Dagliga notiser 2021 (ordspråksboken) September

 1/9   Bussy   sol +25

Trots att jag var helt slut efter det hårda trädgårdsarbetet så sov jag ofantligt illa. När jag verkligen tagit ut tror jag alltid att jag skall sova som en stock men det blir ofta precis tvärtom. Som om det hårda kroppsarbetet dopar mig. Dagen blev full av vardagsdramatik, eftersom svärföräldrarna är över nittio år blir allt utöver det vanliga till ett evenemang. Enbart det faktum att ett av barnbarnen (systerdottern) skulle komma och äta lunch blev till en händelse. Särskilt som vi hade glömt köpa bröd igår.

Hustrun var upptagen med matlagningen så jag tog med mig svärfar, eftersom han inte har några tänder är det viktigt att han får sitt favoritbröd som smälter lätt i munnen. Detta skulle inte visa sig så enkelt eftersom de tre första brödbutikerna som vi åkte förbi var stängda för semester. Till slut hamnade vi på samma ställe som häromdan där det var kö för att köpa ett eländigt bröd som var segt och degigt. På vägen hem tittade vi in till hans vinhandlare, förutom när vi kommer på besök så inskränker sig hans konsumtion till två små glas Bordeaux till lunchen men förr eller senare tar det slut. Vi köpte två kartonger och om jag räknar rätt bör hans tolv buteljer räcka i två månader.

När vi kom hem med vin och bröd så mötte vi ännu ett skådespel. Brevlådan hade blivit påkörd av postbilen eller tidningsutköraren, för vilken gång i ordningen vet jag inte för de flesta av lådans skador var absolut inte från idag. Det blev att leta fram några utslitna verktyg i garaget och ge sig på lite gammalt hederligt plåtslageri. Att försöka rikta allt som gick att rikta utan att den rostiga metallen föll i bitar. Plus att skruva åt infästningarna så lådan inte lutade åt alla håll och kanter. Jag börjar bli något av en expert på gamla gistna och sönderrostade brevlådor.

2/9   Bussy   sol +23

Dagarna i Bussy blev inte så stilla som jag hade tänkt mig, jag orkade inte ens göra några svåra sudokun med allt kiv och käbbel överallt. Om man säger eller gör A så är det B som är rätt, skulle man händelsevis ha sagt eller gjort B så hade A varit det rätta alternativet och hur som helst är alla inkompetenta idioter som ingenting förstår. Uppfinningsrikedomen är enorm men den inskränker sig till en och samma domän, att hitta något att klaga på. Eller i värsta fall när alla ämnen är uttömda, att hitta PÅ något att klaga på. Jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer att bli likadan, jag är visserligen en kverulant men här möter jag dagligen min överkvinna med hennes oslagbara världsrekord i misantropi. Så det lönar sig inte ens att försöka.

Idag skulle den andra dottern komma på besök, hon kom tillbaka glad och utvilad efter att under en veckas spa-vistelse i Bretagne fullständigt ha kunnat koppla bort de gamla föräldrarna. Men först skulle vi in till stan igen eftersom det var marknadsdag. Förutom att vi köpte en massa frukt och grönsaker så hittade jag en torskrygg som var fullständigt färsk. Vi är ju faktiskt lite närmre havet här än hemma i Schweiz. Alla tyckte om min torsk och åt som om de aldrig hade sett mat förut.

Men friden varade inte länge, man hade hittat ett stort getingbo inne i en gammal tegelmur ute på balkongen. Efter mycket skrik och väsen blev det ännu en resa in till stormarknaderna för att hitta någon riktigt giftig kemikalie. Jag stannade hemma med svärmor och drack öl, på eftermiddagarna har hon två olika frågesporter som hon slaviskt följer framför TV'n med hörlurar på sig. Det är de enda stunderna som hon håller tyst så det gäller att njuta av lugnet. Med en stilla öl i näven. Ordspråk nummer 89 : Man måste ständigt vara berusad för att inte känna Tidens oerhörda börda (Charles Baudelaire).

3/9   Puidoux   halvklart +22

Efter drygt fem timmars bilkörning var vi äntligen hemma igen. Allt var sig likt men det var en underbar känsla att vara hos sig själv. Igår var det inte ett moln på himlen på hela dan och jag var lite rädd att hemresan skulle bli hemskt varm. Så att vakna upp till en molnig himmel var alldeles perfekt. Vi kom iväg ganska tidigt och resan gick både lätt och fort, nästan inga långtradare på motorvägarna och föga trafik på den långa sträcka över Jura-bergen där det bara är småvägar (80km/tim) genom en oerhörd mängd byar där det bara är femtio. Dessa fina små byar som alla vittnar om den stora avfolkningen av en landsbygd som helt enkelt håller på att dö.

Det gör ont att se alla vackra centralt belägna gamla hus där ingen velat bo på flera decennier och som nu håller de på att ramla i bitar eftersom ingen har råd eller lust att renovera. Det kostar kanske hälften så lite att bygga ett nytt betonghus i byns utkanter än att rusta upp farföräldrarnas gamla prestigefulla kåk inne i byns snirkliga gränder. Överallt byggs det fula platta hus medan flera miljoner kåkar förfaller. Utanför byarna håller jobbarna på och staplar betongklossar, det ser ut som om de leker med Lego fast alla stenar är grå och aningen större. Inne i byarna bor knappt en människa kvar och allt som hör ett samhälle till har slått igen. Utanför städerna är Frankrike ett döende land av tomma spökbyar. Inga affärer, inga restauranger och naturligtvis inga sociala serviceinrättningar.

Att jag skulle komma hem från min korta vistelse i Frankrike med fjorton nya kapsyler var fullständigt oväntat, i detta kapsylernas U-land brukar jag aldrig hitta något nytt och drygt hälften av kapsylerna har ingen logotyp alls. I Tyskland, Belgien och Holland är ölkapsyler kultur, samlarna samlas på mässor och byter eller köper ovanliga kapsyler som de sedan fotograferar och lägger ut på sina hemsidor. Jag har drygt 3500 olika kapsyler men i ovanstående länder räknas man inte som någon riktig samlare innan man kommit över 30.000. Skämt åsido, det är en himla skillnad på hur olika europeiska befolkningar ser på denna intressanta och välsmakande hobby. Det problem som jag haft på sistone är ett typiskt I-landsproblem, överflödets förbannelse. Kapsylerna har fullständigt regnat över mig och jag har inte lyckats hålla jämna steg. Jag har helt enkelt inte tid att dricka upp alla ny ölflaskor som jag köper utan de blir stående och jag kan alltså inte sortera in kapsylerna i min samling.

4/9   Puidoux och Cully   sol +23

Jag somnade som ett litet barn. Även om det rullade på så var den långa bilresan trots allt ganska tröttande. Sen vaknade flera gånger under natten utan att kunna somna om och jag fattade inte varför, jag hade inte ont nånstans och det var så underbart att ligga i sin egen säng, med mina höga kuddar, vår hårda och platta madrass och inga höga ljud utomhus. För en gångs skull var det min fru som väckte mig, om vi ville komma iväg tidigt till vinprovar-helgen innan de stora massorna med utländska studenter orkade sig upp så gick det inte att ligga och dra sig.

Men innan vi åkte gav hustrun mig en fantastiskt fin födelsepresent, ett certifikat hos en av de bästa vinodlarna i Chexbres som heter Jomini. Under fyra år framåt kommer jag att vara ägare till tre av hans vinstockar av bästa Chasselas-druvor. Och varje år kommer jag att få tre flaskor vin som förstås inte enbart kommer från dessa tre plantor, men "mina" druvor finns trots allt garanterat med i mixturen. Dessutom kommer jag under fyra år att bli inbjuden till en rundvandring bland odlingarna och en speciell provsmakning i Jominis fina källare. Han är den ende i Lavaux som har importerat lerkrus tillverkade i Italien efter urgamla traditioner. I dessa amforor som exakt liknar de som användes av de gamla romarna gör han en underbar Merlot. Som av förklarliga skäl tyvärr är rätt dyr (350kr/flaskan).

Ett vinglas för 125kr tillåter två dagars obegränsad provsmakning hos 250 olika odlare i ett trettiotal olika byar i hela den stora kantonen Vaud. Man får alltså dricka så mycket man vill av de absolut bästa vinerna i landet, närproducerat hantverk, handplockade biodruvor, familje-företag med månghundraåriga traditioner, naturviner som var naturviner långt innan man uppfann denna benämning. Därför blir jag arg och ledsen när dessa icke-franskspråkiga studenter från Lausannes alla högskolor och universitet har gjort till en sport att utnyttja dessa dagar till att supa sig så fulla som möjligt.

Ingen av dessa överklassyngel som kommer från världens alla hörn har någonsin KÖPT en enda vinflaska. Något som liksom är den fundamentala meningen med denna vinmässa och en uppgift som jag självklart tar på största allvar. Jag kommer alltid hem från dessa dagar med listor av allt det vin som jag har köpt och senare kommer att åka runt och hämta upp. Det hör till god ton att köpa något, det innebär att man visar respekt för en tradition och en oerhört viktig yrkesgrupp i vår region. Som det nu ser ut blir de idoga och seriösa odlarna reducerade till en sorts automatiska serveringsmaskiner som bara fyller på. Och dessa svinaktiga universitetsyngel har ingen skam i kroppen utan förnedrar med berusad glädje en hel yrkeskår. Well, jag hade haft en underbart fin födelsedag men tyvärr finns det alltid någon malört i vinbägaren.

