inte kunnat göra än i år på grund av vattenläckan. Detta var första gången. Men åskovädren med ihållande störtregn och blixtar och dunder från alla håll och kanter var varken första eller sista gången, de höll på hela kvällen och även när vi gick och la oss liknade gatan utanför en smärre flod. I norra Schweiz hade de redan haft omfattande översvämningar och det verkade inte bli bättre.
11/7 Puidoux halvmulet +18
Jag vaknade tidigt och såg solen, men gatan och taken var fortfarande alldeles blöta så det måste ha fortsatt att regna en del under natten. De fem tibetanerna var oerhört kämpiga denna morgon, jag hade så ont i kroppen efter allt gräsklippande och krukbärande igår. Men det kändes skönt att redan ha klippt hela tomten, även om det var blött och jobbigt igår så hade det varit ännu värre idag efter nattens ymniga regnande. Nere i trädgården stötte vi på de nya grannarna som nästan är i vår ålder. De verkade jättetrevliga på alla sätt och vis, ganska ekologiska och praktiska och det kändes som att vi skulle trivas bra tillsammans. De var väldigt nyfikna och vi fick visa de runt och berätta om husets historia och egenheter.
Nu när resdammet började lägga sig blev det så smått dags att summera vårt långa och intressanta Sverigebesök. Vi trodde vi åkte på "semester" men jag hade varit så upptagen med att träffa mina nära och kära plus att planera för nästa steg i vår resa att jag hade inte ens haft tid att öppna den bok jag hade med mig. Jag hade inte löst ett enda sudoku och knappt fotograferat nåt. Dagarna hade gått alldeles för fort och vi hade alltid nåt på gång. Ibland hade jag nästan längtat hem bara för att få ta det lite lugnt. På resande fot får man sällan någon tid till eftertanke, det är bara att köra på, både i bokstavlig och bildlig mening.
Det är inte heller någon sinekur att köra så långt, boka och sova på olika hotell, boka och anlita diverse färjor och broar. Det gäller att aldrig slappna av, att alltid ligga steget före så man inte råkar ut för obehagliga överraskningar. Vilket man naturligtvis gör ändå och då gäller det att hålla huvudet kallt och inte få panik. Att vara på bilsemester är aldrig avkopplande, allting går så fort, det gäller att vara extremt uppmärksam, att tänka rätt och att reagera blixtsnabbt. Att tänka är normalt sett min bästa sport men i bilen lämnar man alla filosofiska spörsmål därhän och koncentrerar sig på det rent praktiska. Jag känner ofta av att jag inte är så ung längre.
Sammanfattningen av denna resa blir ändå oerhört positiv, jag fick så många underbara möten med de jag älskar mest, vi såg så många fantastiska saker och fick så många nya otroligt fina upplevelser. De lyckligaste stunderna de senaste åren i mitt liv har varit när jag första gången fått träffa mina barnbarn och denna gången var det Brors tur. Det andra extremt känslosamma tillfället var på stranden i Vik. Det är omöjligt att beskriva hur mycket denna platsen betyder för mig, där finns något magiskt och nästan gudomligt som påverkar mig oerhört starkt. Jag är inte ensam om att ha upplevt detta, det är inte för inte som denna korta kuststräcka kallas för Paradiset. Att gå längs strandbrynet, följa den långa obrutna horisonten och se igenom det otroligt klara vattnet, låta de väldigt grova sandkornen rinna mellan fingrarna, allting skapar en sorts bubbla där jag säger mig att ingenting kan vara vackrare eller bättre än just nu. Det är då och där som jag känner en absolut enhet med universum, ett litet kort ögonblick som jag försöker hålla kvar så länge som möjligt innan förtrollningen bryts.
12/7 Puidoux mulet och regn +21
Både Wimbledon och fotbolls-EM är "over and out", jag satt uppe till det bittra slutet med straffssparksläggning mellan England och Italien. Efter detta drama skrev jag en liten låt, inte helt nykter får jag erkänna. Alltså sov jag till tio i morse. Det gjorde inte så mycket för vi hade ändå inget direkt på programmet. Vardagen infinner sig och det enda som var riktigt nödvändigt var en inköpstur till Oron, kylskåpet var alldeles tomt. Tidningen kom för första gången efter mitt prenumerationsuppehåll så nu var allt som vanligt igen, jag kopierade till och med ett sudoku.
Det var grått och trist, ingen lust att gå ut, de nya grannarna kom upp och frågade var vi hade köpt våra fönster, vi hade bytt varenda ruta i hela lägenheten strax efter vi flyttat in (12 st.) och de tänkte göra likaledes nere hos sig. Det var vid det tillfället som vi fick den goda idén att byta fyra små mörka avgränsade normalfönster i arbetsrummet till en tre meter bred panoramaruta, just i det rummet där vi har som bäst utsikt över Léman-sjön och Alperna. Min hustru satt hela dan med näsan i en biblioteksbok som hon måste lämna igen i morgon när hon skall in till Lausanne, något har beställt den så hon kan inte förlänga lånet.
Vi åt en god lokal korv till middag med en ännu godare Ratatouille, korven hade vi köpt i slaktar-Martins självbetjäning där man numera kan swisha. Utanför butiken stod ett plåtfat fullt med diverse slaktavfall, mest tarmar men mitt i all denna äckliga sörja låg också ett stort och helt intakt gethuvud. Jag kom att tänka på inläggsfotot i den gamla Stones-plattan "Goat heads soap", om nu någon kommer ihåg den bilden. Själv har jag försökt att glömma detta hemska foto i snart femtio år men idag dök det där gethuvudet upp igen. Hoppas bara att jag slipper få några mardrömmar.
13/7 Puidoux mulet och regn + 17
Jag sov inte så bra, var uppe och kissade två gånger och båda gånger vräkt regnet ner. Sedan låg jag vaken i sängen och hörde hur det skvalade ute på gatan. Vädret blir alltmer förvirrat, nu för tiden är det alltid allt eller inget. Ibland går det flera månader utan att det faller en droppe och sedan kommer monsunen med nästan farliga skyfall veckor i sträck. Vi trodde att vi kanske hade tagit med oss lite av det fina vädret från Sverige men det stämde inte. Vilken himla tur att vi gick ut direkt båda två och hann klippa hela tomten från alla håll och kanter redan första dan efter vår återkomst. För sedan dess har det vräkt ner varenda dag.
Mitt på dagen slutade det att regna ett tag, jag körde frun till stationen med hennes låne-böcker. Överallt på gator och vägar rann det fortfarande strida strömmar och ute på åkrar och ängar hade det bildats veritabla små sjöar. Inne i Puidoux hade brandkåren varit ute och lagt ut länsor där bäcken hade runnit över och hotade att ge sig ut på genomfartsgatan. I morgon verkar det bli uppehåll men i övermorgon skall det regna hela dan igen. Vi får se hur det går, marken är redan så genomdränkt att den orkar inte suga åt sig mer vatten.
