Dagliga notiser 2021 (ordspråksboken) November
1/11 Puidoux och La Roche-sur-Foron regn +12
Det otroligt vackra oktobervädret försvann exakt vid midnatt och och den första dagen i november började med spöregn. Enligt prognoserna skall det på typiskt novembermanér regna åtminstone en vecka framöver. Men det kan behövas lite vatten, markerna är fruktansvärt torra och våran lilla bäck har nästan gått i sin. Det var fortfarande för varmt för att det skulle snöa här nere men högst upp på topparna på andra sidan sjön låg ett tunt lager med vitt puder.
När min moitjé kom upp till bergen igår för sitt möte med skogshuggaren hittade hon ett brev från en fransk vinförsäljare som är stationerad i distriktet men som säljer diverse hantverks-viner från ett kooperativ nere vid Pyrenéerna. Vi har semestrat några gånger i de små byarna Collioure och Banyuls som bara ligger några kilometer från den spanska gränsen och där görs verkligen bra viner på de branta och mineralrika sluttningarna ner mot Medel-havet. Dessa odlingar anlades av tempelriddarna och är ungefär lika gamla som de vi har här i Lavaux. Och riddarna använde precis samma terrassteknik som våra munkar, för att jorden uppe längs bergen inte skulle sköljas ner i sjön så byggde man kilometerlånga stenmurar.
2/11 Puidoux sol, vind och vatten +9
Tro det eller ej men igår fick jag återigen syn på ett stort, svart och extremt snabbflygande knott i sovrummet när jag som vanligt låg och läste en stund innan jag kunde somna. Det började med att jag hörde ett sekundlångt surrande bredvid ena örat, sedan såg jag det lilla odjuret flimra förbi innan det dök tillbaka under sängen som tydligen är dess vanligaste tillhåll. Det är därför jag aldrig lyckas döda denna fridstörare. Det värsta är att detta bitska knott finns kvar här någonstans och jag vet inte var, men jag ger inte upp så lätt. En vacker kväll kommer jag att ha en lyckad jakt.
Så blev det verkligen höst, morgonen var grå och livlös tills ett gäng mörka moln tornade upp sig norröver. Regnet höll i sig några timmar men till slut tog vi mod till oss och gav oss ut, kylskåpet var nästan tomt. Efter vatten kommer vind och sedan tittade faktiskt solen fram. Men när regnet väl hade slutat att stå som spön i backen var det löven som tog över. Storm-byarna slet ner de sista bladen som sedan virvlade runt i luften som yra höns. Det var bara de trogna gamla bokträden som envist höll kvar vid sin före detta grönska som numera hade skiftat färg och lyste vackert i rött, gult och brunt. När den sjunkande kvällssolen lyser upp träden är det som om vi har en hel skogsbrand längs den branta sluttningen på andra sidan bäcken.
Det händer nästan ingenting i mitt lilla liv. På gott och ont. Förmodligen mest på gott eftersom jag har en känsla av att varje gång något ändras så är det till det sämre. Jag tillbringar mer och mer tid på att irritera mig på olika företeelser. Inresedeklarationen till Schweiz, sommar-tiden, högljudda bensinstinkande lövblåsare, censuren av Bengt Anderbergs bok och att IKEA utanför Lausanne verkar ha slutat sälja runda knäckebrödspaket (i Kamprads gamla hemstad). Bland mycket, mycket annat. Det finns några få förändringar som är bra, som att fransmännen från och med igår är tvingade att sätta på vinterdäck i de nordliga och de bergiga departementen. Så i år slipper vi kanske de ständiga TV-bilderna på tusentals fransmän som sitter blockerade i timtal på motorvägarna bara för att några idioter med sommardäck ställt sig på tvären i det 5cm "tjocka" "snötäcket".
3/11 Puidoux regn +6
Goda nyheter sent på kvällen igår, jag låg som vanligt och läste när det envisa och kolsvarta knottet kom sneseglande i en himla parra precis under läslampan. Äntligen blev det "Bye, bye, blackbird" genom ett blixtsnabbt genomfört handklapp. Ordspråk nummer 114 : När man är på mördarhumör får man varken lägga händerna på täcket eller fingrarna i kors. Efter denna lyckade avrättning kunde jag sova gott hela natten igenom utan att bli det minsta störd.
Precis som igår regnade det hela förmiddagen och sedan höll det upp. Men det förblev mulet, ruggigt och kallt. Portugisiskan hade tagit ledigt hela dan och fick sin vinterved levererad redan på morgonen, de två grannbönderna som hjälpte henne bära i regnet var inte på bästa humör. Sedan höll hon på hela dan med att förflytta och stapla sina vedklampar. Själv låg jag återigen utspilld i TV-soffan, det är faktiskt skönt att kunna känna sig riktigt lat ibland.
Men som vanligt är jag aldrig helt overksam, den 35-årige bonussonen övningskörde med sin mamma och samtidigt passade jag på att vara lite nyttig. Jag var ute och högg ved, i det lass som bonden levererar är det alltid några enorma klampar som är lite för stora för vår braskamin och som man måste klyva i mindre stycken. Sedan var jag en sväng till åter-vinningen med de senaste veckornas buteljer, tidningar, kartonger och metallskrot. Efter detta "lagade" jag middag vilket var snabbt gjort eftersom vi skulle äta raclette, det enda man behöver göra är att koka potatisen och plocka fram diverse tillbehör. Osten smälter man ju själv allt eftersom på raclettejärnet. Till sist blev det fotboll, trots att schweizisk TV inte längre har råd att visa Champions League så hittade jag en obskyr kanal med en riktigt bra match.
4/11 Puidoux växlande molnighet +7
Jag pratade med en god vän i Sverige igår och fick en liten feedback på min blogg, han sa inte att den var dålig men att den var "jobbig att läsa". Jag höll fullständigt med, det fanns inget att säga till mitt försvar. Det är naturligtvis inte bra om jag inte lyckas få till en flytande och läsvänlig prosa men samtidigt måste inte allt vara strömlinjeformat och absolut inte tillrättalagt. En text som utger sig för att ha ett budskap bör bjuda på ett visst motstånd. De flesta har idag blivit så tillvanda att enbart konsumera bilder och ljud så det gör faktiskt inget om man får anstränga sig lite ibland.
Därmed inte sagt att skribenten bör krångla till sin text, vilket jag tyvärr har en tendens att göra. Jag vill skriva avskalat och rent och låta varje litet ord ha en exakt betydelse, ungefär som i mina sångtexter där det inte finns möjlighet att stoppa in ett enda ord för mycket. Mitt musikskapande är avskalat till ett absolut minimum, en enda gitarr som envist trummar på och hundratals ord som spottas ut som ur en kulspruta. Det är så mycket jag vill säga men det finns så lite plats och tid. Därför detta ständiga koncentrat. Mina ord kommer aldrig att vara som en fjärils nätta vingslag över en sommaräng utan snarare som ett trolls tunga trampande på en bro över ett upprört vatten. Ordspråk nummer 115 : Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Annars inget nytt, jag var knappt utanför dörren idag. Två små korta turer, en till brevlådan och en till vinkällaren. Det regnade rätt kraftigt nån timme och sedan tittade solen fram en stund, det brukar kallas aprilväder men uppträder ganska ofta även i november. Då får det bli TV, tur att jag spelade in så mycket i somras. Jag har nästan hälften av alla Maigret-avsnitten kvar att kolla på och vintern är lång här uppe på de svindlande höjderna. Idag var det massor med fotboll på TV men inte en enda match som jag hade lust att se så jag la mig tidigt med en bok. Och det lilla hemska lilla knottet har inte visat sig så det måste ha varit rätt krabat som jag tog livet av härom kvällen.
5/11 Puidoux och Lausanne sol +6
Jag kan inte säga att det var en särskilt händelserik dag men bara det faktum att jag åkte in till Lausanne gjorde att det ändå kändes lite speciellt. En knapp halvmiljon själar i Lausanne mot drygt två tusen i Puidoux gör dock en viss skillnad. Jag har bott fyra år i Lausanne och när jag jobbade var jag inne i storstan varje dag men efter tre år som pensionär är jag redan helt avprogrammerad från allt stadsliv. Numera ser jag staden med helt andra ögon och jag erkänner att även om jag inte tycker om allt vad jag ser inne i stan så är det ofta ganska intressant. Jag må vara en byfåne men jag har fortfarande ena benet i stan.
