Dagliga notiser 2021 (ordspråksboken) Augusti
1/8 Puidoux regn +15
Kontentan av gårdagens långa promenad i Bacchus fotspår var att vi båda kom på hur mycket vi tycker om den lilla trevliga staden Vevey. Den dagen då vi inte längre orkar upp för den långa smala trappan till vår lägenhet, eller ännu värre, den dan då vi inte klarar att gå ner de ännu brantare trapporna till vår vinkällare, då flyttar vi till Vevey. En stads själ beror inte direkt på läge eller arkitektur utan är snarare en kompott av de själsliga vibrationer som människorna i en stad alstrar omkring sig. I Vevey kan vara vara udda, människorna är sig själva, utan några exter, de ser inte snett på varandra men bryr sig heller inte om vad andra kan tänkas tycka. Där finns en sorts frihet som man alls inte känner i bankstaden Lausanne, och ännu mindre i Genève.
Vevey har i flera århundraden varit ansedd som en arbetarstad, som en mix mellan Uddevalla och Borås. Där fanns tidigt en hamn och några skeppsvarv men även en betydande textilindustri och invandringen av arbetskraft från norra Italien förekom redan i början av 1800-talet. Idag finns det inte några arbetare kvar men denna industriella epok har satt många spår. I Vevey finns en individualism och en egensinnighet som frodas bredvid en kollektivism och en vidsynt tolerans, en blandning som man sällan träffar på i Schweiz. I Vevey har det alltid funnits en massa bohemer och konstnärer och det var inte så konstigt att Chaplin bosatte sig här när han blivit utslängd från USA.
Idag firade schweizarna sin nationaldag men det märkte vi inte mycket av, det var grått, kallt och regnigt och knappt ens några bilar ute och åkte. Än färre cyklister och fotvandrare. Det var egentligen bara jag som fick för mig att ta en långpromenad när det såg ut som om det skulle hålla upp. Jag kom bara halvvägs på vår runda innan himlen öppnade sig igen, men det är ju bara vatten och förr eller senare så torkar man. Till middag åt vi faktiskt en ärtsoppa som värmde gott när jag kommit hem från min blöta promenad. Däremot blev det inga öl så jag har nästan alla kvar av de dryga tjugo som jag hittade på vår stora shoppingrunda.
2/8 Puidoux mulet och sedan sol +19
När jag vaknade märkte jag att vi var helt ensamma i huset, jag har inget emot våra grannar men det är ändå en viss känsla när man har hela huset för sig själv. De nya grannarna har åkt på välbehövlig semester efter två månaders flyttande och igår åkte Carole och hennes döttrar till Île de Ré på Frankrikes västkust, hennes nya kille är uppvuxen och har sina föräldrar där. Vi brukar också åka dit nästan varje år för att hälsa på hustruns kusin och hans fru som sedan de gick i pension har bosatt sig i sitt sommarhus precis vid stranden. Men vi åker absolut inte dit i augusti då halva Paris brukar invadera denna lilla ö.
Jag började dagen med att snabbt åka och handla innan vissa viktiga OS-program startade. Igår missade jag nämligen en väsentlig tradition som jag lagt mig till med. Jag kommer aldrig att bli schweizisk medborgare men jag brukar likväl fira deras nationaldag med att varje år blanda till och konsumera en Cervelas-sallad som nästan alla här i vår kanton brukar äta den förste augusti. Jag hade glömt att köpa hem det som behövs och eftersom det var söndag igår (och helgdag) så var alla affärer stängda. Denna sallad är gjord av diverse ingredienser vars färger symboliserar konfederationens rödvita flagga med vissa inslag av kantonen Vaud's mörkgröna och vita banér.
Landets nationalkorv Cervelas påminner väldigt mycket om falukorv och är nästan vit i färgen, precis som löken och de bitar av Gruyère-ost och hårdkokt ägg som man skall ha i. Det röda kommer från paprikan och tomaterna och för att få den mörkgröna Vaud-touchen på det hela garnerar man med skivade små inlagda gurkor och mycket persilja. Alla i familjen gillar inte landets svar på falukorv så varje år blir jag ensam om att på detta sätt fira mitt nya hemland. Ett firande som i år alltså ägde rum en dag för sent.
På kvällen fick jag en trevlig överraskning. Jag tog återigen en lång och betydligt torrare promenad för att kompensera allt stillasittande framför OS-teven. Solen hade tittat fram och det var riktigt vackert. Jag kom upp på den höjd där vi ibland stannar till vid en bänk under ett stort träd för att beundra den vackra utsikten. I kväll såg jag för första gången i år ett rådjur uppe på en ås på andra sidan en liten dalgång. För att vara riktigt säker gick jag ner i dalen och smög uppför sluttningen och där stod den mycket riktigt och betade. Sedan vi flyttade ut på landet för sju år sen har vi sett dessa djur nästan varenda gång vi varit ute och promenerat på kvällstid, dock ej i år. Inte en enda gång. Eftersom vi har hört ryktas om att det förekommit tjuvjakt är detta rådjur som jag såg förmodligen en nyinflyttad individ. Hoppas bara att han har vett på att hålla sig dold. Ordspråk nummer 81 : Nära skjuter inget rådjur.
3/8 Puidoux mulet och regn +17
Jag var uppe redan klockan sex och såg Sveriges herrlag i handboll förlora kvartsfinalen mot Spanien med ett enda mål, och då hade de ändå varit i ledningen tills det bara var någon minut kvar att spela. Bittert är ett alldeles för svagt ord. Jag blev så irriterad att jag inte kunde somna om och när jag hörde grannen ovanför gå till jobbet var det lika bra att gå upp för gott. Det såg inte ut att bli någon rolig dag. Hela sommaren hade varit rent bedrövlig, kallt regnigt och blåsigt. Som tur var hade vi två veckors underbart sommarväder i Sverige för enligt vederhäftiga källor hade det varit de värsta veckorna här nere, till och med värre än nu.
Trädgården skall vi bara inte tala om, ingenting mognar och resten ruttnar bort av all fukt. Inga zucchini, inga tomater och inga haricotsverts. Det blev inte bättre av att det började spöregna igen mitt på dan, och sen höll det på utan avbrott hela kvällen. Att Duplantis vann stavhoppet på ett mycket övertygande sätt var ju trevligt men jag var fortfarande sur för morgonens onödiga förlust för handbollsherrarna. Det skall i alla fall bli kul att se Mondo och hans kompisar live om några veckor på Lausannes gamla Olympiastadion. En annan tröst i allt elände var att min Cervelas-sallad om möjligt var ännu godare idag när den hade fått stå till sig ett dygn. Men denna skitdag avslutades logiskt ungefär som den hade börjat med att GAIS förlorade, för vilken gång i ordningen kan jag inte längre hålla reda på.
När jag satt framför min dator och såg de nedslående fotbollsresultaten trilla in tittade jag ibland ut genom det stora fönstret och såg getterna stå som förstenade ute i spöregnet. Det finns kanske de som har det värre än jag som åtminstone har tak över huvudet. Men getterna behöver ju inte reta upp sig på hur det går i fotbollen, jag skulle faktiskt gärna ha stått en hel kväll under hällregnet om GAIS bara FÖR EN ENDA JÄVLA GÅNG kunde vinna en match. Åtminstone mot ÖIS. Getterna har en överlevnadsteknik gentemot vädergudarna som är förbluffande enkel. De stänger av, de finns inte till och de väntar på att det går över. De kan stå blickstilla i timmar utan att röra en fena, de bara låtsas som om det regnar (vilket det ju gör). Getterna verkar födda med en outsinlig källa av st(å)icism. De bara står och står och står, hur länge som helst, och jag önskar att jag hade haft lite av deras filosofiska tålamod.
4/8 Puidoux regn precis hela dan! +15
Jag sov som en stock och vaknade sent bara för att upptäcka att det fortfarande regnade. Men detta kyliga väder hade äntligen gjort att det blivit riktigt svalt och skönt i sovrummet. När jag tittade ut stod getterna till synes på precis samma ställe som i gårkväll, och precis lika statiska som om de inte hade rört sig på hela natten. Det regnade så mycket att jag inte ens kunde ta cykeln bort till Puidoux för att köpa mitt (ons)dagliga favoritbröd utan det fick bli en bilfärd dessa ynkliga två kilometer.
Hur är det möjligt att det kan regna så mycket, det började vid tolvtiden igår och nu i kväll, trettio timmar senare, så regnar det fortfarande lika mycket. Och det är inget litet duggregn, det regnar verkligen katter och hundar som engelsmännen brukar säga. Till och med getterna har tröttnat på att stå helt still och börjat röra på sig ibland. Getterna är ungefär det enda vi ser när vi tittar ut för idag har vi varken kunnat skymta sjön eller bergen. Allt i vår omgivning ligger insvept i tunga gråa regnmoln.
Eftersom vi fortfarande är "ensamma hemma", åtminstone på dagen när grannen ovanför är på jobbet, så tog jag tillfället i akt att spela in de två låtar som jag hade skrivit på rekordtid härom kvällen. Det gick åt ungefär dubbelt så lång tid för att få till två godkända inspelningar mot vad jag hade lagt på komponerandet och texterna. Båda låtarna krävde ganska omfattande sånginsatser så det var skönt att kunna gapa fritt utan att behöva bry mig om ifall det fanns folk i huset som kanske hörde mig. Det är naturligtvis en del psykologi och ännu mera inbillning som gör att jag tror att jag sjunger bättre när jag är själv, men so what.