Efter att ha varit på stationen åkte jag och handlade två-tre saker som vi hade missat att köpa igår, man glömmer av sina rutiner när man varit bortrest så länge. Dessutom åkte jag ner till Cully's vinkooperativ och köpte en kartong vitt vin som hade vunnit pris som världens bästa Chasselas på den senaste stora vinmässan. Jag tror inte så mycket på dessa priser men eftersom det var ungefär hundrafemtio Chasselas-odlare bara från Schweiz som ställde upp så måste det vara ett bra vin. Dessutom kostade det bara hundra kronor flaskan vilket är ett mycket överkomligt pris här i vår region.
Fördelen med detta vädret är att man har absolut inte nån lust att gå ut, alltså fick jag gjort en massa bra saker. Jag spelade in min senaste låt som jag skrev härom natten, det tog lite tid att få den bra eftersom jag legat av mig med gitarrspelandet. Till slut blev jag äntligen klar med att sortera in mina nästan sextio nya kapsyler på de fyrkantiga samlingsplattorna. Jag hittade även ytterligare en ny kapsyl som jag inte visste att jag hade fått med mig hem från resan. Nu finns det knappt nåt kvar att göra så jag kan koppla av och börja se framåt igen. Innan jag gick och la mig hann jag till och med göra ett svårt expertsudoku från Le Monde, något som inte hade hänt på flera veckor.
14/7 Puidoux regn +16
Vi tog bilen bort till Kommunalhuset i det gamla Puidoux, min äkta hälft skulle lämna in sitt ogiltiga ID-kort och beställa ett nytt. Detta utgångna kort som sånär hade orsakat att hela våran underbara resa genom Sverige hade blivit inställd. Eftersom det var onsdag passade jag samtidigt på att handla favoritbrödet i selfbutiken. När vi kom hem såg vi två skogs-huggare med jättestegar och motorsågar på väg att såga ner valda grenar på det gamla valnötsträdet nere vid bäcken. Det var mer än två år sedan som vi började klaga hos telebolaget att TV-mottagningen ibland avbryts när det blåser mycket eftersom alla de fyra luftledningar som försörjer vårt hus med TV, telefoni och internet löper rakt igenom den stora trädkronan. Det lönar sig att tjata.
Vilken himla tur att vi åkte på semester till Sverige där det var varmt och soligt. Jag har badat tio gånger i år men enbart uppe i norr, här i Schweiz har jag inte varit nere i sjön en enda gång än och idag är det precis dubbelt så varmt i Stockholm mot vad det är här. Faktum är att shorts och helöppna fönster inte fungerar längre, det är för kallt. Idag är det långbyxor och stängd terrassdörr som gäller. Inte precis vad jag kallar sommar. Eftersom det fortfarande regnade och jag inte hade något som absolut måste göras för att uppnå min inre frid så satte jag mig framför TV'n.
Det blev två Maigret-avsnitt med en intressant bergsetapp av Tour de France insprängd däremellan, det är ju trots allt Frankrikes nationaldag. Det var faktiskt första gången i år som jag hade tid att titta på detta klassiska cykellopp. Förr om åren har jag nästan slaviskt följt tävlingen runt den franska landsbygden där presentationen av geografin och de historiska byggnaderna ofta varit mer intressant än själva tävlingen. Vi öppnade en god flaska champagne och firade att vi tack vare min frus franska medborgarskap trots allt blev insläppta i Skandinavien, tänk vad mycket roligt vi hade missat om vi varit tvungna att vända tillbaka söderut när vi hade kommit ända till Rödby.
15/7 Puidoux regn +14
Idel repriser, lika mycket regn som igår, ännu ett gammalt avsnitt av Maigret och ännu en etapp av Tour de France. Med samma tre cyklister på prispallen som igår. Vad skall man säga, livet upprepar sig och allting är en enda lång repris. Inte mycket att skriva hem om. Idag har vi varit hemma precis en vecka och förutom den första dan har det regnat hela veckan. Idag är det också precis 50 år sedan det danska lastfartyget Poona exploderade i Frihamnen i Göteborg. GP hade en stor artikel om denna tragiska händelse där de bland annat skrev att nästan alla som var i Göteborg den dan hade ett ganska precist minne av var de befann sig när det smällde.
Själv sommarjobbade jag som allt-i-allo på Broströms rederi på Skeppsbron där jag tryckte skeppsdokument på en gammal offset-press. Bland annat de så kallade konnossementen som var listor över vilka varor som skulle lastas i vilka lastrum och i vilken ordning. Jag satt och åt lunch med mina äldre kollegor på Försäkringskassans personalmatsal i översta våningen på ett höghus uppe på Otterhällan. Vi hade utsikt över nästan hela stan, i synnerhet över hamnen. När det började ryka från ett fartyg i Frihamnen sa den kontoristen som hade redigerat lastlistan : "Herregud, det brinner på Poona, de har ju natriumklorat och rapsolja i samma lastrum. Det kommer att smälla av bara h-vete!!" Och sen small det...! Fyra dog och tusentals rutor behövde bytas, glasmästarnas julafton.
På tal om GP och Göteborg, jag ser bilder i min digitala tidning hur Götaälvs-bron sakta håller på att ätas upp av grävskoporna. Det skär i mitt hjärta. Ända sen 1957 då mina föräldrar äntligen fick en lägenhet i Kortedala har jag fått höra att det var morsans farbror John som hade byggt bron. En sanning med en viss modifikation, min morfar Gustafs bror var en av många viktiga ingenjörer som deltog i detta stora projekt. Den första stora och moderna bron över Göta Älv i Göteborg. Ordspråk nummer 72 : Även den bästa av broar kommer att brännas bakom oss. Men efter allt som redan har rivits i min hemstad kan jag varken förvåna eller förlika mig. Det är inte särskilt underligt att Johns livsverk inte får stå kvar. Jag vet att Göteborg inte känner den minsta sorg över mig, som en viss ofattbart miserabel låtskrivare har kräkt ur sig. (Det är inte ofta jag är överens med herr Lundell). Däremot känner jag en stor sorg över min hemstad Göteborg.
Johan Petrén JAG VAR ALLTID LIKA KÄR Youtube 2021 skriven 2018
16/7 Puidoux sol och regn +17
I natt låg jag återigen vaken en lång stund, på sommaren sover vi alltid med fönstret på glänt så om det undantagsvis händer något ute på gatan så hörs det tydligt. Till exempel när det regnar som det nu har gjort sex nätter i sträck, det skvalar, porlar, smattrar, forsar och brusar. Men nu skall det kanske vara över för denna gången, morgonens väderrapport annonserar uppehåll, mycket sol och lite värme de kommande sex dagarna. Nu skall vi äntligen kunna ge oss ut igen. Nästan varje dag (eller kväll) tar vi en lång promenad genom våra lantliga omgivningar. Något som det ihållande regnet hindrat oss att göra i en hel vecka. Att plocka ut cykeln har inte heller varit att tänka på.
