Dagliga notiser 2021 (ordspråksboken) April

1/4   Puidoux och Lausanne  sol +18

Mycket riktigt blev det en lång dags färd mot natt, vi var vakna båda två fram till ett på morgonen, av olika anledningar. Min äkta hälft hade skaffat sig ett nytt abonnemang för sin mobil, eller rättare sagt hon hade för första gången skaffat sig ett riktigt abonnemang eftersom vi båda två tidigare bara haft kontantkort utan internet eller MMS. Med det nya kontraktet som kostade 250 kr/mån skulle hon få obegränsade samtal och internet överallt i Schweiz, utom-lands ingick samtal och internet upp till en viss gräns. En ny värld öppnade sig.

På gamla dar skulle hon plötsligt bli som alla andra och kunna sitta och läsa nyheterna på mobilen på tåget in till stan. Något som faller sig helt naturligt för varenda människa men som blir en riktig revolution för nån av oss som hittills bara använt mobilen till att ringa eller sms:a korta meddelanden när vi varit ute i den stora världen där vi inte kunnat hitta något gratis-internet. Tyvärr gjorde uppdateringen av hennes mobil att en mängd andra saker helt plötsligt inte fungerade som att logga in på sin internetbank, så hon satt uppe till midnatt och irriterade sig på allt som hade med datorer och mobiler att göra. Förr eller senare måste jag förmodligen själv vägen vandra mot ett riktigt mobilabonnemang men den dagen den sorgen. De stora problem som uppstod för hustrun när hon bytte upp sig svalkade effektivt av min eventuella lust till någon förändring.

Jag satt uppe nästan till midnatt och tjötade i den fasta telefonen med min syster. Hon är väldigt pratsam och nu hade jag dessutom en sak att be henne om, Cesar hade hittat ett gammalt torp strax utanför Lerdala, den lilla byn mellan Skara och Skövde där jag bodde mina första tre levnadsår. Det skulle vara visning nu i påskhelgen men eftersom lilla Doris fyller två år på annandan kunde de inte åka ner från Stockholm, alltså frågade jag syrran om hon kunde tänka sig att åka dit och kolla eftersom hon och Börje bara bor några kilometer därifrån. Jag vet inte än om hon får med sig sin man eller om han föredrar att spela golf, vi får se.

Hela eftermiddagen hade vi sprungit runt i Lausanne på varsitt håll, men vi hade ungefär samma tider att passa så vi kunde samåka hem med tåget. Min vaccinering gick väldigt smärtfritt, det var rena löpande bandet där man slussades från station till station. Det fanns tjugo bås där någon vaccinerades ungefär var femte minut. CHUV är visserligen det största sjukhuset i sydvästra Schweiz men 240 vaccineringar i timmen är ändå imponerande och allting fungerade väldigt smidigt, efter trekvart var jag ute igen. Förutom en liten ömhet i överarmen fick jag inga som helst biverkningar och om fyra veckor skulle jag få min andra spruta och vara färdigvaccinerad. Det kändes väldigt skönt att ha kommit igång och att snart kunna börja leva igen.

2/4   Chatel   sol +15

Frankrikes president Macron höll ett väldigt långt TV-tal igår där han meddelade att på grund av den galopperande smittspridningen skulle han införa ännu längre utegångsförbud, totalt reseförbud, fler butiksnedstängningar och förbud för att överhuvudtaget avlägsna sig mer än tio kilometer från sin bostad. Men inget av detta skulle träda i kraft förrän efter påskhelgen, fram tills dess släppte han lite på tyglarna och lät folk åka och hälsa på varann. När vi hörde detta beslöt vi raskt att strunta i 24-timmarsregeln och fira en lång och lat påskhelg uppe i Chatel. Vi tänkte bara slappa och läsa deckare, precis som vilken norrman som helst som åker upp till hyttan över påsk med sitt akvavit och sina böcker.

Vi tog vårt pick och pack och trots en köbildning på motorvägen av andra eftersläntrare som inte redan åkt upp till bergen på skärtorsdagen så var vi uppe i Chatel strax efter tolv. Efter att ha storhandlat för hela helgen ställde vi in bilen i garaget och stängde in oss i stugan. Innan annandan tänker vi inte ge oss ut på några andra äventyr än möjligen en stilla promenad ner till byn för att köpa ett färskt bröd på bageriet. Ännu en självvald karantän. Vi börjar bli vana vid och ser även en viss njutning i denna isolering men det finns hela tiden en fara med att man finner ett liv utan sociala kontakter mer eller mindre normalt. Ordspråk nummer 28 : Ensam är (inte alltid) starkast.

Det överdimensionerade matvaruhuset var som alltid välfyllt, i synnerhet med kunder där de flesta kom från andra sidan gränsen. Schweizarna i de närbelägna byarna utnyttjade också regeln om att kunna förflytta sig trettio kilometer utan att behöva ha testat sig, ett test som alltså kostade 1600kr. De få fransmän som valt att fira påsken i Chatel var också där för att storhandla, de hotellrum som fanns i byn stod alla tomma men däremot var väldigt många lägenheter med kök uthyrda. När alla restauranger är stängda måste vi ju alla, ortsbor som turister, laga våran egen mat som vi köper på stormarknaden. Ordspråk nummer 29 : Vi skall äta, och det blir även vi som skall laga. (Sorry Halmstad men Nissan platsar inte i dessa Covid-tider).

3/4   Chatel   sol +8

Morgontemperaturen hade fallit tio grader mot vad vi hade haft i Cremières i går innan vi åkte upp, dessutom blåste det stenhårt från norr. Jag gick ut en sväng runt huset och det räckte för att jag snabbt beslöt mig för att sitta inne resten av dagen. Hustrun vågade sig ut för en liten promenad och och när hon kom hem konstaterade hon lakoniskt att jag hade gjort rätt som höll mig inomhus. Så jag kände mig riktigt norsk där jag låg utslängd i soffan med en fantastiskt bra deckare av Philip Kerr och några goda öl som jag hade hittat i torsdags inne på den lilla specialbutiken i Lausanne. Ibland är det så skönt att tillåta sig att vara riktigt lat och oföretagsam, det är så himla sällan jag får tillfälle att njuta av min bästa sport, den att inte göra någonting. Eljest är det alltid så himla mycket på gång, allt det som man måste ta tag i och få gjort.

Detta var nog den lugnaste påskafton jag någonsin upplevt, nästan inga turister i byn och ingen som får gå utanför dörren efter klockan sju på kvällen. I vilket fall som helst finns det ingenstans att gå eftersom precis allt är stängt. Med lockdown, utegångsförbud och rese-förbud befinner man sig i en bubbla av isolering och ensamhet, som om vi vore de enda människorna på denna gamla planeten. Jag lagade till en god påskkyckling till vilken vi drack en Syrah från Valais-dalen söder om de höga bergen utanför vårt fönster.

Även om vinden mojnade framåt kvällen var det inte särskilt varmt. Vi tände i den nya bras-kaminen som är perfekt för att ge en känsla av komfort svala kvällar på våren eller hösten. Tyvärr har den aldrig lyckats värma upp hela det stora huset, något som vi hade haft små förhoppningar om, men just nu var den precis vad vi behövde. Det var en så vacker kväll, brasan värmde gott och utanför hördes inte ett ljud, inga unga konduktörer som leker rally på gatan med sina bullrande motorer och inga skrikiga turister som i stora hopar lullar hem från byns alla barer vid midnatt. Livet uppe i vår "hytta" i bergen var rätt skönt.

4/4   Chatel   sol +9

Jag vaknade ganska tidigt, det var bara två plusgrader och på slänten bakom huset var gräset fortfarande alldeles vitt, det hade varit en riktig frostnatt. Men idag blåste det inte så efter frukosten gick vi ut båda två och fortsatte att klippa, såga och rensa avbrutna träd och grenar. Det började se riktigt fint ut, det var "bara" en stor hög cypresser som väntade på att bli avlövade. Alla kraftiga stammar som kunde eldas la jag i en hög bakom huset, nästa gång tar jag ut motorsågen och kapar dom i lagom längder för braskaminen. Att börja såga idag när det är påskdag i ett katolskt land är inte på tapeten, jag skulle kanske inte bli korsfäst för detta majestätsbrott likt en annan långhårig kverulant som jag har hört talas om, men åtminstone arkebuserad.

