Dagliga notiser 2021 (ordspråksboken) Juni
1/6 Chatel sol +18
När jag borstade tänderna i går kväll råkade jag av misstag titta mig i spegeln, något som jag vid min ålder oftast försöker undvika. Till höger var halva min ögonvita mörkt blodröd och jag hade ingenting märkt, det hade varken gjort ont eller kliat. Möjligen hade en liten gräspartikel letat sig in bakom mina stora skyddsglasögon som även om de buktar inåt ändå inte sluter riktigt tätt. När jag svingade grästrimmern genom tistelsnåren kändes som att gå genom ett kulregn. Jag blev fullständigt perforerad av flygande föremål. Som tur är har jag inte varit ute och visat mig bland folk utan levt ett stillsamt och munkliknande ungkarlsliv med vindrickande och musicerande. Igår och idag blir det inte ens något vin, jag håller hårt på våra vita måndagar och tisdagar, även när jag är helt själv och ingen kan kontrollera mig. Inget smyg-supande här inte!
Trots det vackra vädret är det oerhört kallt om nätterna, igår morse var det bara fjorton grader när jag kom ner i köket, inomhus!! Så jag drog upp termostaten en aning för att få värme-pannan att gå igång. Idag var det betydligt skönare och när jag låg vaken en stund i natt hade jag hört pannan starta upp flera gånger. På vår sydbalkong visade termometern +3 som dygnsmini och +35 som max (när solen steker på mitt på dan). Enorma temperaturskillnader.
2/6 Puidoux mulet +18
Jag vet inte vad som hände igår, jag tog helt enkelt slut. När jag skall utföra något fysiskt krävande blir jag oftast löjligt envis och helt obstinat. Jag vägrar att erkänna att det kan finnas något som jag kanske inte orkar (i min ålder och med mina hjärtproblem). Efter att jag hade tvättat bilen (inne i garaget) så gav jag mig på de långa trädstammar som var det enda som fanns kvar efter snömassornas massaker av vår trädgård. Alla grenar, kvistar och cypress-grönt hade jag ju redan klippt ner och forslat i jutesäckar till tippen. Kvar fanns 25 tjocka stammar som skulle sågas ner till 30 cm långa vedklampar för att utnyttjas i vår braskamin om några år när de torkat. Om huset fortfarande står kvar och jag fortfarande är i livet. Ordspråk nummer 60 : Det gäller att vara av det rätta virket och se vartåt det barkar.
Dessa övergivna träd hade retat mig i flera månader så igår tog jag fram min löjliga lilla eldrivna motorsåg som jag inte hade rört på flera år. Min bonusson som har en tvåårig skogshuggarutbildning vägrar röra denna "livsfarliga leksak" (hans ord). Han har inte helt fel, den är så svag men ändå otymplig och kräver mer muskelstyrka än elström för att få jobbet gjort. Och jobbet måste jag förstås alltid få gjort. Efteråt var jag så utpumpad att jag satt helt apatisk i flera timmar och glodde på Maigret. Jag fick vänta till sju på kvällen innan Caterpillarna hade slutat att valsa runt i sin öronbedövande dans framför garaget.
Sedan satte jag mig i bilen och körde ner till Schweiz men märkte genast att det var något fel, det var som om jag vore full även om jag inte hade druckit någon alkohol på över två dygn. Jag kunde omöjligt koncentrera mig och vinglade farligt i vägbanan. Jag minns inte hur jag kom hem men jag lyckades ändå packa ur bilen. Helt klart hade jag inte fått i mig tillräckligt med vätska så jag drack snabbt upp två alkoholfria ciderflaskor som jag köpt för kapsylernas skull. Sen gick jag och la mig fast klockan inte ens var nio. Jag lyckades läsa en sida, sen somnade jag. När jag vaknade två timmar senare hörde jag att grannarna fortfarande var vakna.
Jag märker att jag ofta kommer på efterkälken och har svårare att hålla mina skriverier till dagens datum. Det är inte så lätt som jag trodde att varje dag hitta på något nytt, trots att jag är tämligen disciplinerad. Ibland dyker mina reflektioner inte upp förrän nästa dag. Men jag skall försöka bättre mig. Jag har trots allt sju månader kvar innan jag kommit i mål och att ge upp finns inte på kartan. Dagens allt överskuggande händelse var vår lite prematura åter-förening, jag hade trott att hustrun skulle stanna lite längre. Men hon hade sett det omöjliga i att för närvarande flytta på föräldrarna och lyckats initiera diverse förbättringar i deras livsföring, plus att hon idag skulle kunna få lift hem till Schweiz med sin dotter som varit på besök hos sina franska kusiner. Sen berättar jag inte mer om idag men det var himla skönt att återigen vara två.
3/6 Puidoux halvmulet +21
Efter en normal natt vaknade jag som vanligt halv nio, gjorde min yogagymnastik och satte mig för att skriva någon timme innan frun vaknade. Jag var glad över att ha henne hemma igen, efter en vecka börjar det bli lite tjatigt och trist att gå här helt ensam utan att ha någon att prata med. Jag har börjat förstå de av mina ensamstående vänner som ringer och berättar om hur deras Corona-isolering verkligen varit en riktig pina. Temperaturen börjar krypa uppåt och väldigt snart skall jag cykla ner till Chexbres 50m-bassäng för årets premiärdopp. Förra året var jag bara där några få gånger när jag visste att jag i stort sett skulle vara ensam. Nu när jag är dubbelt vaccinerad är jag inte så rädd längre.
Eljest är det bevattning som gäller, vi har inte haft något riktigt regn sen den 21 maj och under dagens långpromenad såg vi att alla små rännilar som normalt försörjer La Salenche och vårat vattenfall var helt uttorkade. Vår snälla granntant som snart skall flytta hade förbarmat sig över alla de tomatplantor som jag hade satt i jorden dagen innan jag åkte upp till Chatel. Hon såg att de höll på att dö i värmen och torkan och det är tack vare henne som de fortfarande mår bra. Hon må vara snål med det mesta, dock ej med det dyra kommunala vattnet. Nu när jag är tillbaka blir det min cistern med regnvatten som får tomaterna att frodas. Mer av ekologiska än av ekonomiska skäl.
4/6 Puidoux väldigt växlande +23
Medan jag satt vid datorn och kollade igenom nattens händelser kom det en liten regnskur, det är väldigt trevligt med små ljumma sommarregn men det är inte dessa fåtaliga droppar som får tomatplantorna att växa. Jag måste nog ut och vattna innan kvällen. Mail från grannen som bor under oss och som är en ensamstående heltidsarbetande mamma och inte har tid med någon trädgårdsskötsel. Hon finansierar en trädgårdsarbetare till nästa vecka som bland annat skall klippa den lodräta slänten mellan muren uppe längs med bilvägen och det nedre aningen plattare partiet bredvid bäcken.
Ett mycket bra initiativ eftersom varken jag eller grannen i källaren längre klarar att klippa där det är så brant. Den senaste gången försökte hon och jag att göra det tillsammans, en hade ett rep om midjan och den andre stod ovanför och höll emot. Det var en syn för gudar och inte särskilt praktiskt när man samtidigt skall manövrera en stor grästrimmer, vi halkade och ramlade om vartannat. En av anledningarna till att hon under oss vill bli av med den enorma växtligheten i slänten är att vi flera gånger träffat på ormar som håller till i det höga gräset. Hon har dels sin stora träterrass alldeles intill och dessutom är hon livrädd för ormar.
Framåt dagen klarnade det upp och blev riktigt fint. Men de annonserade hemska åskoväder till kvällen så jag plockade raskt ut cykeln och tog min vanliga tvåmilatur runt vårt stora lilla berg, en sträcka som med schweiziska mått har väldigt små höjdskillnader. Detta betyder inte att det är platt, ett ord som inte existerar i denna delen av landet. Det går upp och ner längs hela turen men aldrig med mer än en 60-70 meters nivåskillnad. Alltså "nästan" platt. Peanuts!
Senaste gången jag körde denna slinga var det bara några få plusgrader, det stora problemet idag var alla korna. Det finns de som påstår att jag inte alltid cyklar på sanningens smala stigar men jag träffade på minst 500 kossor under dagens runda. Jag räknade inte hela vägen men den sista biten kollade på trippmätaren och samtidigt som jag trampade exakt en kilometer såg jag 104 kor. Plus ett stort antal hästar som dock gick utanför totalisatorn. Alltså är siffran 500 ganska lågt tilltagen. Det fanns till och med kor inne i skogen där vägen inte är asfalterad. De nyfikna kreaturen stod mitt i vägen och glodde så jag var tvungen att köra slalom. Men jag kan inte klaga, jag har valt att flytta till en kommun som är känd för att ha tre gånger fler invånare av det bovina än av det mänskliga släktet. Jag är helt klart i minoritet.