Det är naturligtvis den globala uppvärmningen som orsakar detta extremväder och alla naturkatastrofer. De västliga delarna av Tyskland som vi alldeles nyss åkte igenom rapporterar ett hundratal döda och en enorm förödelse. Här i Schweiz har det också svämmat över och rasat. För närvarande är vårat svar på "Riksettan" avstängd genom kommunen Puidoux. Denna gamla riksväg nummer ett följer Lémansjöns strand, från Genève, genom Lausanne och vidare till Vevey och Montreux. I det brantaste vindistriktet som kallas Dézaley och ligger i "vår" kommun brast de höga stenmurarna ovanför denna vackra och väldigt trafikerade väg, vattenansamlingar gjorde att en mängd drygt hundra kilo tunga stenbumlingar slungades ut i vägbanan. Som ett under blev ingen skadad. Ordspråk nummer 73 : Man skall inte kasta sten från vingården.
På kvällskvisten klarnade det upp och vi kunde äntligen ge oss ut på vår sedvanliga kvällsrunda. Som väntat var stigarna kantade och ibland översvämmade av nytillkomna insjöar, iklädda våra högsta gummistövlar klarade vi oss för det mesta igenom men på ett ställe var vattnet så djupt att vi fick gå en lång omväg över torrare marker. Vinodlarna gråter stora tårar, den senaste veckans oupphörliga regnade har lockat fram de små lömska Mildiou-svamparna som efter bara några dagars attack kan förstöra en hel odling. Det hjälper inte hur mycket de än besprutar, eftersom regnet aldrig slutar så sköljs bekämpningsmedlen bort lika fort som de applicerats. 2021 kommer att bli ett ruttet vinår, tur att vi redan har källaren full.
17/7 Puidoux sol och blåst +23
Under vår kvällspromenad befann vi oss mitt i ett väderomslag, medan vi gick började det blåsa hårda nordliga vindar som föste undan alla moln. The big bad Bise is back och den kommer tydligen att frusta på i nästan en vecka. Men en sak är säker, efter Bisens vildsinta framfart kommer det att vara torrt där vi promenerar, och förhoppningsvis kommer vinodlarna att kunna hejda Mildiou-svampens härjningar. I morse var det däremot vindstilla så jag skyndade mig att ta ut cykeln och rulla ner till sjön. Det blev en "grande première" för bad i Léman-sjön. Den 17 juli är löjeväckande sent för ett första dopp, förr om åren har det hänt att jag badat i sjön så tidigt som början av maj (men då var det kallt). Ordspråk nummer 74 : Sent skola syndaren bada.
Som vanligt cyklade jag ner till min favorit-strand i Rivaz som ligger mindre än två kilometer från Cremières, MEN ICKE ATT FÖRGLÖMMA, med en höjdskillnad på exakt 350 meter. Den lilla byn Rivaz är Schweiz minsta kommun med 339 invånare och även om badplatsen hör till Léman-sjöns minsta tror jag att alla skulle kunna få plats där samtidigt, om man knör sig in. Morgonen var underbar, vattnet var varmt och utan en krusning på ytan och även om där flöt en del drivved efter de senaste ovädren så var det inte värre än att man kunde styra undan från stockar och grenar. De syntes i alla fall bra.
Det farligaste föremålet jag träffade på såg på långt håll ut som en ubåt som kom flytande precis under vattenytan. Jag började tänka på flottan. Jo, Schweiz har faktiskt en sådan, men jag tror inte de har någon specialavdelning för ubåts- eller minbekämpning. När den här tingesten kom närmre såg den mer ut som en stor svart mina av den sorten som ibland ligger upplagd längs västkusten som ett makabert minnesobjekt. Till sist såg jag att det rörde sig om en enorm meterhög svartmålad blomkruka som flöt upp och ned. Jag tycker den borde sjunkit men det fanns kanske en innesluten luftficka som höll den flytande på "fel" köl. Hur den hamnat i sjön förblir en gåta, här finns kanske ett sorts näcken-liknande väsen som förvandlar föga badsugna personer. Alla känner väl till ordspråk nummer 75 : Sisten i är en kruka.
Det var ovanligt lite folk som badade för en solig och vindstilla lördag, jag njöt av varje sekund fram tills halv två då Bisen började göra sig gällande. Cykelturen hem hör till de jobbigaste jag upplevt, jag hade simmat drygt tusen meter och den starka solen och ännu starkare vinden började ta ut sin rätt. För att undvika de värsta ansamlingarna av turister som promenerade i vinterrasserna tog jag en helt ny väg uppåt, som visade sig vara mycket brantare än jag hade trott. Men eftersom jag är så himla oresonligt envis så cyklade jag på. Väl hemma föll jag ihop i en hög och blev liggande i nästan tjugo minuter, hjärtat pumpade i tvåhundra knyck men mitt blodtryck var obefintligt. Jag kunde inte resa mig utan att svimma. Frågan är vem jag skall besöka först, min kardiolog som jag inte har träffat på nio år eller en psykolog som kan få mig att sluta med dessa fysiska dumheter som nästan tar livet av mig.
18/7 Puidoux sol och blåst +23
Nu när livet har gått ner i ett lugnare tempo har jag återigen tid att läsa. Under mina två veckor i Sverige var jag hela tiden så upptagen att jag inte ens öppnade min medhavda lektyr, vad jag däremot gjorde var att hitta en massa nya böcker. Så jag kom hem med en läslista betydligt längre än när jag åkte. Så nu försöker jag komma ikapp, jag läser länge på kvällarna, ibland på terrassen när det inte blåser för mycket, och igår till och med på stranden. Jag försöker till och med få tid att läsa tidningen samma dag som den kommer ut, men det lyckas inte alltid, alltför ofta ligger jag en dag efter.
Så enligt gårdagens tidning har den firman som redan sedan länge blivit anlitad för att renovera huvud-vägen längs med sjön fått rycka in och rädda den enkelriktade filen där Puidoux's svar på Kinesiska muren har rasat. De har rensat, grävt undan och stabiliserat så igår kunde trafiken släppas på igen. Sen får vi se vem som skall betala, den vinhandlare som äger muren bor i Puidoux där han har en stor grossistfirma, hans storebror i Rivaz hör till de odlare som vi regelbundet köper vin av. Raymond Chappuis har fått ut stödpengar av kantonen för att reparera sin mur som var i dåligt skick redan 1988 när han köpte dessa odlingar men under alla dessa år har han inte ansett sig att ha råd att påbörja arbetena. Dessa vinbönder är ett himla snålt och envist släkte som hela tiden försöker få ut så mycket bidrag som möjligt.