Vilket fantastiskt privilegium det är att ha två fina bostäder i natursköna omgivningar och att för det mesta (utom i dessa Covid-tider) fritt kunna välja i vilket hus (och i vilket land) vi har lust att övernatta. För stunden vägde avsaknaden av bilar och turister över till Chatels fördel. Storhelgerna i Cremières kan vara rätt jobbiga, genomfartsvägen i vår lilla by gör en smal nittiograderskurva ungefär en meter från husväggen, något som gör att all sorts trafik känns väldigt påtaglig och intim. Ordspråk nummer 30 : Borta bra men två olika hemman bäst.

Vardagarna är ganska lugna men på helgerna får vi jämt besök av en strid ström av stadsbor, inte sällan med Genève-skyltar, som ger sig ut med sina stora lyx-Suvar eller fräsiga sportbilar för att spana på naturen. Normalt besöker de en bistro med vacker utsikt men nu när allting är stängt har de med sig en picknick och slår sig ner i en skogsglänta där de slänger sitt skräp omkring sig. Vi har en ännu stridare ström med flanörer, schweizarna är ett vandringsfolk och kan inte tänka sig en helg utan en långpromenad i bergen eller på landsbygden. Ett i grund och botten väldigt sunt fenomen. Vandrarna är de som stör minst, även om de alltid stannar en stund och glor ner på vår vildvuxna trädgård med dess höga vattenfall.

Det värsta störningsmomentet är alla cykelmarodörer som i sina märkeskläder och special-cyklar leker att de är med i Tour de France. De kommer alltid minst två åt gången och han som leder truppen har som uppgift att för fulla lungor skrika förhållningsorder åt de efterföljande angående åt vilket kurvan viker av och om kusten är klar. Vackra dagar kan det vara upp till hundra racercyklar varje timme som passerar vår farliga och enkelriktade kurva. Så det blir mycket högljutt gormande nere på gatan.

Det finns också en mängd bilturister som inte fattar varför det sitter en enorm spegel ovanför den trånga och skymda kurvan, de envisas med att ge ifrån sig en massa anakronistiska ilskna tut-signaler för att markera sin närvaro. Detta är en gammal schweizisk tradition från den tiden då postbussarna uppe i bergen lanserade sin välkända tut-melodi innan varje hårnålskurva. Idag finns det absolut ingenting som säger att en liten personbil skall bete sig på samma sätt mitt inne i en tätbefolkad by där närmsta hus ligger på en armlängds avstånd. Det kunde ju vara så enkelt, ser man ingen mötande bil i spegeln så kör man tyst och försiktigt utan att tuta. Ser man att det kommer en bil så stannar man och väntar, även då utan att hänga sig på tutan. Detta om helgerna i Cremières, idag njöt vi av den stora tystnaden uppe i bergen.

5/4   Chatel   halvklart +7

Lite mindre kallt på morgonen, och lite mindre varmt på dan, trots en ibland ganska hård vind från sydväst. Vi gjorde så mycket vi kunde i trädgården, den jättehög med cypresser som låg och väntade ligger fortfarande kvar med den skillnaden att stammarna nu är nästan avlövade. Det står en stor trädgårdssäck och väntar i garaget tills nästa gång vi kommer upp, då skall jag göra ett nytt försök på sopstationen. De bör ha en container med växtavfall nu efter min frus väldigt arga mail till kommunen. Jag kan inte fortsätta att tjuv-tömma min säck full med cypresser på byggarbetsplatsen tvärs över vägen för bland det som redan ligger och skräpar finns bara grenar från diverse lövträd. Hittar de cypressavfall förstår de genast var det kommer ifrån eftersom vi har den enda trädgården i närheten med denna ilsket gröna växt.

Vi hade planerat att åka ner till Schweiz idag men kom på bättre tankar när vi såg de enorma milslånga köbildningar som det blev på motorvägen på skärtorsdagen när ALLA skulle upp till bergen. Idag skall ALLA hem igen så det blir säkert lika illa, fast åt andra hållet, och eftersom vi inte precis skall till jobbet i morgon så väljer vi att stanna en natt till. Det stundar bistrare tider, det skall tydligen börja regna ikväll och eftersom natten skall bli väldigt sval kommer vi nog att se ett litet snötäcke i morgon bitti. Snön verkar dessutom kunna ligga kvar, det skall bli minusgrader hela dagen, även nere i Puidoux. Hoppas bara det inte snöar för mycket i natt nu när vi inte har på vinterdäcken längre.

Kvällen tillägnades barnbarnen, Doris fyllde två år och vi kunde äntligen ha ett riktigt långt och roligt Skype-samtal. Hon kommer förmodligen inte ihåg något från den senaste gången vi sågs, vilket också var här uppe i Chatel men för drygt tretton månader sen när hon inte ens hade fyllt ett år. Men det verkar som hon tack vare att se mig och kunna prata med mig åtminstone fick klart för sig att det finns någon som kallas "farfar" och undermedvetet hade hon kanske kvar några minnesfragment. Gustav lade över ett andra jätteutskick med foton och videor på Bror, eller "Fratello" som han kallas av sin far som alltid hittat på de mest utflippade smeknamn åt kreti och pleti. Jag laddade genast över hela paketet på hårddisken, jag får ta och titta igenom allt detta nån dag i veckan då vi ändå inte har något annat planerat.

6/4   Puidoux   mulet -2 / +6

Väderleksrapporten igår var tämligen överdriven, det hade förmodligen både regnat och snöat lite i natt men de få snöflingor som fallit täckte inte ens gräset och asfalten hade redan hunnit torka. Däremot var det isande när jag vaknade, en tillfällig återgång till vintern. Vi lämnade Chatel och som så ofta glömmer jag nåt, jag vet inte varför det alltid blir så stressigt när vi skall iväg så oavsett om vi skall upp eller ner så är det nästan alltid nåt som inte kommer med. När vi åkte upp på långfredagen glömde jag de Euro-sedlar som jag hade växlat till mig för att kunna gå ner till bageriet i byn och köpa ett bröd, de tar inte emot kort. Nu gick de bra ändå för de två stora bröd vi hade köpt på vägen upp räckte ända till idag. När vi skulle iväg letade jag förtvivlat efter mina hundra Euro som jag trodde jag hade tappat, jag hade helt enkelt glömt att jag hade glömt dom och när vi kom fram till Cremières låg de och väntade på mitt skrivbord.

Vad värre var, jag skriver alla mina böcker och listor, all min statistik och dokumentation, på två olika datorer, en uppe och en nere. Allt skrivande och räknande lagras på ett speciellt litet svart USB-minne som normalt följer med i samma jätteviktiga tygpåse som mitt pass, mitt schweiziska uppehållstillstånd och mina Euro-sedlar att använda i utomlandet. I all upp-ståndelse när jag inte kunde hitta mina Euro glömde jag att plocka med USB-stickan som alltså blev kvar i Chatel innehållande allt det som jag hade arbetat med under påskhelgen, dagbok, texter, inspelade musikstycken och mycket annat viktigt. Problemet är att vi i dagsläget inte vet när vi kan åka tillbaka och under tiden får jag interims-jobba "i tomme" som vi säger på västkusten. Skit!!! Ordspråk nummer 31 : Hellre en sticka i handen än tio i huset uppe i skogen.

7/4   Puidoux   sol -2

Jag vaknade fyra på morgonen med ännu en textidé som det var omöjligt att få ur skallen på något annat sätt än att klä på sig (för det var en kylig natt) och hitta ett papper och skriva ner de ord som virvlade runt. Det var fortfarande alldeles svart ute men efter att ha skrivit en timme och sen gått och lagt mig så dröjde det inte länge innan det var dags igen. Inget annat att göra, jag gick upp och skrev vidare och då såg jag att det var alldeles vitt ute, under den korta stund då jag legat och försökt somna om hade det snöat. Det var väldigt vackert och eftersom det skulle vara minusgrader hela dan så fanns det en liten chans att snön låg kvar.

När jag skriver på natten är det ofta tredje gången gillt innan jag äntligen kommer till ro men i morse räckte det med två halvlekar och inte tre perioder som i hockey. Sen sov jag till halv tio ungefär. Tyvärr dröjde det inte länge innan solen hade smält bort det lilla snölagret som var alldeles för tunt för att kunna kallas "täcke". Jag kände mig fortfarande stressad av allt jag hade att göra och det är inte bra. Det var tyvärr inte bara mitt jätteviktiga USB-minne som vi hade glömt kvar i Chatel utan även hustruns två små getostar. Jag hoppas åtminstone att de blivit kvarglömda i kylskåpet, det vore illa nog. OM de blivit liggande på köksbänken har jag inte lust att vara den förste som går in i huset nästa gång vi kommer dit. När nu det kan bli.