Jag hade inte så mycket att göra och stannade inte länge, jag var först uppe på min sjukkassa med lite papper för att få tillbaka pengar på de svindyra läkarräkningar som jag betalat den senaste tiden. Sedan lyckades jag ganska snabbt hitta två bra presenter till barnbarnen hos en fantastisk leksakshandlare som bara har "small wonderful things" (som Edwina alltid sa i Absolutely Fabulous). Men saker som kostar därefter. På stortorget var det vanlig fredags-loppmarknad med massor av stånd och på den lilla vackra platsen framför stadshuset ställde flera olika hantverkare ut sina vackra alster. Det märktes att det lackade mot jul.
Jag hittade tre nya goda öl i min favoritbutik "La mise en bière" och en blues-LP för tio spänn hos skivhandlaren alldeles bredvid. Vad jag kallar en riktigt lyckad tripp in till stan. Hemma skrev tidningen att man nu erbjöd tredje dosen för oss som är över sextiofem så jag loggade in mig och fick en tid redan på onsdag nästa vecka. Sedan fick jag äntligen tag på Jörgen som jag skall bo hos uppe i Göteborg och vi kunde reda ut lite frågetecken runt min vistelse vilket kändes skönt. Jag vill gärna ha så mycket som möjligt planerat när jag ger mig ut på resa. Så långt ifrån den Johan som gav sig ut liftade i Europa utan pengar och utan den minsta aning om var han skulle sova nästa kväll. Det är inte bara tiderna som förändras.
6/11 Puidoux sol +7
Ännu en vacker dag med mycket sol och bara en svag vind från norr. Solen var allestädes närvarande medan Bisen höll sig frånvarande så allt var bra här i världen, förutom kanske miljön och klimatet och ett antal olika krig. Alltså ungefär som vanligt. Kommunen hade emellertid placerat ut sina röda snöstolpar längs vägen upp från Puidoux till Cremières för att vi skall vara beredda på att vintern är i antågande. Och med den alla envisa snöplogar som väcker oss tidigt på morgonen.
Väderlekstjänsten utlovade fortsatt vackert väder hela nästa vecka och ingen nattfrost men jag vågade inte chansa, om en vecka är jag i Sverige och kommer inte att kunna rädda mina stora öronkaktusar om kylan slår till. Ordspråk nummer 116 : Bättre att förekomma än förekommas. Så idag påbörjade jag så sakteliga den stora migrationen av diverse krukväxter, nästan alla kaktusar har återfunnit sitt vinteride medan våra tre enorma pelargonier som fortfarande blommar så grant får klara sig ute ett tag till. De är inte alls så ömtåliga utan klarar lätt några frostnätter.
United förlorade Manchester-derbyt mot City, det är nästan lika illa som när GAIS förlorar mot öis. Men för närvarande går det så dåligt för mina kära fotbollslag så jag börjar bli van, det går inte att deppa ihop för i så fall skulle jag inte ha något annat för mig. Natten som gick låg jag vaken en dryg timme med en ny melodi som tumlade runt i skallen. Till slut gick jag upp och nynnade in den på mobilens röstinspelare, annars hade jag aldrig kunnat somna om. I kväll spelade jag in den på riktigt med gitarr, dock än så länge utan text än men den kommer väl som vanligt så småningom.
7/11 Puidoux sol +5
Ännu en jobbig natt då orden till min sprillans nya melodi kom flygande redan när jag hade tänkt att gå och lägga mig. Alltså satt jag först uppe och skrev till långt efter midnatt och sedan vaknade jag i gryningen och fyllde på med ännu en vers. Till detta var jag nödd och tvungen för det gäller att hålla sig vaken när orden kommer, för att kunna fånga in några rader innan de flyger vidare. Det var en riktigt vacker morgon som jag njöt av två gånger, dels halv sju när solen ännu inte gått upp utan bildade ett rosa sken över de höga bergen i söder, dels vid halv tio när jag vaknade på riktigt och allt var stilla utan ett enda moln på himlen.
Bil- och hustaken var återigen alldeles vita, åtminstone vid halv sju. Så jag hade gjort rätt i att påbörja den stora kruk-migrationen igår. Den meterhöga fikonkaktusen har med sina långa armar en sån enorm omkrets att den får stå kvar ute i vinter, men under tak och invirad i ett tygliknande skyddshölje. Precis som fikonträdet. De andra inte riktigt lika stora kaktusarna tampas med de nya grannarnas tandemcykel i förrummet till min vinkällare. De riktigt små krukorna kommer jag antagligen att behålla inomhus i vårat ouppvärmda extrarum där jag också förvarar nötter, äpplen, clementiner och en motionscykel.
Det var en riktigt vacker höstdag, visserligen rätt kall men knappt en tillstymmelse till vind, alltså alldeles utmärkt för en långpromenad genom skog och över fält. Vi var inte de enda att ha fått denna idé, det gick inte att gå mer än hundra meter utan att möta några andra fot-vandrare. Men för en gångs skull slapp jag ifrån min fobi för andra människor, för en gångs skull tyckte jag bara det var trevligt med allt folk ute i skogen. Det var en så perfekt söndag så jag blev bara glad över att så många orkat sig ut i skogen för att njuta av de vackra höst-färgerna och den fina väderleken.
Lou Reed - Perfect day
8/11 Puidoux sol +7
För en gångs skull tittade jag på TV igår, en väldigt lång film som höll på i över tre timmar och inte slutade förrän efter midnatt. Jag börjar få ovanligt sena vanor och eftersom jag alltid vaknar halv nio hur sent jag än har lagt mig så är jag sedan konstant trött efter mina nattpass. Temperaturen steg en aning och det hade inte varit någon nattfrost, men det var inte alls roligt att gå ut. Idag blåste det ganska hårt från nordost så jag höll mig inne. Men med våra stora fönster mot söder kan man njuta av solen, snön på bergen och de vackra träden utan att ens gå ut.
För att vara en vanlig händelsefattig måndag var jag ändå upptagen nästan hela dan. Jag hade till slut nästan bestämt mig för att slå på stort och ansluta mig till de "vanliga" människorna, de som alltid är anslutna till ett mobilnät och till internet. Först satt jag och surfade några timmar för att se vad det fanns för alternativ och sedan började de riktiga svårigheterna, att beställa ett mobilabonnemang och en ny telefon. Jag bor i ett land där det mesta brukar fungera men när det krånglar blir det verkligen jobbigt. Jag blev sittande så länge i telefon att batterierna till vår bärbara fasta lur tog slut. För att inte prata om hur irriterad jag blev. När jag hade gjort allt som gick att göra var så jag så arg att jag var tvungen att gå ut och spänta lite ved. Trots den kalla vinden.
Till råga på allt ringde sekreteraren och sa att min kardiolog var missnöjd med mina senaste blodtrycksvärden och att han ville göra en så kallad elkonverting där man under bedövning ger hjärtat en elchock för att få det att lugna ner sig. Det lät inte alls roligt och det fanns ingen tid denna veckan så nu skall jag behöva gå och oroa mig för detta under hela mitt Sverige-besök. På kvällarna brukar jag alltid följa några matcher på internets resultatbörs, det är inte så att jag sitter klistrad vid skärmen utan bara att jag kastar ett öga då och då när jag går förbi datorn. Jag vet inte när det hände senast men ikväll fanns det inte en enda match nånstans, varken fotboll, ishockey eller handboll. Snacka om händelsefattigt, det var inte ens nåt bra på TV. Men skall jag vara ärlig ser jag nästan aldrig på TV.