Framåt dagen gjorde vi en ansträngning att beblanda oss med lokalbefolkningen och vara lite sociala. Varje år anordnar kommunen en fest uppe på Mont Chesau där man äger en så kallad "buvette". Ordagrant ett "vattenhål" men i själva verket är det en liten bistro som arrenderas ut på årsbasis till olika intresserade, oftast portugiser. På sommarhalvåret kan man efter en promenad runt det lilla bergsområdet skölja ner sin rösti eller fondue med några glas vin. Väldigt uppskattat. Det var först en tidig gudstjänst (som vi inte grät över att ha missat), sedan lunch med ärtsoppa och skinka. Puidoux's egna blåsorkester spelade och borgmästaren höll tal. Vinet kom av någon anledning från en viss R. Chappuis!! Kommunalt murbidrag?
På kvällen skulle det förstås grillas och dansas till en liten swingcombo, då var vi för längesedan hemma igen. Vi hade kört upp till den stora parkeringen strax under utsiktstornet på grannberget Pélerin, sedan hade vi gått längs med hela denna höga ås från toppen i söder (Pélerin) till toppen i norr (Chesau). Ett fint men väldigt blött promenadstråk, trots att det inte regnat på några dar. Överallt forsade det strida strömmar nerför bergskammen och oftast tog vattnet den lättaste vägen, det vill säga stigarna. Nu förstod vi i alla fall varför vår bäck var så frustande överfull, allt dess vatten kommer uppifrån Pélerin.
19/7 Chatel sol +18
Människan har två huvudsakliga fiender, naturen och maskinerna. Vi har själva skapat maskinerna och tekniken i tron att de kunde vara våra vänner, något som skulle kunna få oss att övervinna våran egen inre natur och göra saker som en liten människa inte är skapad för att kunna göra. Med tiden blev vi beroende av tekniken, vi klarade oss inte utan den. Men maskinerna gjorde inte som vi ville, bland annat gick de sönder och istället för att vara våra slavar blev de våra härskare. Jag tillbringade nästan hela mitt yrkesliv med att envist laga en massa tåg som envisades med att gå sönder. Det var inte jag som bestämde.
Naturen skapade oss, den fick oss att födas, att gå sönder och att dö. Sådan är naturen, det är en grym och orättvis naturkraft. Ibland låter naturen oss dö naturligt, ibland skapar den översvämningar i Tyskland och låter en massa tyskar dö, ibland hittar den på en massa annan skit. Människan är född till att försöka slåss mot naturen men vi förlorar jämt. Bygger vi ett hus måste vi ständigt reparera det mot naturens härjningar. Gör vi inte detta ser naturen till att huset återgår till sin naturliga existens, att vara ett icke-hus. Det är vad som håller på att hända med den gamla skolan vars ruttna tak och fallfärdiga murar snart ramlar ner i gatan framför vårt jämförelsevis välvårdade hus.
Vi väcktes vid sjutiden av ett gäng portugiser som var utkommenderade av kommunen för att förhindra att den gamla skolruinen byggd 1750 rasade ner på någon förbipasserande (bil eller människa). Det skulle ju kunna orsaka kommunen dryga skadestånd. De förde ett himla oväsen så vi tog vårt pick och pack och åkte upp till våran egen ruin i Chatel som också den behövde översyn och omvårdnad för att inte slukas i naturens stora gap. Innan vi åkte såg vi att skyfallen och de farligt starka vindarna hade fått ett tjugo meter högt träd att brytas av och rasa ner för vårt stup mot bäcken. Och det blir förstås människans (läs min) uppgift att få till en smula ordning efter naturens förödande härjningar. Det blir till att plocka fram motorsågen igen, om den startar. Jämfört med naturen är jag bara en löjlig salongsanarkist som helst vill ha lite struktur och hyfs. En planerad anarki.
Uppe i Chatel startade inte grästrimmern, jag skruvade isär hela maskinen och lyckades få igång den men på tomgång dog den direkt så man kunde inte släppa gasen. Det blev jobbigt men det gick. Sedan tog plasttråden slut, det låter enkelt men det är löjligt svårt att byta, man bör helst ha fyra händer för att hålla ihop trimmerhuvudet när man återmonterar det. Lyckligtvis var vi två. Sedan skulle jag städa ur bilen efter vår långresa, jag hade redan lagat dammsugaren flera gånger men nu dog motorn för gott. Så allt snack om att maskinerna är våra vänner kan man ta och stoppa upp nånstans där solen aldrig skiner.
JJ Cale-Where the sun don't shine
20/7 Chatel sol +19
Det var svalt och skönt i Chatel, och bäst av allt: ingen Bise. Bara +9 i natt och vi sov gott efter all fysisk ansträngning. Portugiserna som bygger turistlägenheterna tvärs över gatan var på semester så det var alldeles tyst. Inte som igår. Likväl vaknade jag vid fem och gick upp klockan sju. Vi uppfann portugiserna för att de skulle göra allt det vi inte själva klarar av (eller vill göra). Vi trodde att de var våra slavar men i själva verket blev de snart våra herrar. Vilka reparerade vårat spruckna hus i Cremières, flyttade granntantens möbler till hennes hus i Frankrike, städade ur hennes skitiga grottstudio, blev inhyrda av grannen under för att klippa vår branta sluttning, grävde upp vår gata och trädgård för att lägga nya avloppsrör? Vi är helt beroende av portugiserna, de har blivit våra härskare och de är snart rikare än vi andra eftersom alla våra pengar går enkelriktat raka vägen ner i deras fickor.
På tal om naturen, jag läser i tidningen att när vattenmassorna en eftermiddag i värsta rusningstrafiken hade bestämt sig för att spräcka vinodlaren Chappuis höga mur och slunga enorma stenblock rakt ner på en bilväg hade ödet visat sig från sin bästa sida. Eftersom sjö-vägen ständigt utsätts för naturens härjningar var halva vägbanan redan avstängd för reparation, och den andra var enkelriktad. Alltså fanns där rödljus som släppte på de långa bilköerna från ett håll åt gången. Tack vare en otrolig tur sprack muren precis när det var rött i båda riktningarna, bilarna från ena hållet hade just passerat och de andra hade inte släppts på än. Så Raymond Chappuis slapp åtminstone att ha några förstörda bilar och eventuellt några liv på sitt samvete. Om det inte hade varit så regnigt skulle man kunna prata om en riktig solskenshistoria.
Ännu en lång arbetsdag i djungeln, jag började med att klippa. Dels allt det som min fru inte orkat med igår, dels en andra sväng där hon hade klippt men där gräset redan hade rest sig. Så det blev en del. Här uppe är vi några av de sista överlevarna från en annan tidsålder när alla levde nära naturen. Vårat gamla, slitna och aningen omoderna 60-talshus ligger mitt i en liten skog. Vi är snart de sista husägarna i byn som har riktiga trän på våran tomt, de sista entusiasterna. Folk idag vill ha det så lätt, det skall vara asfalterat och lyxinrett. Den hemska naturen skall man hålla på distans, den kan vara snygg på Instagram men man vill inte ha den på tomten. Och man vill i synnerhet inte ha något arbete, det finns ju trots allt gott om portugiser. Ordspråk nummer 76 : Man måste inte ha grisen i köket bara för att han är snäll.