Jag hade varken tid eller lust att gå på promenad, förutom att städa, skriva rent texter och laga mat så hade jag några inspelade TV-program som jag måste beta av, annars riskerar våran digitalbox att explodera. Min käresta gick iväg ensam och kom hem stelfrusen. Men utsikten från mitt skrivbord var inte illa, de snöklädda bergen på andra sidan sjön var ovanligt vackra idag. Jag vet inte vad det berodde på men ljuset, färgerna, skuggorna och relieferna var så magnifika att jag nästan glömde av att skriva. Men till sist blev det en ny sång av alla de små kladdpapper som jag hade plitat fulla med ord under nattens mörka timmar. 

Johan Petrén  ABC (jag skriver mig en låt)    hemmainspelning 1986   skriven 1983

8/4   Puidoux   sol +4

En lång och härlig natt då jag tog igen med råge all den sömn jag hade missat natten innan. Inte ett moln på himlen och även om luften var isande kall skulle solen säkert få upp temperaturen en bra bit över nollstrecket idag. Trots att det var så vackert var vi först tvungna att åka och handla, vi hade inte köpt med oss nåt annat än bröd från Chatel och idag var kylskåpet tomt. Vi åkte upp till Oron där det förutom vår vanliga stora och för det mesta tomma Migros-butik också fanns diverse andra bra och billiga affärer med ett annorlunda utbud. Vi gjorde som alla andra pensionärer som har obegränsat med tid, vi vandrade runt mellan flera olika butiker och drog ut russinen ur kakan.

Vi gjorde en massa lyckade inköp lite här och där, min kaffebryggare hade lagt av, i åratal har den varit så igenkalkad att hur mycket avkalkningsmedel jag än matar den med så dröjer det bara nån vecka innan det är stopp igen. Jag har tagit vatten från en elektrisk vattenvärmare och hällt ner i filtret men nu har till och med plattan som håller kaffekannan varm lagt av. Den har ett litet relä som gått sönder och som naturligtvis inte går att laga, ett relä som automatiskt stänger av värmen efter en halvtimme för att man inte skall riskera att kannan bränner torr, men som nu har stängt av för gott. Sista veckan har min andra morgonkopp varit i bästa fall halvljummen.

Det är inte lätt att få tag på en gammal hederlig filterbryggare i detta Nes-kaffets förlovade land, Nestlé's huvudkontor ligger ju bara åtta km hemifrån, i den lilla staden Vevey. Jag gick igenom sortimenten i alla de större affärerna utan att hitta en enda apparat. Men i Oron fanns ett stort tomt köpcentrum där vi aldrig varit inne och där fanns en superbryggare för bara 200 kronor, UTAN någon automatisk avstängning av värmeplattan. Ordspråk nummer 32 : Ju mer elektronik de bygger in, ju mer är det som kan gå sönder.

I detta köpcentrum fanns otroligt nog en enorm secondhand-shop som hade nästan allt, jag skulle kunnat gått där hela dan men kom bara ut med tre fina gamla CD-skivor för en tia styck. I en liten mataffär där vi nästan aldrig handlar skulle jag bara köpa en god ost men kom ut med tre flaskor, också till extrapris. En Gordon's gin för 130 kr, en Averna för 100 kr och ett intressant mousserande vin från Alsace för 60 kr. Det är verkligen inte vanligt att vi kan hitta några fynd i detta eljest så svindyra land.

Denna "kommersiella" festdag var inte slut än, eftersom vädret var så fint tog jag en cykeltur ner mot Vevey och kunde inte hålla mig borta från ölgrossisten där jag visste att det fanns en butelj jag hade glömt den senaste gången. Helt oväntat hittade jag två andra flaskor vilkas kapsyler hade undgått min hökblick. Dessa två platsade också i samlingen och som lök på laxen gav expediten mig två flaskor exklusiv tonic som gratisprov. Passade som hand i handske till min Gordon's som jag hade köpt i Oron. En tursam dag avslutades med att jag efter visst letande upptäckte Uniteds kvartsfinal i Europa-ligan på en obskyr TV-kanal som heter Zattoo och som jag bara har tillgång till genom ett gratisprogram på datorn. Till råga på allt vann Manchester nere i Granada med 2-0, "Just a perfect day" som Lou Reed sjöng en gång, frid över hans minne.

9/4   Puidoux   sol +9

Det blev panik på morgonen, sotaren skulle komma klockan tio och eftersom vi alltid brukar vara uppe vid den tiden så ställde vi ingen väckarklocka. Prick klockan tio vaknar vi av att det knackar på dörren, vi måste ha varit rejält uttröttade båda två för att ha sovit så länge. Min cykeltur igår hade varit rätt jobbig och sen hade jag suttit uppe till halv tolv och sett på fotboll, men ändå.... Jag brukar nästan aldrig kunna sova efter nio på morgonen hur trött jag än är. Sotaren ställde som tur var bara in sin dammsugare och sina verktyg så länge och när han kom tillbaka en kvart senare var vi redan påklädda och höll på att äta frukost. Ordspråk nummer 33 : Talar man om sotaren så står han i farstun.

När vår svartklädde hantverkare var klar blev det en lång, lång promenad i omgivningarna, nästan två timmar. Efter detta körde vi ner till återvinningen med som vanligt en himla massa öl- och vinflaskor plus min gamla kaffebryggare, sedan handlade vi lite nödvändighetsartiklar på Landi som ligger alldeles bredvid sopstationen, typ tändpapiljotter till braskaminen, nya arbetshandskar, en tub lim och några blommor att plantera i trädgården. Bor man på landet har man alltid behov av nånting från Landi. Hemma igen tog jag mig an bilen som blivit alldeles vitprickig efter att något flygfä ägnat hela morgonen åt prick-bajsning på biltaket. Jag hatar när bilen är full med fågelskit, det finns inget äckligare och det fräter på lacken.

På tal om trädgården så tillbringade jag resten av dan med att plocka ut alla kaktusar och pelargonier som jag gömt nere i ingången till vinkällaren under vintern. Även det lilla fikon-trädet slapp sin skyddspåse och fick komma ut i solen. Problemet för närvarande är att alla dessa växter brukar jag normalt ha uppe på muren runt vår stora terrass, något som inte är möjligt än så länge eftersom vi väntar på den stora renoveringen av den betongplatta som alltså utgör vårat terrassgolv och grannens sovrumstak. Tills vidare finns det inget annat att göra än att ockupera föreningens gemensamma stengård som ligger utanför vinkällaren alldeles ovanför våran personliga odlingslott. Så grannarna får stå ut med mina tjugo kaktusar tills arbetena är klara.

10/4   Puidoux/Chatel/Puidoux   mulet +12

Det var en så lugn lördag, vädret var inget vidare, varken för vandring eller skidåkning. Eftersom vi gick upp i "normal" tid och hade hela dan på oss beslöt vi oss för en snabb tur och retur till Chatel för att i huvudsak hämta ner allt det vi glömt. Vi hade rätt i våra antaganden, för att vara en lördag var det nästan inga bilar ute och i Chatel var det dödare än dött. Vi såg inte en enda människa på gatorna och mötte 2-3 bilar på vägen. För övrigt var det som en spökstad, nästan skrämmande. Vi var glada att vi hade tillbringat påsken där uppe då det åtminstone var några turister ute och rörde på sig. Gudarna skall veta att vi tycker om när det är lugnt, men det får inte vara för lugnt heller.

Det är nu fjärde gången sen de mer eller mindre stängt gränsen mellan Schweiz och Frankrike som vi trots allt åker över, och hittills har vi inte blivit kontrollerade en enda gång. Det är nästan lite synd med alla papper, legitimationer och olika officiella dokument som vi släpar med oss varje gång. Och man undrar vad alla dessa restriktioner och förbud egentligen tjänar till om det ändå aldrig finns någon som kontrollerar att de efterlevs. Folk är ögontjänare och om de inte riskerar att åka fast skiter de fullständigt i vad regeringarna här har befallt.

Allting inbjuder till fusk och det delar upp befolkningen i två grupper, de till åren komna som är ärliga och följer varenda regel. Vi i denna gruppen blir vansinniga på att alla demonstranter som vi ser på TV ständigt bryter mot varenda ny lag utan att nånsin få den minsta lilla böteslapp trots att en massa snutar står och ser på. Å andra sidan har vi de unga som ser det som en sport att bryta mot varenda regel eftersom de vet att de ändå inte blir kontrollerade, och om de händelsevis skulle komma med i ett TV-reportage med hundratals andra demonstranter (när man inte får lov att samlas mer än tio åt gången) så vet de att de ändå inte blir straffade. Ordspråk nummer 34 : Alla är jämlika men vissa (unga) är lite mer jämlika än andra.