Johan Petrén - JAG DRICKER VIN   Youtube 2021, skriven 1999

5/9   Puidoux och Chardonne   sol +24

Ännu en låång dag i Bacchus tecken men precis som igår var vi väldigt noga med att inte dricka såå mycket utan bara ta en eller två små klunkar ur varje glas och sedan slänga resten om de hällt i för mycket. Eljest hade vi gått ner för räkning efter halva dan. Det har varit ett heltidsjobb att vara vinprovsmakare två dar i sträck, upp tidigt och sent i säng, ingen rast och ingen vila. Källarna öppnade tio och stängde sex på eftermiddagen, även om epitetet "öppna vinkällare" var något missvisande detta Covid-år då organisatörerna prioriterade de vinodlare som hade stora domäner där de kunde ta emot sina gäster utomhus. Istället för att alla trängdes i en trång källare. Och eftersom vädret var helt underbart så var det trevligare att vara ute.

Vi har således flängt runt som tokar och bara varit hemma för att sova och äta lite, Treytorrents, Cully, Riex, Rivaz, Vevey, Chardonne. Och då har vi ändå undvikit Epesses och Chexbres där det alltid är stora folksamlingar. Det var ju drygt två år sen vi senast träffade "våra" odlare så det blev ett kärt återseende och vi ville besöka så många som möjligt. När vi, för att orka stå på benen, modifierade vårat drickande till ett strikt minimum var det faktiskt mycket roligare. Det var lättare att hålla isär de olika vinerna och att komma ihåg vad det var man tyckte om. Och eftersom det var färre besökare än vanligt så hade alla odlarna gott om tid att sätta sig ner och diskutera. Det är dessa utbyten som är det trevligaste med vin-dagarna, att kunna få så mycket information som möjligt om vad det är man dricker och hur det har tillverkats. Vi tyckte allting var gott och köpte på oss en massa men hade vi bara haft en ekonomisk möjlighet skulle vi haft lust att köpa dubbelt så mycket.

Jag tar tillbaks lite av kritiken från igår då vi tyvärr hamnade i de värsta fylletrupperna direkt från det stora universitetet i Lausanne. Bland slynglar som alla pratar dålig engelska, skiter fullständigt i vad de pimplar i sig och är allmänt otrevliga, i synnerhet gentemot odlarna som de betraktar som lägre stående varelser som bara finns där för att fylla på deras glas. Idag träffade vi en helt annan sorts utlänningar som var respektfulla och nyfikna och som till och med köpte en eller annan vinflaska. Jag ber alltså delvis om ursäkt för vad jag vräkte ur mig men vidhåller att vissa små rikemansbarn borde vara ständigt portförbjudna från de öppna vinkällardagarna.

6/9   Puidoux   sol +25

Som vanligt kunde jag inte sova när jag visste att väckarklockan snart skulle ringa. Till slut är det lika bra att gå upp. Till råga på allt har vi en sorts infernalisk insekt i vårt sovrum som är helt omöjlig att få tag på. Den liknar en ganska liten men kompakt helsvart fluga och den bits nåt fruktansvärt, men bara på natten när det är riktigt mörkt. Vanliga myggor dras ju oftast till ljuset men den här håller sig dold hela dagen. När vi släcker hör vi efter ett tag när den surrar förbi öronen men om vi tänder har den redan hunnit gömma sig. Jag har sett den flyga några gånger men den är snabb och irrationell och alltså helt omöjlig att ta livet av. Varje morgon vaknar jag med nya bett, ofta två eller tre stycken på rad alldeles bredvid varann. Helt olikt en mygga. Ordspråk nummer 90 : Vampyrflugan biter alltid (minst) två gånger.

I morse när jag stod i duschen började det rinna blod om min ena vad, jag hade kliat hål på skinnet under natten. Om den lille blodsugaren inte ger sig av snart kommer jag att köpa en "bomb" och spreja hela sovrummet med DDT. Vi borde köpt något när vi besökte ett storköp hos svärföräldrarna som hette "Gröna Linjen" och som sålde precis allt som var alternativt och biologiskt, plus att de i ett mörkt hörn hade en stor hylla med "Round-Up", andra växtgifter och livsfarliga insektsmedel!!!

Jag var alltså inne i Lausanne i morse och eftersom jag bara skulle få en liten dosa fasttejpad på bröstet så träffade jag bara sekreteraren, som inte är så "bara", hon är väldigt söt och trevlig och jag har känt henne ända sen jag började jobba på Clinique Cécil 2011. Jag pratade ett tag med två f.d. kollegor i receptionen men sen kom jag på att jag faktiskt skulle kunna hinna med ett tidigare tåg och slippa vänta 40mn på stationen. Mitt tåg stod fortfarande inne, men längst ut på en väldigt lång perrong utanför själva stationen.

Jag satte igång att springa som en galning och slängde mig in i vagnen. Då började min dosa att vissla vilket var ett tecken på att den inte kände av min hjärtrytm, troligen på grund av att min hud hade blivit alldeles fuktig efter det korta men intensiva sprintloppet. Samtidigt tryckte jag på en liten inspelningsknapp som startar en tjugo sekunder lång detaljregistrering över hur hjärtat beter sig under (eller efter) en större ansträngning. Jag vet inte om det blev någon inspelning eller inte eftersom dosan fortsatte att vissla ända tills jag kom hem, alltså i nästan en halvtimme. Men sen höll den sig lugn och jag kunde trycka på knappen ännu en gång lite senare efter att ha varit på en runda till mataffären och återvinningsstationen.

7/9   Puidoux   sol +25

Det blev ännu en delvis sömnlös natt men det berodde inte så mycket på min dosa, den var diskret, inte så mycket i vägen och viktigast av allt, den visslade inte. Vilket betydde att min hud var torr och kontakten var god. Det som retar mig mest är att det är så vackert väder och jag kan fortfarande inte bada. Jag får inte ens duscha utan skall tvätta mig varsamt under armarna i en handfat. "Som man gjorde för i världen" sa den lilla sekreteraren. Det har varit ett underbart badväder i två veckor och eftersom skolorna börjat och semestrarna är slut så är det tomt i bassängen och på stränderna. Men först en vecka i Frankrike, sedan två prioriterade vinprovningsdagar och nu en vecka utan närkontakt med vatten har gjort att jag inte kunnat simma en enda gång. Med min vanliga otur blir det säkert kallt och mulet nästa vecka.

Men jag har att göra ändå, det är en hel vetenskap och åtminstone ett halvtidsjobb att vara hjärtpatient. Jag skall fortsätta med att mäta blodtrycket och pulsen tre gånger om dan och fylla i ett excelark som skall skickas in till Florianne (la sécretaire). Dessutom skall jag försöka att "trycka på knappen" då och då vid minsta ansträngning, i morse tog jag tillfället i akt efter att ha gjort min sedvanliga yogagymnastik. Som om inte detta vore nog har jag även fått ett stort formulär där ALLT skall noteras. Exakt när jag "trycker på knappen" (och varför), exakt när jag somnar och när jag vaknar plus alla andra iakttagelser och eventuella anomalier. Jag skulle behövt en egen sekreterare, gärna Florianne om hon har en stund över.

Mitt 68 år gamla hjärta har tröttnat och vill inte vara med längre, det tycker sig ha gjort sitt, det har blivit dags att tänka på pensionen, att tagga ner eller rent av säga upp sig. Men i dessa medicinska tidevarv är det inte så lätt att bara lägga ner, nu finns en mängd knep för att på konstgjord väg förlänga dess (och min) livslängd. Om min hjärtinsufficiens (som det så vackert heter) hade inträffat förr i tiden innan vetenskapen tog över, då hade jag redan varit död. Jag lever numera på lånad tid, mina kommande dagar är blott en bonus.

8/9   Puidoux   sol +24

Igår gick jag som vanligt med luppen runt väggarna och taket i vårt sovrum och dödade en mygga och en konstig sorts liten fluga som verkade ofarlig, men man vet aldrig. Medan jag läste höll jag dubbelfönstren stängda även om det är liten risk att något slinker igenom de snedställda spjällöppningarna i träluckorna. Och jag lät dom vara stängda tills jag hade släckt. Trots dessa försiktighetsåtgärder fick jag ändå en liten mygga i örat precis när jag höll på att somna och fast att jag tände så fort jag kunde så hann den försvinna. För att kunna vila i frid drog jag upp täcket högt över öronen och somnade in, två timmar senare vaknade jag och var fullständigt dränkt i min egen svett.