Min forna hemstad Göteborg firade 400års-minnet av dess tillkomst just idag, vi firade med IKEA-lax i en citronsås med lite grädde och mycket dill. Till detta drack vi ett riktigt gott vitt Dézaley-vin från 2015 som förutom 2003 är den klart bästa årgången här nere, åtminstone på denna sidan milleniumskiftet. Sedan utbröt det totala åskovädret, blixtarna rungade över sjön och regnet störtade ner mot marken med en vildhet som man bara ser några få gånger varje år. Det var sommaren som var i antågande. Det var ljuvligt att ligga i sängen med en Kerr-deckare och en maltwhisky, med träluckorna stängda men men fönstren vidöppna och regnet som vräkte ner mot gatan utanför.
5/6 Puidoux mulet +15
Det var 23 grader i sovrummet igår så vi behöll båda fönstren öppna hela natten och sov som små barn. Idag är det lördag så vi slapp bli väckta av skolbussarna som stannar nedanför vårt fönster och den ettriga morgontrafiken när alla snabbt skall iväg till jobbet. Regnet hade lugnat ner sig men likväl fortsatt hela natten, det skulle inte behövas vattnas idag och regnvatten-behållaren är förstås proppfull igen. Och vårt vattenfall som de senaste dagarna hållit en låg och tystlåten ton skrävlar på nytt som det värsta Niagara.
Vi ägnade oss åt en av våra favoritsporter, den att försöka uppfinna någon hittills okänd maträtt av det som vi kan hitta i våra gömmor, allt för att slippa åka och handla på en lördag. Och som vanligt lyckas vi med att gnugga fantasiknölarna och åstadkomma något som inte bara var ätbart utan även riktigt gott. Tyvärr visade sig den Pinot från Valais-dalen som jag hämtade upp från källaren vara dålig. Flaskan var "bara" från 2016 men eftersom det var en gåva från någon okänd och inget vi själva hade köpt direkt från odlaren så vet vi inte hur den hade lagrats tidigare. Det händer väldigt sällan men är ändå tråkigt när man måste hälla ut ett vin, som tur är så saknas det inte alternativ i vår förnäma vinkällare.
Det händer ibland att jag följer resultaten i någon viktig fotbollsmatch medan jag läser i vår säng men ikväll var det för en gångs skull min fru som kom och la sig med TV'n påslagen i mobilappen. "Rodgjöör" spelade i Paris och eftersom hon precis som alla andra schweiziska medborgare hejar på denne Federer fick hon för sig att titta på hans sena kvällsmatch. Inte särskilt romantiskt men jag halvsov redan, och hon orkade ändå inte till slutet. När hon släckte strax efter midnatt var drabbningen långt ifrån över.
6/6 Puidoux halvklart +18
Jag vaknade till en helt underbar ljummen morgon där stora ulliga sommarmoln sakta gled in över sjön från sydost. Det var fint så länge det varade. Sveriges nationaldag och anledningarna till att fira något i mitt fädernesland står som spön i backen. Vi hade bestämt att gå på restaurang i Chardonne, ett mycket aktat etablissemang vars nya ägare har slått av på prestigen och nästan halverat priserna, alltså läge att pröva nu när ett besök inte gör så ont i plånboken. Tyvärr fanns det inga lediga bord idag, vi skulle naturligtvis försökt boka långt tidigare men vi fick i alla fall ett bord till på onsdag. Så i något som börjar likna post-covid har vi snart lyckats beta av tre viktiga B:en, bio, Basel och bistrobesök.
Det finns små och stora brott, och när man lever vårat nuvarande pyttelilla livet bakom flaxande gardiner verkar alla oegentligheter onormalt stora. När vi gör våra behov har vi en strålande utsikt över byns "centrum", vi kan inte undgå att märka det mesta som händer och sker. Rakt nedanför vårt toafönster ligger inte bara det lilla torget, en trevägskorsning och byns enda parkering, där finns också Cremières enda tre anknytningar till den yttre världen, brevlådan, söndagstidningslådan och den kommunala sop-Moloken. Om vi hade levat i DDR hade vi för länge sen blivit anställda av Stasi som informatörer.
Det började när jag var uppe och kissade vid sex-tiden, den eländiga blaskan "Le Matin" hade inte levererats under natten. Otänkbart, har aldrig tidigare hänt, är världen på väg att gå under? Nästa gång jag var på toaletten ser jag en granne komma sladdande med sin jättelika Range-Rover, han parkerar på sniskan, snubblar ut och slänger EN flaska i en sopbehållare där det är böter på att överhuvudtaget slänga något annat än de vita beskattade officiella soppåsarna. Vad tänkte han på, att ta bilen hundra meter för att göra sig av med en tombutelj som alla vet absolut inte får slängas där. Hade älskarinnan varit på besök i helgen och nu städade han som bäst för att snabbt undanröja alla spår innan frugan kom hem?
För några veckor sen såg jag tonåringen i huset bredvid stövla ut en tidig söndagsmorgon alldeles grön i ansiktet efter en föräldrafri fest och slänga en spritbutelj i Moloken, det kan jag förstå. Men en rik, vuxen snubbe som har den största villan i byn? En stund senare ser hustrun en bil med Zürich-plåtar stanna och slänga en svart oskattad soppåse och igår hade jag kommit på den italienske ägaren till en stor haciendaliknande restaurang någon kilometer norrut begå samma illdåd. Mitt på dan kom en postbil körande för att fylla på tidningslådan. En granntant rusade ut för att få en förklaring från chauffören, det är inte bara jag som håller koll. Jag öppnar toafönstret och tjuvlyssnar mig fram till hade det varit ett akut sjukdomsfall hos den ordinarie natt-utköraren. Mysteriet var löst. Men det behövs verkligen en sop-polis här i byn, jag tror jag skall postulera. SÄPO kan slänga sig i väggen, här kommer SOPO som från sin toasits håller ett ständigt vakande öga över avfallsbehållaren.
7/6 Puidoux mulet och regn +19
Vi var visserligen iväg med bilen och storhandlade men sedan höll vi oss inne resten av dagen, varje gång vi bestämde oss för att gå en promenad så började det regna. De nya plantor till vårt trädgårdsland som vi hade inhandlat kom inte ens ner i jorden, det fick bero till en något torrare dag. Det är inte något roligt att ligga och gräva i jorden när det regnar. Men igår hade vi hittat en strålande sysselsättning som passade utmärkt till regniga dagar, och som inte hade något med sop-spioneri att göra.
Den TV-kanal som vi tittar allra mest på kallas ARTE och är en ickekommersiell högkvalitativ fransk-tysk kulturkanal med en tydlig europeiskt vinkling på det mesta som de producerar. Förra året hade man tänkt lansera ett stort projekt med anledning av 250års-minnet av Beethovens födelse, i nio europeiska städer skulle nio symfoniorkestrar framföra Ludwig's nio symfonier, en efter en i direktsändning. Denna jättesatsning på drygt tio timmars direkt-sändning kunde av pandemi-skäl aldrig genomföras men igår var det äntligen dags.
För en gångs skull var vi ganska upptagna, långa telefonsamtal, stortvätt och flytthjälp. Vi hann bara kolla på två symfonier men vi blev så trollbundna att vi spelade in alla de nio konserterna. Och idag hade vi tid att titta nästan hela dan. För det mesta tycker jag att klassisk musik är ofantligt tråkigt. Den talar inte till mig och den ger ingenting. Men Beethoven och speciellt hans symfonier har jag alltid tyckt om, jag har allting på skiva men det är mycket roligare att kunna se alla de fantastiska musikerna i direktsändning på en stor TV-skärm. Så denna regniga dag blev riktigt lyckad.
8/6 Puidoux mulet och regn +18
Ordspråk nummer 61 : Man får ta seden dit man kommer, särskilt när man bor på landet. Alltså är dagens viktigaste världshändelse numera väderleksrapporten. Precis som för våra jordbrukande grannar och de är inte helt fel ute, det kan vara väldigt fördelaktigt med en god prognos. Idag tog vi oss upp ganska tidigt och gick efter frukosten direkt ut i trädgården där det förutom allt annat fanns ett riktigt stort jobb som vi hade skjutit upp ganska länge. Men som förr eller senare måste göras. Det hade blivit dags att ta hand om vår mask-kompost där våra nyttiga små husdjur förvandlar vegetabiliska rester till god jord. Ordspråk nummer 62 : Även det som inte glittrar kan bli till guld .