11/4   Puidoux   sol +10

Jag hade räknat med regn och en dag i TV-soffan för att komma ikapp med alla inspelade filmer och program. Det var vad meteorologerna hade sagt. Men när jag vaknade sken solen och den fortsatte att stråla (nästan) hela dan. Det istället blev det en dag i trädgården, jag grävde upp min del av odlingslotten och placerade om alla jordgubbsplantorna som hade brett ut sig över min lilla jordplätt. Jag petade ner de små jordgubbsskotten i ett hörn och gjorde plats för mina favoriter. Det blev två långa rader där jag sådde persilja, observera krusbladig, ännu en av hundratals detaljer där vi inte kommer överens. Hustrun har plattpersilja på sin del. Dessutom grävde jag ner två långa rader sättpotatis av en sort som heter Ratte på franska och kallas sparrispotatis i Sverige. Förra året var första gången jag satte Ratte och den var dels väldigt god och gav dessutom en tämligen riklig skörd.

Bonusdottern kom och hämtade sina sommardäck som hon hade lagrat i garaget i Chatel och som vi hade tagit med oss ner igår när vi gjorde vår smash-and-grab resa till Frankrike. Hon kunde inte åka upp själv eftersom hon bor i Lausanne som ligger utanför den testbefriade 30km-omkretsen. Eftersom det såg ut som om väderprognosen hade varit felaktig tog jag mig till att vattna den supertorra jorden, i synnerhet där jag hade sått och planterat. Det faktum att jag vattnar brukar alltid betyda att regnet inte är långt borta och det slog inte fel idag heller. Framåt kvällen satte det igång, så mycket för den bevattningen. MEN, om jag inte hade vattnat är jag säker på att det inte hade fallit en enda droppe. Ordspråk nummer 35 : Om man vattnar får man regn.

12/4   Puidoux   snö +3

Måndag morgon igen och jag var uppe jättetidigt för att eventuellt kunna se slutet av finalen i curling-VM som gick långt bort i Kanada, därför den stora tidsskillnaden. Semifinalen hade spelats vid midnatt men efter allt grävande i trädgården jag var alldeles för trött för att sitta uppe och se på TV. Jag somnade tidigt och visste inte vad som hände under natten. Tyvärr vaknade jag trots allt försent, matcherna var färdigspelade och Sverige hade redan vunnit med 11-3 mot Schweiz i semi och 10-5 mot Skottland i finalen. Ordspråk nummer 36 : Sent skola den trötte såmannen vakna. Trist att ha missat allt detta, i båda matcherna hade den svenske skippern lyckats vinna en av de tio stenarna med hela 5-0. Det är extremt ovanligt att någon är så överlägsen, att avsluta en enskild omgång i en final med fem egna stenar i boet är snudd på mirakel.

Någon gång under morgontimmarna hade regnet övergått till snö, något som egentligen inte spelade nån roll för alla mina växter som numera befann sig utomhus. Det hade inte varit någon nattfrost och den lilla snö som föll smälte direkt, utom på hustaken som var vackert vita. Eljest var det ett riktigt aprilväder med stormbyar, några små snöflingor som virvlade runt och ibland en ytterst kortvarig solglimt. En av alla dessa kastbyar hade vält min cykel och mitt fina nya plastöverdrag hade blåst av. Så dagens utflykt i det fria inskränkte sig till att bära ner cykeln till förrådet, vika ihop det blöta plastskynket och bära upp en stor korg med ved. Och tända en brasa redan vid middagstid.

Synd bara att det var vår alkofria dag, trots att jag bara varit ute tio minuter så skulle det varit gott med en värmande glögg när jag kom in. Sent på eftermiddagen slutade det snöa och solen kom fram, men det var inte så man hade lust att gå ut, det var fortfarande bara några få plusgrader och det blåste hårt. Jag låg kvar i TV-soffan och lyckades faktiskt städa undan ett par filmer som legat länge och tagit plats i vår box. Det är skönt att då och då ha tid över och ta tag i sånt som inte är akut men som förr eller senare måste göras. Vi fick till och med klart vår gemensamma skattedeklaration efter att de sista dokumenten hade anlänt med posten igår.

13/4   Puidoux   sol +7

Våren var här igen efter vinterns tillfälliga eftersläng, morgonen var stilla och solig men inte särskilt varm. Utav alla händelsefattiga veckor den senaste tiden verkade detta bli den absolut lugnaste. Vi hade ingenting på dagordningen, inga läkarbesök eller vaccineringar, inga planerade inköp eller andra förflyttningar. Bland de aktiviteter som nyligen blivit tillåtna var det egentligen bara några utställningar som intresserade oss. Det fanns åtminstone två på våran önskelista, en på Hermitaget i Lausanne med en intressant privatsamling av olika mästerverk och dessutom en stor presentation uppe i Basel med olika verk av gatumålaren från Bristol, den hemlighetsfulle Banksy. Men det får bli längre fram, denna veckan är det fortfarande påsklov och alla muséer kryllar av föräldrar med sina skolbarn.

Som pensionär är det ALLTID något som man blir irriterad på, mestadels olika förändringar till det sämre. Anledningen är väl att pensionärer inte har så mycket annat för sig än att sitta och kverulera. Dagens stora irritationsmoment är den "ny-gamla" layouten på TextTV-sidan i min dator. Ända sedan jag blev uppkopplad för 25 år sedan har jag haft Text-TV som min startsida. Text-TV på TV'n har jag aldrig gillat med sin helsvarta bakgrund och sina oläsbara hieroglyfer, på datorn kunde man läsa samma sak fast med normala bokstäver och en modernare layout.

Sedan några veckor har SVT annonserat att man tänker ändra sidan, helt förbluffad ser jag nu att man har gått tillbaka till datorns stenålder med ett fyrkantigt Pacman-typsnitt mot en helsvart "TV-skärm". Jag har förstått att det hos ungdomen idag finns ett nostalgiskt sug efter gamla dator-spel typ Super Mario och Pacman men vi som var med på den tiden tyckte bara det såg löjligt ut och väntade på att teknikens landvinningar skulle presentera något snyggare som gick lättare att läsa. Och idag, 25 år senare, måste vi finna oss i en återgång till detta förhistoriska stadium. Jag hoppas att alla de trendiga bakåtsträvande ungdomar som röstat för denna försämring till att börja med även slänger bort sina mobiltelefoner och återgår till att skriva vanliga brev till varandra.

14/4   Puidoux   sol +5

Igår gick vi ut direkt efter frukost på en tvåtimmars skogs-promenad men överraskades omedelbart av den avskyvärda nordostliga vinden, när Bisen ger sig till att blåsa håller den oftast på i tre dar. Vintern hade lämnat kvar sina fotspår, i de skuggiga skogspartierna där solen aldrig kom åt låg det fortfarande rester kvar av måndagens snöande. Vi kom hem helt genomfrusna och var rörande överens om att även om solen sken så skulle vi hålla oss inne tills blåsperioden var över. Så idag tog vi istället bilen och åkte för att storhandla i Oron, det blåste lite mindre än i går men vi var ändå glada att ha bilen alldeles utanför vår stormarknad.

Igår höll jag på att bli tokig framför datorn, mobilen och tabletten som alla var igång samtidigt när jag parallellt försökte följa ett tiotal olika fotbolls- och hockeymatcher som sändes på diverse underliga kanaler. Det var fotboll, CL och Allsvenskan, avgörande EM-kval för schweiziska damlandslaget, damlandskamp mellan Frankrike-USA och Sverige-Polen, hockeyslutspel i Sverige och Schweiz, you name it, jag hade häcken full och kände att jag fick en släng av akut schizofreni. I kväll var det bara en enda match att hålla reda på, och den gick på en helt vanlig kanal så jag kunde ligga utsträckt i TV-soffan med en öl och en whisky nu när veckans två vita dagar var över.

Under en dryg timme på eftermiddagen var jag helt själv i huset vilket är ganska ovanligt på sistone när pandemin håller oss hemma. Grannen på vinden som jobbar hemifrån var på ett viktigt möte, grannen under oss hade åkt till Basel med döttrarna nu när det var påsklov och tanten i källaren som tänker sälja hade rensat ut ett förråd och åkt till återvinningen. Min fru övningskörde med sin son. Även om det nästan aldrig stör mig att ha folk i huset så finner jag ändå, när jag skall spela in en ny låt, en sorts psykologisk och skapandemässig frihet i den enkla vetskapen om att jag är alldeles ensam.