Det hör till saken att sedan i måndags sover jag inte längre naken utan med en t-shirt som skall förhindra att min hjärtmätare trasslar in sig nånstans och börjar föra oväsen. Bra tänkt men det funkade inte, med min supersvettiga hud förlorade apparaten återigen kontakten med min hjärtverksamhet och började sitt envetna och ytterst störande visslande. För att inte väcka min sängkamrat gick jag naken ut på balkongen för att försöka bli torr. När det verkade som om dosan hade visslat färdigt gick jag och la mig igen, helt naken på rygg. Dosan varnade ytterligare en gång och hustrun frågade vad som stod på, vi har ju inget brandlarm. Men hon somnade raskt om och så även jag. Det var längesen vi hade en så turbulent natt.

Ytterligare en solig och varm dag då jag hade önskat kunna ligga nere på stranden och kunnat simma mina tusen meter i sjön som efter vad jag har hört fortfarande är varm. Vi gjorde en lång eftermiddagstur till tre olika vinodlare och hämtade upp hälften av alla de kartonger som vi hade beställt i helgen. I Cully köpte vi två köttpatéer hos byns slaktare som vi åt som förrätt på balkongen. De var till och med bättre än de vi hittar hos Bidlingsmeyer i Chexbres.

Men det bästa var vinet, när vi hade sorterat in alla de nya buteljerna på hyllorna i vår vinkällare hittade vi en flaska av kommunen Lausannes Dézaley Clos des Abbeyes från 2015 som var helt underbar. Ett vin från den klostergård som vi besökte härom veckan och lyssnade på medeltidsmusik. Detta lilla vinslott som ligger precis ovanför sjön där sluttningen är som brantast är känt för att tillverka de verkliga RollsRoyce-vinerna i Lavaux. Och därmed även det förnämsta vinet i hela Schweiz. Dessutom var 2015 den bästa årgången sedan 2003, något jag minns att jag redan har berättat. Däremot minns jag inte när jag senast drack ett lika gott vin.

9/9   Puidoux   mulet och en del regn +20

Äntligen en hel natts sömn, det var ett tag sedan. Innan jag la mig igår slet jag av mig mina kablar och elektroder och tog en lång dusch, under de fasttejpade elektroderna hade det lagrats fukt från alla den svett som mina fysiska ansträngningar hade framkallat. Inte undra på att dosan hade varnat hela dan för att den hade dålig kontakt. Efter att ha torkat ordentligt klistrade jag fast två nya kännare och återmonterade dosa och kablar. Sedan somnade jag gott och hörde inte ett ljud förrän i förmiddags då jag försökte laga silen till hustruns te-bryggare. Silen behövde bara böjas lite försiktigt för att inte botten skulle ramla ur men metallen var så fruktansvärt hård att jag blev alldeles genomsvettig. Då började dosan vissla igen. Resten av dagen höll jag mig väldigt lugn och slapp att bli utvisslad. Och i morgon är det slut på eländet, hoppas jag.

Förutom mitt första möte med kardiologen Perret så har jag mycket annat att göra i Lausanne i morgon. Jag fick en saftig räkning igår från min sjukkassa, de vill ha ytterligare 4000kr för min ögonoperation som ägde rum hösten 2019, alltså för nästan två år sedan. Helt otroligt. Jag skall först till försäkringsbolaget och sedan måste jag även till min bank. Jag får fler och fler räkningar som inte innehåller något inbetalningskort utan bara ännu en förbannad QR-kod. För att kunna läsa av och betala måste jag ha bankens applikation på mobilen men det funkar inte att installera den. Bara en massa bekymmer som inte är bra för mitt blodtryck.

10/9   Lausanne och Puidoux   mulet +18

Bevare mig för Lausanne, varje gång jag är tvungen att åka in till stan kommer jag hem som ett vrak. Efter en viss tid inom stadens murar, eller snarare mellan kommersialismens käftar, så längtar jag allt starkare ner till stationen och nästa tåg hem till landet. Idag kände jag på mig att det skulle gå illa, det var för mycket att göra och jag förutsåg ganska snabbt att de personer som var satta att lösa mina problem med all säkerhet skulle vara inkompetenta.

Och jag hade som vanligt fullständigt rätt men det var ju inte precis någon högoddsare, de små invandrartjejer som företag och institutioner älskar att visa upp i deras receptioner har inte fått den minsta utbildning och har inte det minsta hum om verksamheten. Men de har i alla fall lärt sig säga "min kompetens sträcker sig inte så långt" på ett artigt och trevligt sätt. Alltså fick jag inte någon hjälp nånstans utan blev istället skickad helt i onödan mellan olika adresser. Jag hade visserligen ett dagskort på stadsbussarna men efter ett tag började det bli väldigt svettigt och enerverande att bara stånga pannan blodig vart jag än kom.

Min superduktige kardiolog som undersökte mitt lilla utslitna hjärta under två timmars tid på morgonen hade inte varit glad om han hade sett min Kafka-liknande vandring mot helvetet under eftermiddagen. Han avslutade sin konsultation med att säga: "Försök nu ta det lite lugnt, tänk på att du är 68 år och du kan inte längre bete dig som om du var ung". Han borde säga detta till de som hittar på QR-koder och applikationer som inte fungerar och fallerande faktureringssystem mellan sjukhus och försäkringskassa och allt annat som är gjort för att pina livet ur oss åldringar (och även yngre mindre vetande medborgare). Annars var allt bra men jag vet ännu inte om jag skall bli opererad eller om en ännu starkare betablockerare kommer att räcka för att lugna ner mina skenande hjärtslag. Time will tell. Och gud vad skönt det skall bli att äntligen få sova igen utan elektroder och slangar på bröstet.

11/9   Puidoux   sol +22

Jag vaknade mitt i natten och var förbannad, det var så himla otillfredsställande att inte ha uppnådd något alls efter min maratonrunda genom ett mediokert Lausanne där inkompetensen härskar. Ju mer jag tänkte på hur speciellt äldre människor blir behandlade idag av ett allt mer oförstående och alienerat samhälle. Till sist gick jag upp och sorterade mina räkningar och fakturaspecifikationer för de sex månader från augusti 2019 och framåt som jag mer eller mindre tillbringade på blindsjukhuset för att operera min gråa starr, eller min katarakt som det kallas här nere.

Tidigt i morse åkte jag ner till apoteket i Puidoux och hämtade ut mina nya mediciner. Jag skall fortsätta att mäta blodtrycket och pulsen tre gånger om dagen och notera alla värden på ett excelark. Om en vecka skall jag skicka detta till min läkare och sedan skall han diskutera med den kollega som utför ablationer och andra mindre hjärtoperationer på kliniken. Om vilopulsen inte har sjunkit under nittio så blir jag antagligen opererad, eljest får jag fortsätta med den starkare betablockeraren. I vilket fall som helst behöver jag inte hålla mig hemma för att mäta blodtrycket så i morgon bitti tar vi återigen bilen till Frankrike, denna gången tvärs över hela landet till Île de Ré där min frus kusin och hans fru bor alldeles intill stranden. De har tjatat på oss att vi måste komma och hälsa på, sedan deras kära hund var tvungen att avlivas sitter de mest hemma och deppar. De behöver få något annat än hunden att tänka på, det gäller bara att hålla tungan rätt i munnen. Ordspråk nummer 91 : Don't mention the dog.

Vädret skall tydligen inte bli så bra men jag tänker ändå slänga mig i de salta böljorna, i år har jag egentligen bara badat under vår korta resa till Sverige. Resten av dan ägnade vi först åt att hämta upp de sista vinkartongerna som vi hade beställt förra helgen, sedan ringde jag en massa samtal till Sverige och till sist slängde jag ihop en sorts resebagage. När man kör bil blir man bortskämd, man kan plocka med nästan vad som helst utan urskiljning. Under eftermiddagen och kvällen gjorde vi vårat bästa för att försöka tömma kylskåpet på diverse rester, det lyckades nästan.

12/9   motorvägen och La Souterraine   sol +24

Upp tidigt på morgonen och efter lite packande kom vi iväg i god tid på vår improviserade Atlant-resa. Bil tvärs över Frankrike är inte helt lätt, i Paris strålar alla stora avenyer ut som en stjärna från Triumfbågen på Place d'Ètoile och eftersom landet på alla sätt försöker likna sin huvudstad så strålar alla stora motorvägar ut som ett stjärntecken från Paris. Mellan regionerna finns däremot knappast några raka vägar, i synnerhet inte om man vill förflytta sig från öst till väst istället för från syd till nord. Vi valde att zickzacka oss fram den rakaste vägen, vilken alltså inte är speciellt rak, men eftersom alternativet skulle vara att först åka rakt norrut till Paris och sedan rakt söderut till La Rochelle uppstår det kända dilemmat att välja mellan pest och kolera.

Eftersom det är lite för jobbigt för oss att köra 1100 km i ett sträck tar vi alltid en övernattning på halva vägen, denna gången i en helt otrolig håla som heter La Souterraine och alltså ligger nånstans i tomma intet ungefär mitt i Frankrike. Namnet betyder "Den underjordiska" och kommer från en kultplats där romarna för 2000 år sedan helgade sina uråldriga hedniska gudar. Detta lilla tempel låg inne i en grotta under en kulle och några århundraden senare byggde man den första kyrkan ovanför grott-templet som sedan kom att användas som krypta. Och denna underjordiska kultplats kom att ge namn åt hela byn.