Dessa smala men flitiga små avfallsidisslare bor året om i ett runt tvåvåningshus som står på fem ben, varje plan består av identiska runda plasttråg på ungefär 80 cm i diameter med en kant runt om som är en dryg decimeter hög. I den äldre nedervåningen har de efter ungefär ett halvår nästan ätit slut på allt gott och samtidigt producerat ett näringsrikt humuslager av underbar kompost. När de inte har något mer att äta flyttar de upp till ovanvåningen genom små hål i taket, där uppe blir det kalas hela tiden med nya grönsaksrester som kontinuerligt fylls på. Vad vi då och då måste göra är att konfiskera undervåningen och blanda denna kompost med jorden i vår odlingslott. Samtidigt hamnar den forna övervåningen ett snäpp ner och ovanför sig får den nu ett helt tomt våningsplan där vi fortsätter att fylla på nytt grönsaksavfall. Genialiskt.
Det är lite meckigt med flyttstädningen i maskarnas hus men vi har förmånen att ha en livlig bäck som rinner precis nedanför trädgården så vi bär bara ner allting i vattnet så blir det snabbt rent. När komposten var i jorden började vi så och plantera. Plus naturligtvis att rensa och åter rensa, i denna fuktiga väderlek växer det så det knakar, i synnerhet ogräset. Dessutom har sniglarna börjat dyka upp, än så länge har de bara haft diverse blommor att ge sig på men jag fruktar för mina jordgubbar som snart är mogna. Klockan två skulle det börja regna och som så ofta var prognosen fullständigt korrekt, vi hann precis innanför dörren och med samma precision som ett schweiziskt kvalitetsur började regnet störta ner exakt fjorton-noll-noll.
9/6 Puidoux mulet och regn +18
Det börjar bli dags att röra på sig, i längden är det ohållbart att bara gå här dag ut och dag in och alltid göra samma saker och titta på samma vackra men enformiga omgivning. Det måste hända nånting ibland, om än aldrig så lite. Vissa länder börjar öppna upp så smått men de flesta kräver fortfarande PCR-test även av fullvaccinerade, något som jag konsekvent vägrar. Jag läser i tidningen att EU igår röstade igenom att ett Covid-Pass skall börja gälla i hela Europa den 1/7, men samtidigt skriver de att fullt vaccinerade fortfarande inte kan garanteras fritt resande utan ett testkrav. Vad i h-e skall man då med ett vax-pass till, och vad är det för mening med att vaccinera sig överhuvudtaget om man fortfarande inte ens får resa i Europa.
Jag plockade ut cykeln mitt på dan när det var som soligast och åkte bland annat ner till Puidoux Village och köpte bröd på böndernas förmodligen kameraövervakade "Self-service". Min fru som håller råkoll över regnmolnens vandringar på böndernas egen vädersajt sa till mig att vara hemma innan tre, själv tog hon en lång promenad och kom hem 14.55 och fem minuter senare började det regna. Andra dagen i rad som Landi-prognosen tog hem full jackpott. Jag undrar om det finns någon vadhållning.
Inför kvällens stora evenemang tog jag en lång dusch och klädde upp mig så till vida att jag satte på mig en ren och snygg skjorta och tog på mig ett par blanka stadsskor. Vi tänker inte längre på hur vi klär oss här ute på landet, vi sätter på oss precis vad som helst och ser förmodligen ut som fågelskrämmor. Men vem bryr sig. För första gången på nästan ett år fick vi lov att gå på en riktig restaurang och som tur var blev vi positivt överraskade hela vägen. Vi hade fått det bästa bordet med utsikt rakt ut över sjön med den lilla bergskedjan Dents de Midi rakt framför oss med sina sju toppar som alla ligger runt 3000m. Maten var underbar och vi lyckades välja exakt rätt vin till vad vi åt. Så det var en verklig fröjd att få gå på restaurang igen.
10/6 Puidoux sol +23
Ännu en lyckosam prognos från väder-siarna, de har förutspått vackert väder i en dryg vecka och första dagen var det klockrent. Bara att hoppas att de har rätt även i fortsättningen för i morgon påbörjar vi de stora ingreppen i vår fastighet med att sätta upp byggnadsställningar runt våran läckande utbyggnad. Jag hade bestämt mig för att idag skulle bli den stora dagen då jag äntligen kunde återuppta min simning nere i bassängen i Chexbres. Resor till Basel, bio- och restaurangbesök, och dessutom lite nyttig motion i min favoritbassäng. Livet levde, det var nästan som vanligt igen.
Men först var vi återigen tvungna att åka och handla. I måndags morse hade affären ännu inte fått några leveranser så det var nästan tomt i hyllorna, idag kunde vi däremot storhandla för hela helgen. Dessutom hade jag med hjälp av reklambladen listat ut att i de skitaffärer i Oron som heter Denner och Aldi där vi normalt inte handlar hade de fått in några nya ölsorter där flaskorna eventuellt hade nya kapsyler till min samling. Alltså passade jag på att slinka in där och kolla, och jag hade rätt angående kapsylerna.
Efter all förmiddags-shopping kom jag inte ner till bassängen förrän strax före två, men det var nog tur. Väl hemma på eftermiddagen var jag ganska så röd, hade jag anlänt lite tidigare på dan hade det varit ännu värre. Jag simmade mina sedvanliga 1000 meter, inte helt utan problem. I min högra hand fick jag krampkänningar i fingrarna som otvivelaktigt härstammade från min gamla axelskada. Från det muskelfäste som jag slet av när jag drog upp vallörts-rötter från den igenvuxna planteringen nere vid bäcken. En stor rabatt som idag, snart två år senare, är strålande vacker och full med blommande lupiner och stockrosor. För övrigt var det underbart att äntligen få simma igen, där är jag i mitt rätta element. Ordspråk nummer 63 : En fisk på torra land söker sig alltid till vattnet.
11/6 Puidoux sol +25
Vi hade ställt väckaruret för att ta emot ställningsbyggarna som anlände strax efter åtta. De visste precis vad de skulle göra. Det tog bara en dryg timme att montera en trevåningars byggnadsställning från granntantens träbrygga, som man måste passera ovanför den stenlagda innergården för att komma in till hennes studio "à la grotto", upp till våran balustrad. Vi måste också lägga ny täckning på den utvändiga ränna som avleder regnvattnet från terrassen ner i ett stuprör och detta arbete kan man inte utföra uppifrån, därför behovet av en utvändig byggnadsställning.
Eftersom vi varit uppe så tidigt tog jag raskt cykeln ner till bassängen i Chexbres. Jag var aningen mörbultad efter mitt första simpass på nästan ett år men inte värre än att jag kunde återupprepa gårdagens övningar. Det fina i kråksången med min simning är att det nästan blir som en triathlon. Först bär jag upp cykeln till gatan (en sorts styrketräning), jag räknar inte cykelturen ner till bassängen eftersom det enbart går utför men när jag skall cykla hem igen efter att ha simmat har jag nästan 200 höjdmeter att ta mig uppför. Alltså en sorts allround-träning för hela kroppen.
På kvällen blev det en grekisk sallad med retsina, ännu ett långt samtal med min kompis Peter och till sist den första matchen i fotbolls-EM. Jag blir allt mer förtvivlad över Peters situation, han medger att han är alkoholist men det är bara något han säger för att få folk att tro att han är medveten och håller på att förändra något. Vilket inte är sant. Det sker ingen som helst förändring. Allt är bara tomt prat, han klarar inte att ändra den minsta lilla detalj i sitt liv om han inte först slutar att supa. Allting börjar och slutar med alkoholen, det är enbart den som styr hans liv. Det finns ingen annan lösning än att han lägger in sig på en lång kur med en djupgående analys och att han sedan lägger ner drickandet för alltid.
Han har för länge sedan gått över gränsen och nu finns det ingen återvändo. Han kan aldrig återgå till ett normalt liv och vill han fortsätta leva måste det vara som en nykter alkoholist. Detta vet han om men han är för rädd och feg och vågar inte göra det han måste. Jag kan inte vara hans terapeut, skriver jag något om hans situation blir han sur och skäller ut mig, när vi pratas vid minns han inte ord av det vi sagt. Hans enda fritidsintresse och det enda han tycker är roligt är att sitta och supa och ringa långa samtal till någon kompis som eventuellt orkar svara. Redan i slutet av ett fyllesamtal har han glömt vad vi snackade om en kvart tidigare. Det är patetiskt och oerhört sorgligt för oss som fortfarande försöker att vara hans vän. Ordspråk nummer 64 : Att prata med Peter när han är full är som att hälla vatten på en gås.