5/8 Puidoux mulet och regn +16
Konstig dag, hela morgonen satt jag framför OS-teven och och såg våran egen Perseus sakta sjunka allt längre bak i gångtävlingen. Samma gata upp och ner bara för att se en svensk guldfavorit förlora var en lång och pinsam missräkning. Jag tog en liten shoppingtur "for the bare necessities" och sedan drog frugan in till Lausanne för en avtackningsmiddag för en kollega som gick i pension. När hon gett sig av gav jag mig hän åt en i ölsynpunkt oerhört intressant kväll. Under sex timmar drack jag mig igenom åtta helt otroliga belgiska klosteröl men även om det bara var 33cl-flaskor så var de väldigt starka, mellan åtta och tio procent.
Under den tiden det tog mig att avsmaka och njuta av all denna underbara ölkultur lyckades jag komponera två nya melodier och titta igenom två inspelade filmer och slutet på en TV-serie. Jag är ingen stor TV-tittare så när jag äntligen lyckas eliminera något från vårt inspelningsarkiv känns det alltid som en stor befrielse. Den oväntade styrkan på mina underbara belgiska öl exploderade till slut men jag kände mig väl förberedd, jag visste ungefär vad som skulle hända och jag var ganska nöjd med att vara ensam hemma för att kunna njuta av denna upprymdhet som för alla utomstående bara verkar patetisk.
När man är full finns det en sorts frihet som gör att kreativiteten får fritt spel, alkoholen avlägsnar det filter som normalt finns mellan det vardagliga och det innovativa. Detta är artistens största dilemma, det finns en sorts konstnärlig spindeltråd där man alltid riskerar att falla väldigt hårt. Till slut är det alltid marknaden som bestämmer, alla är till salu och de som inte finner någon köpare går oftast under. Jag är så glad över att jag aldrig försökt leva mitt liv på mina musikaliska eller litterära alster. Även om det känns som om jag lagt hela mitt liv i kulturens offentliga tjänst. Jag komponerar och skriver och även om jag av ideologiska skäl håller mig miltals ifrån Zuckerbergs imperium så släpper jag likväl ut allting på internet. Gratis.
6/8 Puidoux sol +19
Jag tyckte att jag varit oerhört klyftig som inte bara hållit mig till öl, utan dessutom enbart till belgiska klosteröl. Inget litet vinglas till maten och ingen whisky som sängfösare, alltså ingen som helst blandning av olika alkoholhaltiga drycker. Jag borde helt enkelt inte bli bakfull. Men teori och praktik är inte samma sak, det finns något som heter kvantitet och alkoholstyrka som man också måste ta med i beräkningen. Så jag mådde som jag förtjänade men det hade åtminstone varit trevligt att dricka något så gott och bli så fantastiskt full.
Trots det vackra vädret blev det således en riktig skitdag igen. Jag låg vältrad i TV-soffan och såg hur ännu en massa svenska storfavoriter fullständigt tappade nerverna, som vanligt. Svenska herr- och damlag hade varit i tre viktiga finaler i handboll och fotboll och lyckats med konststycket att förlora alla tre. Det enda som gick något så när bra var hästhoppningen men svenskarna är världsmästare på att vinna kvalificeringsrundor och mindre viktiga tävlingar. I morgon hoppar det svenska laget final och då går det naturligtvis åt pipan. Inte ens en liten tur runt tomten hjälpte upp mitt usla humör, när jag ser den förstörda trädgården blir jag bara ännu mer deprimerad.
Det började bli himla tråkigt att bara gå hemma så vi hittade på en plan B för vår eventuella tågutflykt med rabatterade dagskort. För att få tag i dessa eftertraktade kort måste vi vara ute långt i förväg och eftersom vi inte har någon bra kontakt med solgudarna så kan vi inte beställa fint väder i förväg. Vi beslöt att köpa varsitt kort en vecka i förväg och om det blir skitväder så skippar vi idén med bergsbanor och satsar på en längre tågresa ner till de "italienska" delarna av landet. I dagskortet ingår även en liten sträcka inne i Italien där man kan "gena" för att ta sig från de schweiziska städerna Lugano och Locarno upp till Valais-dalen som ligger strax söder om "vår" Léman-sjö. Eljest måste man ta Gotthards-tunneln upp till Luzern för att åka tåg mellan de två kantonerna Tessin och Vaud. Detta är alltså plan B, ifall det regnar. Ordspråk nummer 82 : Det finns inget dåligt väder, bara dåliga planeringar.
7/8 Puidoux växlande molnighet och mycket regn +16
Ännu en konstig dag, jag sov gott och för tredje lördagen i sträck tog vi kabeltåget ner till marknaden i Vevey. Två gånger i sträck hade vi läst fel i programmet och trott att det var staden Vevey's egna vin som skulle serveras. Jag förstår inte riktigt hur vi båda två hade kunnat ta så fel men det spelar ingen roll. Idag var det tredje gången gillt och till slut fick vi "rätt" vin i glasen. Det var färre folk än vanligt på marknaden, antagligen på grund av semestrarna och en väderprognos som förutspådde skyfall hela eftermiddagen.
Men det var trevligt i alla fall, av någon anledning kom vi i samspråk med en snubbe från Vevey som bott mesta delen av sitt liv i Zürich och Paris men som på gamla dar flyttat "hem" igen. Han var av italienskt ursprung och bodde i ett nybyggt hus ovanför stationen med utsikt över de gamla "ateljéerna", dessa stora proletära verkstadsbyggnader som numera har renoverats till chica loft och restauranger. Han bjöd på en flaska vin och förutom floden som varit ateljéernas kraftkälla hade han även den lilla smalspårsbanan som fortfarande trafikerar byarna och det högsta berget ovanför stan precis nedanför sin balkong. Jag är ingen tåg-fanatiker men han hade en fin utsikt, verkstäderna, den livliga floden och tågen som passerade.
Det är inte så ofta som man i våran ålder av en slump träffar på helt nya människor som man genast känner en viss samhörighet med. Att han säkerligen var homo störde mig som vanligt inte det minsta, det var helt enkelt en väldigt trevlig kille. Det började spöregna och förr eller senare var vi trots allt tvungna att handla lite och ta oss hem. Idag kändes det extra skönt att äntligen komma in i värmen där vi kunde sörpla i oss en het bretagnesk hummersoppa på burk med skorpor impregnerade med vitlök. Vilken lycka. Utanför vräkte regnet ner och det finns vissa dagar då man inte ens har lust att gå ner för alla trapporna och hämta upp en flaska vin, och då är det högt vatten!
ps. Det svenska hästhoppningslaget vann faktiskt guld så jag slapp ta livet av mig idag igen.
8/8 Puidoux mestadels soligt +18
Getterna hade tydligen fått nog igår, eller så hade deras husbönder förbarmat sig över dessa stackars blöta kreatur. Eller också var det så att ägarna hittat någon annan hage med färskare gräs, här hos oss har de faktiskt nästan ätit upp allt gräs. Med nitton getter på en så liten yta går det rätt fort. I vilket fall var både getterna och deras stängsel borta i morse när jag tittade ut. Det kändes lite tomt, vi hade vant oss vid deras bräkande och att de gick och betade under det jättestora valnötsträdet. Ordspråk nummer 83 : Man saknar inte geten förrän trädgården är tom.
I gengäld började grannarna komma tillbaka från sin semester, åtminstone de nyinflyttade nere i källarvåningen. Carole och hennes döttrar verkar bli kvar på Île de Ré ytterligare några dar, skolorna börjar väl inte riktigt än. Den senaste väderrapporten säger att det skall bli soligt och jättevarmt i hela landet redan i övermorgon och att det sen skall hålla i sig hela veckan ut. Temperaturer upp mot 33 grader och inte ett moln nånstans. Då kanske vi till och med kan få några tomater att mogna.
Det verkar ju lovande för vår planerade tågutflykt på torsdag, men om prognosen är riktig går vi tillbaka till Plan A och åker upp i bergen där det är svalare. Och låter idén om södern bero till ett senare tillfälle. De vackra små städerna nere i kantonen Tessin och det natursköna bergsområdet Centovalli när man åker igenom den korta italienska sträckan av vår planerade rundtur ligger ju kvar. Det blåste rätt kraftigt hela dan men framåt kvällen mojnade det som vanligt så vi kunde gå på en långpromenad. Idag fick jag återigen syn på rådjuret, fast inte riktigt på samma ställe och på mycket längre avstånd. Men jag var ganska säker på att det var samma djur som jag såg härom kvällen.
9/8 Puidoux halvklart +19
Det är fortfarande ganska svalt och när det inte är nån sol har jag inte ens lust att åka ner till bassängen i Chexbres för att simma lite. Men man sover i alla väldigt gott och det känns ganska overkligt att det kanske redan i morgon skall bli trettio grader varmt. Jag passade på att storstäda och rensa lite ogräs innan den stora värmeböljan rullar in. När det blir så varmt som det tydligen väntas bli orkar man knappt göra nåt längre.
Annars var det en ytterst händelsefattig dag, hustrun var nere i vid stationen och hämtade ut våra biljetter till torsdagens tågutflykt. Vi tvättade och såg på gamla TV-program och kände oss ganska slappa, som riktiga pensionärer. Vissa dagar händer det inget alls, man vaknar, äter, läser, städar, joxar, äter, promenerar, läser och sover. Fruktansvärt ointressant. Eftersom dammsugandet i morse hade varit dagens enda lilla kroppsliga ansträngning så gick jag ut på en promenad.