Jag behövde inte många omtagningar för att bli nöjd med min nya alster, ännu en låt på drygt sju minuter där jag berättar om alla de epoker i den moderna musikhistorien där jag önskade att jag hade kunnat vara närvarande, eller till och med deltagande. Men jag var alltid för ung och jag var aldrig på rätt plats i rätt tid. Däremot blev jag snabbt nöjd med min inspelning och det faktum att jag var helt ensam hjälpte mig att vara mer avspänd, på en halvtimme var allting klart. Ordspråk nummer 37 : Själv är bäste studiomusiker.

Djävulens pakt

15/4   Puidoux   sol +5

Det är en helt vanlig dag i det avseendet att det inte händer någonting alls, men det är trots allt så som vårt liv vanligtvis ser ut för närvarande. Inga utflykter, inte ens en promenad eller en inköpstur med bilen, ingen post och inga telefonsamtal, förutom från min svärmor som klagar på att hon har ett infekterat sår på armen. Dagens enda aktivitet sker på internet med ideliga mailväxlingar inför det stormöte vi fyra delägare i bostadsrättsföreningen skall ha nästa vecka med vår förvaltare. Dels skall vi besluta om hur vi skall gå vidare med de stora vattenskadorna, men eftersom det ordinarie årsmötet blev Covid-inställt skall vi även passa på att dryfta diverse andra frågor.

Eventuellt kommer nästa vecka att bli lite annorlunda, regeringen beslöt igår att lätta på vissa restriktioner. Bland annat skall restaurangerna få lov att öppna sina terrasser vilket kanske är det som vi mest ser fram emot. Biograferna kommer också att kunna ta emot max. femtio personer och vad det gäller konserter och sport är det också femtio-regeln som gäller inomhus medan man tillåter hundra åskådare på utomhusevenemang. Ordspråk nummer 38: Alltid nåt, sa Fan när han såg en film på bio. Det hör till saken att när vi nån enstaka gång går på "bio" så är det nere i Chexbres kommunala samlingsaula där en förening visar lite udda men oftast väldigt bra filmer i en jättestor sal där vi aldrig en endaste gång varit fler än tjugo personer.

Vad det gäller uteserveringarna är det naturligtvis trevligt att kunna sitta ner och ta ett glas vitt om man är i stan och vädret är bra. Men det finns även andra fördelar, när vi innan nedstängningen var inne i Lausanne båda två men hade olika saker att göra brukade vi alltid stämma träff på en terrass, det var mycket trevligare att vänta på den andre med ett glas vin i näven än i ett gatuhörn eller på en tågperrong. Och eftersom vi båda två går på vätske-drivande blodtrycksmediciner var det käckt att kunna utnyttja bistrons toalett, stadens få offentliga pisseställen är inte att rekommendera. För min bonusdotter Adélie är det värre, den bistron där hon jobbar har 80 platser inomhus och några få "rökbord" på den smala trottoaren utanför, alltså finns det ingen ekonomi i att dra igång hela köksmaskineriet för så minimala intäkter, det vore en riktig förlustaffär. Ordspråk nummer 39 : Tre små utomhusbord kostar mer än det smakar.

16/4   Puidoux   sol +5

Igår blev det återigen en lång fotbollskväll som slutade sent men på bästa sätt, United vidare till semifinal i Europaligan. Det var svårare än vanligt att hitta någon TV-kanal som visade matchen eftersom vi inte har en enda betalkanal i vårt kontrakt utan bara basutbudet. Här i Schweiz visar man för närvarande bara hockeyslutspelet och de franska kanalerna visade inte heller någon kvartsfinal eftersom det inte fanns några deltagande lag från Frankrike.

Till slut hittade jag ännu en udda genomkommersiell italiensk kanal som inte bara visade en kvarts-final utan alla fyra på en gång, det blev en konstig upplevelse när sändningen oavbrutet hoppade mellan fyra olika matcher. I slutet koncentrerade sig producenten på den matchen där det fortfarande stod och vägde och eftersom United redan ledde sammanlagt med 4-0 så fick jag inte se mycket av mitt favoritlag, men det gjorde inte så mycket när de vann och gick vidare.

Idag kom en sista hantverkare på besök för att titta på vår terrass och eventuellt hinna lämna ett fakturaförslag innan vårat möte, kort om tid för honom att räkna på men han hade lovat att bli klar till på tisdag, inte mycket annat att göra ifall han ville vara med och "slåss" om kontraktet. Han skulle dyka upp klockan tio och denna gången ställde vi väckarklockan för att slippa bli tagna på sängen, som med sotaren. Och som vanligt vaknade jag redan kvart över sex, tre timmar innan det skulle ringa.

Vi tyckte oss se att det blåste lite mindre men det var en synvilla. Efter ett par hundra meter var vi rörande ense om att vi aldrig borde gett oss ut på promenad, om jag säger att det inte var särskilt trevligt så är det århundradets underdrift. Efteråt förskansade jag mig i TV-soffan och njöt av två långa härliga italienska klassiker, först De Sica's episodfilm från -63 med Sofia Loren i högform, plus Mastroianni förstås. Sedan min favoritfilm alla kategorier, Scola's "Vi som älskade varann så mycket". Jag vet inte hur många gånger jag sett den filmen men den är alltid lika bra. På kvällen hann jag även med ett tvåtimmarssamtal med Peter som var ensam och ledsen. Varje gång vi pratas vid förstår jag hur lyckligt lottad jag är i dessa svåra tider att inte behöva leva helt själv utan att alltid ha en älskad varelse vid min sida, det är en ynnest.

17/4   Puidoux   sol +5

Vi är inne på den fjärde blåsiga dagen med iskalla nordvindar och det börjar gå oss på nerverna. Jag önskar det kunde regna eller snöa eller precis vad som helst utom denna knivskarpa sol som bränner i mina nyopererade ögon och denna Bise som blåser hål i huvudet på mig så fort jag sticker näsan utanför dörren. Det blåste lika mycket igår innan jag gick och la mig, när jag tittade ut över byn genom vårt panoramafönster i "kontoret" såg jag den ena utebelysningen efter den andra tändas, men denna kväll var det inga strövande katter utan vinden som påverkade rörelsesensorerna när den piskade runt buskar, grenar och trän.

De enda riktigt lugna timmarna på dygnet är tidigt på morgonen, någon gång under natten mojnar vinden och när vi vaknar är det alldeles stilla. Om vi inte vore så morgontrötta och senfärdiga så är det nu på morgonen som vi borde ge oss ut på långpromenad. Men när vi väl kravlat oss ur sänghalmen och gått igenom vår långa frukostritual med müsli-preparationer och tidningsläsning är vi oftast för sent ute för vid tio-tiden börjar det alltid blåsa igen. Åtminstone under dessa Bise-perioder.

Vi gick trots allt ut en stund, men inte längre än ner till trädgården som ligger väl skyddad från nordvindarna i den ravinen som har bildats längs med bäcken nedanför det stora vattenfallet. Vi gjorde inga stora ingrepp, rensade bara en massa ogräs och planterade några blommor och några gamla potatisar fulla med groddar som vi hade glömt i vinkällaren. Det var väldigt skönt att vara ute ett par timmar och ägna sig åt lite kroppsarbete, då känner man att man förtjänar en rejäl middag med lite gott vin. På kvällen ökade vinden till nästan stormstyrka, precis som det sett ut hela veckan, det börjar bli himla tjatigt med denna blåsten.

18/4   Puidoux   mulet +9

Vinden vrålade som ett jetplan hela kvällen och det var nästan svårt att somna. Vid fyra när jag var uppe och kissade var det alldeles stilla, inte en gren som rörde sig och trots denna tystnad kunde jag inte somna om utan låg vaken drygt två timmar. Under frukosten satt vi nästan och höll tummarna, skulle det börja blåsa igen eller var det äntligen slut på Bisen? Vid elva var det fortsatt mulet och ingen som helst vind, vi var räddade för denna gången. Vi kunde glömma och gå vidare och hoppas på att nästa Bise skulle dröja så länge som möjligt.

Idag var det äntligen årspremiär för mitt favoritprogram på SVT-Play, nämligen "Den stora älg-vandringen" som jag hade varit så glad över att kunna följa för ett år sedan då Schweiz genomförde en tvåmånaders lockdown då ingen egentligen fick gå ut. Att kunna låtsas att man satt på pass i en skogsglänta uppe i Norrland för att se en massa älgar spatsera förbi var ett riktigt plåster för själen. Och nu var denna fantastiska SlowTV-utsändning igång igen, jag var lycklig som ett litet barn trots att det inte kom en enda älg denna min första dag ute i skogen.