12/6 Puidoux sol +27
Jag vaknade alldeles för tidigt men det är bra att få in lite nya morgonrutiner nu när vi snart kommer att ha en massa hantverkare som springer genom lägenheten redan tidigt på dan. I dagens GP läser jag bland annat dessa rubriker, göteborgare minst vaccinerade i landet - göteborgare onanerar mest i landet. Den enda vettiga slutsatsen man kan dra är att göteborgarna onanerar så himla ofta att de inte har tid att gå och vaccinera sig. Jag kan naturligtvis ha fel men jag tycker mycket om statistik. Det är inte för inte som jag har läst nästan ett år statistik på Handelshögsskolan. Det finns två fina ordspråk som jag skulle kunna dra fram ur rockärmen: "Statistiken ljuger aldrig" respektive "Det finns lögn, förbannad lögn och så finns det statistik". Det är bara att välja vilket man tycker passar bäst.
Idag åkte vi på en vinsafari som började tidigt på morgonen nere i Chexbres hos den underbara vinodlaren Christelle Conne som gör ett av de i mitt tycke bästa Chasselas-vinerna i grannskapet. Hon hade öppet hus i sin fina källare och sålde dessutom förrförra årets vin 20% billigare, så det var bara att slå till. Efter det var vi nästan hela dagen på en spännande utflykt i det stora vilda vinlandskapet, ett tag kände jag mig nästan som Putte i blåbärsskogen om någon minns Elsa Beskows gamla sagobok. Det var föreningen för biodynamiska odlare i Lavaux som arrangerade sin årliga vinsalong ute i något som mest liknade ett gammalt hippieläger i ett förvildat odlingslandskap som förvandlats till rena rama djungeln.
Mitt ute på vischan en knapp mil nordost om Lausanne låg några vidsträckta och vildvuxna handelsträdgårdar där man odlar i princip allting utom vin. På ett tjugotal hektar stort område växte alla tänkbara sorters buskar och träd, mångfalden kunde man inte klaga på men det var inte lätt att orientera sig bland alla små stigar kors och tvärs mellan växter som jag aldrig hade sett maken till. I denna snåriga sagoskog hade bio-odlarna valt att hålla årets stora mässa. Vi köpte varsitt glas för 150 kr. och gick sedan runt hela dan bland ett tiotal olika tältläger utspridda över området och provsmakade så många viner vi orkade med. Den tionde vin-bonden hittade vi aldrig i snårskogen men man kan väl säga att det kanske var lika bra.
Många av odlarna kände vi sen förut så det var ett kärt återseende efter ett drygt års nedstängning utan några liknande mässor. Stämningen var väldigt avslappnad och harmonisk, om hälsopolisen hade velat kontrollera de sanitära reglerna hade det inte varit lätt i det här oframkomliga bushlandskapet. Det roliga och intressanta med de biologiska odlarna är att de brinner för sin sak, de är oerhört initierade och delar mer än gärna med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Så förutom att testa på en massa välsmakande och ovanliga viner fick vi på köpet en smärre universitetskurs i biologi, geologi, historia och ett tiotal andra intressanta vetenskaper som infattas i konsten att odla biologiska viner. Det var bara att tacka och ta emot, hos dessa trevliga vinbönder lär man sig mer på en dag än under nio år i grundskolan.
Johan Petrén - STAMMENS MEDICIMAN - CD "Ut i det blå" 1995
13/6 Puidoux sol +27
Av alla de nygamla upplevelser som vi äntligen har fått lov att delta i igen var nog gårdagens den bästa och roligaste. Diskussionerna hade varit intressanta och givande och stämningen under de olika tältdukarna var underbart avslappnad, det var nästan lite outlaw-känsla att sitta ute i de vilda odlingarna och pimpla vin. Ordspråk nummer 65 : De förbjudna frukterna är alltid godast.
Idag var det lite dagen efter och trots att vi faktiskt hade gått och lagt oss tidigt hade vi varken ork eller lust att göra något särskilt. Plötsligt var det nästan för varmt för att ge sig ut på jobbiga långpromenader eller något annat krävande. Dagens tyngsta arbete fick vänta tills solen sänkt sig bakom huset och lagt våra odlingar i skugga. När det regnar längtar man bara efter en massa sol och värme men man tänker aldrig på allt vattnande som måste utföras när ens plantor och fröbäddar börja torka.
Gårdagens vidlyftiga vinprovande gjorde oss mindre benägna att uppsöka våran svala källare så trots att jag hade gjort en av mina bästa bolognesesåser någonsin så drack vi bara vatten till maten. Sedan gick jag ner till trädgården och höll på att vattnade i en dryg halvtimme. Till efterrätten hittade jag sex stora fullmogna jordgubbar som vi raskt åt upp tillsammans med lite vaniljglass. En stor fördel med detta extremt torra väder är att sniglarna håller sig nere vid bäcken där det alltid är fuktigt och vågar inte komma upp till våra odlingar. Alltså får vi än så länge ha jordgubbarna i fred. Det finns inget tråkigare än att komma ut en morgon och se ett stort rött bär där halva fruktköttet redan ätits upp under natten.
14/6 Puidoux sol +28
Det blir varmare för varje dag. Vi sover med vidöppna fönster men med stängda träluckor som släpper in lite av den svalare nattluften. Tyvärr släpper de också in allt oljud från morgon-trafiken. Jag hade stoppat in öronproppar och hörde inte när väckaruret ringde men hustrun gick upp och väntade in hantverkarna. Jag hade fått för mig att de mestadels skulle passera genom vårt vardagsrum med alla sina verktyg och allt övrigt material men eftersom vi nu hade en byggnadsställning kunde de förlänga den med en stege och på så sätt ta sig upp på terrassen "från utsidan". De installerade också en liten talja för att fira upp de tyngsta grejorna.
När nu jobbarna var så pass självgående var vi inte tvungna att sitta hemma hela veckan. Jag började med att cykla ner till Chexbres men fast att jag kom till bageriet klockan nio så fanns det inga multikorn kvar. De hade ett hundratal andra bröd men inte det som alla ville ha. Och jag som trodde att jag levde i ett land där marknadskrafterna styr allt. Istället för att baka hundra multikorn (som de säkert skulle få sålt) och tjugo andra bröd så gör de precis tvärtom. Jag förstår ingenting. Ordspråk nummer 66 : Ge oss idag vårt dagliga bröd, även efter klockan nio på morgonen.
Sedan gick jag och simmade och det gick mycket bättre idag, delvis beroende på att de inte var så mycket folk i bassängen så tidigt på morgonen. Efter att ha simmat så fort var jag helt utpumpat och låg på rygg och flämtade. Gräset var så mjukt och högt uppe på himlen såg jag ett gäng flygakrobater som gjorde de mest häpnadsväckande vingbrytande övningar. Det var ett dussintals tornseglare som alla häckar i det höga kyrktornet alldeles bredvid bassängen. Kvällen ägnades åt en fotbolls-EM där ingen i det svenska landslaget nådde högre än sina egna anklar men ändå med en ultradefensiv taktik klarade 0-0 mot storfavoriten Spanien. Det var skämmigt att se på och ett så spelförstörande sätt att idka fotboll borde vara förbjudet. Ordspråk nummer 67 : Voffor spelar di på detta viset?
15/6 Puidoux sol +28
Hantverkarna hade ställt in alla sina maskiner och verktyg i förrummet till vår vinkällare, där som jag brukar förvara mina kaktusar över vintern. Detta för att de skulle vara inlåsta över natten, jag hade lovat att komma ner tidigt på morgonen och låsa upp för dom. Men eftersom jag satt uppe i två timmar efter matchen och skrev en ny låt hade jag ingen överdriven lust att gå upp i ottan bara för att öppna källardörren, alltså gick jag ner och låste upp innan jag gick och la mig och slapp därför ställa någon väckarklocka. Det finns ändå inga tjuvar här på landet.
När jag vaknade kryllade det av jobbare både högt och lågt, förutom gänget ute på terrassen hade vi idag även två olika murare, en som skulle fylla igen sprickan i betongtaket nere hos grannen och en annan som skulle reparera den fasadspackling som hade flagat bort nedanför avrinningsrännan till vår terrass. Ett ställe där det också hade läckt på grund av sprick-bildningar i betongen.