Denna gången blev det den ganska korta men hemskt jobbiga rundan ner mot Chexbres, över bron bredvid ännu ett av La Salenches många vattenfall, förbi den stora vingården och sedan spikrakt upp igen genom odlingarna och några hemskt branta stigar genom bokskogen. När jag andfådd och svettig kom upp till Cremières såg jag först två små fladdermöss som flög ut under det trasiga taket på den gamla skolruinen. Precis efteråt såg jag återigen två torn-seglare som antingen tillhör den stora kolonin nere i Chexbres kyrktorn eller också en utbrytargrupp som kanske letar bostad här uppe på de svindlande höjderna.
ps. Under min promenad hade GAIS mot all förmodan gått och vunnit sin första match på vad som känns som hundra år, så jag slapp ta livet av mig i kväll igen.
10/8 Puidoux sol +25
Det blev en verklig otursdag, tänk vad fort saker kan hända som fullständigt vänder upp och ner på tillvaron. Det började redan tidigt på morgonen med att locket till tvättmaskin inte gick att öppna, efter att ha konsulterat instruktionsboken baklänges och framlänges kom vi fram till att det inte var något vi kunde åtgärda själva. Min fru fick tag på en reparatör som tidigast kunde komma om en vecka.
Fram på dan gav jag mig sjutton på att attackera det branta stupet av vår så kallade trädgård där det bara växer meterhöga brännässlor. Redan själva trimmern är jobbig med oljudet, bensinångorna och vibrationerna, för att inte tala om all varm skyddsutrustning man måste ha i nässelsnåren. När det dessutom är så brant kan du aldrig låta maskinen vila i axelbältet utan du bär hela tiden upp dess tyngd med armarna, eller snarare en arm eftersom du behöver den andra för att hålla dig i diverse grenar, annars tappar du fotfästet och börjar glida neråt i gruset. Alltså ett rent litet helvete.
Eftersom jag är så envis kan jag aldrig tänka mig att göra något till hälften, efteråt kunde jag inte resa mig utan låg och flämtade i tjugo minuter i skuggan och väntade på att hjärtat skulle stilla sig och börja skicka upp lite syre till huvudet igen. Ett tillstånd som jag hamnat i ett flertal gånger de sista nio månaderna. Efter ett tag brukar det gå över men idag när jag reste mig upp (och höll mig i ett litet redskapsskjul) så svimmade jag. Det gick så fruktansvärt fort, helt plötsligt låg jag på rygg på det hårda betonggolvet med ett stort hål i skallen och hade ingen aning om hur jag hamnat där. Det blev att åka till akuten och sy.
I Vevey började de med att göra ett EKG och kom fram till att jag hade diverse hjärtproblem, något som jag för längesen hade listat ut alldeles själv och hade tänkt söka för nu när semestrarna snart var slut. Efter att ha satt några stygn i skallen skickade de mig vidare med ambulans till det stora sjukhuset i Villeneuve för att scanna av lungorna och huvudet, de misstänkte tromboser som kunde orsaka en stroke. Idag vågar absolut ingen ta den allra minsta risk utan precis allt måste undersökas.
De verkade vilja behålla mig för all framtid och jag ville bara hem. Ligga med mask och en massa slangar och elektroder inkopplade i tio timmar i sträck är inte roligt. Allt detta bara för några stygn i svålen, det var som jag hade snattat en chokladkaka och de sydde in för det stora tågrånet. Men skämt åsido hade jag nog en himla tur, det kunde gått riktigt illa. Jag hade åkt in för att få sex små stygn och det slutade med att de ville lägga in mig för en hjärt-undersökning.
ps. Så jag slapp jag ta livet av mig idag igen, nu vet jag att jag har en trädgård som fixar den saken åt mig. Gratis.
11/8 Puidoux sol +26
Vi kom inte hem förrän strax efter ett och eftersom jag inte hade ätit nåt på hela dan så slängde jag in en fryspizza i ugnen, sen sov jag väldigt gott ända till tio på morgonen. Det fanns massor att göra men inget verkade funka idag heller. Jag ringde min husdoktor men hon var ledig onsdagar, det är till henne som de två akutmottagningarna skickar alla mina dokument så jag måste börja min "hjärtbehandling" med att träffa henne. Sedan ringde jag "min" kardiolog, en beteckning som är lite överdriven. När jag jobbade på det stora sjukhuset i Lausanne skickade min chef mig till en hjärtspecialist för en "check-up", det är den enda gången i mitt liv jag har träffat en kardiolog och det var för nästan tio år sedan. Idag var han på semester men börjar troligen jobba nästa vecka.
Nästa etapp blev apoteket, jag hade recept på två olika hjärtmediciner som enligt läkaren på akuten "alla apotek alltid har hemma". Utom det i Puidoux. Får beställa, kommer i morgon. Eftersom det var onsdag skulle jag köpa vårat favoritbröd, den lilla självbetjäning tar in fyra limpor och det brukar alltid finnas några kvar när jag kommer. Dock ej idag. Det var tur att de hade kollat mitt hjärta så bra, annars hade jag kanske åkt på en stroke efter alla dessa missräkningar. Skämt åsido, trots att det är jobbigt att bli vårdad känns det tryggt att sjukvården är så bra, att de tar allting på allvar och kollar upp allt som behövs. Sent på eftermiddagen ringde de från apoteket och sa att de faktiskt hade lyckats få in mina mediciner så jag kunde komma och hämta. Alltid nåt.
Vad jag förstod av alla utläggningar igår så har jag vad de kallar för en arytmi, de olika kammarna i hjärtat får olika elektriska impulser och slår olika fort. Ordspråk nummer 84 : Den ena kammaren vet inte vad den andra gör. Min motionscykel har en pulsmätare och jag märkte redan i vintras att min vilopuls var betydligt högre än året innan och att så fort jag började anstränga mig det minsta så rusade pulsen väldigt snabbt upp mot 180 slag i minuten. Något som tidigare varit maxpuls efter trettio minuters ansträngning. Jag har alltså förstått i flera månader att något varit fel men som vanligt dröjt med att ta tag i problemet. Det finns många olika saker som jag måste ändra på i mitt beteende, bland annat får jag sluta med att tro att jag fortfarande är trettio år.
12/8 Någonstans i mitten av Schweiz sol +29
När skallen nu var hopsydd och hjärtat slutat leka stånghammare borde jag ha kunnat sova. Tyvärr var det inte bara huvudet som tagit stryk när jag föll raklång i backen. Jag märkte efter ett tag att jag hade väldigt ont på en del andra ställen, bland annat hade nedre delen av rygg-raden och en armbåge fått en rejäl smäll. Jag gick upp och tog en stark smärtstillande tablett och lyckades sova nästan fyra timmar, men sen var det som förgjort. Varje gång jag nästan hade somnat om men rörde mig lite så kom jag åt något ömt ställe, och sedan ringde väckarklockan. Kvart i sex och det var dags att ge sig ut att åka tåg.
Tåget till Europa - Johan Petrén Youtube 2021
Vi började med dagens höjdpunkt (observera ordvitsen). Strax söder om Luzern ligger en drygt 2000 meter hög, spetsig och berömd bergsformation som kallas för Pilatus. För att komma upp till toppen åker man en fem kilometer lång kugghjulsbana som byggdes 1889 och fortfarande är världens brantaste tåglinje, på vissa ställen är lutningen 48%. Uppe på den smala bergskammen finns förutom en strålande utsikt åt alla håll även flera restauranger och hotell, i fall man vill övernatta uppe på toppen. De branta och geologiskt intressanta stupen tog verkligen andan ur mig och jag glömde nästan bort att jag fortfarande var ganska yr i skallen.
Uppe på toppen av Pilatus tog jag först mina tre piller, det är viktigt att man tar beta-blockeraren vid exakt samma tidpunkt varje dag och blodförtunnaren i samband med en måltid. Och eftersom jag verkligen inte tänker äta frukost sex på morgonen varje dag så bestämde jag att tio på morgonen är en bra tidpunkt att skölja ner alla tre på en gång. Sedan lyckades jag inte bara få kontakt med sekreteraren (något som inte brukar vara helt enkelt), dessutom fick jag en tid redan nästa morgon klockan åtta! Det kommer att bli tredje gången i rad som jag inte får sova en hel natt.
Vi åkte förbi en massa fina sjöar där folk låg i stora drivor och badade, det såg så himla frestande ut så om jag inte haft mitt stora sår i skallen hade jag gått av nästa lilla station och slängt mig i direkt. Det hade varit möjligt för vi åkte bara en massa små lokaltåg som verkligen stannade precis överallt. Även om vissa hållplatser var på begäran, i Sverige är det väl bara på Inlandsbanan som det fortfarande fungerar på det viset. De små tågen är trevliga och man hinner se väldigt mycket, men ack vad de är långsamma. Men det är inte tågens fel, på de smala och slingriga spåren uppe i bergsmassiven går det inte att köra fortare.
13/8 Puidoux soldis +26
Gårdagens sista lilla bergståg kallades för MOB, det tog oss drygt två timmar att åka från Jetsettarnas paradis Gstaad ner till Montreux men då var vi nästan hemma. En gång för mycket längesen när Gustav var liten och vi var ute och tågluffade så åkte vi i samma vagn som Roger Moore och hans son som var på väg till internatskolan i England. Numera är det inte så många kändisar kvar i Gstaad, det är väl bara Polanski som fortfarande sitter och gömmer sig i någon trätimrad tolvrumsstuga. Väl innanför vår dörr var det redan mörkt ute och det var bara att duscha av sig resdammet och lägga sig.