På tal om natur så var jag återigen ute en sväng i trädgården och det blåste fortfarande inte. Jag vet inte hur jag har kunnat missa detta fenomen förr om åren men idag upptäckte jag en stor koloni med gulsippor under grannens enorma valnötsträd nere vid bäcken. Jag föll in i en sorts nostalgisk känsla av déjà-vu när jag såg alla dessa vackra men inte särskilt ovanliga vårblommor. När jag växte upp i Kärra på 60-talet fanns det en stor avlång kohage rakt utanför vår skola där det rann en slingrande bäck. Mitt på denna äng stod Göteborgs-områdets äldsta ek som var äldre än staden själv och dessutom fridlyst. Under detta gigantiska gamla träd växte det fullt av gulsippor, det var det enda stället i hela min hembygd som man kunde hitta denna blomma.

Vi lekte alltid längs med bäcken men vi plockade aldrig några gula blommor eftersom de var så ovanliga. Några år senare, när jag förr längesedan flyttat in till stan och kommunen beslutat att göra om den lilla byn Kärra till ett nytt förortsghetto, så grävdes bäcken först ner i en kulvert. Den stora eken sågades ner, trots sin ålder och sin status som fridlyst naturobjekt, och gulsipporna försvann förstås i samma veva. Och vad byggde man då på denna tomten? Jo, ett daghem, tänk om barnen hade fått leka vid en bäck, under en fridlyst ek där det växte en massa gulsippor. Istället för att ha en asfalterad och inhägnad gård som sin förvarings-rastgård. Folk var inte kloka på den tiden och de är inte bättre nu.

19/4   Puidoux   sol +8 Älgar över älven=0

I gårkväll började det blåsa igen, vinden ven och ylade och ventilerna på våra skorstens-ventiler snurrade som galningar. Trots det så somnade jag som en stock redan innan hustrun hade släckt lampan och jag sov för en gångs skull hela natten, ända till halv åtta utan att ens vakna och behöva gå upp och kissa. Något som är väldigt ovanligt. Det var en ljuvlig stilla morgon och jag började med att slå på "älgvandringen" och titta på gårdagens höjdpunkter. Resumén gick rätt fort, det var inte så mycket som hade hänt, några svanar, krickor och orrar och massor med renar. Men inga älgar, det dröjer nog några dar innan de första dyker upp.

Det var måndag morgon och första dagen i mitt nya liv. Skämt åsido, det enda nya var att jag hade bestämt mig för att börja dagen med att göra "De fem tibetanerna", en sorts yogaövning som skall vara bra för gamla trötta kroppar. Jag har känt mig så stel och orörlig på sistone och jag känner att jag behöver hålla igång muskulaturen för att den inte skall beckna igen. Vi såg en underbar liten film härom kvällen som hette "Lucky", det var en halvdokumentär skildring av Harry Dean Stantons stilla liv i en liten ökenstad där han tillbringade sin ålderdom med att bland annat göra Tibetanerna varje morgon. Detta blev Stantons sista film, han dog strax efter premiären, 91 år gammal. Så kunde han så kan väl jag, det är bra att ha förebilder.

Idag tog vi ännu en sväng till IKEA som ligger några mil väster om Lausanne, men att handla svensk mat var inte huvudsyftet med denna resa. Bredvid Ingvars gamla möbelaffär fanns dels ett gigantiskt byggvaruhus där vi ville kolla på olika underlag för att kanske lägga på terrassen när hantverkarna har bytt det spruckna underlaget, dessutom ville vi kolla en permanent utomhusutställning av olika keramikplattor som också kan användas på en terrass. Vi fick väl inga direkta svar på våra funderingar men nu har vi åtminstone en lite bättre aning om vad vi pratar om. Sent på kvällen, strax innan det blev mörkt, gick vi på vår sedvanliga promenad upp över det öppna kulliga landskapet norr om vår lilla by. Det var första gången på en vecka som det var tillräckligt lugnt för att kunna gå ut.

20/4   Puidoux   sol +10 Älgar över älven=0

Sov gott och vaknade lagom tidigt. Sedan var det dags för mina nya morgonvanor, att kolla om det dykt upp några älgar och göra mina yogaövningar. Det är bra med dagliga rutiner när man är pensionär, det lilla livet får en viss rytm och inramning om man har några fasta punkter i tillvaron. För några år sedan bestämde jag mig för att jag VARJE kväll skulle köra en sån där liten båge med tandtråd genom mina tänder, och sedan dess har jag hållit detta löfte till mig själv och inte hoppat över en enda gång. Det är vad jag kallar självdisciplin och det är något vi har för lite av här i världen, det är vad jag tycker nu på gamla dar när jag blivit en grinig gammal gubbe. Men likväl något som kom in i skallen redan när jag var tjugo år och läste Siddharta.

Det var den tredje dagen SVT och jag spanade på skogen och det fanns fortfarande inga älgar i sikte. Jag minns att förra årets utsändningar också startade runt den 18:e april men att vi då fick vänta en dryg vecka innan den första älgen dök upp, och ytterligare en vecka innan den modigaste tog sina första simtag över älven. Men förra året var inte våren så långt kommen, det var mycket mer snö och is än vad det är i år. I programpresentationen gör man ett stort nummer av att älgarna alltid har kommit precis denna vägen i, citat "tusentals år". Men tänk om de trots alla väldolda TV-kameror ändå känner sig störda i detta område och väljer ett helt annat ställe att korsa älven, vilken panik för SVT. Det finns nog fler än jag som kommer att bli väldigt lättade när den första älgen väl behagar infinna sig. Ordspråk nummer 40 : Den som väntar på en älg väntar aldrig för länge.

Kvällens stormöte angående vattenläckan blev en stor besvikelse, vi kunde inte enas om något annat än att återigen kalla in en expert och begära in nya fakturaförslag. Portugisiskan visade sig synnerligen aggressiv och allmänt avskyvärd, hon hade egentligen inte råd att köpa sin lägenhet och när hon nu ser att det tillkommer en massa nya oförutsedda utgifter får hon panik och försöker till varje pris fuska och minimera kostnaderna. Jag kan förstå men jag kan inte acceptera hennes uppträdande, efter att ha bott här i nio månader visar hon sitt verkliga ansikte och det är inte vackert. Om hon har ont om pengar borde hon börja med att sluta betala för att bönderna bär upp hennes ved och sluta betala en arbetare för att göra hennes del av det som alltid behöver göras på vår gemensamma tomt. Ordspråk nummer 41 : Man måste odla sin trädgård (om man vill gå ner i vikt)

Om hon gjorde som vi andra och jobbade lite själv så skulle hon inte bara spara pengar utan dessutom komma ut och röra sig lite mer. Hon berättade en gång när vi drack ett glas vin att hon hade haft en sorts boyfriend under den stora vinfestivalen i Vevey för två år sen, detta förhållande som aldrig "konsumerades" tog abrupt slut när festivalen var över, han stack utan att säga ett ord. Sedan hon flyttade in har hon under nio månader inte haft ett enda besök vilket i mina ögon betyder att hon inte har en enda kompis, antagligen på grund av hennes sätt att alltid veta bättre. Det är förmodligen inte lätt att vid 38 års ålder vara så fet och så otroligt ensam men hon anstränger sig verkligen inte det minsta för att förbättra sin situation. Det är synd att vi fått en så otrevlig granne, här i huset lever vi tätt på varandra och vi behöver kunna komma överens.

21/4   Puidoux   halvmulet +15 Älgar över älven=0

Sov återigen himla gott, trots gårdagens våldsamma meningsskillnader. Dagen var grå men varm och stilla och trots avsaknaden av ett starkt solsken plockade jag ut cykeln. Det var första gången i år som det var så varmt att jag varken behövde mössa eller vantar. Det finns alltid några nya öl att upptäcka nere hos Amstein, och eftersom det var två intressanta matcher på TV och onsdag då vi återigen kan dricka lite efter två vita dagar så passade det bra. Jag hittade fem nya flaskor som jag cyklade hem med, och som vanligt stannade jag på en liten rastplats halvvägs hem och öppnade en. På så sätt hade jag bara fyra flaskor kvar i ryggsäcken under de sista hemska uppförsbackarna.