Vi fick mail idag från "Federationen", detta är den rätta benämningen på den schweiziska staten. CH som det står på bilar och frimärken betyder "ConFEDERATION Helvetica". Federationen undrade om vi ville ha ett Covid-pass efter genomgångna vaccinationer och om det i så fall var OK att de skickade denna QR-kod per mail. Vi svarade naturligtvis ja. Det blev varken något simmande eller cyklande idag, kroppen sa ifrån. Den kändes ovanligt tung och trög och kommunicerade nästan hörbart att det var dags för en vilodag. Men vattningen kommer man inte ifrån hur trött man än känner sig. Nästan en hel vecka utan ett moln på himlen och massor med nya plantor och små frögroddar som riskerar att torka och dö.
16/6 Puidoux sol +28
Läste i morgontidningen att idag började försäljningen av biljetter till den stora Diamond-league-galan på Lausannes gamla Olympiastadion i slutet av augusti. Jag var där för två år sedan och eftersom jag var halvblind av min gråa starr hade jag valt en plats längst ner vid löparbanorna precis intill stavhoppsställningen. Alltså kunde jag hjälpligt följa Duplantis och hans kompisar men av de övriga grenarna såg jag i stort sett ingenting. Nu när jag har två nyopererade ögon och ser lika bra som en jaktfalk kommer jag att kunna njuta även av de andra atleterna, men jag köpte ändå en biljett på samma ställe, närmast stavhoppet.
På onsdagar går barnen bara i skolan på förmiddagen så jag skyndade mig ner till bassängen och kunde simma mina 1000 meter innan den stora invasionen. På hemvägen cyklade jag vägen om den gamla Puidoux-byn och köpte vårat favoritbröd. Bonussonen kom ut med tåget från Lausanne för att övningsköra med sin mor men de kom bara till närmsta by innan bilen la av. Hustrun ringde räddningstjänsten och verkstaden och de kom gemensamt fram till att batteriet inte laddade längre men om man stängde av allting som drog ström kunde man klara sig fram till vår Peugeot-verkstad, vilket passade bra för bilen skulle ändå in dit på service i morgon bitti. Så vi fick ut vår lånebil redan i kväll och slapp ställa klockan för att lämna in bilen. Hon fick också en beräknad reparationskostnad på ungefär 30.000kr, all included. Man tackar.
Under hela eftermiddagen hölls jag underrättad om utvecklingen och eftersom jag var ensam passade jag på att spela in min nya låt. Samtidigt var jag supervisor, dels till terrassjobbarna som tack vare det fina vädret lyckades slutföra allt arbete på endast tre dar, plus dessutom till två tillfälliga trädgårdsarbetare som den utarbetade Carole hade anställt för egna pengar, eftersom hon själv aldrig har tid att hjälpa till i trädgården. När hustrun äntligen kom hem med lånebilen var maten nästan klar och vinet välkylt, det var bara att korka upp. Kvällen tillbringade jag med att ringa Sverige och förbereda alla på att vi nu förmodligen kan komma upp till midsommar, det är bara en dryg vecka dit och än har vi nästan ingenting förberett.
17/6 Puidoux sol +30
Det var en väldigt händelserik dag igår och det gick åt mycket vin för att lugna nerverna. Vi var glada över att ha sovmorgon, inga dörrar att låsa upp för terrasshantverkarna och ingen bil att köra iväg till verkstan. När jag vaknade hade jag ännu ett mail från "federationen" med mitt sprillans nya QR-försedda Covid-pass. Så nu finns det ingenting som hindrar oss från att åka upp och hälsa på mina barnbarn. Ordspråk nummer 68 : Det ä bar å åk, som Stenmark sa.
Vi gjorde varsin runda i trädgården, min medarbeterska plockade fram bensintrimmern och klippte uppe vid parkeringen plus en liten sluttning mellan vårt grönsaksland och vår blomrabatt där lupinerna nu blommar för fullt. Det var områden som gårdagens inhyrda proffs hade blivit tillsagda att lämna ifred. Själv gick jag först på jordgubbsjakt och hittade drygt tjugo fullmogna trots att mina fåtaliga plantor har blivit tilldelade en ytterst liten del av odlingsytan. En enda stor jordgubbe var minimalt naggad i kanten av en mördarsnigel, de börjar komma nu. Så sen gick jag på snigeljakt men fick bara tag på 2-3 stycken, det var redan alldeles för varmt och de hade hunnit gömma sig.
På kvällen åkte min fru först och hämtade ut bilen. Sedan stötte vi för första gången efter vår terrassomröstning ihop med portugisiskan. Vi hade sett henne på håll och hon hade verkat väldigt sur och ilsk eftersom hon inte fick igenom sina befängda och olagliga propåer. Nu var hon i alla fall glad som en lärka och allt groll verkade som bortblåst, vi stod och pratade alla tre i nästan en halvtimme om precis allt möjligt, utom just om terrassen och dess nya ytskikt. Ordspråk nummer 69 : Don't mention the war, som Basil Fawlty sa.
18/6 Puidoux sol +27
Jag gick upp och kissade just när det började ljusna, då var det som allra svalast men vi hade ändå tjugotre grader utomhus, alltså med råge vad som kallas en "tropisk natt". När vi gick och la oss var det tjugosju i vårt sovrum, olidligt. Det hade redan blixtrat och mullrat på avstånd så vi hoppades på några kraftiga åskskurar under natten men men det hade inte kommit en enda droppe regn. För att vara riktigt säker på att det verkligen skulle regna hade jag varit ute halva kvällen och tokvattnat men det hade inte heller hjälpt. Men det var likväl nödvändigt för både fikonträdet och tomatplantorna hade hängt med bladen. Sen det senaste regnet för tio dagar sen sen har vi gjort slut på 400 liter med regnvatten från cisternen.
Nästan hela dagen gick åt att planera vår Sverige-resa, Jörgen Olofsson svarade äntligen på sin mobil och som vanligt var vi välkomna att fira midsommar i hans stuga i Dalsland. Alltså gällde det att snabbt få en massa pusselbitar på plats, vilket inte var helt lätt. Trots att folk började bli vaccinerade och länderna började öppna upp sina gränser så var ingenting enkelt, man möttes hela tiden av en massa motsägelsefulla meddelanden, delvis beroende på att myndigheterna sällan uppdaterade sina infosidor. Att hitta färjeförbindelser och hotell hade också blivit mycket svårare, och framför allt mycket dyrare.
Som en välkommen avkoppling från detta nervpåfrestande surfande och bokande ringde till slut en av våra favoriter bland vinodlarna i närområdet. Pierre-André Jaunin bor bara en kilometer nedanför oss i Chexbres, han är Lauvaux's riktiga "outlaw", han går alltid sin egna väg och har nästan alltid en motsatt åsikt eller metod än de som han kallar vinmaffian. Det är väldigt sunt med någon som arbetar småskaligt, jordnära, biologiskt och fullständigt hantverksmässigt. Med en enorm arbetsinsats lyckas han göra bättre viner än alla kollegor. Vi skulle bara hämta de vinkartonger som vi beställt men blev sittande tre timmar i hans vinkällare. Det känns väldigt befriande att ha funnit en politisk och ekologisk själsfrände bland dessa egensinniga vinbönder. Medan vi drack vin och tjötade med P-A kom en jätteskur så vi slapp vattna när vi väl kom hem.
19/6 Puidoux och Lausanne soldis +29
Av någon anledning sov jag himla dåligt, jag låg vaken tre timmar på efternatten men lyckades till slut somna om en stund. På dagordningen fanns bara en viktig punkt, att åka in till Lausanne, men listan på allt vi behövde göra inne stan var desto digrare. Jag avhöll mig från att köpa några vinylskivor trots att den enda handlaren som jag frekventerar för en gångs skull hade öppet och dessutom sålde ut en del intressanta objekt. Sedan hittade jag massor av intressanta och superbilliga andrahandspocket i "The english bookshop". Jag köpte bara två, det fick räcka för stunden, men båda dessa butiker kommer att få ett återbesök lite senare när jag har bättre tid.
I tre olika små ölbutiker hittade jag fem nyheter som dessutom hade fräscha kapsyler som inte fanns i min samling. Min grönsvarta Swatch-klocka hade lagt av så jag uppsökte deras egna lilla butik där de gratis byter batteri. Samtidigt var hustrun på biblioteket och hittade en nyutgiven reseguide över Bayern där vi tänker stanna till på hemvägen. Sedan gick hon runt och köpte lite grönsaker på den gigantiska lördagsmarknad som i efterdyningarna till pandemin hade blommat upp lite överallt i stan. Som för att ta igen de långa månader då alla affärer och restauranger var stängda och det absolut inte fanns någon gatuförsäljning. Det var en glad och optimistisk stämning och det satt folk vid vartenda bord på varenda uteservering.