Det blev ännu en kort och jättejobbig natt, det åskoväder som bröt ut när jag skulle försöka somna höll på fram till strax efter midnatt. Men när regnet slutat började det blåsa och denna nattliga storm förde ett sånt oväsen att den höll mig vaken tills det var dags att gå upp. Klockan sex även denna morgon, när skall jag få sova? Men vi hade trots allt gjort rätt igår morse som gett oss av så okristligt tidigt. Vi var bland de första som åkte upp på Pilatus och kunde gå direkt från vanligt tåg till kugghjul utan väntetid. När vi kom tillbaka ner hade flera stora turistbåtar och bussar anlänt och det såg ut att vara nästan tusen personer som köade.
Idag blev det alltså tåg igen, men bara till Lausanne tur/retur. Min husläkare hade inte mycket att tillägga, hon hade ännu inte sett min dossier från akuten och i vilket fall som helst skulle hon bara studera den och sedan skicka den vidare tillsammans med ett brev till den kardiolog som jag skall ringa på måndag. Vi hade mest ett planeringsmöte och jag var hemma vid tio igen, lagom för att ta alla mina nya små piller. Så då är man till slut en hjärtpatient också, välkommen i klubben som min fru så vänligen utropade.
Min biljett gällde hela dan så om jag hade varit lite piggare kunde jag åkt in igen någon gång på eftermiddagen då mina tre favoritboutiquer har öppet, de som säljer nyinkomna ölsorter, gamla vinylskivor eller billiga begagnade engelska pocketdeckare. Men jag orkade absolut ingenting och dessutom var det fredagen den trettonde. Även om jag tyckte mig ha fått min beskärda del av månadens otur var det dumt att utmana ödet och bäst att stanna hemma. Vi tog bara vår vanliga promenad men det var så mycket folk i rörelse så det nyanlända rådjuret höll sig undan.
14/8 Puidoux sol +27
Äntligen en riktigt lång och härlig natt, jag somnade som en stock prick klockan tio och sov non-stop i tolv timmar. Då är man trött. Kroppen kändes mycket bättre, alla småskavanker efter min abrupta närkontakt med ett betonggolv verkade plana ut. Jag hade bara en aning huvudvärk som i och för sig kunde bero på det vin vi drack till maten igår plus den whisky som jag unnade mig till min sänglektyr. Det var första gången på nästan en vecka som jag drack någon alkohol och jag tyckte jag kunde fira att jag fortfarande hade livshanken i behåll. Eller att det inte gick ännu värre, hade jag inte varit så himla tjockskallig kunde jag ha hamnat på långvården som en palsternacka eller någon annan grönsak.
Men efter all denna sömn och ett stilla vilsamt leverne mådde jag likväl inte särskilt bra. Att jag dagarna efter en dylik olycka plus tolv timmars sjukhusvistelse hade yrsel, illamående, värk i hjärttrakten och i huvudet kunde jag förstå, men att jag fyra dagar senare mådde lika dåligt verkade inte riktigt normalt. Faktum är att jag hade aldrig haft några liknande symptom tidigare och jag kände mig mycket bättre direkt på morgonen efter olyckan än de följande dagarna efter att jag hade påbörjat min medicinering. Jag plockade fram faktabladen och fann att att betablockeraren var känd för att ha exakt ovanstående biverkningar, plus en konstant över-trötthet som jag också hade känt av. Till och med idag efter tolv timmars sömn.
Den enda gången då dessa symptom försvann var under middagen då jag återigen drack två glas vin, men den effekten blev tyvärr inte långvarig. På kvällen kom yrseln tillbaka. Om jag blir tvungen att ständigt vara lite på pickalurven för att stå ut med min nya behandling kommer den att bli rätt kostbar i längden. De fina naturviner som våra grannar tillverkar är inte särskilt billiga och dessutom riskerar jag att få andra problem, typ leverskador. Har det inte kalmerat sig till på måndag får jag ringa min kära husdoktor igen och se om hon eventuellt kan ge mig en annan sorts läkemedel.
15/8 Puidoux sol +28
Efter min maratonnatt med tolv timmars sömn var det ingen idé att jag försökte somna vid vanlig tid. Strax före midnatt la jag mig på rygg ute på terrassgolvet och tittade på stjärnorna. Himlen var inte riktigt klar och man såg färre stjärnor än vanligt och dessutom hade tydligen den riktigt stora meteoritsvärmen dragit förbi för 2-3 nätter sen. Eftersom terrassen vetter mot söder var det betydligt mera störande ljus från alla städerna och byarna runt sjön, hade vi haft en balkong mot norr hade himlen varit mycket mörkare. Likväl såg jag nästan genast en stor och ljusstark meteorit dra förbi precis ovanför huvudet. Sedan kom det bara en massa flygplan och några satelliter, det var alldeles ljummet och trots att jag fick vänta en dryg halvtimme på nästa lilla fjuttiga stjärnfall blev jag inte det minsta kall.
Under natten vaknade jag ett tiotal gånger på grund av värmen och varje gång var det lika svårt att somna om. Efter frukost hade jag en liten tanke på att gräva upp mina potatisplantor men det var redan alldeles för varmt, det fick bli en inomhusaktivitet. Under fönstret i köket hade vi sedan länge haft svarta svampbildningar på väggen, alltså plockade jag bort trälister och elementet för att komma åt att göra riktigt rent och när det hade torkat målade jag om hela väggpartiet och monterade ihop allting igen. Voilà dagens uppgift, inte mycket att orda om men något som länge stått på en imaginär lista och som förr eller senare måste göras.
Förr övrigt var dagen befriande ren från aktiviteter, alltså en möjlighet att ta det riktigt lugnt. De närmsta veckorna blir det fullt upp, vi har olika saker planerade precis varenda dag. Som pensionärer är vi inte vana vid att ha så många tider att passa, en om dagen är redan mycket och har vi två grejer på gång samma dag är vi redan överbokade. Kvällen ägnade jag åt att vattna trädgården, en sysselsättning som jag knappt behövt bry mig om tidigare under denna regniga sommar. De kommande dagarna annonseras tio grader lägre temperatur vilket jag ser fram emot, men däremot skall det inte regna och det börjar redan bli väldigt torrt.
16/8 Puidoux mulet +18
Grundlurad igen! Jag skall aldrig mer tro på en väderleksrapport, det är ungefär tionde gången denna sommar som det nattetid bryter ut ett enormt men helt oväntat åskoväder. Det vore naturligtvis genialt om det bara regnade på natten och sedan var fint på dagen, men det vore ännu bättre om man fick reda på det i förväg och slapp att gå och släpa tunga vattenkannor i en timmes tid helt i onödan. Igår räknade jag till sjutton vändor mellan regnvattenscisternen och odlingarna. Bara för att bli väckt några timmar senare av ett skyfall som var så kraftigt att det till och med regnade in hos de nyinflyttade grannarna.
Efter frukosten hade jag en tid på tandkliniken i Puidoux. Eftersom jag aldrig har några stora problem så brukar jag bara träffa hygienisten vartannat år. Denna gången var jag tvungen att meddela att jag sedan några dagar tillbaka åt en antikoagulerande hjärtmedicin. Inte för det spelade nån roll, hon är alltid så väldigt mjuk och försiktig att det nästan är en ren fröjd att få tandstenen bortrensad. Det blödde betydligt mindre efter hennes likväl ganska kraftfulla ingrepp än efter min egen kvällsrengörning med tandtråd. Dessutom sa hon till mig att jag var väldigt duktig på att hålla mina tänder rena. Då blev jag nästan kär, det var första gången någonsin som jag fått en komplimang av en tandhygienist. För det mesta brukar jag bli utskälld.
När jag ändå var ute och åkte blev det en liten shoppingtur till Oron, på Aldi köpte bland annat en blandkartong inför Oktoberfesten med åtta olika ölsorter från Bayern. Tyvärr hade jag redan fyra av dessa kapsyler men jag kompenserade denna missräkning med att hitta tre nya ölkapsyler på Coop. Den största besvikelsen fick jag på den stora loppmarknaden, när jag äntligen efter några veckors betänkande hade bestämt mig för att köpa ett vackert litet hemmasnickrat schatull för att förvara mina vinglas så var det sålt. Det hade gjort sig så fantastiskt bra i min Carnozet där jag inte har någon riktig bra möbel för att presentera de olika små samlingarna av traktens traditionella glas. Ordspråk nummer 85 : Den som väntar för länge mister ofta hela skåpet.
17/8 Puidoux mulet +19
Igår var det tandkliniken, idag var det dags för tvättmaskinsreparatören som skulle dyka upp vid tiotiden. Nu har det gått en vecka sen jag svimmade och hela den här cirkusen satte igång. På morgonen när jag vaknar mår jag bra, jag har ingen yrsel eller huvudvärk, det sätter igång lite senare när jag tagit mitt pyttelilla vita piller. Jag gillar inte alls att stoppa i mig en massa okända preparat, jag känner at de påverkar kroppen men vet inte riktigt hur. Värken i ländkotorna och armbågen finns kvar och hindrar mig att göra mina yogaövningar vilket verkligen är tråkigt eftersom jag trivs bra med min nya lilla morgonrutin.