Som alla små byar mitt ute på landsbygden är La Souterraine på väg att försvinna från kartan. Ingen vill bo där, ingen tjänar några pengar, i bästa fall river man de gamla husen, eljest ramlar de ihop av sig själva. Hotellet var som så ofta på franska landsbygden obeskrivligt sunkigt. Den senaste renoveringen daterade sig till det förra seklet. Men det värsta var restaurangen. Eftersom det var söndag höll byns alla övriga näringsställen stängt så vi hade inget annat val än att äta på hotellet.

Det blev en ren parodi i klass med Fawlty Towers, ibland trodde vi nästan att vi var med i Dolda Kameran. En oändlig radda av dålig smak, malörer, undanflykter och en ovanligt omfattande inkompetens. Det enda som stället inte lyckats förstöra var innehållet i vinflaskan, trots att den redan var öppnad när den kom in på bordet. Mitt vinglas var sprucket och när jag påpekade detta försvann mitt glas men jag fick inget nytt, när jag "lånade" ett annat glas från det tomma bordet bredvid var detta också sprucket, två fel av två möjliga.

13/9   motorvägen och Île de Ré   sol +28

Vi sov faktiskt bra i vår nedlegade 140-säng men frukosten var inte mycket bättre än middagen igår. Det är kanske intressant men inte särskilt roligt att besöka den djupaste obygden, kvalitén kan inte sjunka mycket lägre och vi kommer inte att åka tillbaka till La Souterraine. Vid lunchdags var vi redan hungriga så vi stannade till i Poitiers, en gammal och väldigt fin stad som vi tidigare bara åkt förbi. Tyvärr var den magnifika katedralen tillfälligtvis helt stängd, bara för en enda vecka så vi hade ingen vidare tur och fick nöja oss med exteriören.

På den stora platsen utanför hittade vi en nyöppnad bistro som fick mig att äntligen börja tro på fransk matlagningskonst igen. En bistro där precis allting var gjort på plats av de absolut bästa och färskaste råvaror som gick att uppbringa. För elva Euro åt jag en av Dagens tre olika Rätter, några fantastiska grismedaljonger i en ljuvlig rosmarin-sås tillsammans med en krämig risotto som ingen italienare hade kunnat klaga på, än mindre laga till. Det var något av det godaste jag hade ätit på väldigt länge.

Det blev bara varmare och varmare ju mer vi närmade oss kusten men tyvärr började också några väldigt mörka moln torna upp sig västerut. Det såg ut att bli ett rejält oväder och när vi körde över den långa bron ut till Île de Ré föll det några tunga droppar. Men regnen varar aldrig länge ute i havsbandet och när vi kom fram till hustruns kusin Bruno och hans fru Chantal så tittade solen fram igen. Eftersom min huvudsakliga målsättning med denna resa var att bada varje dag så tog jag min handduk och gick hundra meter genom en sanddyn bara för att upptäcka att det inte fanns något vatten i havet.

Tyvärr var det fullständig ebb så för att komma ut till vattenbrynet fick jag försöka stappla mig fram över ytterligare tvåhundra meter halkiga och taggiga klippblock och ännu halare tång-skrevor. Till slut orkade jag inte med denna mödosamma vandring utan slängde mig (försiktigt) i böljan trots att vattnet bara var meterdjupt. Men eftersom min köl ökat något i omfång de senaste åren har denna skutans djupgående även den blivit något större. När jag råkade simma över några taggiga klippblock var det oundvikligt att underredet tog i och att jag fick några rejäla skrapmärken på magen.

Men det var underbart att vara vid havet igen med vinden, vågorna, sanden och det salta havet. Bruno hade byggt en ny terrass på stolpar längst ner på tomten och tack vare dess upphöjda läge såg man tvärs över klitterna och hade en strålande vy över havet ända bort till horisonten. På kvällen satte vi oss på denna lilla utsiktsplats och delade en flaska champagne som apero. Lite senare när vi åt middag framför huset tittade en liten månskära fram över havet, tyvärr bara för att försvinna lite senare in i ännu ett mörkt moln.

14/9   Île de Ré   mulet +24

Det är så skönt att vara vid havet, det får mig att må bra och mina blodtrycksvärden är plötsligt riktigt bra. Och jag tror inte att det bara beror på den starkare betablockeraren. När man både somnar och vaknar till det stilla bruset av vågor som slår mot stranden är jag säker på att det har en positiv effekt på hälsan. Idag var det högvatten redan klockan elva på förmiddagen så om jag ville fullfölja min intention att bada varje dag fick jag lägga på en rem. Solen lyste med sin frånvaro och havet var betydligt svalare än igår men det var inte kallt.

Det blåste inte men ändå gick vågorna ganska höga, något som gjorde det lite jobbigt att simma. Jag tog likväl en ganska lång simtur längs med stranden, kanske inte riktigt tusen meter men nästan. När jag var på väg upp ur vattnet kom en kraftig regnskur men den varade inte särskilt länge. Jag blev rätt avkyld men efter en varm dusch för att skölja bort saltet kände jag mig allmänt avslappnad och uppmjukad. Damerna hade cyklat bort till den närmsta byn och hittat några stora pinfärska makrillfiléer i fiskaffären. Vi åt upp de direkt till lunchen och det var en himmelsk smakupplevelse för en äkta västkustspojk som jag. Två helt underbara måltider två dagar i sträck, vad mer kan man begära.

På eftermiddagen tog vi bilen upp till det enorma marsklandet i norra delen av ön. Eftersom det var ebb igen hade allt vatten runnit ut ur denna "jättebassäng" där man bland annat utvinner salt och odlar ostron. Nu hade fåglarna tagit över, de fanns i tusental överallt i färd med att snappa åt sig av havsbottnens läckerheter som vid högvatten låg dolda i sanden på flera meters djup. Vi tog en jättelång promenad på de skyddsvallar som byggdes efter orkanen Xynthias härjningar år 2010 som delade ön i tre delar och orsakade en massa dödsoffer. Uppifrån dessa fördämningar såg man nästan halva ön och fåglar av alla sorter åt alla håll och kanter. Tyvärr har jag inte ärvt min morfars och min morbrors fascination för ornitologi så jag kunde bara namnet på ett ytterst fåtal arter.

15/9   Île de Ré   halvklart + 22

Det blev ännu en dag med mycket bilåkande och en massa aktiviteter. Eftersom ön bara är tre mil lång och några kilometer bred skulle vi ha kunnat cykla men för tillfället var vi mitt inne i den andra riktigt stora turistvågen, Frankrikes stora skara pensionärer där väldigt många inte ens fyllt sextio men ändå fått pension. Nästan alla dessa unga gamlingar väljer att förflytta sig medelst pedalkraft, något som förstås är väldigt bra men som gör att cykelvägarna blir totalt igenkorkade. Det är betydligt smidigare mycket mindre tidskrävande att köra bil. Det kan ju vara kul att åka runt men jag hade besökt ön så många gånger att jag redan hade sett det mesta. Vad jag nu längtade efter var att kunna ligga hela dan i en trädgårdsstol och läsa.

Fram tills idag hade jag bara hunnit ett tiotal sidor i min semesterbok. På morgonen åkte vi först till öns största och mest välbesökta utomhus-marknad fylld med alla sorters klädesplagg och allsköns ointressant krims-krams. Dock med ett undantag, där fanns även ett stort stånd med andrahands-böcker och där lyckades jag mirakulöst nog hitta en av de allra tidigaste böckerna i Peter Robinsons långa deckarserie om DCI Banks. En av de tre som jag ännu inte hade läst, visserligen på franska men "Tant Pis". Den var skriven redan 1989, långt innan någon av hans böcker började översättas till svenska. Jag tror att de tio första böckerna i serien fortfarande inte finns utgivna på äran och hjältarnas språk. Boken var i fint skick för att vara en trettio år gammal pocket, nu gäller det bara att få lite tid att läsa.

Efteråt åkte vi vidare till öns bästa sandstrand där det för dagen gick flera meter höga vågor. Vattnet var lagom varmt och för en gångs skull var det inte bara jag utan alla fyra som badade. Jag har alltid varit väldigt bra på att hoppa mig igenom denna sorts jättevågor men idag var de både för höga och för vildsinta, jag kom inte upp högt nog utan missade avstampet två gånger. Sedan hamnade jag i en sorts vansinnig saltvattenscentrifug där man inte vet vad som är upp eller ner, där man tvivlar på att någonsin komma upp till ytan och får en massa kallsupar. Men det var roligt ändå, särskilt att få lite sällskap ute i de höga böljorna.

Efter en god lunch med musslor i currysås, öns specialitet, åkte vi vidare till den enda staden på ön som heter Saint Martin. Där finns bland annat ett stort citadell där Frankrikes alla straffångar samlades på 1800-talet innan de skeppades ut till Guyana eller Nya Caledonien. Där finns också öns flesta butiker och således även de flesta turisterna. Pensionärer är ett köpstarkt släkte. För övrigt var det patetiskt att se alla dessa inte så väldigt gamla åldringar spatsera runt i hamnen och inte ha något annat att göra än att glo på varann.