Den enda riktigt viktiga anledningen till vår stadsresa var dock att jag ville hitta en massa fina presenter till mina barnbarn. De senaste femton månaderna har jag ju missat både julafton och födelsedagar. I Lausanne finns en helt fantastisk liten butik som specialiserat sig på kvalitetsleksaker, där finns ingenting från Kina och nästan inget av plast så det var lätt att hitta något bra och aningen svårt att välja bland alla fina prylar. På hemvägen kom jag på att jag behövde ett par nya sandaler och vi hamnade i en skoaffär som var öppen för sista gången någonsin. Det var 70% avdrag på alla skor och köer för att få komma in så förutom sandalerna köpte jag ett par snygga och välgjorda schweiziska!! höstochvår-skor för 300kr. Alltså en verkligt lyckad dagsutflykt på alla sätt och vis. På kvällen: vattning och snigeljakt, jag plockade upp trettio stycken som jag slängde i bäcken.
20/6 Puidoux sol och åskoväder +26
Jag började dagen med att sortera in de fem nya ölkapsylerna som på något konstigt sätt hade lyckats frigöra sig från sina buteljer under gårdagskvällens fotbollsmatcher. Sedan fortsatte jag mina efterforskningar på internet för resten av vår kommande långresa, vi kommer att vara hemifrån i minst två veckor så det finns många etapper att planera på olika vis. Och långa listor att pricka av. Under femton månader dyker det upp många saker i huvudet som jag "skall ta med till Sverige", nu gällde det bara att försöka komma ihåg allt som jag hade tänkt på. Och väl i Sverige finns det massor med, främst livsmedel, som jag måste köpa.
Enligt prognoserna skulle vi få ett par rejäla åskväder idag så när jag såg att molnen började torna upp sig tog jag en snabbsväng för att kolla läget i trädgården. Inga nya jordgubbar men inte heller en enda snigel, jag trodde att de trettio som jag hade skickat på en forsfärd ner mot sjön igår bara var toppen av ett snigelberg men tydligen hade min superbiologiska rensning varit effektiv. Jag fick precis in elcykeln i förrådet innan det första ovädret brakade loss. Ett tag funderade jag på att stanna nere i källaren tills det värsta störtregnet gett med sig, där finns ju gott om vin att provsmaka. Till slut tog jag mod till mig och sprang uppför trapporna, tjugo sekunder under Guds stora dusch och det var bara att byta T-shirt.
Här nere har åskstormarna en intensitet som jag nästan aldrig sett i Sverige, det som om hela helvetet bryter ut, vindbyarna ligger på orkanstyrka och regnet vräker ner i så tjocka byar att sikten bara sträcker sig några meter. Det första utbrottet varade en dryg halvtimme och det kändes som om det aldrig skulle ta slut, ibland blev jag nästan lite rädd. Framåt kvällen kom det två nya oväder som var aningen svagare. För övrigt var det en mycket lugn söndag, det var skönt att sitta inne i ett stabilt gammalt hus med metertjocka stenmurar när naturens raseri härjar där utanför. Innan jag la mig hade temperaturen droppat till +17.
21/6 Puidoux halvklart och åskoväder +19
När värmen kom i slutet av maj hade vi två angenäma veckor medan husets stenmurar fortfarande var svala och gav lägenheten en skön fräschör. Men efter ett tag sög väggarna åt sig värmen och sovrummet höll konstant tjugofem grader. Vi fick sova med fönstren helöppna natten igenom och sedan dess vaknar jag allt som oftast i gryningen av den intensiva fågelsången. Det är förstås ett trevligt sätt att vakna men jag blir likväl väckt och måste genast upp för att tömma blåsan. Det brukar ta en stund och medan jag sitter på holken och tittar ut över byn ser jag hur mörkret ger vika och dagen så sakta kommer krypande.
Innan jag dröser ner i sängen igen stoppar jag in mina öronproppar. Då försvinner fågelsången och av de första knattrande mopederna hör jag bara ett litet mummel. Bil-ljuden tränger tyvärr också igenom mina proppar, trots vår supersmala hårnålskurva mellan husgaveln och den gamla skolan kör bilarna så fort. Alla har bråttom till jobbet och tidigt på morgonen gasar de på när de vet att de inte riskerar att få möte. Egentligen är jag rätt utvilad men att gå upp klockan fem på morgonen bär mig emot och idag somnade jag om och lyckades tack vare öronskydden att sova mig igenom mjölklastbilen, barnen som väntar på sina skolbussar precis nedanför vårt fönster plus bönderna som skall ut på fälten med sina bullrande traktorer.
Dagen var lugn och vi fortsatte med våra förberedelser, vi hämtade upp väskor, tält och sovsäckar från källaren och staplade allt som skulle packas. Jag var nere på sopstationen med allt som skulle återvinnas och fortsatte ner till Epesses och hämtade två kartonger rosé hos vinkungen Patrick Fonjallaz. Han blev glad att se mig men jag var tvungen att avböja ett glas, för mycket annat att göra. Sedan small det, på förkvällen kom det återigen några små men extremt kraftiga åskstormar och plötsligt exploderade vår router i ett litet moln av gnistor samtidigt som blixten slog ner på kullen ovanför byn.
Ingen wifi, ingen TV-fotboll och ingen telefoni, vi var helt avskurna från omvärlden. Hustrun som har ett lite bättre mobilabonnemang lyckades få tag en Helpdesk-kille som felsökte en timme bara för att komma fram till att boxen måste bytas. Vi fick ett telefonnummer att ringa i morgon bitti men enligt distansteknikern var det inte troligt att någon skulle kunna komma. Vilket vore jä--igt illa, onsdag morgon klockan fem ger vi oss av och jag behöver ringa Sverige i morgon och meddela att vi är på väg och när vi kommer fram. Plus att vi måste ut på internet INNAN vi ger oss av, jag måste föra över pengar till mitt konto i Sverige där jag har mitt VISA-kort och vi måste båda göra en inreseanmälan till Tyskland för att de skall släppa in oss.
22/6 Puidoux regn och sol +17
Naturligtvis sov vi hemskt dåligt, vi var nervösa och retliga och dessutom fortsatte ovädren att dundra förbi hela natten. Normalt sett hade jag nästan tyckt det var lite mysigt att vara fullständigt borta från världen runt omkring, denna icke-existens tilltalar min autistiska sida. Men när man skall ut på långresa och har en himla massa att planera, förbereda och boka så är det hemskt frustrerande att inte kunna kommunicera. Telefoner har jag aldrig tyckt om men när man inte ens kan skicka ett mail är det illa. Fotbolls-EM börjar stå mig upp i halsen, däremot hade jag spelat in två bra filmer igår för att titta på senare, men det funkade antagligen inte när man inte ens har någon signal som går fram.
Halv åtta började min fru ringa till chefen för de ambulerande serviceteknikerna, han lyckades få tag på en reparatör som förmodligen kunde komma mellan 16-19, och som hade en ny box i sin bil. Sedan kom grannen som bor under oss och berättade att hennes låda också hade åkt på en härdsmälta vid samma åsknedslag. Men eftersom hon inte har någon täckning alls för sin mobil tog hon med sig routern och åkte ner till Swisscom's butik precis när de öppnade och lyckades få ut det enda exemplaret de hade på lager. Så när hon hade anslutit den nya boxen var hon uppkopplad igen och eftersom vi är goda grannar lånade hon ut sin kod så vi åtminstone kunde få lite internet genom hennes router.
Det hade inte hänt mycket ute i världen och jag hade bara två oviktiga mail, men det var skönt att vi fick gjort våra administrativa ärenden. Plus att maila mina barn. Vi fortsatte att påta, planera och packa och det kändes nästan som att vi redan var på väg. Halv sju kom den utlovade reparatören som egentligen inte gjorde mycket mer än byta ut boxen och koppla in den. En kvart senare hade vi äntligen alla funktioner tillbaka, jag firade med att titta på en film, "Captain Fantastic" med Viggo Mortensen som handlade om en pappa som levde ett helt autonomt vildmarksliv med sina sex barn ute i storskogen. Utan internet, TV eller telefon. Något som jag genast kunde relatera till.