9/11 Puidoux sol +6
Även en dag som denna, då det inte hände ett skit, hade jag ändå fullt upp med mina många små kreativa "sysselsättningar". Som väldigt ung var min morfar min stora förebild, i fyrtio år var han lärare på Lerdala Folkskola där jag också bodde mina första tre levnadsår. Han var en drönare och en notorisk piprökare. En stor latoxe, sa min mormor som skötte hem och hus och uppfostrade fem egna ungar plus lilla jag. Morfar satt stilla i sin länstol och filosoferade medan han sög på sin pipa och fick inte störas. Ibland tog han med mig på promenad, vi gick alltid väldigt långsamt medan han berättade något, på sitt sävliga och nästan viskande sätt. Jag ville bli som morfar men tyvärr försvann hans inflytande när jag blev äldre.
När jag fortfarande var ganska liten var min bästa sport att inte göra något alls, precis som morfar. Jag kunde sitta stilla väldigt länge, jag hade hela livet framför mig. Men jag stördes ständigt av mina hyperaktiva föräldrar som tvingade mig att hjälpa till. De jobbade alltid med något och skulle alltid dra in mig i deras malström av arbete. Jag lovade mig själv att när jag var vuxen nog att bestämma över mig själv så skulle jag aldrig bli som dom. Men tyvärr blev jag precis den som jag inte ville bli. Det finns så mycket som jag känner att jag måste göra innan det är försent, livet rinner iväg under min bro och jag har plötsligt bråttom. Jag önskar att jag kunde sätta mig ner och säga att nu är jag färdig, men man blir aldrig nånsin färdig.
Jag är alltid på språng, alltid kreativ och envis, jag ger aldrig upp, jag kommer alltid på något nytt som måste göras och har alltid en plan för i morgon. Jag har mist min förmåga att vara alldeles still, inte undra på att jag har för högt blodtryck. Det finns två slut på historien, antingen dör man sorgsen för att man känner att det fanns mycket som var ogjort eller också känner man att det inte finns något kvar att göra så man kan lika gärna dö. Jag vet inte vilket alternativ jag föredrar.
10/11 Puidoux och Lausanne mulet +7
Florianne "la sécretaire" ringde och sa att hon hade bokat tid för min elchock på Clinique Cecil den 29/11, vilket är fredagen efter det att jag kommit hem från Sverige. Jag kommer att få en skriftlig kallelse på posten och på fredagen blir jag tvungen att gå in på inskrivningscentralen som var min arbetsplats under drygt sju år och träffa mina gamla arbetskamrater. Plus några nya som jag inte känner. Hur roligt är det att komma tillbaka till sitt gamla jobb, men denna gången som patient. Jag bävade redan inför denna tortyr, och då pratar jag alltså varken om bedövningen eller själva ingreppet.
Det känns som om allt som är lierat med sjukdom har tagit över mitt liv, även om det var jag själv som tog initiativet till att få min tredje Covid-vaccinerig så fort denna möjlighet blev tillgänglig. Dagens nyheter bestod mest av nya rapporter om hur antalet smittade och döda ökade explosionsartat i hela Europa så jag var ganska nöjd med att åka in till Lausannes storsjukhus för min tredje spruta. Samtidigt gick jag till vårat TV-bolag för att få ändrat deras Cloud som bara är på tyska sen vi bytte TV-box för en vecka sen. Bara för att få till svar att jag måste ringa helpdesken. Sedan gick jag till mobilbutiken och klagade på att mitt nya kontrakt som de hade skickat också var på tyska, och dessutom fullt med fel angående mina person-uppgifter, ånyo möttes jag av helpdeskhänvisningar. Jag hatar tyska och jag hatar alla små inkompetenta idioter som är anställda på kundmottagningar och helpdeskar, ingen har någon som helst vilja att hjälpa dig med vad det vara månde. Jag hatar också att prata i telefon med nån som man inte kan se, men de verkliga personerna man kan träffa efter att tolv nummer-lappar har passerat är till ingen nytta, för att uttrycka sig lite snällt.
Förutom min efterlängtade vaccinering var dagens clou att jag återigen hittade några intressanta ölflaskor på en otillgänglig hylla som jag hade missat förra veckan. De höll alla en tämligen hög "pocent", något man alltid måste tänka på om man för en liten stund vill slippa att bli förbannad över all skit som händer. Bland annat det faktum att min gamla ångmobil inte längre var kompatibel (som det så vackert heter), med en applikation (gud vad jag hatar det ordet) som eventuellt kunde föra över allt som jag hade på min gamla telefon till en ny. Förr eller senare måste jag byta men den dagen den sorgen, men bara tanken på att ha denna giljotin hängande över min hals får mitt blodtryck att rusa i höjden.
11/11 Puidoux mulet +9
Det är tredje morgonen i sträck som jag vaknar vid sextiden och inte kan somna om. Jag sover knappt nåt längre, jag hade hoppats att ålderdomen skulle bli en lång och långsam väntan på döden men jag blir mer och mer medveten om att döden kommer att komma betydligt tidigare än vad jag befarade på grund av detta vansinniga samhälle som lämnar oss alla skeppsbrutna inför en byråkratisk härdsmälta. Det finns snart ingenting nånstans som längre fungerar, inte ens i Schweiz. Och då är det allvarligt !
Förutom alla problem med min telefoni och det faktum att jag inte kan få någon hjälp nånstans, varken per telefon eller i butik, så dök det upp ett nytt stort orosmoln. Denna gången på järnvägshimlen. Precis som om jag inte redan var tillräckligt nervös och irriterad. Jag orkar snart inte mer. På huvudlinjen mellan Lausanne och Genève där jag skall ta flyget i morgon har det dykt upp stora slukhål under rälsen så att den på vissa ställen mer eller mindre hänger i luften. Jag vet inte varför de kallar det "huvudlinje" för det finns ingen annan väg att ta sig med tåg till flygplatsen och sedan i förrgår har de satt in ersättningsbussar, på den mest trafikerade järnvägssträckan i hela Schweiz.
Det hör till saken att dessa slukhål helt och hållet har skapats av människan, det är en företagare som fått klartecken att gräva en tunnel med flera stora brunnshål under rälsen för att pumpa upp vatten från sjön till ett nybyggt värmekraftverk. Jag hoppas att det finns vissa ingenjörer som inte mår särskilt bra nu. För mig innebär det att jag måste åka buss mellan två stationer och eftersom KLM fortsätter med sina mail om att jag helst måste vara på flygplatsen tre timmar innan avgång så innebär det att jag måste gå upp nästan mitt i natten för att vara säker på att komma med flyget.
12/11 Puidoux till Göteborg dimma +6
Jag höll på hela kvällen ända tills jag somnade och kollade tågbolagets hemsida där det faktiskt kom ständiga uppdateringar för hur reparationsarbetet kring den försvunna banvallen fortskred, och en prognos för när tågen skulle kunna passera igen. Jag ställde klockan på sex för att ha god marginal och började förstås dagen med att kolla CFF's trafik-app, de hade fått igång det ena spåret under natten så de tänkte börja släppa på vissa tåg, så nu gällde det bara att välja rätt tåg. Till slut hittade jag ett som faktiskt tog mig direkt från Lausanne till Genèves flygplats utan problem. Incheckningen gick blixtsnabbt, tvärs emot vad KLM hade förutspått, så plötsligt hade jag tre timmars väntan innan flyget gick.
Vid den första landningen i Amsterdam klarade jag inte alls att kontrollera lufttrycket i öronen utan fick hemskt ont. Med två år sen jag sist var uppe och flög hade jag glömt av hur man gjorde. Jag har alltid haft löjligt svårt med att höjdkompensera och med balansen, något som beror på att jag är född aningen vanskapt. Ett ben är längre än det andra och mina öron som reglerar balansen sitter inte monterade på samma nivå. Det är ett under att jag ens lyckas gå rak. När vi gick ner i Landvetter var det redan mycket lättare. Men när vi landade halv fem blev jag chockad av att det var kolsvart ute. Ännu en sak som fick mig att komma ihåg varför jag inte längre har lust att bo kvar på dessa breddgrader.