16/9   Île de Ré   mulet och sol +19

Jag vaknade tidigt till en strålande sol men den försvann lika snabbt som den dykt upp. Det var kyligt ute och på morgonen kände jag inte alls för att bada. Möjligen för en liten cykel-tur på denna avlånga sandrevel ute i Atlanten. Vi bor ju alldeles intill stranden på öns västra kust och mellan oss och Amerika finns det ingenting annat än en massa vatten. Ön är underligt konfigurerad, naturligtvis platt som en pannkaka, högsta punkten ligger på tjugo meters höjd. Från början fanns här tre olika öar men de är numera sammanlänkade med mer eller mindre höga skyddsvallar. Under den senaste stora orkanen 2010 blev ön helt översvämmad och förbindelsen mellan de tre öarna låg under vatten.

Man kan säga att ön består av tre ungefär lika stora områden, en tredjedel av marken är uppodlad med företrädesvis vinplantor, en tredjedel är täckt av en låg snårig urskog av bland annat knotiga gamla tallar. Den sista tredjedelen är helt bebyggd av låga vita sockerbitskåkar som gömmer sig bakom två meter höga murar eller häckar. Den absoluta majoriteten av dessa hus används bara på sommaren och dessa enormt tättbebyggda ghetton sträcker sig över flera kvadratkilometer i varenda by. Så det är naturligtvis varken naturen eller arkitekturen som drar hit turisterna utan stränderna. Och när man kör eller cyklar genom dessa densifierade agglomerationer är det på grund av alla murar och häckar helt omöjligt att orientera sig, en GPS är nästan ett måste. Något som hustrun och jag bistert fick erfara när vi kom på att vi hade glömt köpa yoghurt och glatt cyklade in till byn för att handla. Och höll på att aldrig komma hem igen.

Dessförinnan hade jag varit nere en sväng på stranden, solen hade tittat fram och värmde gott och vinden låg på från från nordost och fick dyningarna att bli både högre och längre än igår. Dessutom var det högvatten halv tre vilken är en lämplig tid för morgontrötta surfare att ge sig ner till stranden, parkeringen var nästan full med bilar, alla med surfingbrädor på taket. Den enda på stranden som inte surfade utan "bara" badade var jag, och jag hade kommit dit till fots. Surfarna låg och guppade ungefär 200m från stranden och väntade på den rätta vågen, och de var så många så när de högsta kom kunde bara ett fåtal ge sig iväg och resten fick vänta på sin tur. Det såg roligt ut, de svarta prickarna ute i vattnet kunde lika gärna ha varit en patrull med sälar. Jag var nöjd med dagen eftersom jag inte hade behövt att sätta mig i bilen en enda gång och dessutom hunnit läsa 3-4 kapitel i min lånebok som jag måste lämna tillbaks när vi kommer hem igen.

17/9   Île de Ré   sol +20

Kyliga nätter gör att vi sover väldigt gott och med fönster och fönsterluckor aningen på glänt hör man även hur vågorna slår mot stranden på andra sidan klitterna. Men precis som igår var det bara +15 när vi vaknade, det blev att vänta några timmar med att bada tills solen hunnit värma upp luften, och dessutom var det ebb. Igår hade jag visserligen fått låna ett par badskor i gummi som skyddade fotsulorna mot de taggiga klipporna under den långa vandringen ut mot vattenbrynet. Det fungerade rätt bra men den kalla vinden från norr fick trots allt vågskålen att tippa över mot ett eftermiddagsbad, då det dessutom var högvatten.

Dagens evenemang var en stor cykelutflykt till öns nordligaste parti. Men för att slippa trötta ut oss med fyrtio km överbelastad cykelmotorväg lastade vi först in cyklarna i bilen och körde två mil norrut och parkerade där. Även där uppe var det mycket cyklister men inte tillnärmelsevis så många som längre söderut. Jag har en väldigt ambivalent inställning till ön, jag tycker inte om det platta enformiga landskapet men som cyklist är det idealiskt, jag tycker inte om när det är för mycket turister men det faktum att nästan alla förflyttar sig medelst pedalkraft slätar över många av mina fobier. På en cykel är vi alla lika, även de eljest så snorkiga parisborna. Masscyklismen har ett försonande drag som gör att även jag kan förlika mig med denna turistmagnet. Även om den inte är särskilt vacker med sin enahanda torftiga natur och sin fula bebyggelse med envåningslängor som mest liknar militärbaracker.

Efter en halvtimmes cykling kom vi fram till en helt underbar strand på den nordliga spetsen av ön. Vattnet var genomskinligt och lagom varmt, sanden silkesmjuk utan några klippor eller rev. Man behövde inte tänka på badskor och kunde bada även när det var ebb. Vi hade med oss en rejäl picknick med bröd, ost, korv och skinka som vi njöt av i ett av de många små "hus" som nudisterna hade byggt genom att stapla stora platta kalkstenar i meterhöga runda murar. För dagen var nudistborgarna obebodda så vi kunde slå oss ner var vi ville. Även med badkläder.

Grannarna bakom muren bredvid var också påklädda men när vi lämnade stranden slängde jag en blick åt deras håll bara för att se om de var kvar eller hade gått hem. Det enda jag såg genom en ganska stor glipa mellan de platta stenblocken var en rikligt behårad rundad vulva. Min uppfostran har gjort mig aningen blyg och pryd och dessutom rädd för att bli sedd som en fluktare och snuskhummer. Instinktivt vände jag alltså snabbt bort blicken men trots enbart någon mikrosekunds exponering stannade bilden kvar på näthinnan. Jag såg inga andra kroppsdelar utan i murhålet fanns bara detta utsökt vackra venusberg som fick mig att tänka på Gustave Courbets målning "L'origin du monde" som hänger på Orsay-museet. Utan att ha några som helst pornografiska baktankar såg jag framför mig ett väldigt sensuellt och spännande foto som jag naturligtvis var för feg för att våga trycka av.

Efter att ha packat in cyklarna igen och stannade vi till vid en nybyggd försäljningslokal som öns största vinproducent Pelletier hade smällt upp vid huvudvägen. Tyvärr hade de slutat tillverka det vinet som vi tycker bäst om. Flickan i kassan som också var dotter i familje-företaget ropade in morsan som skötte ruljansen och klagade bittert, vi var åtminstone de tionde på kort tid som hade frågat efter detta vin så det verkar som om de kommer att återuppta produktionen nästa år. Vi provsmakade flera andra sorter och eftersom det inte finns så många andra turistöar som tillverkar så goda viner som Île de Ré så vi köpte med oss en kartong, trots att källaren redan är full.

18/9   motorvägen och Sancerre/Boulleret   regn och sol +20

Jag vet inte varifrån jag och min fru har fått denna fantastiska förmåga att på resande fot nästan alltid lyckas med att nosa upp ganska vanliga näringsställen vars kök ligger skyhögt ovanför det ordinära. Idag nådde denna kulinariska väderkornsinstinkt en ny höjdpunkt. Natten hade varit ganska tumultartad med några extremt kraftiga regnskurar som fick plåttaket att bullra och stuprännorna att jämra sig. Och sedan droppade det högljutt hela efternatten från en regnvattensbehållare som läckte.

Vi gick upp jättetidigt efter att ha sovit ganska lite eftersom våra värdar skulle iväg och hjälpa dottern inhandla en ny bil. Efter fyra timmars regnig motorväg var vi nästan framme vid slutmålet, men vi var ruggigt hungriga efter att ha ätit en så tidig frukost. Samtidigt fick vi inte missa stängningsdags eftersom de flesta restauranger slutar servera lunch vid tvåtiden. Ute på byggda valde vi bort 3-4 alternativ i några halvdöda byar som vi passerade och satsade allt på det sista kortet, bistron Le Kilométre i den pyttelilla byn La Borne. I dessa båda namn fanns redan en lite svåröversatt ordvits som bådade gott, en "borne" på franska är samma sak som de milstenar som fordom mätte avstånden i lantmil ute på vischan. Men begreppet kilometer fanns ju inte i Sverige på den tiden.

Byn låg mitt ute i ingenstans och det fanns inga städer i närheten som man kunde ha som riktmärke för att beskriva vägen. Men i La Borne någonstans mitt i Frankrike åt vi årets kanske bästa måltid och fast vi inte var så långt ifrån Sancerre så drack vi istället en vit väldigt torr och mineralrik Sauvignon 2016 från grannbyn Menetou-Salon som verkligen var god. Enbart vinflaskan var dyrare än allt det som vi åt men likväl värd varenda Euro. Däremot hade vi aldrig betalat så otroligt lite för två stycken trerättersluncher där varje enskild rätt var helt gudomlig god och tillagade med kärlek av bästa råvaror. Vad mer kan man begära av en måltid, vi svävade ut som på små moln från ett sorts gastronomiskt himmelrike. Vi har sällan eller aldrig ätit så gott som på denna lilla semesterresa. Ordspråk nummer 92 : Vi hade åtminstone tur med maten.