23/6 Puidoux - Hann. Münden halvklart +20
Det är naturligtvis fel att säga att vi är på semester när vi inte längre jobbar men det kändes ändå på samma sätt. Vi hade varit hemma så länge att det började kännas outhärdligt, vi behövde se något annat, komma ut och röra på oss. Det är så lätt att man vänjer sig vid att alltid vara hemma och börjar tycka att det är ett normalt tillstånd. Och nästan blir rädd för friheten när den väl öppnar sig. Det hade gått så fort när pusselbitarna väl föll på plats och vi fick klart för oss att vi skulle kunna åka, jag hade svårt att vänja mig vid tanken att vi faktiskt var på väg. Äntligen.
Vi gick upp vid fem efter att ha sovit väldigt bra, bilen var nästan färdigpackad så det var bara att köra 850km norrut på en relativt lugn autobahn. Visst var det fler långtradare och fler vägarbeten än tidigare gånger men det flöt på rätt bra ändå och vi var framme i Hann. Münden redan klockan tre. Denna lilla pittoreska stad visade sig från sin bästa sida och eftersom den första etappen gått oväntat snabbt hade vi tid att "göra stan". Mysigt på alla vis, sol och mycket folk på gatorna och uteserveringarna. Förra gången vi besökte stan var i december 2019 på vägen hem efter min pappas begravning. Då kom vi fram sju på kvällen efter en mardrömsfärd i dimma och hällregn. Inte en människa var ute, stan var lika död som min pappa.
Idag fick vi bara goda vibrationer. Vi gick en lång promenad och åt sedan en god och väl tilltagen måltid nere i stadshuskällaren där de brygger sitt eget öl. Sedan blev det fotboll, Sverige vann den sista gruppspelsmatchen och vann på så sätt också gruppen före Spanien, mot vilka svenskarna hade blivit totalt utspelade. Så livet var gott, hotellet var bra, vi var på gång, resan hade börjat och jag skulle snart återse mina barn och barnbarn. Jag skall även försöka dra ner lite på detta skrivande och bara plita ner ungefär vad vi gör och lämna alla filosofiska tankar därhän, om det nu går. Vi är ju trots allt på semester.
24/6 Hann. Münden - Helsingborg mulet och sol +20
Ännu en lång dags färd mot en nästan obefintlig natt. Det blev väldigt mycket ljusare ju längre norrut vi kom. Jag var inte i bästa form i morse när jag vaknade, för många tyska öl till en väldigt spännande match där Der Mannschaft var en hårsmån från att åka ut ur EM-turneringen redan i gruppspelet. Men som så ofta lyckas de räta upp skutan. Ordspråk nummer 70 : Fotboll är en enkel sport som spelas i 90 minuter och till sist vinner tyskarna.
Som tur är vill min fru alltid köra morgonpasset så jag hade gott om tid att kvickna till. Vi handlade vin och sprit i en absolut folktom jättelada i Heilighafen till brädden proppad med alkoholhaltiga drycker av alla sorter. Dagen före midsommarafton borde ha varit Calles julafton med årets högsta dagskassa men nyheten att de hade öppet hade tydligen inte nått Sverige. Där fanns inte en enda kund förutom två vilsna schweizare och av nio kassor var det förstås bara en som var öppen.
På färjan fick vi äntligen nytta av vårt sprillans nya Covid-Pass, restaurangdelen hade nyss öppnat men endast för de med godkänd PCR-test eller Vax-Pass. Vilket passade oss bra eftersom vi var hemskt hungriga. Nästa kontroll gick också tämligen bra trots att hustrun höll på att vägras inträde till Danmark. Det hade dock ingenting med Covid att göra, våra QR-pass betraktades med stor vördnad. Däremot hade hennes schweiziska ID-kort gått ut två månader tidigare och skulle enligt passpolisen vara tvungen att åka tillbaks till Tyskland med nästa färja. Men hon hade ett äss i rockärmen, hon är ju också fransk medborgare och med hennes nya franska ID-kort blev hon insläppt.
John Hiatt - Aces up your sleeve
Där kunde hela midsommarfirandet och släktbesöken gått åt pipan, hade hon inte haft med sig sitt franska ID hade vi fått åka raka vägen hem igen. Till slut kom vi till Sverige igen med den gamla vanliga Helsingörs-färjan. I Helsingborg fanns det ingen kontroll alls utan det var bara att köra rakt in. Vi checkade in på ett underbart hotell alldeles under Kärnan, inrymt i ett gammalt klassiskt bankhus. Sen tog vi en skön kvällspromenad i en sol som vägrade gå ner och åt en väldigt god middag på Mollbergs.
25/6 Helsingborg-Ånimskog sol +23 (bad i Ånimmen)
Midsommarvädret såg ut att bli riktigt dåligt. På morgonen i Helsingborg var det helmulet, blåsigt och fjorton grader men ju längre norrut vi kom ju bättre blev det. Vi stannade till i ett folktomt Göteborg och tog en fika hos Rolf och Anette ute på Hisingen. Bilfärden upp till Dalsland var lugn och smidig, det var midsommarafton och fram på eftermiddagen fanns det nästan inga bilar kvar ute på vägarna. När vi kom fram till bröderna Olofssons sommarstuga strax söder om Åmål hade festen redan börjat. Alla inbjudna satt på den stora altanen och pimplade öl.
Eftersom vi blivit ganska varma i bilen under den långtråkiga vägen upp från Göteborg så började vi med att krångla oss ner till sjön på de vingliga trätrapporna. Vattnet var oväntat varmt men fullt av en massa vegetabiliskt skräp och pollen som drev in mot stranden med vågorna. Men det var oerhört skönt att till slut få bada i en svenskt sjö, det var värt hela den långa bilresan. Förutom mitt simmande i Chexbres-bassängen var detta årets första riktiga bad. Sedan blev det god traditionell midsommarmat med många snapsar och många öl, jag hade hittat många nya sorter på en stormarknad i Maribo precis efter Rödby-färjan.
Vi satt på den stora vackra träterrassen med utsikt över sjön och njöt av den vackra solnedgången, livet kunde varit värre som Olofssönerna ofta brukar säga. När solen nästan försvann och vinden friskade i så började det bli kyligt, det var dags att tända en brasa i den stora öppna eldstaden som fanns i ett hörn på altanen. Och dags att lägga ett gäng midnattskorvar på grillen, också det en gammal tradition. Sen blev det sedvanlig träta om vem som skulle ha rätt att spela SIN musik, och sedvanlig fylledans om någon tyckte att den valda musiken var tillräckligt tilltalande. Halv tre gick jag och la mig i ovanslafen på en smal vånings-säng och då var det redan ljust. I själva verket hade det aldrig blivit riktigt mörkt utan ovanför horisonten på den nordliga sidan av sjön lyste hela natten igenom en sorts fosforescerande ljussken.
26/6 Ånimskog sol +25 (bad i Ånimmen)
Som vanligt när jag druckit för mycket så vaknade jag alldeles för tidigt. Jag hade inte ens lust att äta frukost vilket är väldigt ovanligt och betyder att det är illa ställt. Vännerna åkte på bilutflykt till Håverud och dess akvedukt men det sista vi hade lust med var att sätta oss i en bil igen, istället gick vi en långpromenad längs med sjön. Där fanns bland annat en 4000 år gammal hällkista mitt ute i skogen, sjön låg tjugo meter nedanför ett stup men när graven restes hade den förmodligen legat på strandkanten.
När vi kom tillbaks till stugan var vi alldeles genomsvettiga och gick direkt ner och badade, flera gånger. Alla andra hade käkat lunch vid Dalslands kanal så därför var middagen planerad till ganska sent på kvällen. Vi fick försöka hitta något i kylskåpet så länge. När de gigantiska laxfiléerna var färdigrökta och alla tillbehör var klara så satte vi oss äntligen vid bordet, Jörgen skulle bara ner i källaren och hämta lite vin. Han kom uppspringande glad som en lärka med en vinare i var hand och skulle ta ett stort skutt upp på terrassen. Tyvärr fastnade han med toffelspetsen i det sista trappsteget och stöp som en veritabel fura. Ordspråk nummer 71 : Litet trappsteg välter ofta stort lass.
Flaskorna höll men det märktes direkt att han var illa skadad. Han blev liggande på trätrallen i en onaturlig ställning med enorma smärtor dels i en axel plus dessutom i en fot. Vi ringde genast en ambulans som lyckades hitta fram till huset efter en dryg halvtimme. Sen höll de två sjukvårdarna på i två timmar med diverse undersökningar, med att ge litervis med smärt-stillande och att få upp 100kg Jörgen på en bår och att få ut båren genom huset till ambulansen. För vidare färd till storsjukhuset i Trollhättan. Av feststämningen fanns inget kvar men vi hade gott om god mat och vi var ju trots allt tvungna att äta något. Efteråt kröp de flesta till kojs.