Som väntat var det "moderkortet", det brukar alltid vara moderkortet och att byta denna väsentliga reservdel brukar av någon konstig anledning alltid kosta exakt lika mycket som en ny tvättmaskin. I klartext hade denna elektronikplatta som styr tvättmaskinens alla funktioner, inklusive något så enkelt som att öppna luckan där man slänger in tvätten, åkt på en liten söt kortslutning. Eftersom det fortfarande går att öppna luckan mekaniskt med en spak nere i golvhöjd beslöt vi att skriva in denna simpla motionsövning i veckans gymnastikprogram, i väntan på att vår nio år gamla tvättmaskin verkligen går sönder.
När "reparatören" gått gav jag mig ut i trädgården för första gången sen min olyckliga fadäs. Det fanns fortfarande blodfläckar kvar på betonggolvet där jag hade gått ner för räkning. Idag gällde det potatisen. När jag handlade igår hittade jag ingenting i potatisväg som föll mig på läppen och eftersom dagens middag fodrade denna grönsak var det bara att börja gräva. Precis när jag satte spaden i jorden fick solen för sig att titta fram och vräkte på med full styrka. Jag tog det väldigt lugnt och försökte att hålla huvudet kallt, åtminstone i bildlig mening. Tyvärr var vissa delar av skörden angripen av någon svamp, om man klöv potatisen var den nästan svart inuti och tyvärr oätlig. Det var ungefär 20% som jag fick slänga men de övriga var riktigt goda.
18/8 Puidoux sol +21
Två nätter i rad har jag sovit fantastiskt gott utan att vakna en enda gång varken av värmeslag eller mjölkbilar. När det är lagom temperatur väcks jag inte ens av vad som händer ute på gatan. Igår hade husets murar blivit så avsvalkade att vi kunde dra igen de vidöppna fönstren och bara lämna en glipa upptill öppen. Eftersom det bara var tolv grader i natt (tio grader lägre än för en vecka sen) så blev detta också precis "lagom", varken för kallt eller för varmt. Detta lilla ursvenska ord som inte har någon exakt motsvarighet i några andra språk. Till och med min hustru som så stolt påstår att franskan har dubbelt så stort ordförråd än till exempel engelskan eller svenskan håller med om att om man vill beskriva ett tillstånd som verkligen är lagom så blir man tvungen att utnyttja det svenska ordet. För det är bara på svenska som något kan vara riktigt lagom.
Igår var det tvättmaskinen och idag skulle vi på ett teaterspektakel i ett stort gammalt stenbrott, typ kantonens eget lilla Dalhalla. Dagen var väldigt lugn, trots det fina vädret höll jag mig inne och satt och skrev i flera timmar. Det enda vettiga jag företog mig var att åka ner till återvinningen i Puidoux med alla tomflaskor och gamla tidningar som alltid har en tendens att samlas på hög. Jag försöker att hålla reda på alla ölflaskor som jag inhandlar och om det är pant så envisas jag att släpa tillbaka så många som möjligt till inköpsstället. Det finns absolut ingen ekonomisk vinning eftersom återbäringen är så minimal, det är mest en ekologisk principsak som är extremt jobbig. Trots att jag försöker att panta mera så blir det ändå en himla massa tomglas, jag förstår inte var alla vinflaskor kommer ifrån.
På kvällen tog vi motorvägen söderut till samma avfart som vi utnyttjar när vi åker upp till Chatel. Det nedlagda stenbrottet har sedan länge gjorts om till en välkänd arena för diverse spektakel. Jag hade aldrig varit där och visste inte vad jag väntade mig men redan själva området runt stenbrottet verkade lovande med mängder av olika barer och matställen typ Roskilde eller våran egen fyrtio år gamla musikfestival i Nyon som kallas Paléo. Lite som ett hippieläger fast medelåldern på besökarna låg en bra bit över femtio. Ovanför scenområdet svävade armen på en stor byggkran som skulle komma att användas flera gånger under föreställningen och fonden var det råa klippstupet som en industriell rest från stenbrottets glansdagar.
De som hittat på denna futuristiska multishow måste vara ett gäng megalomaner, scenen med sina kullar av konstgräs såg ut som en golfbana, där fanns till och med en stor damm djup nog för att skådespelarna kunde dyka ner i vattnet. Scenariot var utmärkt, de intelligenta dialogerna hördes bra liksom den fantastiska musiken. Men det roligaste var all rekvisita och alla effekter, man sparade inte på krutet, där fanns alla sorters fordon, Segways, hissar, katapulter, linbanor, rymdfarkoster, eldar och explosioner. Teknikerna hade haft världens största lekstuga, ibland kändes det som att kliva in i ett dataspel. Överallt på den vidsträckta scenen hände det nånting, i vattnet, i luften eller under det gröna gräset. Men bakom alla dessa ögonfägnader fanns likväl en teaterpjäs med ett ekologiskt och tillväxtkritiskt budskap som var både tänkvärt och väl formulerat. Och allt detta var oerhört välpaketerat och tilltalade alla åldrar, även om det förstås var lite dyrt.
19/8 Bern och Puidoux mestadels mulet +18
Efter alla dessa intryck var det svårt att somna. Jag hade ett tåg att passa men ställde ändå ingen klocka i vetskap om att jag ändå skulle vakna i tid. Jag hade en t/r till Bern inplanerad sedan en vecka, om man köper biljetten till vissa specifika tåg mitt på dagen när ingen annan åker kan man få en biljett långt under halva priset, men man är tvungen att hålla sig exakt till det tåget som man bestämt sig för. Min enda mission i den federala huvudstaden var att besöka den extremt välsorterade ölbutiken på stationen, denna kedja som kallas Drinks of the world och som finns på Schweiz alla stora stationer, dock ej i Lausanne.
Var gång jag passerar någon av dessa stationer brukar jag slinta in och köpa 5-6 öl, ungefär så många som jag orkar bära med mig när vi är på resande fot och har andra planer med resan än att samla på ölkapsyler. Ett mål som jag haft väldigt länge har varit att för en gångs skull besöka någon av dessa butiker utan att ha något annat för mig än en djupdykning i deras digra sortiment. Idag blev denna punkt struken på min ständiga "att-göra-lista". Jag kom hem med femton troligen rätt goda ölsorter med nya kapsyler, de kostade 450kr alltså trettio kronor styck. Med en resekostnad på 150kr fick man lägga på en tia på styckpriset men det kunde det vara värt för en liten trevlig utflykt till Bern.
20/8 Puidoux och Cully sol +23
Igår var det utflykt till Bern och idag jazzfestival nere i Cully. Ingen rast och ingen vila. Men nattsömnen var god och jag kände mig utvilad och i form för ännu ett spektakel. Trots att det fortfarande känns som om mina nya hjärtmediciner spelar flipperspel med min gamla kropp. Jag läser av pulsen och blodtrycket tre gånger om dagen för att visa upp detta protokoll när jag träffar min kardiolog den 10/9 men mina värden spretar för närvarande åt alla håll, det är verkligen rena bergochdal-banan. Och jag har egentligen aldrig gillat nöjesfält och deras halsbrytande attraktioner, det är inte min bag.
Idag damp den första räkningen från min lilla olycka ner i brevlådan, det var ambulans-bolaget som var först ut. I svenska pengar skall jag betala 7000kr för att blivit körd fyra kilometer mellan två olika akutmottagningar. Visserligen kommer jag tydligen att få tillbaks halva summan från min sjukförsäkring men ändå....den räkningen var både saltad och pepprad. Vi åt en tidig middag, eller sen lunch, och tog sedan bilen ner till Cully. Allt var fortfarande lugnt, det var första festivaldagen och inget hade riktigt kommit igång och funktionärerna visste inte hur de skulle gå till väga med alla QR-koder som skulle skannas och armband som skulle fästas runt handlederna. Trots att vi bara skulle besöka OFF-festivalen som var gratis behövde vi ändå gå in på hemsidan och registrera oss för att sedan kunna "köpa" biljetter (för 0 kr.) Detta plus Covid-pass skulle förstås verifieras innan man kunde börja flumma runt mellan de olika scenerna i byn.
Vi började hos vinodlarna Potterat som jag lärde känna redan flera år innan jag flyttade hit, Jacky och jag brukade gå på fotboll och jag har varit med skördat deras druvor. Men det har gått många år sedan dess, idag skulle jag aldrig orka. Deras familjerelation är lite komplicerad sedan Jacky's storebror blivit sjuk och lämnat över företaget till sin son, som i sin tur köpt ut Jacky och förvandlat honom till en vanlig anställd. Deras stora trädgård mitt i byn är helt underbar men den jazztrio som spelade var tämligen medioker. Man varken kan eller skall jämföra men det är ändå oundvikligt att tankarna går till den så tragiskt bortgångne Esbjörn Svensson, för då känns ju all annan pianojazz mer eller mindre dålig.
Resten av kvällen blev fantastisk, när man minst förväntar sig nåt är det alltid skoj att bli positivt överraskad. En elektriskt band spelade på en öppen scen precis bakom strand-promenaden och deras funkiga blåskvintett lät ibland nästan som Chicago i början på deras karriär. Efter ett tag satte vi oss bakom scenen på en parkbänk nere vid vattenbrynet och beundrade den stora fullmånen som hängde ovanför den 2000m höga bergskammen och som speglade sig så vackert i Léman-sjön. Magiskt var ordet. Stämningen i byn var också nästan förtrollande, det var så lugnt och avslappnade människor strosade runt, åt och drack något gott, lyssnade på något bra och hade det allmänt mysigt. Vi avslutade kvällen i en liten trång vinkällare där två ultrafeministiska damer spelade en vildsint punk enbart med trummor och bas. Ibland lät det fruktansvärt men för det mesta var det otroligt bra. Detta var kvällens höjdpunkt.