Jag fick vänta otroligt länge på min resväska, jag blev verkligen orolig för jag var nästan den enda kvar i den enorma bagagehallen. När bandet till slut började snurra igen kom det tre väskor trots att planet varit fullsatt, alla de andra resenärerna från Amsterdam hade enbart haft handbagage. Trots att det nästan var två år sen jag senast var i Göteborg så kände jag mig genast som hemma. Förutom alla byggarbeten var allting sig likt, till och med människorna. Jag kunde inte tro att det var drygt elva år sen jag lämnade Sverige. Även om resan gick väldigt bra var det himla skönt när jag äntligen var framme hos Jörgen på Masthugget där jag skulle sova. Jag hade exakt tillåtna 23 kilo i resväskan och att släpa runt med den tyngd på flygbuss och spårvagn var inget roligt. Jörgen hällde upp lite vin åt oss och sen blev vi sittande och tjötade hela kvällen.
13/11 Göteborg mulet +7
Det var tyst och mörkt och alldeles lagom varmt så jag sov som en stock, dock som vanligt inte tillräckligt länge. Efter en sen frukost tog jag en sväng upp mot kyrkan och mötte upp Cesar, Mira och Doris borta vid Majvallen. Vi började med en lång lekstund på Plikta där Doris ville pröva varenda attraktion där man kunde gunga, glida, hoppa och snurra. För en gångs skull så varken det blåste eller regnade, däremot låg en helgrå och jämntjock molnfilt över hela staden, och förmodligen över hela landet. Och eftersom det inte var någon vind verkade detta täcke kunna ligga kvar rätt länge.
Vi promenerade långsamt in mot stan och försökte ta oss fram mellan alla uppgrävda gator och andra byggprojekt som ständigt hindrade vår väg. Först käkade vi på ett litet grekiskt matställe inne i Saluhallen och sen gick vi bort till en skivaffär på Kyrkogatan där Cesar känner ägaren. Han hade redan sålt en massa av min gamla vinylskiva som jag spelade in 1982 men nu hade han inga kvar. Innan jag åkte kollade jag vad jag hade undanstoppat i Chatel och Cremières och hittade femton exemplar. Mina absolut sista. Skivhandlaren köpte allihop för hundra kronor styck så nu finns det totalt bara tio skivor kvar som Cesar har nånstans i sina gömmor. Sedan är alla de femhundra skivor som jag tryckte upp slutsålda, nästan fyrtio år efter att de kom ut. Ordspråk nummer 117 : Skam den som ger sig.
På kvällen skulle jag hänga med Cesar och Mira till Pustervik för att se på ett gammalt punkigt kultband som var Göteborgs populäraste grupp för tio år sedan, Makthaverskan. Cesar kände alla i bandet eftersom de som femtonåringar hade tagit sina första vingliga kliv i karriären i den replokalen där Cesars band tränade på den tiden. Så han var något av deras mentor. För drygt tio år sen hade bandet skaffat sig en enorm skara fans som dock alla var för unga för att komma in på någon rockklubb. Nu började alla dessa människor närma sig de trettio, precis som bandmedlemmarna, så kvällens konsert var aningen nostalgisk, nästan som en revival. Men det var 1500 personer i Pusterviks stora sal som hoppade och knuffades som galningar och lekte att de var femton igen. Jag hoppas bara att jag inte fick någon Covid, ljudet var så högt så när man försökte säga nåt spottade alla varandra i ansiktet. Och ingen hade förstås mask.
14/11 Göteborg mulet +8
Jag sov återigen relativt gott men inte tillräckligt länge. Redan innan jag gav mig ut på denna resa började jag bygga upp en sorts inneboende stress som bestod av en mängd olika orosmoment. Flygresa, boende, tidspress med mera. För det mesta enkla saker som inte borde oroa mig men som med åldern genast känns mer komplicerade. Jag blir mer osäker på mig själv och mer rädd för att saker skall gå fel på grund av något jag har missat eller inte förstått. Bara en sån bagatell som att beställa en biljett till gårdagens konsert lyckades jag få fel och skulle inte ha blivit insläppt om inte de snälla vakterna förbarmat sig, dessa löjliga händelser inträffar med jämna mellanrum eftersom jag inte är tillräckligt skärpt. All denna oro är inte bra för mitt blodtryck som ligger på nivåer som min kardiolog inte skulle vilja se.
Idag "hängde" jag med den lilla familjen Dolk/Petrén nästan hela dan. Vi äldre brukar kalla det att umgås men jag håller med om att det låter ganska torrt. Det var i alla fall himla trevligt, vi tog nians spårvagn till Saltholmen och gick ut till de yttersta skären där Mira vinterbadade och jag och Doris letade snäckor och musslor. Det var mysigt att komma till västerhavet där man "sehr schön" som tysken i Hemsöborna sa, och Carlsson svarade: Jo det stämmer allt att man ser sjön. Tyvärr är det så mycket öar i vägen att man inte ser horisonten och inte får någon riktig havskänsla men det var skönt ändå. När det började bli kyligt gick vi och fikade på ett café som var inrymt i en blomsterhandel.
På kvällen blev det herrmiddag med VM-kval i fotboll på TV. Middagen beställde vi enligt senaste trenden hem från en libanesisk restaurang, sedan Covid-utbrottet har denna hämt-business fullständigt exploderat i Sverige. För Jörgen och Peter med sina allvarliga olyckor har det nästan blivit enda sättet att livnära sig. De har varken kunnat gå och handla eller stå länge och laga mat. Det tog en dryg timme innan maten kom och den var ganska ljummen men åtminstone väldigt god. Jag älskar alla dessa små såser och grönsaksröror som finns i det libanesiska köket.
15/11 "skogen" mulet +5
Jag hade ställt ett alarm och gick upp medan det ännu var mörkt och tog spårvagnen in till stationen. Där bytte jag till ett tåg som tog mig upp till Vårgårda där Gustav och Johanna väntade med Bror sovande i sin barnstol. Vi åkte direkt ut till deras bygge ute i skogen. Om man jämförde med hur det var när vi var uppe i juni så hade det hänt otroligt mycket, men trots detta var det fortfarande väldigt långt ifrån slutmålet. Allting var påbörjat men ingenting var färdigt. Det måste kräva ett enormt tålamod och en enorm nervstyrka att stå ut med ett tillstånd som ständigt är på väg och där det aldrig känns som om man når fram till ett mål.
För min egna sinnesfrid behöver jag små enkla projekt som man kan börja OCH slutföra inom en viss rimlig tid. Jag hade aldrig kunnat stå ut med att under väldigt lång tid ha allting hängande i luften. Jag är nån som behöver fasta tidsperspektiv, hade jag haft en terapeut fanns det förmodligen frågor att ställa. Jag högaktar detta energiska par med sin underbara son för deras framtidstro och deras ihärdighet, det är helt fantastiskt att se. Även om deras hus kanske aldrig blir riktigt klart så kommer det ändå att vara riktigt fint.
Eftersom byggnationen varit ganska felkalkylerad, dragit ut på tiden och kostat betydligt mer än förväntat har de beslutat att jobba själva så långt det är möjligt. Idag var det plankstrykning à la Tom Sawyer som stod på tapeten, alla brädor som skulle bli fodras utanpå stockvirket skulle förmålas med Falu Rödfärg. Det var bara att doppa penseln djupt och börja kludda på meter efter meter med brädfoder. Även om själva måleriet var ganska stillastående så blev det mycket lyftande och bärande av de långa plankorna och bara själva penselföring i sig gjorde att jag höll mig otroligt varm. Efter en god middag i deras tillfälliga lägenhet mötte Jörgen upp mig med sin bil ute vid motorvägen. Han hade varit i Lidköping och hälsat på sin mamma.
16/11 Göteborg mulet +8
Äntligen lyckades jag sova ut, jag la mig redan vid tio och somnade som en stock. Jag låg visserligen vaken någon halvtimme mitt i natten efter jag varit uppe och kissat men sen sov jag ända till halv nio. Alltså drygt tio timmar, jag måste ha varit helt utpumpad efter min dag i skogen med tunga målningsarbeten. Falu rödfärg suger musten ur en. Alla som jag hittills har träffat har informerat mig om att jag i alla fall har haft en himla tur med vädret. Själv tycker jag att jag bara har gått runt i en våt filt sen jag kom till gamla hemlandet. Man ser inte ens himlen, ännu mindre någon sol. Men när jag försöker att påminna mig om hur november brukade vara när jag bodde här har de antagligen rätt, det kunde varit mycket värre.