Igår hade vi googlat "Sancerre" och fått reda på att för en vecka sen hade denna gamla vinby högt uppe på en kulle ovanför floden Loire blivit utsett till fransmännens mest älskade by i en TV-show på bästa sändningstid i den största kanalen. Det var förklaringen till varför det inte fanns ett enda hotellrum att uppbringa i Sancerre eller dess omgivningar. Men det var inte så illa som vi hade befarat, jag tror inte att det var fler besökare i byn än vanligt även om hotellen var fullbelagda. Vi vandrade runt en dryg timme bland turisterna och sedan tog vi bilen till en ändå mindre by två mil norrut där vi hade hittat ett helt OK hotell för 550kr natten. I byns servicebutik köpte vi med oss en flaska Sancerre, mest för syns skull, man betalar alltid tjugo procent mer bara för att det står Sancerre på flaskan.

19/9   motorvägen och Puidoux   regn +12

Efter gårdagens sightseeing kom vi fram ganska sent till vårat nattkvarter i Boulleret, ännu en flugskit på kartan som ingen har hört talas om. Regnet hade inte hunnit ikapp oss än men det var inte långt borta. Vi hann i alla fall med en halvtimmeslång promenad runt byn och då hade vi verkligen sett allt. Även om byn var ynkligt liten fanns där ändå en berömd restaurang som tyvärr var fullbokad, en välsorterad servicebutik, en bar som även sålde tidningar och tobak, ett konditori som även sålde bröd (alla tre fortfarande öppna sent på lördagskvällen), en blomsteraffär och en välsorterad och välbesökt boklåda. Cremières är jämförelsevis en öken, det enda vi har i vår by är en brevlåda och en sopcontainer. Morsning. Ordspråk nummer 93 : Vart var du på semester då? Boulleret, kan man få en kopp kaffe?

Utan att vara det minsta hungriga hade vi ändå köpt med oss bröd, frukt och skinka som en liten kvällsmat på sängkanten. Vårat rum låg ungefär tio meter fågelvägen från byns kyrktorn. Vi var lite oroliga men de bistra klockorna som fick våran säng att rista höll lyckligtvis tyst under natten, klockan åtta var det det slutringt för kvällen. Vi somnade jättetidigt men det dröjde inte länge innan jag vaknade av att regnet öste ner. På morgonen regnade det fortfarande och sedan fortsatte det under hela den långa resan från Boulleret till Puidoux. Men man skall inte klaga. När vi kom till Atlantkusten hade det varit kallt och regnigt och plötsligt klarnade det upp och blev både varmt och soligt. Hela tiden som vi var där. Bad i de salta böljorna fem dagar av fem möjliga. Helt otroligt. Ordspråk nummer 94 : Vi hade till och med tur med vädret.

Resan hem blev alltså både regnig och tröttsam, att köra nästan 600 km är alltid jobbigt men om det regnar är det värre. Vi valde att köra långa delar av sträckan på småvägar, det är ganska roligt för även om det regnar så ser man väldigt mycket mer ute på landsbygden än från en monoton motorväg där farten är uppskruvad. Idag förde dessa improviserade irrfärder oss till exempel genom det mest berömda vinområdet i hela Bourgogne, strax söder om Beaune, med byar som Auxey-Duresses, Monthelie, Volnay och Pommard. Det är vad jag kallar vackra vinbyar det, Sancerre med flera kan gå och lägga sig hur många TV-priser de än vinner.

20/9   Puidoux   regn +13

Det var väl antagligen ett ålderstecken men jag tyckte det var himla skönt att vara hemma igen och bland annat kunna sova i min egen säng. Man blir mer och mer hemkär med åldern och har mindre lust att förflytta sig. Jag har nog blivit för gammal för att leva mitt liv i kappsäck. Det är alltid roligt att komma till andra ställen men resan dit blir alltmer tröttsam ju äldre man blir. Ordspråk nummer 95 : Målet är allt, vägen är ingenting annat än jobbig.

Andra dan i rad som det regnar från morgon till kväll. Så jag saknade förstås det ljumma atlantklimatet och ljudet från vågorna. Här hemma var det kallt och grått, ett riktigt höstväder. Dessutom var det helgdag i vår kanton så alla affärer var stängda. Vi hade alltså ingen anledning att gå ut även om kylskåpet var väldigt tomt. Men man går aldrig hungrig hos oss, det finns alltid något ätbart i reserv som man kan plocka fram. Och efter förra veckans gourmetiska extravaganser fanns det dessutom nåt kilo eller två att försöka bli av med.

Nästa helg skall det tydligen bli sol och värme igen så man får inte ge upp hoppet, kanske blir det trots allt ett sista bad nere i sjön. Men idag höll jag mig till kända inomhussporter som att sortera in alla nya kapsyler i mitt dataregister OCH på mina masonitplattor, ställa in de senast inköpta kartongerna efter ett visst system på hyllplanen nere i vinkällaren och att tröska igenom en veckas lagrade morgontidningar. Aktiviteter som lämpade sig utmärkt till dagens väderförhållanden. Ordspråk nummer 96 : Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga sysselsättningar som måste utföras utomhus.

21/9   Puidoux   mulet +15

Till sist slutade det att regna och innan jag somnade igår fick jag syn på en grandios fullmåne mellan molnen ovanför sjön. I morse var det fortfarande molnfritt, en liten stund. Och det var fortfarande väldigt kallt. Agendan var plötsligt alldeles tom, det kändes konstigt efter en lång månad då vi varit upptagna precis varenda dag. Det enda vi hade att göra idag var att åka och handla, inte mycket att skriva hem om. Efter långhelgen gapade hyllorna tomma så det var inte mycket varor vi kom hem med heller, bara det mest nödvändiga som yoghurt och frukt. Till middagsmaten fortsatte vi att utnyttja det som fanns i skafferiet.

Jag kollade min internetbank och såg att den QR-faktura som jag hade försökt betala innan vi åkte till Frankrike hade blivit refuserad. Så jag tog mig i kragen och ringde till bankens helpdesk. Jag fick inte mycket hjälp men däremot en massa förklaringar, mycket riktigt kunde jag inte installera bankens app på min mobil eftersom den inte längre ansågs uppfylla säkerhetskraven. Banken håller på att utforma en ny sorts applikation som kan läsa av en QR-kod på en hemdator för att alla vi bakåtsträvare som inte vill byta mobil vartannat år fortfarande skall kunna betala våra räkningar. Men tills den är färdig måste vi skriva in alla räkningsdetaljer för hand OCH (mycket viktigt) redan nu välja alternativen "QR-faktura" på internetbanken. Varför? Jo det IBAN-nummer som anges på en QR-faktura är inte den samma som för en vanlig faktura och fungerar inte på den datorsida där jag normalt betalar mina räkningar. Ordspråk nummer 97 : Varför göra något enkelt när det går att krångla till.

22/9   Puidoux   sol +14

Det är hösten som har kommit, arton grader i sovrummet när jag var uppe och kissade, mot de tjugofem som jag klagat på hela sommaren. Jag måste snart byta till ett tjockare täcke och en varmare långärmad t-shirt. Annars sover jag bättre när det är aningen för kallt än när det är för varmt. Nordliga vindar gjorde att dagstemperaturen inte steg fast att solen sken, men jag låg ändå en stund ute på terrassen och läste tidningen. Det var faktiskt längesen, för det mesta har det varit för varmt. Det är en väldigt smal spindeltråd mellan varmt och kallt där vi aldrig lyckas hålla balansen utan alltid faller åt ena eller andra hållet. Och distansen mellan sommar och höst är också lika hårfin.

Ännu en fruktansvärt vanlig dag, köra hustrun till tåget eftersom hon måste in till Lausanne, sopstationen, apoteket och brödaffären. Jag hämtade upp lite gratisved på sågverket men var tvungen att banka ut en massa tvåtums stålspik innan vi kan använda den i braskaminen, ont i ryggen och blåsor i handflatan. Det får vara slut med detta tvångsmässiga sparande, en jättekartong med snyggt upphugget tändvirke kostar sjuttio spänn på lanthandeln.

För de två timmar som jag använde för att ta hand om gratisveden "tjänade" jag alltså 35kr/tim. Med ett stort avdrag för ryggvärk och handblåsor. Det var sista gången. Jag har faktiskt annat att göra. Lyckades trots allt få färdigt en sång och att dessutom att spela in den nästan direkt. Det är väl detta som kallas för närproducerat, en timme efter det att mina små sångdruvor har blivit skördade, pressade och buteljerade finns de ute till försäljning på internet. Det går inte att få något lika färskt. Tyvärr är det ingen som springer benen av sig för att lyssna på mina hemvävda och helt biologiska alster. Jag sår, skördar och producerar alla mina närodlade små plantor helt själv, utan tillsatser eller mellanhänder. Går det att vara mer ekologisk ?

Jordens sista minut

23/9   Puidoux   sol +16

Jag ringde till min kompis Rolf igår och fick bland annat ett tips om en intressant dokumentärserie om Premier Leagues tillkomst och historia som gick på SVT-Play. Det var längesen jag hade kollat utbudet på Play så efter vårt samtal gick jag in och kollade, självklart hade jag inte tillgång till denna dokumentär utanför Sverige. Då blev jag redan aningen irriterad. Istället fastnade jag på ett konstigt slags program om Hanna Hellqvist som jag alltid tyckt om som skribent och debattör. Nu gällde det hennes önskan att ha barn, eller inte, och i så fall med vem, och hur. Kontentan blev att hon inte hade ett enda svar utan betalade 40.000kr för att frysa in sina ägg för att eventuellt få dem befruktade längre fram när hon bestämt sig. Ordspråk nummer 98 : Mycket prat och lite verkstad.