21/8 Puidoux sol +26
Igår jazz i Cully och idag medeltidsmusik i kapellet tillhörande Dézaley's största vingård. Vi är inne i en period då aktiviteterna står som spön i backen och man har svårt att välja. Det finns förstås ett enormt uppdämt behov efter den långa dystra tiden då allt var stängt och inget tillåtet. Jag började denna vackra lördag med att återuppta mina fem yogaövningar, två gick alldeles utmärkt, två andra var lite jobbigare och den femte där jag ligger på ryggen och höjer benen och nacken var nästan ogenomförbar. Mina svanskotor gör precis lika ont idag som för tio dagar sen, ingenting har förändras och jag kommer troligen att få leva med denna värken en lång tid framöver.
Igår hade vi tittat igenom Cully's OFF-program lite mer noggrant och nästa fredag står vi inför den största krocken på väldigt länge. Tre olika evenemang samma kväll. I och för sig hade jag mer eller mindre valt bort den lilla rockfestivalen i en park mellan Vevey och Montreux, dragplåstret Tinariwen blev ersatt av jazztrumpetisten Eric Truffaz och honom hade jag sett ganska nyligen i Paris. Det andra alternativet hade varit vår lilla musikförening i Chexbres som anordnar gratiskonserter i en gammal mysig vinkällare, där kommer ett siciliansk punkband att spela balkanmusik, typ Pogues goes Gipsy. Nu kommer vi istället att bege oss tillbaka till Cully för att kolla på en f.d. jobbarkompis från den tiden då vi båda arbetade på det stora privat-sjukhuset. Ganesh är en saxofonist som ofta jobbade extra när han inte alltid kunde leva på sin musik.
Clos des Abbeyes är en vingård som anlades av franska cisterciensmunkar i början på 1100-talet, deras moderkloster låg i Bourgogne men i Schweiz höll de till i Monthéron, det enda av väldigt många kloster från denna tiden som ännu finns kvar två mil norr om Lausanne. När den protestantiska reformationen drog fram som en ångvält i början på 1500-talet förstördes alla andra katolska kloster. Munkarna i Monthéron hade fått som uppgift att rensa den Amazonas-liknande sluttningen ner mot Lac Lémanus och anlägga vinodlingar i dessa lodräta stup. En näst intill omöjlig uppgift som de likväl efter 2-3 århundraden lyckades med. Själv tycker jag att deras idoga slit med att konstruera kilometerlånga stenmurar och skapa en av världens vackraste vinområden är i samma klass som byggandet av pyramiderna. För att slippa den tjugo km långa dagliga vandringen mellan Dézaley och klostret så byggde de Clos des Abbeyes femtio meter från sjön, för att ha nära till jobbet.
I vingårdens vackra kapell står en urgammal orgel och det finns bara en enda man som kan hantera detta konstiga instrument. Denna eldsjäl anordnar ibland konserter med medeltids-musik och ikväll hade han bjudit in en ung fransk tjej som spelade en sjusträngad viola da gamba, en likaledes antik variant av cello. Som bonus hade orgelmusikanten snackat in sig hos Lausannes kommun som äger vingården och fått nycklarna till källaren och bjöd efteråt på Dézaley-viner ute på munkarnas underbara terrass. Så hela gänget med gamla stofiler som suttit och lyssnat på musik från 1500-talet satt helt plötsligt och drack en aperitif på några av de bästa vinerna som Lavaux kan erbjuda. Man vet aldrig vad som kan hända, livet är fullt av överraskningar. Efteråt gick vi och åt Léman-fisk på en liten populär restaurang i St. Saphorin. Även det en fin upplevelse, god mat, kommunens egna vin och som vanligt en fantastisk vy över sjön.
22/8 Puidoux mestadels mulet +23
Idag händer det normalt ingenting så jag har lust att ta semester. Om jag inte har något att säga brukar jag faktiskt hålla tyst, det är bara denna evinnerliga blogg som får mig att fortsätta pladdra. Till vilken nytta. Ibland är det bättre att knipa igen men det är svårt för tillfället när det helt plötsligt händer så mycket roligt. Jag är min morfars inkarnation här på jorden och jag har ärvt hans tvingande behov av att berätta. Finns det en liten historia kan jag inte låta bli att föra den vidare. Sån är jag och det är inte mycket att göra åt. Jag hoppas för de flestas bästa att de inte följer denna enfaldiga blogg. Skulle så ändå vara fallet så är ni nu varnade och kan göra vad som är bäst för er.
Ett långt år av skrivande i tomma intet, är det vettigt eller sunt. Jag är så himla envis att även om jag ligger på min dödsbädd är jag ganska övertygad att jag kommer att lyckas. Mot alla vindar fortsätter jag fram till den siste december. Sen har jag inte något annat än ett väldigt långt dokument över hur mitt lilla intetsägande och oväsentliga liv såg ut under det gångna året. Till ingen nytta, själv skall jag snart dö och vad spelar det för roll om jag fortfarande kommer ihåg ytterligare något år framåt vad fan jag hade för mig 2021.
Även om jag börjar få diverse krämpor så tycker jag fortfarande att jag lever ett förhållandevis intressant och aktivt liv. När jag tvivlar på detta evinnerliga skrivande säger jag till mig själv att det är bättre att leva livet än att skriva om det. Det var detta som min gamle guru Henry Miller lärde mig detta när jag var ung, långt senare förstod jag att han inte alls levde som han lärde utan satt precis hela dagarna framför sin skrivmaskin och knattrade ner varenda liten detalj som hade hänt honom den dan. Precis som jag gör nu. Så mycket för ens förebilder här i livet.
23/8 Puidoux sol +19
Så var det slut på friden, det var bara vi två pensionärer som kunde lika kvar i sängen och dra oss medan resten av byns befolkning gjorde allt för att förstöra våran sovmorgon. Att sova var näst intill omöjligt. Semestrarna var slut och racerbilisterna tog vår skarpa kurva utanför på två hjul för att inte missa tåget eller för att få en bra plats i de oändliga bilköerna som slingrade sig in till Lausanne varje morgon. Sommarlovet var över och nu stod återigen 2-3 skolbussar och brummade på tomgång rakt nedanför vårt vidöppna sovrumsfönster. Jag hade i alla fall sovit väldigt gott fram till sju, helt naken och knappt utan något täcke eftersom vi fortfarande har tjugofyra grader i rummet under natten.
Skolorna har börjat men sommaren är för den skull inte slut. Min snälla fru har som barnmorska en lång erfarenhet av att plocka bort diverse stygn från olika partier av kvinnokroppen. Nu förbarmade hon sig över min gamla skalle men tyvärr var det bakhuvudet som jag hade skadat så mina trådar satt väl inbakade precis där som hårbeklädnaden (fortfarande) är som tätast. Efter flera försök lyckades hon till sist dra ut alla rester av läkarens små korsstygn och eftersom sprickorna såg ut att ha läkt sig väldigt bra kan jag snart börja bada igen utan att få in en massa fågelbakterier i såren. Stranden lär var ganska folktom idag när alla barnen är i skolan så där är väl antagligen desto fler änder och svanar.
Vid middagstid började det blåsa från nordost. Bisen bryr sig inte om vilken årstid det är utan kan få för sig att slå till när som helst men denna kyliga vind är oerhört mycket trevligare på sommaren än på vintern. Temperaturen föll genast 4-5 grader så i natt kanske vi till och med kan hålla några fönster stängda och slippa bli väckta i ottan. Jag fick ett telefonsamtal från min kardiolog, eller rättare sagt hans lilla blonda sekreterare som sa att hon kom ihåg mig mycket väl från den tiden då jag jobbade på kliniken. Som jag misstänkte vill hon att jag tittar in en knapp vecka innan mitt läkarbesök och hämtar upp en liten dosa som mäter av diverse hjärtvärden. Den skall jag bära i fem dagar och nätter. Tydligen är den väldigt liten och jag hoppas att det stämmer.
24/8 Puidoux växlande molnighet +18
Det var väldigt länge sen Bisen hade gjort sig gällande så jag hade glömt av att hon faktiskt är precis som vi människor, hon rumlar runt och för oväsen hela dan och sedan lägger hon sig och vilar vid midnatt. Och vaknar inte till liv igen förrän långt fram på förmiddagen, ungefär som vi pensionärer. Men om nattsvalkan inte får någon hjälp av vinden så lyckas den inte tränga in genom de smala öppningarna i våra träluckor. Blir det inget drag så hjälper det inte att vi har fönstren innanför vidöppna, det är ändå lika varmt i vårt sovrum. Däremot hade en liten mygga lyckats ta sig in, antagligen eftersom jag låg och läste i nästan två timmar innan jag släckte. Den väckte mig vid sextiden när den nästan flög in i mitt öra och jag vaknade till så pass att jag kom ihåg att stoppa in mina öronproppar. Sedan lyckades jag sova mig igenom hela morgonkalabaliken, förmodligen fick jag några myggbett men det kunde det vara värt.
Resten av dagen bjöd på idel trista nyheter men jag skall börja med det enda trevliga som hände. Vi tog bilen till "den andra sidan". Då talar jag inte om döden utan om den långa kuststräcka mellan Lausanne och Genève som kallas La Côte och som utifrån våran utgångspunkt i Lavaux ligger på andra sidan om Lausanne. Mellan dessa båda vindistrikt finns en urgammal rivalitet som inte lämnar någon som bor här nere neutral, för mig är La Côte platt och inte särskilt vackert plus att de gör dåligt vin. Alltså raka motsatsen till mitt kära Lavaux. Som med alla fördomar är detta förstås en sanning med modifikation, där finns en del kullar och några pittoreska vinbyar och även om La Côte förr i tiden var kända för att producera stora mängder vin av tveksam kvalité så har de så sakteliga ändrat politik.