Jag inväntade två städerskor som skulle komma och gå över lägenhet, när jag släppt in dem gav jag mig ut på shoppingrunda. Jag hittade några böcker på Myrornas och tolv intressanta ölsorter inne på Nordstan där Systemet nyligen hade öppnat en filial som bara sålde öl och som var väldigt trevlig. Jag tillbringade eftermiddagen tillsammans med Jörgen och mina tolv öl. Vi delade på alla flaskorna och det blev en väldigt lyckat provning, det var bara en utav tolv som inte var särskilt god.
Bostadskrisen blev allt värre för mig att hantera, det blev en extra ständigt närvarande stress att inte ha någon fast plats i tillvaron. Jag kände mig nästan som en uteliggare som aldrig visste var han skulle sova nästa natt. Allting måste planeras i detalj, man måste ha en framförhållning och ändå snabbt kunna planera om när förutsättningarna ändrades. Jag skall inte gå in på detaljer men det var ett ständigt strul med tider och nycklar hit och dit och mitt i allt detta flackade jag runt på stan med min stora tunga resväska. Att bo på hotell skulle varit mycket lugnare men det hade jag inte haft råd med. På kvällen drabbades jag av ett oväntat blodtrycksfall, något som nästan aldrig hänt mig tidigare. Jag blev fruktansvärt yr och fick nästan gå och hålla mig i väggarna. Jag hade känsla av att jag hela tiden höll på att svimma. Den senaste veckan har mina värden legat alldeles för högt, runt 150/110, men nu hade jag plötsligt bara 120/80. Något som kroppen inte alls var van vid, så inte undra på att det kändes otrevligt.
17/11 Göteborg regn +9
Det här tjatet om att jag i alla fall har haft tur med vädret har hela tiden verkat lite överdrivet, själv har jag mest tyckt att det känts som att gå runt i en våt filt. Även om det inte regnar är allting väldigt fuktigt. Man ser aldrig någon himmel och absolut ingen sol, men när jag tänker efter lite grann om hur novembervädret brukade vara när jag bodde här inser jag att jag nog skall vara glad för det lilla. Idag var det betydligt värre när det till exempel bara regnade och blåste hela tiden. Mina långa vandringar längs Göteborgs gator fick bero till en annan dag, jag hade bara lust att hålla mig inne.
Snickaren som skall bygga om Jörgens kök dök upp strax efter tolv och Jörgen kom också hem en stund från jobbet för att "lägga upp arbetet". När jag kom ut hade det nästan slutat regna, jag gick i ytterligare några affärer men hittade inte något intressant. Lika bra det för jag märker att jag inte har så mycket plats i resväskan som jag trodde att jag skulle få när jag packat ur allt vin och alla skivor som jag haft med upp. Sen gick jag och åt en god lunch med en pinfärsk torskbit på en liten pub i närheten av Masthugget där jag bodde. När jag kom tillbaks "hem" hade snickarna redan hunnit montera ner precis hela köket på något som måste varit rekordtid. Det var helt utrensat. Jag släppte in några leverantörer med köksskåp från IKEA som jag kvitterade med Jörgens ID-kort och tog sedan ett stilla glas vin i väntan på att han sent omsider skulle komma hem från ett långt möte.
Jag var visserligen på Pusterviks-konsert i lördags men det var inte planerat, innan jag stack hemifrån hade jag kollat upp vad det fanns för evenemang denna veckan och bara hittat ett som eventuellt kunde vara intressant. Det var en låtskriverska från Nashville som hette Marie Courtney Andrews och hon spelade också på Pustervik. Det måste finnas ett enormt uppdämt behov av livemusik hos en utsvulten publik för även denna helt okända sångerska drog fullt hus, alltså runt 1500 personer. Men det var hon faktiskt värd, förutom att det var en väldigt bra konsert så kan väl säga att jag har aldrig nånsin sett någon artist där jag har förväntat mig så lite och fått så mycket.
Marie Courtney Andrews - Kindness of strangers
18/11 Göteborg mulet och regn +8
Det blev lite för många öl igår, först drack vi några på konserten och sedan slank vi in på diverse ställen på den väldigt farliga Andra Långgatan där pubarna ligger tightare än pingvinerna i Slottsskogens lilla bassäng. Vi halkade oss så sakta hemåt men jag har bara svaga minnen av den sista biten. Jag sov inte särskilt bra, låg vaken och tänkte på allt möjligt, och omöjligt. När jag vaknade hade Jörgen redan gått, han hade ännu en dag full med aktiviteter och jag hade lovat att fixa den definitiva överlämningen till snickarna. Jag skulle flytta ut och de skulle få ta över mina nycklar.
Johan Petrén - Den vingliga vägen hem (2017)
Tyvärr kom de inte förrän vid elvatiden men jag hade åtminstone tid på mig att improvisera en liten frukost i Jörgens tvättrum där jag kunde hälla upp en filtallrik från det gamla kylskåpet som snickarna flyttat dit och även värma på vatten till en kaffekopp. Det var lite halvdant men det funkade. Sedan drog jag direkt med min fulla och tunga resväska bort till Cesars lilla lägenhet uppe på berget intill Slottsskogen. Även om det inte var så långt så höll jag nästan på att svimma av trötthet i den sista tunga backen upp mot höghuset.
Till råga på allt elände fungerade inte internetuppkopplingen, ingenting att göra, jag fick försöka att leva utan att vara ute på internet, ungefär som vi alla levde förr i tiden. Det var inget dramatiskt, bara ganska ovanligt. De hade lovat fint väder idag men det småregnade hela tiden tiden, i synnerhet när jag var tvungen att ge mig ut på lite proviantering av livets nödvändigheter. Jag köpte mig en retsina, grönsaker till en greksallad och några öl till kvällsmat och efter att ha bunkrat upp så förskansade jag mig uppe på höjden och hade äntligen en väldigt stilla afton. Utan internet, något som inte händer oss så ofta. Jag kände mig som en ensam varg som tappat bort sin flock, långt ute i vildmarken.
19/11 Göteborg storm +12
I morse kom jag äntligen på vad det var för något som gjorde att jag inte kom ut på internet, envis som jag är satte jag mig och gick metodiskt igenom varje bokstav och siffra i det långa handskrivna lösenordet och provade alla möjliga stavningsvarianter. Till slut kom jag på att den bokstaven som alla verkade ha trott vara ett litet L egentligen var en etta, alltså ingen bokstav utan en siffra. Sen funkade det. Det blåste nästan full storm idag men samtidigt lyckades den starka vinden jaga bort en del av det tjocka molntäcket och för första gången sen jag kom till Sverige såg jag en skymt av solen
Det var så skönt att bo några nätter i Cesars lilla lägenhet och äntligen få vara helt ensam och rå sig själv. Det blir alltid lite pressande i längden att bo hos någon där man alltid skall försöka vara trevlig och social. Mitt verkliga jag har aldrig varit särskilt socialt. Det var riktigt trevligt att sitta här högt uppe på berget och titta ut över de vindpinade träden i Slottsskogen. När man inte ser ett enda annat hus utanför fönstret får man nästan en känsla av att vara på landet fast man är mitt inne i stan. Det var mindre trevligt när jag kom ut, jag tog en riktigt lång promenad genom parken men det var jobbigt att gå där vinden låg på. Jag är ju redan lite yr av alla mina mediciner och när det kom en stormil hade jag svårt att hålla balansen, det var nästan att jag ramlade ibland. Men solen sken i alla fall så man kunde klaga.
Det var kanske dumt att ha flyttat dagens tilltänkta Vårgårdaresa, jag hade valt mellan idag eller i övermorgon. Gustav hade sett att det skulle vara skitväder idag och finare på söndag men nu verkar det nästan som om det blir tvärtom. Till lunch värmde jag mig med en underbar spenatsoppa på ett litet arbetarfik och på kvällen åt jag en ännu finare oxfilé uppe hos Peter som också bor på toppen av en kulle men i stadsdelen Sandarna som ligger ungefär två km från Cesars hus.