21/7 Chatel sol +21
Detta är nog den bästa tiden att vara i Chatel. Portugiserna har för stunden slutat bygga onödiga lyxhus och åkt hem till Portugal på semester och de flesta fransmännen har ännu inte börjat sin ledighet. Visst finns här mycket folk men det är antingen barnfamiljer, sommarkolonier eller cykelfantaster som går upp sju för att kasta sig utför bergsstigarna. På kvällarna är det helt tyst, inte mycket nattliv att skriva hem om. Men det bästa är vädret, fast att solen skiner hela dan är det nästan tio grader svalare än i Puidoux. Så den bästa nyttan vi har av den här kåken är på sommaren när det är för varmt nere i Schweiz.
Dagens aktiviteter inskränkte sig till en morgonpromenad ner till byn där det var marknadsdag. Och sedan ännu en djupdykning i bushen för att sätta upp taggtråd mellan de metergrova granstammarna som utgör den östra tomtgränsen. I byn var det full rulle, nästan varenda turist var på marknaden plus en och annan bofast. För mycket folk för oss som i Chatel gärna blir lite folkskygga i vårt kråkslott bakom en Törnrosa-häck. Hustrun köpte sin vanliga getost och själv gick jag till en liten butik nere i byn för min favorit, en vällagrad Comté.
Tyvärr har vi ingen häck åt öster där bönderna passar på när vi är borta och släpper in sina kreatur för att beta på vår tomt. Men det är det slut med nu, jag visste att tidigare mer respektfulla grannar hade satt upp riktiga stolpar med taggtråd längs med vår tomt för att djuren inte skulle ta sig in. Stolparna har för länge sedan ruttnat och fallit till marken men ingen har plockat upp taggtråden. Så jag gjorde naturen en god gärning som tog hand om metallen och återanvände den genom att skarva ihop mindre rostiga bitar och montera dessa längs hela tomtgränsen på ungefär en meters höjd från stam till stam.
22/7 Chatel och Puidoux sol +20 och sol +28
Jag mår inte riktigt bra, sedan nästan en vecka har jag nån sorts sommarförkylning som bara har satt sig på min vänstra ansiktshalva, jag har ont i örat, ont i huvudet, min ögonvita är alldeles röd, jag har ont i halsen och mina slemhinnor i svalget och bak på tungan är alldeles svullna och ömma. Men bara på vänster sida. Dessutom har jag en aning feber då och då och känner mig alldeles kraftlös.
Det enda jag kan komma att tänka på är strandduschen i Rivaz, efter att ha simmat spolar jag alltid av mig eventuell ankskit. Vattnet i de långa rören kom inte fram ordentligt så jag tryckte till ordentligt på knappen och då stod jag med huvudet lutat åt höger när det äntligen kom en jättekraftig stråle, rakt in i vänster öra. Jag riktigt kände hur det unkna duschvattnet rann bakom trumhinnan och ända ner i halsen. det var dagen efter mitt bad som dessa förkylnings-symptom började.
Efter att ha blivit vaccinerade, och i synnerhet efter att ha varit två veckor i Sverige, så glömmer vi ständigt att ta med eller att ta på våran mask. I mitt gamla hemland använde vi inte mask en enda gång fast att vi var inne i en massa olika trånga och välfyllda butiker och fast att vi åkte tunnelbana och låg på diverse hotell. Vi märkte genast vilken otrolig lättnad det var att slippa ta på denna pappersremsa i tid och otid. Vi var verkligen på "masksemester" och vi anpassade oss blixtsnabbt till detta friare liv. När hustrun gick en dryg km. ner till byn härom dan för att köpa bröd kom hon ända fram till bageriet innan hon kom på att hon inte hade med sig någon mask, bara att vända och trava upp för den långa backen igen. Och detta var bara ett exempel i den långa raden av misstag vi gjort efter att ha varit i Sverige.
Vi hade många trevliga överraskningar som väntade i Cremières, först och främst hade det slutat blåsa, det var nog det viktigaste och det var en av de större anledningarna till varför vi tagit vår tillflykt till bergen. Dessutom hade vi post som vi väntat länge på, en nylagad ruin på andra sidan gatan och ett stort gäng getter som gick och betade nere vid bäcken. De nya grannarna hade flyttat in, tidigare hade vi bara träffat dom när de varit här och målat med mera. I trädgården fanns det fortfarande mycket svarta vinbär, hallonen däremot hade ruttnat bort under de stora regnen , de blev knappt några alls i år.
Men som vanligt när allting verkar så bra så finns det alltid något som strör en massa malört i bägaren. Vi gick igenom de tidningar som väntat i brevlådan och såg att vår underbara lilla gratisfestival som kallas Bout d'Brousse var inställd, på grund av alltför stränga kommunala bestämmelser. Detta fick oss verkligen att tappa allt hopp, vi hade längtat i två år. Denna musikfestival som har ägt rum arton år i sträck (förutom 2020) går av stapeln i en vacker dalgång en dryg kilometer från vårt hus, det är inget inträde, alla funktionärer inklusive de lokala banden jobbar gratis, vi träffar våra grannar och äter nåt gott, lokala vinodlare (som vi känner) säljer sitt vin. Allting är så naturligt, ingenting kan vara bättre, och även detta skall smittbyråkraterna förbjuda. Helt utan orsak. Det finns ingen stadga eller tillfällig lag de kan åberopa så i mina ögon är gråbattingarna bara ute för att jävlas med oss. Jag gråter.
23/7 Puidoux sol +29
Trots att det var +25 i sovrummet när vi la oss så somnade jag snabbt och sov gott, halva natten. Jag vaknade vid tretiden med kramper i magen. Till middag hade vi ätit rökt lax på rågbröd som entré och spiralpasta med en "sås" av kronärtsbottnar, persilja och mycket vitlök. Fantastiskt gott och eftersom jag tycker så mycket om lök så äter jag massor, av alla sorter. Rå lök går utmärkt men när den är kokt eller stekt får jag alltid problem, något som går i släkten. Så förutom att ha lite ont i huvudet, örat och svalget fick jag nu som vitlök på laxen väldigt ont i magen och låg vaken flera timmar.
I brevlådan hade jag fått en bok som jag beställt för drygt två veckor sen, normalt brukar det bara ta 2-3 dar. Min fru hade dels fått sitt nya ID-kort som funkar som pass, åtminstone i Europa, hon hade även fått ett nytt franskt kreditkort till ett konto där hon har alla sina Euro. Av någon okänd anledning hade koden till hennes gamla kort slutat fungera på vår långresa, utanför Schweiz använder hon normalt detta kort men nu fick jag för en gångs skull betala precis allting. Och när vi handlade uppe i Chatel fick hon plocka fram sitt anakronistiska gamla checkhäfte som fransmännen konstigt nog fortfarande accepterar som betalning.