27/6 Ånimskog-Vårgårda mulet +14
Väderleken när vi vaknade passade bra till vårat dystra humör. Vilket inte blev bättre när Leif till slut fick prata med sin bror och höra röntgenresultaten. Axeln var inte ur led utan bruten på två ställen, dessutom hade Jörgen två spruckna småben i foten. Där inställde sig genast ett stort problem, hur kan man gå på kryckor med en bruten axel? Svar: det kan man inte utan det är rullstol som gäller. Invalido, invalido. Poor Jörgen.
Efter en stadig frukost lämnade vi Dalsland och körde ganska enkelt ner till Vårgårda, eller rättare sagt direkt till Gustav och Johannas byggarbetsplats ute vid deras torp i skogen eftersom det var där de befann sig. Av de två gamla husen fanns det nu bara kvar en halvfärdig husgrund och en massa stockar som mer eller mindre hängde i luften. Hustaket på bostadshuset var också kvar men det skulle höjas upp någon meter. Det lilla höns-och brygghuset var helt rivet, det var i så dåligt skick så där fanns inget att återvinna. Bygg-projektet befann sig verkligen på Ground Zero, utifrån vars nollpunkt allting bara kunde bli bättre.
Resans absoluta höjdpunkt var förstås att äntligen få träffa Bror som hade hunnit bli sex månader gammal. Han var en helt oemotståndligt gullig och gladlynt liten fyr, ibland hade en en lite analyserande och eftertänksam uppsyn men för det mesta var han sprudlande glad. När vi skulle checka in på vårt hotell i Vårgårda fick vi dagens först chock, vårat rum hade inget fönster så det var som att komma in i en grotta. En oerhört konstig upplevelse. Sent på kvällen när vi kom tillbaka efter en god middag i Gustav och Johannas tillfälliga bostad några kilometer utanför byn fick vi nästa chock, det fanns inget varmvatten i vårt hotellrum. Jag ringde föreståndarinnan men hon kunde ingenting göra just då. Hela dagen hade varit som en lång berg&dal-bana mellan olika extrema känslolägen. Likväl sov vi väldigt gott.
28/6 Vårgårda sol +25 (bad i Kvinnestadssjön OCH i Säveån)
Vi väcktes vid åttatiden av att ett gäng utländska byggjobbare började väsnas med olika maskiner i rummet som låg vägg i vägg med vårat. Hotellet var inte riktigt färdigbyggt och naturligtvis jobbade de just nu alldeles bredvid oss. Den goda nyheten var att det fanns varmvatten igen så vi äntligen kunde duscha av oss resdammet från igår. För att äta frukost fick vi gå genom halva byn till ett litet trevligt café och det var faktiskt mödan värt. Frukosten var god och den pratsamma servitrisen berättade att problemet med varmvattnet i byn hade varat i nästan en vecka. Det fanns några stora läckor och trots att kommunen hade grävt upp en del gator så hade de inte fått till någon riktig lösning. Så problemet med varmvattnet var faktiskt inte hotellets fel.
Gustav och Johanna skulle vara upptagna hela morgonen och vi hade ingen riktig plan. Vårgårda saknar fullständigt allt som man skulle kunna kalla turistattraktioner. På en karta hade jag lyckats få syn på en sjö som inte låg så långt bort, den enda som fanns inom en radie av trettio kilometer. Något som måste vara helt unikt i Sverige. Byn som hade gett namn till sjön hette Kvinnestad och mycket riktigt fanns det bara fruntimmer på den stora stranden. Det var lite för långgrunt och lite för blåsigt men vattnet var jättevarmt.
På eftermiddagen åkte vi bort till Bror och hans föräldrar där vi gick och badade en gång till, denna gången i en krök av Säveån som låg på gångavstånd från deras lägenhet. På kvällen åt vi ett halvt kilo räkor var och drack en skaplig sydafrikansk Chardonnay som vi hade hittat till extrapris i Heilighafen. Endast 2.70 Euro per flaska, löjligt billigt. I mina ögon täcker det inte ens frakten. När vi kom "hem" till vår grotthåla fanns det på nytt inget varmvatten, under dagen hade vi sett ett jätteschakt i gatan framför järnvägsstationen men där fanns inte en människa som jobbade. Antagligen stänger de varmvattnet på natten och jobbar ända till gryningen då folk börjar duscha och diska igen. Så jag fick skölja av mig det sumpiga å-vattnet i kallvatten.
29/6 Vårgårda-Götene sol +23 (bad i Vänern vid Blomberg)
Vi körde igenom Vara som visade sig "vara" en väldigt fin by med massor av gamla vackra träkåkar. Något som jag hade glömt bort, det var nog trettio år sedan jag varit i Vara. Sedan åkte vi till Läckö slott och Spikens alla gamla sjöbodar och fick klart för oss att den inhemska turismen var ovanligt livlig, alla verkade ha åkt på "hemester". Vi åt en underbart god gös på restaurangen Hvita Hjorten som var inhyst i ett nybyggt stort Naturum och som vi blivit rekommenderade av Jörgen och Leif.
Sedan shoppade vi i Outlet-butiken vid Rörstrands gamla fabriker i Lidköping, badade i en liten vik av Vänern vid Blomberg och tittade in i Husabys fantastiska gamla kyrka. Vänerns vatten som enligt mina barndomsminnen alltid låg strax över fryspunkten höll tack vare förmånliga vindar en helt fenomenal temperatur. Husaby var också en upplevelse, jag har nog inte varit inne i kyrkan sen jag var barn men nu på ålderns höst måste jag säga att det är ett av de vackraste kyrkorum jag nånsin har sett.
Jag körde vilse i Götene, hur det nu är möjligt. Till mitt försvar måste sägas att vi kom in i byn från ett helt nytt håll och att man på grund av motorvägsbyggen med mera gjort om alla trafikleder. Kristina var förstås hos hästen men Börje dukade fram några öl på deras stora inbyggda och mysiga veranda där de verkade tillbringa den mesta tiden under de varma sommarmånaderna. Vi satt ute hela kvällen, åt gott och drack många öl och hela tiden sneglade jag på mobilen som visade löpande resultat från Sveriges förlustmatch mot Ukraina. Så var EM-sagan slut för denna gång, åtminstone för svenskarna.
30/6 Götene mulet +15
Vi vaknade sent och åt en lång frukost. Sedan satte vi oss alla fyra i syrrans Volvo och körde ner till Falköping. Vi började på Falbygdens Ost som har en stor butik där de förutom ostar säljer det mesta i matväg plus en massa olika hantverksprodukter. Och förstås lite sedvanligt krims-krams för turisterna. Man kunde även provsmaka flera av ostarna vilket vi förstås passade på att göra. Även här shoppade vi loss lite grann, ost förstås, en stor brödburk att ha uppe i Chatel, exklusivt knäckebröd med mera.
Efteråt åkte vi till Åsle Tå dit jag brukade ta barnen när de var små för att de skulle få se hur fattigt folk levde förr i tiden. Här hade ingenting förändrats förutom inträdespriset, annars såg det precis ut som jag mindes det från förr. Vi hade tänkt fortsätta upp till det nybyggda lilla museet i Varnhem som visar de senaste årens utgrävningar runt de två allra äldsta kyrkoruinerna men Kristina fick en annan idé. Strax innan Hornborgasjön ligger en stor bondgård som blivit ombyggt till ateljé, galleri och restaurang av en naturmålare som heter Löfwing.
Vi började bli hungriga och eftersom köket hade gott rykte så beslöt vi oss för att äta där. Något som visade sig vara ännu ett kulinariskt lyckokast. Två fantastiska vällagade och när-producerade måltider på två dar, inte illa. Här har det gjorts framsteg, förr om åren har man aldrig blivit direkt bortskämd med god mat ute på den svenska landsbygden. Efteråt var det för sent för att besöka Varnhem, de hade hunnit stänga men på vägen hem fick jag ännu en överraskning. Den Hornborgasjö som jag kom ihåg hade bara varit ett jättelikt vasstäckt träsk med några få och väldigt små fläckar av öppet vatten. Efter flera stora höjningar av sjöns vattennivå kunde man nu uppifrån bilvägen se en helt slät vattenyta på cirka 10x20 kilometer. Det var märkligt, i drygt sextio år har jag aldrig sett något annat än vass och dy och nu fanns här plötsligt en stor vacker sjö.
Kommentarer
Skicka en kommentar