Peter och jag blev sittande efter middagen och spelade lite gitarr och munspel, något som det var flera år sen vi gjorde sist. Jag kom "hem" vid midnatt och märkte ganska snart att jag hade glömt min mobil uppe hos Peter. Utan telefon kunde jag inte ringa honom men jag visste att han satt uppe så jag gav mig ut i blåsten igen. Denna gången tänkte jag tjuvåka med spår-vagnen men jag hade en sån otur att jag två gånger i rad såg vagnen försvinna precis framför näsan, både på dit- och hemvägen. Alltså gick jag nästan fem km mitt i natten bara för att få tillbaks min mobil. Jag kom inte i säng förrän klockan var två. Jag tänkte på alla dessa enkla saker som så ofta blir fel av helt löjliga orsaker.
20/11 Göteborg regn +8
Som så ofta vaknade jag alldeles för tidigt och sedan satte jag igång med flytten, jag duschade, diskade, bäddade och packade för att åka ut till Hisingen där Rolf och Anette bor. När jag väl kom fram var jag trött, blöt och hungrig, som tur var dukade Rolf fram en liten välbehövlig lunch som vi sköljde ner med några julöl. Det fortsatte att spöregna hela dan vilket gjorde att ingen hade någon lust att gå ut. Rolf hade Viasat med flera andra fotbollskanaler, således ett enormt utbud av det mesta i sporthänseende. För en gångs skulle fick jag se United live i Premier League men det var ingen höjdare, de förlorade återigen en medioker match och senare på kvällen hade den norske tränaren Solskjaer fått sparken.
Det enda vettiga att ta sig för en så trist dag var att dricka lite mer vin och sitta och tjöta om gamla tider. Vi har så otroligt många gemensamma minnen som vi kan sitta och älta hur länge som helst, utan att irritera någon annan än vår omgivning som förstås inte är lika road. Att väcka liv i dessa gamla roliga anekdoter är själv grundstenen i det som kallas att tjöta och har man väl börjat är det svårt att sluta. När vi dessutom hade ett drygt kilo stora fina havskräftor att äta till middag så var dagen räddad. Det gick inte att ha det så mycket bättre när vädrets makter inte var på vår sida. De yttre regniga omständigheterna förträngde varje önskan att sticka näsan utanför dörren och när jag som vanligt vaknade under natten hörde jag fortfarande regnet strömma ner.
21/11 Göteborg sol hela dan +4
Det var ruggigt kallt men alldeles vindstilla, en helt underbar dag efter gårdagens envisa regnande. Jag behövde göra vissa livsviktiga inköp av svenska basvaror att ta med mig hem och för att samtidigt få lite motion beslöt Rolf vi skulle åka på min shoppingrunda medelst pedalkraft. Jag fick låna Anettes fina cykel som passade mig alldeles utmärkt. Till och med sadelhöjden. Efter att ha handlat och packat ner maten i cykelväskorna fortsatte vi ner till hamnen där det verkligen var liv och rörelse. Göteborgarna hade gått man ur huse för att njuta av det fina vädret när det äntligen blev lite sol.
Nere vid Eriksbergs långa kajer hade man skrapat ihop ett litet fartygsmuseum och alldeles bredvid den nybyggda repliken av en gammal ostindiefarare låg lotsfartyget "Malmö" för ankar. Varje lotsdistrikt hade en direktör som även var befälhavare på ett kombinerat inspektions- och försörjningsfartyg. Och varje båt hade namn efter sin hemmahamn. Min styvfarfar Henning Petrén hade under några års tid varit placerad i Malmö och alltså varit kapten på den båt som numera låg vid Eriksberg. År 1956 hade han förflyttats till Kalmar och den sommaren var jag och min mamma inbjudna att följa med på den långa jungfruturen runt Öland och Gotland på det nybyggda lotsfartyget "Kalmar" som var systerfartyg och en exakt kopia av "Malmö". Att få se denna båt i Göteborgs hamn tog mig tillbaka nästan sextio år i tiden.
Det var verkligen skönt att trampa fram på de breda och rena cykelbanorna, något som man inte ser mycket av i det trångbodda Schweiz där det i första hand är bilarna som räknas och har företräde. Jag frös faktiskt bara lite om fingertopparna, annars var det mesta perfekt. Enda smolken i bägaren var att jag hade glömt mina solglasögon hemma hos Rolf och efter ett tag fick jag ganska ont i mina nyopererade ögon som numera är så känsliga för starkt solljus. Normalt sett brukar man aldrig behöva solglasögon i november, åtminstone inte i Sverige, men idag var väl undantaget som bekräftade regeln. På kvällen blev det Rolfs tur att sitta klistrad framför TV'n när hans kära Tottenham spelade.
22/11 Vårgårda sol -3
Det var fortfarande vackert och väldigt kallt, den första riktiga vinterdagen. När jag vaknade lyckades efter mycket möda gå igenom hela KLM's incheckningsprocedur och fick bra sitt-platser på båda mina plan hem till Schweiz i morgon. Efter en snabb frukost tog jag först en buss in till Centralstationen och sedan pendeltåget till Alingsås. Jag blev besviken på min gamla hemstad, de hade byggt vansinnigt fula och höga bullerplank längs järnvägen så man såg ingenting av bebyggelsen. Jag fick en blixtsnabb skymt av dagiset där jag hade hyrt ovanvåningen i den gamla trävillan i några år men av min andra bostad tvärs över gatan såg jag inte en skymt.
Johan Petrén Å Alingsås (1990)
På Alingsås station bytte jag till buss upp mot Vårgårda. Vi körde först genom ett oändligt nybyggt industriområde men till slut kom vi ut på den gamla sträckan av E20, den som jag minns. Numera går motorvägen en bra bit längre bort så det var knappt nån trafik på den gamla vägen. Jag hade hoppats på att få se nån älg men det enda som dök upp var ett gammalt trött rådjur som höll på att bli överkört av bussen. Stora nyheter i Tubbetorp, sen jag var där en vecka tidigare hade Bror lärt sig gå, bara elva månader gammal. Dessutom var han inte alls lika rädd för sin gamla gråhåriga farfar som fick lyfta honom och leka så till slut log och skrattade han lika mycket som i somras.
Bror 2021 och farfar 1954.
23/11 Göteborg till Puidoux sol +1
Jag blev körd till Landvetter av Rolf och Anette men vi stannade vid ett Coop på vägen för att köpa isterband, en ny idé på svenska varor att eventuellt introducera i Schweiz. I dessa Covid-tider "rekommenderar" KLM i sina mail att man är på flygplatsen i väldigt god tid, helst tre timmar innan avgång. De borde sagt att detta nog inte gäller Landvetter som var helt öde, knappt några resenärer, bara horder med vakter, poliser och andra funktionärer som stod och hängde och verkade ha skittråkigt. Incheckningsdisken öppnade exakt två timmar innan avgång så jag stod och hängde i entrén nästan en timme innan jag ens blev insläppt i själva terminalen. Vid desken kontrollerade de visserligen mitt Covid-pass men hur lång tid tar det att titta på ett papper?
Det hände inte mycket på resan, det fanns platser över på båda planen så jag slapp ha någon bänkgranne. Jag kunde sträcka ut benen åt sidan och lägga från mig saker på sätet bredvid. Naturligtvis tackade jag inte nej till KLM's löjliga lilla torra macka, det var den enda gången på denna långa resa som jag kunde ta av munskyddet en liten stund. Jag var inte särskilt hungrig i Amsterdam men köpte ändå en burgare och en liten flaska vitt vin av samma sort som man fick i flygplanen, en sydafrikansk Chenin-Blanc som var helt drickbar. Förutom några små molnbankar var himlen alldeles klar och efter att vi hade lyft från Amsterdam njöt jag av en helt underbar röd-orange solnedgång i väster. Det var så vackert och jag satt länge med näsan tryckt mot kabinfönstret.