De portugiser som så taffligt hade påbörjat takrenoveringen i måndags morse hade faktiskt lyckats riktigt hyfsat, den ruttna utskjutande delen av taket som hotade att ramla ner i gatan är avlägsnad och i stället finns där nu en sprillans ny takramp som effektivt förhindrar eventuella ras. Bra jobbat. Mellan den övre delen av byn, där vi bor i vår gamla bondgård byggd 1750, och den nedre där de rika bor i stora villor byggda på 70-talet, löper en avlång äng som sluttar ner mot det stora valnötsträdet vid bäcken. Förra året hyrde markägaren ut denna betesmark till en getfarmare. Nu är dessa fyrfota grannar tillbaka igen men förra året var de bara fem. Innan jag la mig igår stod jag en stund på balkongen och såg på den brandgula fullmånen och eftersom det fortfarande var ljust kunde jag räkna till sjutton getter av olika färg och storlek.
Dagens mest oväntade händelse ägde rum när Cyrille och hans flickvän Julie kom på besök, vi åt lite lax och drack en fin flaska Dézaley i den svala skuggan under valnötsträdet. Det var lite jobbigt med getternas åpna blickar några meter bort, de är inte bara väldigt sällskaps-sjuka utan de tigger också. Efter lunchen på terrassen ville Julie bada, jag erkände att trots att jag redan bott här i sju år så hade jag aldrig badat i bäcken. Men nu var det dags, det var fortfarande mycket vatten men forsen var inte lika strid och det var ingen risk att släpas med. Bottnen var alldeles vit, varenda klippa och sten var totalt rensad från hala vattenväxter. Och vattnet var mindre kallt än vanligt. Alltså fanns det ingen ursäkt och vi hittade varsin liten bassäng med meterdjupt vatten där vi kunde ligga och flyta några minuter innan det blev för kallt. Det var helt underbart. Ordspråk nummer 77 : Man skall inte ropa Hej förrän man är nere i bäcken.
En annan helt oväntad nyhet var att grannen ovanför för första gången någonsin hade sent herrbesök. Hon har bott här i femton månader och vi har hittills aldrig sett en man i hennes lägenhet. Och det beror inte på sexuell läggning, en gång när hon var väldigt full lyssnade jag på en lång monolog om hennes misslyckade försök på köttmarknaden. Men som de flesta sydlänningar från den fattiga landsbygden är hon fullständigt hetero. Nu tror jag inte att det "blir nåt", de verkade inte särskilt kompatibla. Han var lång, tanig och tystlåten medan lilla korpulenta portugisiskan är fullständigt oförmögen att sluta prata.
24/7 Puidoux mulet +23
Jag är en notorisk listkonstruktör, likväl har denna mani aldrig gått därhän att jag satt ihop en lista över hundra saker som jag måste göra innan jag dör. Men ponera att jag hade gjort en dylik lista, i så fall hade ett bad i den oftast så vildsinta bäcken La Salenche varit med. Och i så fall är denna punkten nu raderad. Ett steg närmare Nirvana. Jag har alltid liknat den så sorgligt avlidna Esbjörn Svensson, jag slänger mig gärna i och badar lite var som helst. Eller slängde mig, med ålderns rätt börjar jag bli lite feg. Som tur är har jag två badtokiga "svärdöttrar" i Mira och Julie som drar mig upp ur min balneära letargi bara för att tvinga ner mig i okända vatten.
Igår gjorde jag en stor upptäckt för när jag låg och flöt i det klara men kalla vattnet kände jag en sorts ögla nere på den sandiga bottnen. Jag drog och slet ett tag och sedan fick jag upp en drygt tjugo cm. lång gammal rostig nyckel, troligen till ett förråd eller en lada. Så detta exceptionella bad öppnade även vägen till en ny karriär som undervattensarkeolog. När de renoverade grannens garage, som tydligen ligger i det absolut äldsta partiet av vårt hus, så gjorde de även en C14-analys av vissa bjälkar och såg att de blivit nedhuggna i början 1500-talet. Så här fanns alltså någon sorts föregångare till vårat hus redan för 600 år sedan.
Vi sov för en gångs skull väldigt gott båda två och vaknade samtidigt klockan åtta. Vi tog raskt bilen upp till byn Mont Pélerin där det finns en kugghjulsbana som går raka vägen ner till Vevey där de under sommaren anordnar en tidig vinprovning i samband med den traditionella lördagsmarknaden. Man köper ett glas för hundra spänn och sedan kan man fylla på det med lokalt vin så ofta man vill fram till klockan ett. Det var naturligtvis restriktioner här också och jag hade glömt min mobil hemma med min QR-kod. Till slut blev jag insläppt eftersom jag kunde öppna min mailbox på hustruns mobil och visa ett gammalt certifikat som jag fått från sjukhuset där jag vaccinerades. Det var en himla tur att jag hade sparat detta gamla mail, och att vakterna godkände det. Ordspråk nummer 78 : Utan QR-kod, (normalt sett) inget vindrickande.
Efter att ha druckit jättegott vin hela morgonen gick vi först en sväng på själva marknaden (som höll på att stänga). En nyhet var en snubbe som körde direktimport av diverse engelska varor, inklusive öl. Alltså tre nya kapsyler till min samling efter att nu i kväll ha tömt dessa flaskor på deras goda innehåll. Efter marknaden gick vi en tur på stan där såg jag en nyöppnad mataffär med enbart "biologiska" och närproducerade varor. Och i deras stora utbud fann jag ytterligare tre (glutenfria) öl med tre nya kapsyler. Vi var ganska trötta när vi kom hem och orkade bara skarva ihop en grekisk sallad och slappa framför teven. Och dricka några öl.
25/7 Puidoux mulet, regn och sol +21
Till slut en riktig lat och avkopplande dag då vi inte gjorde många knop. Någon gång måste man kunna ta det lugnt och vara tillfreds med att inte göra något alls. TV, litteratur och trädgårdspyssel är ibland alldeles tillräckligt. Vi tvättade och hängde en massa tvätt ner på stengården när regnmolnen dragit bort och solen tittat fram. Samtidigt vecklade vi ut tält och sovsäckar från vår Sverigeresa och hängde upp på vädring. Även om de knappt kommit till användning.
Jag försökte göra rent den gamla metallnyckeln men ju mer jag skrubbade eller skrapade ju mer började den flagna, om jag hade fortsatt hade hela järnklumpen ramlat isär i en massa rostpartiklar. Det var bäst att låta den vara som den var. Sedan försökte jag hitta ett lämpligt ställe att hänga upp denna urgamla klenod från en annan tidsålder då huset var ungt och tjänade som bondgård. Ett så vackert och gammalt objekt behövde kunna visas upp i rätt omgivning så jag tog en lika gammal, stor och rostig bult som jag hade hittat en gång för längesedan i jorden framför familjens gamla torp utanför Skara. Jag slog in bulten i ett hål i stenväggen ovanför bordet i min vinkällare. Sedan hängde jag upp nyckeln på denna fina hedersplats.