I kväll besökte vi alltså tillsammans med några goda vänner La Côte och den lilla vackra byn Luins vars renommé inte enbart kommer från vinet utan även från en maträtt som kallas Malakoff. Detta är en sorts friterad ostbulle som äts med sallad och charkuterier, det låter äckligt men är fantastiskt gott och inte ens särskilt fett. Namnet kommer från de schweiziska legionärer som deltog i Krimkriget och som under slaget i Malakoff inte hade något annat att äta än gammal ost och brödsmulor och då uppfann denna maträtt. Luins och dess två grannbyar är kända för att servera landets absolut bästa Malakoffs vilket nog kan stämma.
På "andra sidan" ligger även traktens IKEA som vi besöker då och då för att köpa knäckebröd. Hör och häpna, det var slut och ingen kunde säga varför. Det borde inte vara möjligt med ett IKEA-varuhus som inte säljer svenskt knäckebröd, hustrun skrev en mycket arg kommentar i deras lilla utvärderingsgadget som finns vid utgången och Ingvar måste vända sig graven där han ligger och vilar sig på sin "andra sida". Ordspråk nummer 86 : Utan knäcke försmäktar vi på denna höga alptopp. När vi kom hem fick jag reda på att GAIS hade förlorat tredje gången i rad med ett uddamål insläppt i slutet av matchen och att Good old Charlie Watts var död. En grovjobbare i rockbranschen som aldrig gjort en fluga förnär, han gick till jobbet varje dag utan att klaga och han gjorde alltid vad han skulle med ett litet leende på läpparna. En tystlåten estet som lät musiken tala. Denne sanne gentleman har nu även han vandrat över till den andra sidan. Sad day. Ordspråk nummer 87 : Tala är silver-Jagger, tiga är guld-Charlie.
25/8 Puidoux mestadels mulet +17
Det verkade inte bli mycket roligare idag, jag hade haft svårt att sova på grund av osten som gurglade runt i min mage och på morgonen var det mulet, fuktigt och svinkallt (+13). Och jag som hade tänkt att idag skulle jag äntligen kunna ta mig ner till sjön och simma. Jag hade återigen ont i huvudet och det kunde kanske bero på att jag inte är van att dricka La Côte-vin men det verkar lite långsökt. Det var snarare sömnbrist. Min fru gav sig ut med grästrimmern på vissa branta ställen återigen behövde klippas. Vår nyinflyttade granne som inte tycker om bensindrivna apparater hade lånat våran lilla handgräsklippare igår och gått över alla platta ytor, men där det är för brant har man inget val, det är oljebaserad maskinkraft som gäller.
Jag har mentalt inte kommit dithän än att jag vågar ge mig på trimmern som för två veckor sen hade haft en så katastrofal verkan på mitt stackars hjärta. Men jag ville likväl testa en aning fysisk ansträngning, jag har inte gjort många knop sen min olycka. När det var för kallt för att åka och simma någonstans återstod min cykel. Jag blev andfådd bara av att bära den uppför våra branta trappor men sen gick det bättre. Jag cyklade först upp mot Mont Pélerin och köpte en persiljebunt på en självbetjäningsbutik hos traktens största bonde, som även sitter i kommunfullmäktige.
Sedan drog jag faktiskt vidare ner till Amsteins ölbutik ovanför Vevey. Jag var ganska långt hemifrån men det kändes fortfarande bra. Tyvärr fanns det knappast några nya kapsyler, jag hittade bara tre fast att det var flera veckor sen jag var där. Sommarstiltje även på ölfronten. Hemresan är alltid värst eftersom det går uppför hela vägen men jag tog det väldigt lugnt, cyklade långsamt, lyssnade på kroppen och stannade flera gånger. Faktum var att jag kom hem i rätt gott skick, väldigt svettig men inte alls så andfådd och utpumpad som eljest. Hjärtat rusade inte runt som en bålgeting och det kändes inte som om jag höll på att svimma. Det blev alltså dagens goda nyhet att jag kanske kan fungera ganska normalt bara med lite nyare och bättre mediciner. Jag var lättad.
26/8 Puidoux och Lausanne sol +20
Sov som en stock efter min långa cykelutflykt igår och vaknade till en härlig solig dag. Fast det var fortfarande ganska svalt. Idag börjar ännu en serie med olika aktiviteter som håller på fram till söndag då vi tar bilen till Frankrike och hälsar på mina svärföräldrar. Jag känner mig nästan tvungen att följa med, det är drygt ett år sedan jag var där. Men dessa besök är så oerhört deprimerande och det känns inte som om jag har något att tillföra. En pina för alla parter.
Dagens aktivitet var ett verkligt stort evenemang, Diamond League i friidrott på Lausannes gamla Olympia-stadion med massor av världsstjärnor och nyblivna OS-medaljörer. Vi var 13.000 pers. på läktarna, den största publiken någonstans i landet sedan Covid-utbrottet. Duplantis var förstås där men det blev en besvikelse, han hade inte förlorat en tävling på två år men ikväll kom han inte ens på pallen utan blev bara fyra. Det största glädjeämnet var längdhopperskan Sagnia från Göteborg som slog nytt personligt rekord och vann tävlingen med tre decimeter till godo, trodde vi. Men de har hittat på en ny regel i längdhoppet, de tre bästa efter sex hopp blir tvungna att hoppa ytterligare en gång om medaljerna, och då gills plötsligt inte vad de gjort tidigare på kvällen. Fullständigt idiotiskt, allt hänger på det allra sista hoppet och där blev hon bara tvåa, alltså fick hon som hade hoppat så mycket längre än alla andra bara silver.
Jag tog tåget in till stan men det var ingen höjdare. Jag parkerade i Moreillon som egentligen inte är en station eftersom där bara finns ett vindskydd med en biljettautomat, en sorts busshållplats mitt ute i spenaten. Det är en dryg kilometer till närmsta hus och vart man än ser är det bara åkrar och ängar. Jag har aldrig förstått varför vissa tåg stannar i Moreillon men fördelen för oss som har gott om tid men lite pengar är att de har en ganska stor gratisparkering utan någon tidsbegränsning. I Puidoux kostar det sjuttio spänn på stations-parkeringen, det finns en gata nedanför som är gratis men där får man bara stå i tre timmar. Jag var helt ensam på perrongen när tåget rullade in, men på den andra perrongen tvärs över dubbelspåren !!
Det finns förstås inga elektroniska informationstavlor i Moreillon men väntkuren har en högtalare där en raspig röst "brukar" ropa ut om det har blivit spårändringar. Dock ej idag. Efter en mycket kort betänketid sprang jag allt vad jag orkade till tunneln som leder till den andra perrongen och när jag kom upp på "den andra sidan" stod tåget kvar med öppna dörrar. Lokföraren hade sett mig och väntade. Sånt kan bara hända i Schweiz. Det var ännu värre på kvällen när jag skulle hem, ställverksfel på Lausannes station, bara ett av nio spår som gick att köra på och alla tåg var minst en halvtimme sena. Till slut kom "mitt" tåg och sen var det bara att sitta och hålla tummarna att det verkligen skulle stanna i Moreillon som det stod i tidtabellen. När vi kom fram var jag återigen ensam om att utnyttja denna hållplats och i den becksvarta natten trevade mig ner på den smala perrongen. Vinden blåste om öronen och jag fick vänja ögonen vid mörkret. Rena vilda-västern. Att åka tåg i Schweiz är som en äventyrs-semester.
27/8 Puidoux sol +20
Eftersom gårdagen hade varit så intensiv så tog jag det väldigt lugnt idag. På väg ut från stadion hade jag stött ihop med Duplantis som tydligen stod och väntade på transport till hotellet. Han var omringad av ett stort gäng ungdomar som alla ville bli fotograferade tillsammans med idolen, eller ta selfies. I ett snabbt byte mellan fotografer lyckades jag växla några ord, jag tyckte det var tråkigt att han inte vann och önskade lycka till på nästa gala i Paris. Han blev lite paff att någon pratade svenska men fattade sig snabbt och tackade för omtanken. Min hemkomst blev som sagt väldigt försenad och sen satt uppe en stund en stund och skrev.
Vi vaknade inte förrän strax före tio av att grannen knackade på dörren, han hade anlitat en firma för att kontrollera deras plåttak som verkade ha en läcka, samtidigt skulle takläggarna göra en rutinkontroll på husets riktiga tak. Normalt går de upp genom ett takfönster hos portugisiskan men eftersom hon var på jobbet och inte hade lämnat några nycklar tog hantverkarna sig upp med en lång stege från vår terrass. Efter att ha blivit uppkörd ur sängen så abrupt gjorde jag ingenting mer än att läsa tidningen och titta på gårdagens tre timmar långa TV-reportage från Olympiastadion. Jag syntes ganska väl i rutan några gånger.