Det enda exceptionella på resan var när jag gick på toa på Schiphol, någon inbiten nikotinist hade blockerat rördetektorn med ett munskydd fyllt med toapapper. Som en rättrådig med-borgare rapporterade jag genast detta ofog till personalen, som diplomerad surgubbe kan jag inte stå ut med att det stinker tobaksrök när jag skall utföra mina behov. Det luktar tillräckligt illa ändå. I Genève hade jag en sån fantastisk tur att min resväska måste ha legat överst på trucken. Den kom ut först på bagagebandet och eftersom jag precis anlänt till utlämningen höll jag på att missa den. Sedan hann jag med ett direkttåg och var hemma nästan en timme tidigare än beräknat. Vilken lycka det var att krama min kära hustru och äntligen ligga i våran egen säng.
24/11 Puidoux dimma +4
Vad drog jag då för lärdom av denna tolvdagarsresa till Sverige, i huvudsak två punkter. Primo: jag trivdes egentligen ganska bra i mitt gamla hemland, det var inte så förfärligt och om jag blev tvungen att lämna Schweiz skulle jag mycket väl kunna tänka mig att sluta mina dagar i Göteborg. Secundo: Även om resan inte innehöll några direkta oväntade incidenter så började dessa flygutflykter med ålderns rätt att kännas för jobbiga. Möjligen kan det komma att bli lite bättre när jag får ordning på hjärtat men nu, med alla mina mediciner, min yrsel och allmänna vilsenhet i tillvaron, blev det litet för mycket. Speciellt alla terminaler, köer och vänte-tider men även att flacka runt med min stora resväska mellan olika boenden. Under nästa resa skall jag försöka att sova på samma ställe hela tiden.
Det fanns en mängd anledningar till varför jag idag inte ens stack näsan utanför dörren. Det var så skönt att vara hemma i sin egen lägenhet, jag tror jag blivit mer hemkär ju äldre jag blir. Ute var det kallt och fuktigt, de allt svagare solstrålarna orkade inte ta sig igenom dimman. Jag hade dessutom så mycket att göra, mina väskor skulle packas upp, saker skulle sorteras in, räkningar skulle betalas, kläder skulle tvättas, jag hade kilovis med post att gå igenom, för att inte tala om de tolv dagstidningar som jag inte hade läst. Ordspråk nummer 118 : Sverige bra men Cremières bäst.
Det värsta var nog kapsylerna, jag kom hem med ett trettiotal nya och det fanns ingen möjlighet att bli klar med det arbetet, som tur är har jag ännu en "ledig" dag i morgon innan jag skall in och opereras. Jag hade fått en jättebibba med papper att läsa och fylla i eftersom jag tydligen skall helbedövas under ingreppet. Detta hann jag inte heller titta på, det fick också bero till morgondagen. För en gångs skull hade jag en CL-match på en av våra gratiskanaler och den ville jag inte missa, trots att det var Man City som spelade mot PSG, två av de lag som jag tycker absolut sämst om i fotbollsvärlden. Tillsammans med Juve, Chelsea, Real och några andra klassiska hatobjekt.
25/11 Puidoux helmulet +3
Igår hann jag ganska långt i min lista på allt som jag hade att göra men jag blev långt ifrån färdig, det fanns fortfarande gamla dagstidningar att läsa och jag hade inte ens haft tid att börja med kapsylerna. Jag satte igång direkt i morse men kom inte särskilt långt innan min närvaro behövdes annorstädes. Min fru som alltid börjar dagen med att läsa tidningen såg att det skall snöa i morgon och sedan skall det bli några minusgrader de närmaste dagarna.
Vi har en frukt- och grönsakskompost som står i ett hörn nere i trädgården, det är ett antal stora runda plastlådor där en hel koloni daggmaskar kryper runt och gnager ner våra mat-rester till prima matjord, men maskarna tål inte minusgrader utan måste flyttas in under vintern. Så vi gav oss ut tidigt på förmiddagen på operation "Saving Private Daggmask". När maskarna var undanstoppade i säkert vinterförvar grävde jag ner mig i kapsylernas värld, allt som allt hade jag trettioåtta stycken att katalogisera och sortera in alfabetiskt på mina masonitskivor. Det tog sin lilla tid och snart har jag ingen plats kvar plattor. Ordspråk nummer 119 : Den dagen utan kapsyler, den sorgen.
Sedan gav jag mig på den tjocka pappersbunten som kliniken hade skickat, massor att läsa, massor av info att fylla i och flera ställen att signera. När jag var klar med allt detta var det dags att äta en sista måltid, i morgon bitti blir det ingen frukost eftersom min helbedövning kräver att jag är på fastande mage. Innan dagen var slut tog vi bilen ner till den stora marknadsplatsen i Vevey där man har vinprovningar under sommaren. Vi hade möte med Monsieur Perceval från Reims som skulle leverera de tre kartonger med champagne som vi hade beställt på matmässan i Bulle. Om jag överlever elektrochocken i morgon kan jag åtminstone fira min återuppståndelse med lite skumpa.
26/11 Klinik Cecil, Lausanne snöblandat regn +2
Jag sov för en gångs skull en hel natt utan att gå upp och kissa, vilket var lite synd. Om jag vaknat som vanligt framåt småtimmarna hade jag kunnat ta mig nån liten macka och eventuellt en kopp te som en sorts väldigt tidig frukost. Nu vaknade jag inte förrän sju och då var det för sent, all förtäring förbjuden från och med sex timmar innan operation. Det ramlade visserligen ner några snöflingor idag men det var inget att skriva till jultomten om, han skulle ha behövt hjul på sin släde. Och jag behövde sannerligen inte sätta på de snökedjor som jag med viss möda hade letat fram ur förrådet igår.
På min före detta arbetsplats Cecil träffade jag genast en massa gamla kollegor, jag hade fått för mig att det skulle kännas genant men jag tyckte faktiskt bara att det var förtröstansfullt att ha människor omkring mig som jag kände istället för några fullständiga främlingar. När jag jobbade på platsbokningen för operationssalarna programmerade jag hundratals små ingrepp av den sorten jag själv skulle genomgå, utan att någonsin egentligen veta vad de innebar. Vad jag nu förstod skulle jag sövas och att den stora maskinen bredvid min säng skulle ge mig elstötar för att först få mitt hjärta att stanna och sen starta om det igen. Ungefär som när man drar ut sladden till datorn när den har stallat, något som vi svenskar kallar för en norsk reset. För ett ögonblick var jag alltså död och sedan skulle jag återfödas, precis som en annan långhårig hippie hade gjort långt före min tid.
Kjell Höglund - Maskinerna är våra vänner
Det blev förstås ett antiklimax, jag märkte ingenting, inte ens att jag sov. När jag vaknade undrade jag om de inte skulle börja snart, sedan såg jag att vägguret hade avancerat en halvtimme och hörde min kardiolog säga att det hade gått jättebra. Jag var lite tung i huvudet men inte värre än att jag efter en väl tilltagen och efterlängtad frukost kunde klä på mig och gå på toaletten. Allt som allt var jag bara tre timmar på kliniken, jag var nästan lite besviken på att det varit så enkelt. Här hade jag gått och skrävlat om att bli hjärtopererad och så visste jag inte ens vad som hände. Enda smolket i vinbägaren var att jag en vecka framåt bara skulle få ha smolk i min bägare och inget vin. Något som inte Jesus heller hade tyckt om.
27/11 Puidoux mulet +1
Det hade fortsatt att snöa under natten och när jag vaknade låg ett ytterst tunt snöskikt kvar på biltaken och gräsmattorna. Temperaturen hade fortsatt att sjunka och barometern stod så lågt att det inte längre fanns några siffror kvar på skalan. Lägre än lägst. Allt går bara ner. Blodtrycket gick också ner en aning efter gårdagens lilla ingrepp men den mest markanta skillnaden var att min vingliga vilopuls hade sjunkit från 90-100 till stadigt runt 60. Allt går bara ner. Idag blåste det dessutom ganska hårt vilket fick de sista löven att virvla runt i en yster dans innan de föll ner till marken. Absolut inget väder att gå ut i men ibland kommer en dag då man måste. Och den dagen var tyvärr idag.