26/7 Puidoux ostadigt +21
Det är underligt hur de tjocka stenmurarna i gamla hus lyckas suga åt sig så mycket värme. Särskilt under en värmebölja som den vi hade för en vecka sen när vi var i bergen och det var trettio grader här i Cremières. Så trots att temperaturen nu är behaglig och trots att vi igår hade öppnat överallt för att låta luften strömma genom lägenheten så hade vi ändå tjugofem grader i sovrummet när vi gick och la oss. Förstås utan en tråd på kroppen och utan något täcke. Det är då som murarna avger sin upplagrade värme. Framåt morgontimmarna brukar jag vakna ganska frusen och leta efter min t-shirt och dra på mig lite värmande lakan. Men på kvällarna när man skall försöka somna är det inte roligt.
Ännu en långsam och händelsefattig dag. Vi var tidigt ute i trädgården innan de annonserade regnskurarna. Den nye grannen kom och hjälpte till och vi tre tillsammans lyckades med gemensamma krafter klippa precis hela tomten uppifrån och ner. En med trimmer och två med handgräsklippare. Dagens drama var att en av de små söta ödlor som brukar springa ute på terrassen hade tagit sig ända in till köket. Vi lämnade den ifred ett tag och då kom den åtminstone fram till vardagsrummet igen, men den ville inte gå ut utan gömde sig först bakom en bokhylla. Vi flyttade möbler, plockade fram borstar och långa pinnar och skrämde nästan ihjäl den. Till slut smet den in i en liten eldosa som sitter precis bredvid terrassdörren. Där brukar den gömma sig ibland så vi lät den vara, dörren står ju ändå öppen hela dan så förr eller senare sticker den ut av sig själv.
27/7 Puidoux mestadels mulet +22
Jag sov gott men vaknade tidigt av den gåshanne som några grannar som bor på andra sidan kullen bakom vårt hus har skaffat. Varje morgon skriker han som en vettvilling och det pågår ungefär en kvart och det är omöjligt att sova till detta hemska oljud. Vi trodde det skulle bli lite tyst i byn i vintras när deras hund var gipsad och räven åt upp två höns, plus tuppen. Men efter denna enligt naturen helt normala händelse gick grannarna och skaffade gäss i stället. Jag antar att inte ens räven vågar ge sig på denna argsinte gåskarl.
Detta är nackdelen med att bo på landet, vi lever nära naturen och får stå ut med alla dess arter (och avarter). Nitton getter på sjösidan, ödlor i köket och en galen gås på kullen. De flesta getterna är väldigt lugna och försynta och gör alls inget väsen av sig, det finns tyvärr en som utmärker sig. Denna getmamma och hennes avkomma går alltid för sig själva och beblandar sig aldrig med flocken, därför kom de inte med den första gången jag räknade. Denna hispiga get håller aldrig tyst utan bräker och skäller dagen lång. Min fru som är barnmorska tror att hon lider av förlossningspsykos men killingen är nästan lika stor som mamman så den är ju inte född igår precis. Ändå hänger den morsan i hälarna vart hon än går istället för att leka med de andra små getterna. Något är fel och de borde kontakta en getpsykolog. Ordspråk nummer 79 : Envis som en get och dum som en gås (eller tvärtom).
28/7 Puidoux mulet och sedan sol +17
Igår kväll var det fortfarande 24 grader i sovrummet men under natten blev det otroligt mycket kallare under natten, plus att det spöregnade mest hela tiden. Vi somnade som vanligt nakna med vidöppna fönster och stängda luckor men vaknade under natten av vi båda två låg och slet och slogs om täcket. Det var längesedan vårat stora varma täcke varit så populärt. På eftermiddagen började solen spricka fram och för att inte sitta klistrade framför teven hela dan med Maigret eller Tokyo-OS åkte vi ner till Chexbres för att parkera bilen där.
Sedan gick vi en flera kilometer lång härlig promenad längs de små vägarna genom vinodlingarnas branta terrasser. Från Chexbres nästan ända bort till Chardonne. Eftersom dagen hade börjat så regnig och mulen så var vi nästan helt ensamma, knappt en enda turist. Vi älskar detta urgamla kulturlandskap där människorna i snart tusen år har försökt tämja naturen med murar och invallade bäckfåror. Tack vare den branta nordsluttningen som skyddar emot kyla och vind och den stora sjön som avger solreflexer och värme är klimatet helt subtropiskt. Här nere växer mängder med arter som normalt sett inte borde befinna sig så långt norrut, eller på denna höjd över havet. Det enda tråkiga var att se hur de flesta vinstockar var allvarligt angripna av Mildiou-svampen. Löven var svarta eller bortflagnade och de små druvorna alldeles hopskrumpna.
Som boende i kommunen Puidoux kan vi varje dag köpa två subventionerade dagskort på järnvägen. De säljs till halva priset så man får vara ute i tid. Ordspråk nummer 80 : Först till stationen får åka billigare tåg. Det var dessa kort vi utnyttjade i våras när vi åkte till Basel bara två dagar efter det att jag hade fått min andra spruta. Då fanns det lediga kort när som helst men nu är de förstås uppbokade nästan varenda dag. I förrgår såg vi att det fanns två kort kvar till idag men eftersom vår plan var att åka diverse bergbanor upp till olika toppar i mellersta Schweiz var vi beroende av vädret. Och det enorma regnoväder som drog över oss i morse har nu sakta rört sig mot nordost, något som väderprognoserna redan hade förutspått. Alltså brydde vi oss inte ens om att få några rabattkort utan får försöka hitta någon dag längre fram till denna bergsutflykt. I nuläget är nästa datum med lediga dagskort den 8/8. Vi håller koll på väderleken.
29/7 Puidoux sol + 25
Äntligen riktigt fint väder, även om det inte varar så länge. Nästa vecka skall det bli svalt och ostadigt igen. Tyvärr "slösade" vi bort denna vackra dag med en genomkommersiell bilutflykt. Men men, nån gång måste man handla och det är lika bra att försöka ta allting på en gång. Eftersom vi körde förbi Amstein där jag inte varit på nästan två månader slank jag in bara för att kolla: åtta nya kapsyler!! Sedan körde vi till en "zone industrielle" i Villeneuve som är en liten stad i viken där Léman-sjön "slutar" och motorvägen viker av söderut mot Valais-dalen och Italien. Det finns kanske fortfarande 2-3 industrier i denna jättezon som numera domineras av ett trettiotal storvaruhus av alla dess sorter.