Intet nytt på skogsfronten, dessutom börjar det snöa i Norrland så jag tror att älgarna har mindre lust att ge sig ut på några utflykter. Däremot var dagen en "grande première" både för mig och min fru, men på olika sätt. Hon deltog som ägare till en bostadsrättslägenhet i Lausanne i ett årsmöte på Zoom. Ingen av oss hade tidigare någon erfarenhet av detta program så det var lite komplicerat att komma till sändning, i vissa fall är vi lite långsamma i den tekniska utvecklingen.

För min del lanserade jag min första blogg, något som inte heller var helt enkelt, men likväl något som jag sedan länge hade tänkt ge mig på. Som gammal Hisings-pöjk har jag jag haft en riktigt stor glädje i att läsa en blogg av min gamla barndomskamrat och granne från Hisings-Kärra Claes Olsson. Han kallar sina finurliga skriverier "Hisingen - härs och tvärs i tid och rum" och självklart är det med en ljuv nostalgi som jag läser de tänkvärda reflektioner han gör under sina små promenader genom våra gamla barndomskvarter. Det är tack vare Claes som jag äntligen fått tummen ur och publicerat något i en blogg, självklart kommer ingen att läsa något men huvudsaken är att få något gjort. Från och med idag kan jag säga (till mig själv) att jag har en blogg. Vilka otroliga moderniteter hade inte denna dagen i sitt sköte !

22/4   Puidoux   sol +12 Älgar över älven=0

Förutom att jag tycker om att provsmaka diverse olika hantverks-öl så innebar gårdagens väldigt trevliga cykelutflykt att jag idag har fem nya kapsyler att sortera in i min digra samling. Vilket inte alltid är helt lätt, varje gång jag skall lägga in nya alfabetiskt ordnade kapsyler så måste jag flytta om så många andra för att göra plats på mina fyrkantiga masonitplattor som jag utrustat med små trälister längs med kanterna. I dagsläget har jag 3400 olika kapsyler så det är ett riktigt skitjobb som tar mer och mer tid ju fler kapsyler jag samlar på mig. Ordspråk nummer 42 : Den som sig i samlar-leken ger får leken tåla.

Jag är så glad över mina två nya morgonrutiner, älgarna och tibetanerna. Det är spännande att se om det har hänt något ute i skogen under natten, ännu ingen skymt av någon älg men de kommer nog snart. När jag gör mina yogarörelser tittar jag ut genom det fyra meter breda fönstret i vårat "kontor" och ser ett gäng glada glador segla runt över Léman-sjön med de franska Alperna i bakgrunden. Läckert. Efter att sedan ha kollat igenom Text-TV och sett om jag fått några mail så kan dagen börja. (OBS, det är inga glador på fotot)

Det blev en ganska fin dag då det egentligen inte hände något annat än att hustrun åkte in till det stora sjukhuset i Lausanne och fick sin första spruta med Pfizer-vaccin, den andra är planerad till slutet av maj. Sen är vi färdigvaccinerade båda två, åtminstone för denna gången. Jag körde henne till och hem från stationen där hon även var inne och hämtade våra dagskort för nästa vecka då vi skall upp till Basel och gå på utställning. Det var inte lika varmt som igår och det blåste en aning men jag låg ändå och solade en liten stund på terrassen. Sedan tillbringade jag en dryg timme med att sortera in mina nya kapsyler.

Grannen i källarvåningen släpade ut sin bensindrivna grästrimmer och gick över det mesta av tomten ända tills hon fick soppatorsk. Eftersom hon försöker sälja sin grotta så har hon jobbat som en galning med lägenheten och trädgården. Hon har till och med gått över hela hennes terrass och fasad med en stor högtrycksspruta och i kväll fick hon hit de första spekulanterna. Det skall tydligen bli fint i morgon också så då skall jag ge mig ut och försöka ta de svåra partierna som hon hade hoppat över tills hon så lägligt fick slut på bensinen. Kvar att klippa är bland annat stupet där det är så brant att man får hålla sig i trädgrenar för att inte tappa fotfästet, plus att samtidigt försöka manövrera grästrimmern med en hand.

23/4   Puidoux   sol +16 Älgar över älven=0

Precis när jag var klar med yogaprogrammet satte jag mig och tittade på två tranor som gick och betade i strandkanten bara några få meter från en kamera. Några få minuter senare dök älgarna äntligen upp i skogsbrynet på de lilla näset där man alltid får syn på de först. Vilken timing! Klockan halv åtta kom de tre första älgarna. I dagens DN hittade jag en artikel om maffian i Kalabrien som var öppen att läsa även för icke-prenumeranter, illustrerad med ett stort färggrant foto över stranden och den centrala delen av Scilla, min lilla favoritby i Italien som jag besökt tjugofem gånger. Jag längtar dit igen.

Johan Petrén  PÅ VÄG (TILL ITALIEN)   CD "Ut i det blå" 1995   skriven 1991

Älgarna försvann någonstans in i bushen där det inte fanns någon övervakning, istället kom en trupp på drygt hundra renar vandrande i en lång rad. Det var massivt att se, som om en flodvåg med renar välde fram. Hela flocken tog en morgonsiesta precis under en filmkamera och där låg de en lång stund och idisslade sin frukost på armlängds avstånd. De var så nära att man skulle kunnat sträcka ut armen och klia den närmsta renen mellan öronen. De såg ut att ha haft en bra vinter, de var välnärda och hade vackra fylliga pälsar och tjurarna bar stora fina hornkronor. Att sedan lugnt ligga i gräset och den värmande solen för att smälta maten var inte fy skam. Renarna hade en fin dag i skogen.

De tre älgarna som verkade så lugna och beslutsamma i morse måste fått panik när de såg 150 renar som plötsligt invaderade deras tilltänkta betesplatser. De har inte synts till mer utan stack förmodligen sin näst intill obefintliga svans mellan benen och gjorde helt om för att avvakta ett bättre tillfälle. Själva hade vi en fin dag i trädgården, vi fick igång våran egen grästrimmer och min fru lyckades avverka det mesta av det som vår granne hade lämnat kvar igår. Själv använde jag vår handdrivna lilla klippare för alla de små ytor och gångar som finns lite överallt där bensintrimmern helt klart är att betrakta som "overkill".

24/4   Puidoux   sol +17 Älgar över älven=0

Jag satt uppe hela kvällen igår och lyssnade på Spotify, jag hade läst i DN att Taylor Swift hade gjort en nyinspelning av sin andra platta som hon gav ut 2008 när hon bara var nitton år. I dessa Corona-tider när hon tillbringar all tid i studion försöker hon vinna tillbaka lite av de låt-rättigheter som hon som nybörjare skrev över till en manager som räknas till en av de värsta skitstövlarna i branschen. Jag har aldrig gillat när en profitör tar åt sig vinsten av ett arbete som någon annan har gjort, därför "stödköpte" jag nu av ren princip denna ny-gamla skiva trots att Taylor troligen är en av USA's rikaste artister.

Det kan ju tyckas patetiskt när en gubbe på sextiosju bast lyssnar på en tonårs-jäntas kärleksbekymmer men jag försöker att i möjligaste mån att tänka bort innehållet i texterna och istället koncentrera mig på harmonierna och hur sångerna är konstruerade. Alla som känner mig vet att det absolut enda som intresserar mig i musikväg är själva sångskrivandet, sen struntar jag fullständigt i vem personen är som ligger bakom låtarna. Det enda som betyder något är själva hantverket, det är väldigt sällan jag finner ett riktigt gott arbete men varje gång det händer högaktar jag den som har utfört det. Vi är inte så många och vi har rätt lätt för att känna igen varandra, att ha skrivit 530 sånger har gett mig en skarp urskiljningsförmåga.

De tre älgarna från igår kom tillbaka, som ett brev på posten ungefär vid samma tid som igår. Idag promenerade de i sakta mak tvärs över den halvö som är den första etappen innan de hittar sina ställen där de brukar ge sig ut för att simma över älven. De verkade ganska obeslutsamma och hade ingen överdriven lust att bada och vid fyratiden på eftermiddagen traskade de bort från det kameraövervakade området. Det var bara nollgradigt i luften och vissa svanar hade lite svårt att ta sig fram där isen börjat lägga sig igen. Så jag förstod att älgarna avvaktade varmare väder, jag skulle inte heller haft lust att simma över Ångerman-älven i denna temperatur.