Johan Petrén - Newton hade rätt (2021)
Kylskåpet var tomt och i hörnet längst in i köket där vi mellanlagrar det återvinningsbara höll det på att svämma över av flaskor och tidningar. Det är så illa inrättat i detta landet att vi måste ta bilen tre km. för att göra oss av med glas, papper och metall, sånt som det finns hämtställen för i vartenda kvarter i Sverige. Till och med i Frankrike är det mycket bättre, i "vår" lilla by Chatel finns det diverse sopcontainrar överallt, bland annat precis vid ingången till vår tomt. Nästan för nära sa han som aldrig var nöjd.
Idag var det äntligen dags för höstens stora TV-begivelse här ute på schweiziska lands-bygden, återkomsten av "På spåret". Ett av kanske 2% av SVT's Play-program som vi i utom-landet har tillstånd att titta på. Jag låg länge bra till men föll tillbaka lite mot slutet och kom in som god tvåa, något sämre än de som vann men mycket bättre än de som förlorade. Nu får jag vänta en hel vecka på nästa omgång, på så vis var den "Stora älgvandringen" roligare, den kunde jag i våras titta på dygnet runt i drygt tre veckors tid. Fast jag får medge att det händer en aning mer på det berömda "spåret" än vad det gjorde ute i älgskogen.
28/11 Puidoux mulet, lätt snöfall +1
När jag vaknade låg det återigen lite snö här och där, till och med en minimal driva ute på terrassen. Portugisiskans toyboy från TCS kom igår och stannade faktiskt ända till tidigt i morse, det är nog bara andra gången det inträffar. Tidigare gånger har han dykt upp strax före midnatt och stuckit igen två timmar senare. Det verkar nästan som om hon fått napp efter alla misslyckade försök. Inget nytt på himlen, fortfarande lika grått och vädertjänsten spår ingen förändring den närmaste veckan. Skönt att inte ha så mycket planerat så jag kan hålla mig hemma framför brasan.
Mitt lilla oroliga hjärta har verkligen tagit sig i kragen efter de stränga instruktioner det fick från den stora elektromaskinen som sa "ping". Kommer nån ihåg denna gamla Monty Python-sketch? Borta är alla de gånger som pulsen rusade för att sedan helt plötsligt försvinna, numera slår hjärtat så himla regelbundet att jag nästan känner mig som en maskin själv. Men det är väl så det skall vara. Jag skulle kunna söka jobb i Kraftwerk, eller Daft Punk om de funnits kvar. Allvarligt talat är jag väldigt glad över vad sjukvården kan göra och att jag kunde få behandling så snabbt. Och att jag redan känner mig så mycket bättre.
Monty Python - Hospital sketch
Det fortsatte att snöa hela dan och eftersom temperaturen inte steg något nämnvärt låg det mesta kvar. På eftermiddagen var det helvitt överallt och naturligtvis fick vi vintern första besök av snöplogen, det låg ju nästan två centimeter på vägen. Nya kommunala pengar att tjäna för snöröjaren även om hans framfart inte gjorde den minsta skillnad, det syntes inte ens var han hade åkt. Enligt prognosen för det närmaste dygnet skall det bli minusgrader och fortsätta att snöa lite grann under natten. I morgon bitti skall vi åka in till Vevey och prata med någon på skattekontoret så det blir nog att gå upp tidigt för att ha tid att skrapa bilen.
29/11 Puidoux mulet och tidvis mycket snö +/-0
Jag såg en film igår, Schweiz TV visade så påpassligt "Och om solen aldrig kommer åter". Den välkände regissören Claude Goretta hade gett sig på den ännu mer berömde författaren Ramuz klassiska bok om en isolerad by på nordsidan av en alptopp någon gång på trettio-talet. Under hela vintern ligger byn i en ständig skugga eftersom solen aldrig når upp över bergstopparna. Byns döende ålderman har likt en Nostradamus räknat ut att solens bana har rubbats och till våren kommer solen aldrig mer tillbaka. Efter att diverse järtecken har slagit in börjar en del av de vidskepliga byborna tro på hans profetior. Något som jag kan ha en viss förståelse för nu när jag själv inte har sett solen sen jag var i Sverige. Jag avslöjar inte hur det går i filmen men jag tror att de flesta själva kan räkna ut slutet.
Vi hade ställt väckarklockan för att komma i tid till mötet med en skatteexpert i Vevey om att det dras skatt på min svenska pension både i Sverige och i Schweiz, något som är förbjudet enligt ländernas skatteavtal. Det var en god idé att gå upp tidigt med tanke på all snö som hade fallit under natten. Det låg gott och väl en decimeter på bilen och den undre delen av snötäcket var fastfruset på vindrutorna. Vi körde bara upp mot Mont Pélerin och parkerade i byn med samma namn som berget. Där bytte vi till Funiculairen som tog oss 420 höjdmeter ner till Vevey. En "funi" är ett mellanting av spårvagn och linbana, båda "tågen" är fästade vid en kraftig vajer och när en går upp går den andra ner. På halva vägen finns ett dubbelspår så vagnarna kan mötas. Dessa bergbanor, som de kallas på svenska, finns lite överallt i världen. Förutom vår "funi" har jag åkt de i Lissabon, Montmartre, Åre och på Skansen.
Funiculaire Vevey-Mont Pélerin
Efter vårat möte tog vi en promenad längs med kajen men när vi kom fram till den vidsträckta marknadsplatsen fick vi ge upp, det hade återigen börjat snöa väldigt kraftigt. Uppe på berget fick jag sopa bilen än en gång men när vi kom över krönet som ligger på 850m och tog vägen ner mot Cremières var det som att komma till en annan värld, en liten flik med blå himmel och inte en snöflinga. Dock ej någon sol, man kan inte få allt. På kvällen tog vi det väldigt lugnt och kurade ihop oss framför braskaminen med varsin bok. En stor utflykt per dag får räcka vid vår ålder och i denna kylslagna väderlek.
Blood,Sweat & Tears - Spinning wheel
30/11 Puidoux helmulet +2
Jag lider av en förbannelse som kommer av att jag hela mitt liv har hållit på och skrivit sånger. Under hela min vakna tid har jag omedvetet en melodislinga som far runt i mitt huvud. Denna inre musik startar redan när jag vaknar men under dagens lopp trängs den undan av allt vimmel och stök, men den försvinner aldrig helt. Om jag till exempel går på en långpromenad poppar den upp igen. Den är nästan som en tinnitus men lyckligtvis byter hjärnan melodi ibland så jag slipper höra samma låt hela tiden. Det värsta är när jag vaknar på natten, om hjärnan tycker att melodin är bra låter den mig inte somna om utan kan tortera mig i flera timmar tills jag går upp och öppnar upp ljudinspelaren i min mobil. Efter att tyst ha nynnat in några strofer kan jag sött somna om.
Detta var vad som hände mig i natt och när jag till slut vaknade på morgonen kändes det som på den tiden då jag jobbade nätter, en sorts tung dimma i skallen. Och nattens låt var inte ens särskilt bra, samma genomkommersiella ackordsföljd som Max Martin och andra schlager-kompositörer redan använt tusen gånger, flera gånger bättre än jag. Även om det varken regnade eller snöade och temperaturen steg en aning hade jag ingen som helst lust att gå ut. Det var rått och kulet och jag stack inte näsan utanför dörren på hela dan. Jean-Dénis hade skottat överallt igår så det fanns inte en gnutta snö att forsla undan, och när jag fortfarande inte dricker någon alkohol hade jag inte ens anledning att gå ner i vinkällaren.
Det är skönt att den hemska november äntligen tar slut, jag är ingen julfanatiker men december känns alltid lite lättare att genomleva. Troligen på grund av vintersolståndet, man vet att i slutet av månaden vänder det och det börjar långsamt bli lite ljusare. Även om det inte syns direkt. Jag ägnade större delen av dagen åt lite släktforskning. Jag lyckades leta fram alla de människor som någon gång hade bott i torpet Granholmen som Gustav och Johanna håller på att renovera en dryg mil utanför Alingsås. Det fanns en period då fjorton personer samsades om utrymmet i det lilla huset i skogen, en familj med tio barn plus föräldrarna och morföräldrarna. Alla tillhörande samma stora släkt som Johannas mamma.
Kommentarer
Skicka en kommentar