Vi var främst på jakt efter en stor sekatör och ett litet serveringsbord på hjul för terrassen. Något som vi långt om länge hittade men gud vad man får springa. Utomhus kan man inte förflytta sig på något annat sätt än med bil, sålunda är det kommersiella flödet planerat. Men man får likväl en massa motion i deras jättelador där man måste vandra flera kilometer för att hitta vad man vill ha. Men när man väl ger sig in i kapitalismens labyrint kan man lika gärna löpa linan ut, frun var inne i ett leksaks varuhus och hittade ett väldigt populärt Mölki-spel. Käglor med olika poäng som man skall slå ner på en gräsmatta. Tydligen nåt som kommer från Finland. Man kan lika gärna börja grilla också så är det mänskliga förfallet fullbordat.
Själv gick jag in i ett gigantiskt alkoholtempel som kallades "Den lilla vinkällaren", det var antagligen ironiskt. De sålde ungefär allt som går att dricka, bland annat hittade jag tio nya belgiska öl som jag aldrig tidigare hade sett. Någonstans. Tillsammans med några andra malt blev det tretton nya kapsyler, hade det inte varit så himla varmt hade jag trott att det var julafton. Vi hittade en del andra saker också, sånt som vi inte ens visste om att vi behövde men som ändå skulle komma väl till nytta. Men det kändes genant att vara såna imbecilla offer som till och med köper ett balkongbord från Kina. Vet hut Johan!
Fyra timmars tuggande genom kapitalismens käkar är gränsen för vad en anständig man kan stå ut med. Kvinnor verkar ha en större motståndskraft. Äntligen hemma fick vi som plåster på såren en riktig god nyhet, om man nu vågar tro på nånting längre. Första helgen i september (då jag fyller år) kommer man äntligen att tillåta öppna vinkällare i hela kantonen Vaud. Utan de minsta restriktioner, varken mask, reservation, id- eller Covid-kontroll. Det är 200 vinodlare som öppnar sina källare och på lördag morgon köper man ett glas för 125kr hos den första. Där får man även ett armband och med vilket man under två dagar kan besöka så många källare och provsmaka så många viner man vill och orkar med. Halleluja, himmelriket är nära!
30/7 Puidoux och Lausanne sol +25
Vi är redan den trettionde juli sedan gott och väl en timme och jag sitter uppe med en önskan om att istället för denna evinnerliga blogg som börjar gå mig på nerverna även kunna skriva några sånger. Något som trots allt är min huvudsakliga sysselsättning. Jag sa till mig själv att jag skulle lägga låtskrivandet åt sidan men det är inte så enkelt, skriver jag inte någon låt varje månad så är det nåt som fattas i mitt liv. Alltså sitter jag här mitt i natten, tämligen nöjd. Jag har druckit tre öl och skrivit två nya låtar som båda två kom från ingenstans. Jag satte mig och fipplade lite med ackorden på gitarren som jag inte hade rört på över en månad och vips hade jag två melodier som jag raskt spelade in. Och två timmar senare hade jag två texter och jag visste inte ens varifrån de kom. Det var som om orden legat och väntat på att födas.
Jag vaknade lite för tidigt och kände mig inte riktigt i form. Jag gick trots allt ut med vår nya jättesekatör för att ge mig i kast med det tjugo meter höga fläderträdet som hade brutits av under den regnigaste och stormigaste natten i förra veckan. Hustrun och den nye grannen kom ut efter ett tag och hjälpte mig och efter några timmars verkligt hårt arbete hade vi klippt alla grenar och allt lövverk till transporterbara småbitar som gick ner i tre stora jutesäckar. Kvar fanns bara den halvmetergrova stammen som jag senare skall såga i bitar med min motorsåg, när jag har hämtat ner den från Chatel.
När vi var klara med skogshuggeriet åkte jag till soptippen, eller återvinningscentralen som det heter på nyspråk. Det var varmt, svettigt och dammigt och efter en väldigt lång dusch kände jag inte för att göra nåt mer överhuvudtaget. Men vi var bortbjudna till min bonusdotter Adélie och hennes boyfriend Greg. De hade precis flyttat till en större och finare lägenhet inne i Lausanne, inte så långt från det Olympiska Museet. Det var verkligen en toppenlägenhet, de bjöd på god middag och det var trevligt att träffa Greg's föräldrar som vi trivs bra med men inte ser så ofta. Men jag var så himla trött, natten innan hade jag sovit för lite och druckit lite för mycket. Under dagen hade jag jobbat alldeles för hårt så efter maten satt jag nästan och somnade.
31/7 Puidoux och Vevey halvklart och regn +23
Vi kom hem långt efter midnatt, jag somnade på tre sekunder och sov hela natten utan att ens gå upp och kissa. Men likväl vaknade jag tidigt, vi hade bestämt att ännu en gång gå på lördagsmarknaden i Vevey och gjorde således samma resa som för en vecka sen. Bilen upp till linbanetågets toppstation, sedan en lång nerfart till Vevey där vi till slut måste ta en buss några hållplatser för att komma in till centrum. Sedan blev det som vanligt, en lång förmiddag under taket på det falska romartemplet där man serverar dagens vin. Denna lördag var det tre olika odlare från Chardonne som presenterade sina viner, bland annat en som vi känner mycket väl eftersom vi redan har flera av hans produkter i vår källare.
Idag hade jag inga problem att ta mig in i det avstängda området, jag hade alla sorters certifikat, covid-pass och id-handlingar i beredskap. När klockan blev ett hörde vi organisatörens skrapiga stämma i högtalarna där han förklarade att idag hade man fått lov att förlänga utskänkningstiden med en kvart, det utbröt ett jubel som nästan fick tempeltaket att lyfta sig och alla störtade bort mot stånden för en sista påfyllning. Sedan gick vi på museum. Det kan ju tyckas som ett antiklimax men det fanns faktiskt flera olika intressanta utställningar i ett litet konstmuseum som för dagen hade gratis inträde. Så varför inte passa på.
När man sitter på trappstegen nedanför "vintemplet" och blickar ut över det stora marknads-området med sjön och bergen i bakgrunden är det något magiskt som infinner sig. Man ser stadens alla invånare passera revy, det är en strid ström av ansikten, fysionomier, klädesplagg och sociala distinktioner. Jag har inga problem med att sitta där i timtal med mitt vinglas och titta ut över detta mänskliga menageri som defilerar nedanför min trappa, det finns något kontemplativt och försonande med att se alla dessa varianter av den mänskliga rasen. Vi gör allt för att vara så olika och ändå är vi av precis samma sort. Detta sociologiska spektakel fick mig nästan att glömma av den verkliga anledningen till varför jag satt där : nämligen vinet! När vi kom hem slängde vi ihop en grekisk sallad och även om solen försvunnit så hann vi precis slutföra vår måltid ute på terrassen innan regnet började vräka ner.
Kommentarer
Skicka en kommentar