Jag tänkte att nu är verkligen botten nådd, hur har hon kunnat få någon att göra en film om något så privat som varken angår eller intresserar någon annan. Jag satt uppe skrev till långt efter midnatt bara för att jag var så irriterad på vad det är för värld som vi lever i idag. Jag vill inte vara med längre, jag hör inte hemma här, jag trodde att här fanns något som hette värdegrund men att så inte längre är fallet har tydligen gått mig förbi. Naturligtvis tänker jag inte publicera något av vad jag skrev, men jag minns och står för vartenda ord.

Ännu en ointressant dag i ett ointressant liv, det är inte ens värt att göra en dokumentär på SVT-Play om mina mediokra själsbryderier. Jag tog ut cykeln och tog en lång men lugn tur runt vårt lilla bergsmassiv norr om sjön. Som vanligt träffade jag knappt en enda själ i vår bukoliska omgivning, jag hejade på två cyklister och såg en bonde på avstånd. Det blir inte många barn gjorda här heller. Till och med kossorna lyste med sin frånvaro, jag såg bara ett drygt hundratal. På en normal cykeltur brukar det åtminstone vara fem gånger så många. Men det var gott om fåglar överallt som jag inte kan namnen på, och jag har inte läst Lundell sen jag flyttade från Sverige.

24/9   Puidoux   sol +20

Det var förmodligen höstens vackraste dag och om jag inte badade i sjön idag så skulle det nog inte bli av förrän nästa år. Jag sov gott och försökte komma iväg ganska tidigt. På vägen ner till sjön stannade jag till i Chexbres i den odlingen där Constant Jomini har sina uthyrda vinplantor. Men jag väntade mig inte så många namnskyltar, där fanns åtminstone sju stycken drygt hundra meter långa rader med Chasselas-plantor som alla hade namnskyltar, alltså helt omöjligt att springa där och leta. Särskilt inte nu precis innan skörden då man absolut inte får promenera ute bland stockarna med sina nästan fullvuxna klasar.

Nere vid Rivaz underbara lilla strand var det nästan tomt, jag och tre gamla tanter, vattnet började bli lite kyligt men inte värre än att det gick att raskt slänga sig i och simma så länge man orkade. Vattnet var rent och det var helt vindstilla och således inga vågor, jag kunde utan besvär avverka min traditionella dos på 1000m, eller rättare sagt 2X500m eftersom kardiologen har sagt till mig att "simma lugnt". Jag lyckades till och med somna en stund efter min första simtur men vaknade av ett bankande och frustande. Det var den sjuttioåtta meter långa hjulångaren "La Suisse" som hade lagt till vid ångbåtsbryggan alldeles bredvid stranden. Givetvis fullproppad med turister nu när vädret var så fint, och många vinkade till mig och tanterna som om vi vore nån sorts pandor på ett zoo.

Hemfärden blev mycket jobbigare, jag hade bara kommit några hundra meter på cykeln när min favorit bland läkarsekreterarna ringde på mobilen. Som låg längst ner i ryggsäcken så jag hann inte svara. Det tog mig nästan en timme att cykla hem och ändå är det bara två kilometer fågelvägen, när jag ligger på stranden ser jag till och med grannens hus högst upp på berget bakom sjön. Men raka vägen är ju inte att tänka på, det blir alldeles för brant även med en elcykel. Så för att inte riskera en hjärtkollaps kör jag i zickzack otroligt långa omvägar.

Den lilla Florianne hade lämnat ett meddelande, hon vill att vi skulle träffas på tisdag för ytterligare några provtagningar så för närvarande vet jag varken mer eller mindre om vad som kommer att hända. Jag kan möjligtvis åka upp till stugan i Chatel men Sverige-resan får vänta ett tag tills jag får några klara besked. På kvällen fick alla i huset mail från grannen på vinden som jag faktiskt hade stått och snackat med ganska länge igår nere på gården. Hon hade fått ett positivt Covid-svar och var numera i isolering. Vilket inte ändrar särskilt mycket i hennes liv för hon har inga vänner och går normalt sett aldrig ut. När vi sprang på varandra igår hade jag inte sett henne på över en månad.

25/9   Puidoux   soldis +18

Denna morgonen var det stor premiär för den två kilo tunga Hushållsosten som jag av misstag fått med mig från syrrans kylskåp i somras. Jag var så besviken på att ha tagit fel och lämnat kvar min fina ost så innan vi lämnade Sverige var jag inne på ICA i Trelleborg och köpte en nästan lika fin Herrgård. Som jag faktiskt har fått att räcka ända tills igår. Valet för dagens morgonmacka var antingen grova knivskurna bitar av den stenhårda Gruyèren eller smala hyvlade skivor av en smaklös Hushålls. Ännu ett fall av "pest och kolera".

På min macka vill jag ha tunna skivor från min alldeles perfekt kalibrerade osthyvel, men om det bara finns Hushålls att tillgå som svensk hyvelvänlig produkt är det knappt lönt. Under hela min uppväxt åt jag denna ost varje morgon men efter det att jag flyttat hemifrån för femtio år sen har jag aldrig köpt denna fadda Svensson-ost. Och dagens nyöppnade Hushålls ändrade inte min åsikt, den nästan obefintliga smaken var tyvärr precis densamma. En intetsägande upplevelse av gammal strumpa. Ordspråk nummer 99 : Gud bevare fosterlandet för den mediokra Hushållsosten.

Vanlig lördagsutflykt till våra vanliga affärer, ingenting nytt i matkassarna. Jag hade sen en viss tid försökt att på diverse vis få tag på min kompis Peter men men alla hans automatiska meddelanden sa att han var sjuk. Alltså blev jag till slut seriöst orolig och då skickade han mig ett mail om att han låg på sjukhus efter en fallolycka i badkaret. Eventuellt skall han bli hemskickad efter helgen men för stunden vet ingen mycket mer än så. Jag var rädd att de var nånting mycket värre, hans skador gör naturligtvis väldigt ont men en vecka utan alkohol för Peter kan inte vara så illa. Man får försöka att se det goda i det lilla.

26/9   Puidoux   regn och sedan sol +16

Jag mådde inte helt bra när jag vaknade, jag hade blandat lite väl mycket igår. Efter den senaste tidens fantastiska framgångar bland ölhyllorna hade jag ett stort antal flaskor som väntade på att bli öppnade så jag kunde sortera in de nya kapsylerna i samlingen. Alltså drack jag först en massa öl, dels medan jag följde några fotbollsmatcher och sedan till middagen. Eftersom jag redan hade plockat fram den stora svenska osten som väntat i kylskåpet fick middagen gå i samma (kylskåps-)fotspår. En tvåkilos spann med Klädesholmens stora matjesfiléer hade även den stått och inväntat en bättre dag. Som alltså kom idag.

Men först lite rökt lax till aperitifen tillsammans med en flaska champagne, till matjessillen blev det några Utö-snapsar från en flaska som vi också hade köpt i Sverige, nersköljda med ännu mer öl. Inte undra på att jag mådde som mådde när jag vaknade. Till råga på allt skulle vi idag få besök av min bonusson och hans flickvän som kom hem igår från en tvåveckorssemester i södra Italien. Alltså blev jag för syns skull tvungen att dricka lite grann igen. Något som jag inte alls kände för. Men jag kunde inte heller med att erkänna att jag var ganska bakfull.

I morse kom den riktiga hösten med regn och rusk. Löven yrde runt ute på terrassen och jag fick snabbt plocka ner några hängande blomkrukor som dinglade lite farligt i den hårda vinden. Framåt dagen klarnade det upp och blev ganska fint men det var fortfarande kyligt. Alltför svalt för att kunna sitta ute och äta. Våra gäster hade med sig flera stycken italienska ölkapsyler som jag aldrig hade sett förut, ännu mera jobb. Som en lite försenad födelsedags-present fick jag en riktigt fin flaska Single Malt, de tyckte jag skulle smaka men där gick gränsen för vad min bakfylla mäktade med. Det fick bli en annan dag.

27/9   Puidoux   halvklart +17

Hela dan håller folk och katter på att springa in och ut ur det här dårhuset. Förutom grannen på vinden som inte får gå ut för att hon troligen har Covid. Så nu lever huset verkligen upp till sitt före detta uppgift, att vara kommunens asyl, ett härbärge för de lägre stående i samhällets stora menageri. Här i huset fick åldringar, fyllerister, de vanföra och de svagsinta, alla en undanskymd plats där de inte störde för mycket. Fram till slutet av 70-talet var vår nuvarande bostad ett "hem" (asile på franska). Sedan infördes en mer adekvat och modern åldringsvård. Men på muren intill vår grind sitter fortfarande en liten metallplatta som förtäljer husets dåvarande funktion i den kommunala verksamheten.