Dagens händelse var ett återbesök på Cullys trevliga jazzfestival och precis som för en vecka sedan så "köpte" vi bara gratisbiljetter till de konserter som kallades OFF. Det vinet man köper kostar två gånger mer än vanligt men överskottet sponsrar de artister som uppträder så alla är nöjda. Vi lyssnade först på våran gamla arbetskompis Ganesh som gjorde en väldigt annor-lunda solokonsert på sin saxofon. Jag uppskattade hans mjuka melankoliska stämma som nästan påminde om en fäbodpsalm. Resten av musiken vi hörde var bara att glömma, extremjazz när den är som värst. Vi hade lockat dit hustruns båda barn med sina respektive och vi gjorde oss en trevlig picknick nere på kajen och fortsatte sedan kvällen med att dricka en massa vin och diskutera världsproblemen med de unga i Potterat's stora trädgård. En alltigenom trevlig afton trots en fruktansvärt kall nordanvind som fick oss att dra på alla de klädesplagg vi hade haft med. Jag kände på vattnet nere i sjön som var åtminstone fem grader varmare än luften. The big bad Bise is back!
28/8 Puidoux sol +17
Jag satt uppe till halv tre och skrev en sång, sedan sov jag till elva. Det blåste fortfarande från norr och det kändes inte motiverande att ge sig ut. Huvudet var lite tungt efter ett aningen överdrivet vindrickande igår men efter en stadig frukost kändes det lite bättre. Jag hade alls ingen lust att dricka något vin men vi hade bestämt att komplettera upp våran allt glesare källare med några av Patrick Fonjallaz viner. Han gör så många olika sorter och de flesta är väldigt goda men de skiljer sig alltid en aning från år till år. Ibland är det ett som är lite bättre och ibland ett annat så vi köper aldrig något utan att ha provsmakat det först.
Dagens evenemang fick således bli en speciell inbjudan till alla kunder att komma och äta en grilltallrik och testa de nya årgångarna i Fonjallaz "hängande trädgårdar". Han har två stora terrasser på sjösidan av sina hus i centrala Epesses med möjligtvis den bästa utsikten över sjön som man kan hitta i hela Lavaux. Nästa lördag är det visserligen öppna vinkällare i hela kantonen men då håller han stängt eftersom hela huset inklusive trädgården är uppbokat av ett stort privat bröllop. Jag kom förstås försent till lunchen men det gjorde ingenting, jag var inte det minsta hungrig efter att ha ätit frukost precis innan. Jag tänkte inte stanna länge utan skulle bara försöka göra en snabb bedömning av vilka av hans viner vi skulle köpa i år.
I fullständig lä från den frustande Bisen blev det snabbt för varmt för att sitta i solen och dricka vin. Den enda lediga platsen i skuggan var i det lilla lusthuset av trä och där hamnade jag mitt emot två damer som pratade finska med varandra. Men det visade sig att den ena hade svenska som modersmål och den andra pratade ganska bra efter att ha bott i Stockholm i fem år. Dessa två medelålders blondiner visade sig var fantastiskt trevliga bekantskaper, förutom språket hade vi otroligt mycket gemensamt, bland annat ett stort intresse för de schweiziska vinerna. Vi blev sittande i nästan två timmar och provsmakade nästan hela sortimentet och diskuterade allt möjligt mellan himmel och jord. Jag känner inte så många finländare men dessa två "tjejer" i sin bästa ålder var verkligen genomtrevliga.
På kvällen var det dags för Cremières årliga byfest med barbecue, hög electromuzak plus en massa grannar som jag inte känner och inte har lust att känna. Trots att vi har bott i byn i åtta år har jag aldrig deltagit i denna fest, jag har antingen jobbat eller varit bortrest. Ytterligare en anledning att dricka vin men efter att ha tillbringat hela eftermiddagen i supertrevligt skandinaviskt sällskap tyckte jag att det fick räcka. Jag orkade inte med skrikiga grannar och deras ännu skrikigare ungar, speciellt som deras skitmusik gör att jag inte hör vad någon säger och dessutom själv måste skrika för att göra mig hörd.
29/8 Bussy mulet +15
Fast att jag var trött och la mig väldigt tidigt fick jag knappt sova. Det var inte ens grannarnas fel för de måste ha slutat festen rätt tidigt eftersom det var så kallt de otrevliga vindstötarna. Jag hade dumt nog tagit en alldeles för stor och för stark rödlök i min greksallad och magen höll mig vaken i flera timmar. När jag blev väckt vid sextiden så var det som om jag inte hade sovit alls. Och sen hade vi nästan 500 km att köra genom halva Frankrike.
Vi kom lyckligtvis fram i tid till den traditionella söndagslunchen och med några glas vin till maten somnade jag efteråt som en stock och sov sedan nästan hela eftermiddagen. Jag har hoppats på några stilla dagar i Bussy, för att travestera den gamle Miller, och det började ju bra. När de värsta mentala ovädren blåser upp försöker jag att hålla mig undan och en lång siesta är ett utmärkt medel, och jag hade faktiskt en hel del sömn att ta igen. GAIS lyckades till slut med ett nödrop vinna en match och när även Manchester vann så slutade den första dagen i exil lika bra som den började.
30/8 Bussy halvklart +20
Sov förhållandevis gott trots att sängen är som en hängmatta där man ligger antingen försöker hålla sig fast i sluttningen eller också rullar ner och ligger och knör i mitten. Eftersom skafferi och kylskåp var tomma så åkte vi och handlade direkt efter frukosten. Jag hittade förvånansvärt många nya kapsyler, Frankrike är annars ett väldigt påvert land vad det gäller öl i allmänhet och kapsyler i synnerhet. Visserligen har vi två alkoholfria dagar framför oss men jag känner att det kommer att bli svårt att hålla i detta pressande psykologiska klimat. Ordspråk nummer 88 : Gamla svärföräldrar kräfva dessa starka drycker.
Det finns två fördelar med att vara i Bussy, huset ligger så långt från annan bebyggelse och allmänna vägar att det är knäpptyst och kolmörkt på nätterna, och de prenumererar på Figaro som har de svåraste och bästa Sudoku-varianterna. Det är inte lätt att vara social med en svärmor som skriker och är stendöv utan sin hörapparat (som aldrig fungerar som hon vill) och en svärfar som hör bra men bara muttrar oförståeligt eftersom han inte har några tänder kvar. Alltså gräver jag ner mig i mina supersvåra sudokun. Och räknar dagarna tills vi kan åka hem.
31/8 Bussy halvklart +21
Det blev en dag i naturens tecken. Det hade börjat redan igår när vi åt middag och jag såg en mus som sprang tvärs över terrassen utanför det stora panoramafönstret. Naturligtvis såg jag fel, det måste ha varit en ödla, det hade inte funnits någon mus i detta hus sedan det byggdes i början på 70-talet. Tills i morse då både svärfar och hustrun såg samma mus. Städerskan skulle komma idag så vid frukosten var svärmor om möjligt ännu mer odräglig än vanligt. Gap och skrik om hur hon var i händerna på myndigheterna och inte rådde om sitt eget hus, typisk åldersdemens.
Vi flydde in till den lilla staden med en jättelång handlingslista, med viktiga saker som det var bra att ha i lager för flera veckor framöver. Naturligtvis hade de glömt att notera flera varor, de hade ju bara vetat om i tre dagar att vi skulle åka och storhandla för dem idag. På vägen in mot staden går vägen längs med fem kilometer med böljande sädesfält, om det är rätt säsong. Idag var allting redan skördat utom några enstaka åkrar med solrosor, majs eller hampa. Eftersom bönderna alltid springer benen av sig inför den växt som för tillfället ger den högsta avkastningen så har hampan tagit över förstaplatsen från sojan som tidigare varit på modet (läs: gav högst vinst). De tomma gråvita åkrarna såg ut som gruset på en kyrkogård, jorden är fullständigt död av alla växtgifter, glyfosater, pesticider och herbicider som bönderna sprider som universalmedel.
Numera växer där inte ens ett enda litet ogräs utan så långt man spötter så spötter man bara på sina fötter. På de oändliga fälten finns inte det minsta dike, inga murar eller häckar, absolut inga träddungar. Ett sterilt månlandskap ända till horisonten. Förutom ett ensamt litet rådjurskid som kom uthoppande från en cannabisodling, antagligen så hög att han inte vågade gå hem till mamma och pappa, eller kanske inte ens kom ihåg var han bodde. På eftermiddagen gav jag mig på trädgårdens långa höga häckar som sedan flera år blivit invaderade av nyponplantor och falska björnbär som alla bildar lianer som ibland kan bli längre än tio meter. Problemet är att dessa supertaggiga grenar lindar in sig i all annan växtlighet som man gärna vill ha kvar. Även om man får tag på början eller slutet på en av dessa lianer så går det inte att dra ut den från häcken. Man måste ge sig in i djungeln med diverse sekatörer för att klippa isär nyponrankorna i lagom långa längder för att sedan dra allt vad man orkar.
Solen hade kommit fram och det blev outhärdligt hett och dammigt inne i de täta häckarna. Jag klippte, drog, slet och svettades i flera timmar innan jag fått bort alla dessa vassa och oönskade växter. Det var första gången sedan min "olycka" som jag verkligen tog ut mig och nådde en punkt där jag kände mig på gränsen till ett nytt sammanbrott. Till och med efter min långa dusch fick jag lägga mig en stund raklång på sängen för att inte svimma. Men ingenting hände som tur var, kanske tack vare mina nya mediciner. Men jag var totalt utpumpad och orkade knappt lyfta ett finger. Vi satt på terrassen och såg på solnedgången med en stor Kir i näven då två möss kom springande över stenplattorna. Svärföräldrarna blir nog tvungna att skaffa sig en katt om de inte vill ha en hel musfamilj i garaget.
Kommentarer
Skicka en kommentar