Själv har jag inga som helst problem med att bo i en "asile", jag är både gammal och alkoholiserad och börjar dessutom bli alltmer vanför och svagsint. Jag passar in på alla sätt, en verklig bingo för socialmyndigheterna. Och nu har vi till och med ett Covid-fall i isolering. Vi vet inte riktigt hur hon mår, vi fick bara en liten handlingslista och sedan ställde vi varorna utanför hennes dörr. I morgon skall jag alltså in till läkaren igen för att ta ett blodprov och få ännu en ny medicin. Sedan åker vi förhoppningsvis till våran andra asyl, den uppe i bergen. Eftersom det ändå inte verkar bli någon Sverige-resa just nu.

Idag gick vi först den långa promenaden ner genom vinodlingarna, många plantor är fruk-tansvärt angripna av diverse svampsjukdomar och skörden verkar bli tämligen urusel. Men med de ungefär hundra flaskor som vi köpt den senaste månaden har vi nästan 500 i vår källare och kan utan svårighet klara oss ett år även om det inte skulle produceras en enda butelj. Hemvägen blev till ett riktigt prov för våra stackars hjärtan, nästan tvåhundra meters nivåskillnad. Jag klarade mig ganska bra, hjärtat rusade inte iväg, jag blev mindre andfådd och fick ingen yrsel. För min bättre hälft gick det sämre, hon fick sätta sig ner flera gånger eftersom huvudet snurrade. Men vi kom hem till sist och gjorde ett sista? ryck i trädgården. Där fanns ännu en mogen zucchini, några tomater och ganska många haricotverts, det verkar aldrig ta slut. Jag hittade till och med fullt av potatis under två plantor som jag hade råkat glömma av, tillräckligt för en god middag med lax i citron- och dillsås.

28/9   Puidoux och Lausanne   halvklart +18

En annan rolig figur i detta dårhus på landet är vår nye granne i källarvåningen. Eller vår nye magister som jag i tysthet brukar kalla honom, eftersom det ändå inte är någon som minns denna gamla engelska komediserie med John Alderton. Jean-Dénis var lärare innan han nyligen gick i pension och han är en sån som kan lite av allt, en amatör-alltiallo, geolog, botaniker, konstruktör, skogshuggare, you name it. Vi diskuterade årets dåliga tillgång på hassel- och valnötter. I somras såg det länge lovande ut och träden var fulla men sen var de plötsligt borta. Vid denna tiden brukar man hitta drivor av nedfallna nötter men inte i år.

J-D förklarade att djur som kajor och ekorrar känner på sig när det skall bli en sträng vinter och lägger dessa år upp väldiga förråd. Själv har jag varken sett Piff eller Puff men det hade han gjort. Plus stora flockar med kajor som plockar rent på valnötter och sedan låter de falla från hög höjd ner på en asfaltsväg, om inte nötskalet går sönder av sig själv så väntar kajorna tills det kommer en bil som krossar skalen. Jag förstod plötsligt varför jag på mina cykelturer inte hade sett en enda valnöt men däremot massor av trasiga skal. Det är alltså djungelns lag som gäller där ute, det är först till kvarn och var och en för sig. Inte den minsta solidaritet. De hemska små djuren snor åt sig rubbet utan att tänka på oss stackars människor.

Min stadsresa blev inte heller någon större framgång, mycket väsen för ingenting. Jag fick ett recept utskrivet för två nya mediciner som skulle tas på kvällen innan jag somnade (helst). Men eftersom vi skulle invänta resultatet av mitt blodprov kunde jag inte börja ta dessa mediciner innan jag fått klartecken från läkaren. Och eftersom vårat lilla apotek på landet aldrig har det som man behöver på lager måste man först ringa dit och beställa. Så det är för tidigt att ropa hej.

Till råga på allt fick jag en ny liten mätare som kollar syrehalten i blodet och som jag skall sova med under natten. En liten tuta på långfingret skickar signaler till dosan om jag får andnöd eller snarkar mycket. Helt onödigt, jag VET att jag inte snarkar förutom när jag någon enstaka gång är jättefull, men då snarkar ju alla. Det blir alltså värre och värre, det är snart ett heltidsjobb att ha en liten hjärtåkomma. Jag som hade tänkt åka till Sverige, nu kan vi inte ens åka till bergen. Ordspråk nummer 100 : Ge din kardiolog ett långfinger och han tar genast hela handen.

29/9   Puidoux   växlande molnighet +17

Konstigt nog sov jag helt fantastiskt bra med min lilla fingertuta på långfingret, och dosan runt handleden störde mig inte heller. Och mina syrevärdena var antagligen mycket bra, vi sover fortfarande med fönstret på glänt och hela natten föll det ett stilla regn som gjorde att syrehalten i luften var hög. Något som kändes direkt i morse när jag klev ut på terrassen. Sekreteraren ringde och sa att alla mina blodvärden hade varit bra, utan att gå in i detalj. Ändå skulle jag vara tvungen att hämta ut de två nya pillren som jag fått utskrivna.

Jag börjar få svårt att hänga med. Jag var länge så nöjd med att jag bara hade en enda blodtrycksmedicin och nu har jag plötsligt fem olika små piller för hjärtat. Tre som jag skall ta på morgonen och två på kvällen. Men nu blir det mer komplicerat för jag har en där jag skall börja med att bara ta en halv tablett och gå upp till en hel efter en vecka, en annan där jag skall börja med tre och sedan gå ner till en efter två veckor, men då bara ta denna enda fem tar av sju. Det gäller att hålla tungan rätt i mun. Jag skulle verkligen inte ha något emot om den lilla Florianne kom hem till mig på kvällarna och höll reda på denna röra. Jag är säker på att det skulle göra mig mera gott än alla mediciner i Småland.

Förutom ett långt apoteksbesök hände det inte så mycket. Eftersom vi inte kunde åka upp till Chatel på "sopsemester" för att slänga våra platskrävande sopor gratis så fick det bli en vända till återvinningscentralen. Jag skrev färdig en liten sång och spelade in den på stört, inget märkvärdigt. Den 17:e för året och 542 totalt. Sedan hade jag ett långt snack med Gustav som har lite problem med deras husbygge och till sist fick det bli fotboll på TV med några öl som legat och väntat på att bli "avkapsylerade". Ännu en dag på det ibland lite långtråkiga jobbet att vara pensionär OCH hjärtpatient.

30/9   Puidoux   sol +16

Det blev en lång fotbollskväll igår med lite mer dramatik än vad som antagligen är nyttigt för mitt härjade hjärta. För det mesta säger man att en olycka sällan kommer ensam men denna fabulösa kvällen var det precis tvärtom. GAIS tog revansch för vårens förlust mot Öis och vann med två väldigt sena mål. Manchester United låg också under med 1-0 men lyckades även dom peta in två mål i slutet av matchen, det sista gjort av Ronaldo när det bara återstod några sekunder. Ordspråk nummer 101 : För en gångs skull kom en lycka inte ensam.

Jag blir inte klok på grannen ovanför oss. Inte för jag bryr mig eller lägger mig i, hennes bekymmer är absolut inte mina, men hon är likväl bisarr. Hon går mot de fyrtio och har aldrig haft något förhållande, hon skrämmer bort folk med sin självgoda och överlägsna attityd, hennes sociala kompetens är minimal, hon lever ett enstöringsliv, de ytterst fåtaliga besöken inskränker sig till en kusin och en arbetskollega. Igår var jag på väg att gå och lägga mig när jag ser en liten gul skåpbil på parkeringen och en kille som går in i vår port och fortsätter trappan upp till grannen. Sedan blev det alldeles tyst där uppe. Jag trodde att hennes Covid hade förvärrats och att hon hade ringt efter en jourhavande läkare men när jag kollade servicebilen var den från Touring Club (TCS) som är den schweiziska motsvarigheten till Motormännens Väghjälp.

Jag vet inte vad det var för snubbe hon hade ringt efter eller varför han kom i en TCS-bil som liknade dom som en ambulerande läkare använder. Han hade i alla fall inte kommit för att reparera hennes bil utan det stod andra tjänster på dagordningen (eller snarare nattordningen för klockan var redan en bit över midnatt). Efter en stund börjar det knarra nåt vådligt i hennes stora soffmöbel som är placerad exakt ovanför vår säng. Hennes vind är inte alls ljudisolerad och man hör precis allting så det var omöjligt att somna. De höll på en dryg timme och sedan hördes de viskande rösterna igen innan killen smög tillbaka ut till den gula skåpbilen.

Kjell Höglund - Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför

Tydligen har hon inte alls haft någon Covid utan bara varit i karantän för i morse gick hon till jobbet för första gången på tio dar. För en gångs skull var vi helt ensamma i huset, även den pensionerade J-D var iväg på någon utbildning nånstans. Med undantag av portugisiskan på vinden så tycker jag väldigt bra om mina grannar men det är ändå en viss känsla att vara helt själv och låtsas att huset bara är vårat. Vi gick en jättelång promenad i det fina men svala vädret och fast att det var mitt på dan och i ett ganska välbesökt område fick vi ändå syn på ett rådjur. Sedan började vi förbereda allt det som skall med upp till bergen i morgon när jag kommer tillbaka från stan. Jag skall bara lämna in min syremätare till Florianne och sedan skall vi försöka åka upp så fort som möjligt för att hinna klippa hela tomten innan kvällen. På lördag skall det bli ostadigare vilket oftast innebär regn uppe i bergen.