25/4   Puidoux   sol +18 Älgar över älven=0

Igår kväll kom två av våra allra bästa vänner på kärkommet middagsbesök. Karine är en barnmorska från sydvästra Frankrike som länge jobbade tillsammans med min fru tills för några år sedan då hon och Henri köpte hus och flyttade till Yverdon. Hon hade en väldig otur med sina partners tills hon på äldre dar träffade Henri som är en av våra få vänner här som faktiskt är ur-schweizare. Det är en supertrevlig snubbe, flera år äldre än Karine, alltså nästan i min ålder, och på den tiden då man fortfarande kunde gå på livekonserter på olika klubbar brukade vi göra sällskap på en del evenemang. Vi har ungefär samma musiksmak.

Dessutom har vi båda två ett väldigt stort vinintresse där vi älskar att dela med oss av våra upplevelser. Även om det naturligtvis är genom Karine som jag har träffat Henri så kan jag ändå säga att han är en av väldigt få människor här nere som jag kan kalla MIN vän, och inte bara någon som jag råkar känna. Min äkta maka har visserligen bott i landet oerhört mycket längre än jag, hon kom hit redan 1977, men hon är inte uppfödd här och har nästan bara vänner som hon träffat genom sitt yrke. Som tur är har de flesta blivit något mycket mer än bara arbetskamrater som man träffar på jobbet, barnmorskemaffian levde tätt tillsammans både på jobbet och på fritiden så fast att vi nu varit pensionärer i två år så umgås vi flitigt med hennes f.d. arbetskamrater.

Eftersom vi hade lagat flera olika små maträtter och Karine dessutom tagit med hemlagat bröd, dessert och ost så blev det mycket rester, något vi redan hade gott om från dagen innan. Idag gjorde vi ett totalt kylskåps-tabelras och gjorde slut på det mesta, när gästerna gått igår kunde vi knappt stänga kylskåpsdörren och ikväll var det nästan tomt. Och då hade vi ändå inte rört osten eller patén som håller sig länge. Ordspråk nummer 43 : Så skall en avfallskvarn dras!

Efter detta gigantiska knytkalas fick det bli en lång promenad, det blåste lite men det gjorde inget när det var så varmt. Söndagsturisterna var fortfarande talrika men eftersom de inte vet var de är så promenerar de på bilvägarna. För att inte gå vilse. Men eftersom alla turister kommer hit med bil så förstår jag inte vitsen med att fotvandra där man hela tiden riskerar att bli överkörd. Men de kanske inte vill avlägsna sig för långt från stadsmiljön, de känner sig mera hemma på så vis när de är omgivna av stinkande bilar istället för att vara ute i den verkliga naturen. Som tur är har vi våra hemliga stigar dit söndagsflanörerna aldrig hittar.

26/4   Puidoux   mulet  +12 Älgar över älven=0

Ny vecka med en markant väderväxling, solen och värmen har försvunnit och enligt prognoserna skall det till och med regna lite grann, vilket behövs. Mina potatisar och frön har inte fått en droppe sen de kom i jorden, istället har jag varit tvungen att vattna för det är verkligen snustorrt. Jag ringde mina söner igår kväll och vi pratade både länge och väl, med den nya tilläggstariffen på vårt teleabonnemang har jag numera obegränsad tid även till mobiler ute i Europa. Samtal som med normaltaxa är så löjligt dyra att det bara är att glömma. Det är skönt att utan en tanke på kostnaden kunna sitta och pladdra precis som det faller en in, om precis vad som helst, även det som inte är så aktuellt eller viktigt. Bara en liten ordväxling för att känna samhörighet fast vi är långt ifrån varann och för närvarande inte kan träffas.

Jag känner mig konstigt trött och hängig och har lite huvudvärk som beror på ett mer än vanligt förhöjt blodtryck. Likväl gjorde jag inte många knop igår, förutom vår blåsiga promenad. Jag borde kanske haft något på huvudet även om det var varmt, nu när jag knappt har några hår kvar uppe på skallen har jag blivit extra känslig för väder och vind. Men igår hade alla vinters ylleplagg gått i tvättmaskinen, tröjor, halsdukar och mössor hängde på tork på terrassen och var inte tillgängliga när vi gick ut. Och idag gav sig hustrun, med min assistans, på att tvätta alla våra tolv vintersmutsiga fönster. Ännu ett vårtecken så gott som nåt, fönstertvätt och ylletvätt. Nu är våren kommen, även om temperaturen idag inte riktigt håller måttet.

Älgarna var ovanligt talrika idag och de lullade runt alldeles i närheten av vissa kameror. Ibland kom de så nära mikrofonen att deras nyfikna sniffanden på denna o-skogsaktiga pryl nästan orsakade rundgång, eller Larsen som detta ljudfenomen kallas bland proffsen. Testing, testing, one, two, one, two. En liten trupp på fem nyanlända ungdjur var något djärvare än de andra och gav sig ner i vattnet i det smala sund som skiljer udden från den lilla ön alldeles utanför. De gick över i det grundaste partiet där vattnet knappt når till bringan och en dryg timme senare gav de sig utan att tveka iväg på en oproblematisk simtur tvärs över älven. Men de var plötsligt bara fyra!

Det fanns alltså en eftersläntrare som inte hann med tåget, denna den femte älgen som redan visat sig rädd för vatten när de gick över det lilla sundet sprang nu som en yr höna kors och tvärs över hela ön och letade efter sina simkunniga vänner. De olika kamerorna hade allt sjå i världen att försöka följa den vilsne stackaren i spåren. När han hade fått klart för sig att han var övergiven försökte han ta sig tillbaka till fastlandet. Han hittade inte den smalaste passagen där det öppna vattnet bara var meterdjupt. Istället gav han sig ut på isen där sundet var som bredast och efter ett tjugotal meter brast förstås isen. Först gick han nästan under isen och när han väl kämpat sig upp gick han under jorden i 4-5 timmar. Vart tog den femte lilla älgen vägen ? ingen som vet, ingen som vet. Först sent på kvällen dök han upp igen, tog sig över sundet och vandrade ensam bort i skymningen. Fyra kompisar fattigare.

27/4   Puidoux och Lausanne   sol +16 Älgar över älven=4

En väldigt jobbig men rolig dag. Jag vaknade jättetidigt av bullrande bilar på gatan utanför, min fru hade öppnat fönstret under natten för att hon tyckte att det var för varmt. Sen lyckas hon sova som en stock även när morgontrafiken drar igång. Inte jag. Tibetanerna gick bra men älgarna fick jag bara glömma, de fick springa som de ville, jag hade inte tid att kolla vad de hade för sig. Jag hade rendez-vous för min andra spruta på eftermiddagen och eftersom min äkta hälft ändå skulle in till Lausanne med bilen för att hämta tjugofyra flaskor Dézaley-vin (det bästa man kan hitta här i Schweiz), så hade vi tänkt samåka. Men det funkade inte. Det skulle komma en expert och inspektera nya skador som vi upptäckt på den halvruttna betongplatta som utgör grannens sovrumstak. Någon av oss två borde vara närvarande och det fick bli frun i huset.

Jag blev alltså "färdigvaccinerad" på storsjukhuset som var mera fullt än vanligt eftersom kantonen igår hade beslutat att låta alla, oavsett ålder, få boka tid. Det tog sin lilla tid och till slut var det min fru som blev "klar" först och körde in och hämtade alla vinflaskorna. Jag tog mig tillbaka hem med tåg men först passade jag på att gå "på stan". Helt oväntat hittade jag fyra goda öl med nya kapsyler och tre begagnade vinylskivor, ölen kostade runt femtio spänn styck men skivorna fick jag för en tia. Som hittat. Jag räknar inte upp mina fynd, det blir för långtråkigt, men jag kan säga att både skivorna och ölen var rena rama fullträffar.

Det bästa med denna så ovanligt händelserika dag var trots allt den antika men super-professionella "ingenjörens" utlåtande, han ansåg att taket/golvet var i så dåligt skick att man absolut inte fick belasta det med ett ton keramikplattor utan den enda lösningen var att lägga ett nytt lager av hartsolje-beläggning. Även om detta blev lite dyrare än tjärpapp plus plattor så behöll vi på så sätt exakt samma vikt på den sköra betongplattan. Alltså var denna saken avgjort till min fördel och "mademoiselle-portugisiskan-som-alltid-vet-bäst-eftersom-hon-är-arkitekt" fick sig en jävla näsknäpp. Nästan synd att jag inte var där.

Men goda nyheter har alltid en baksida, ett ordspråk så gott som nåt. Vi blir tvungna att underifrån reparera ett hörn av betongplattan som är totalt eroderad, detta innebär att vår stackars granne får vänta ännu längre innan hon får tillbaka sitt sovrum. För några månader sen hittade hon en ny boyfriend på nätet och deras samliv var förstås ganska eldigt i början, det är normalt. Men efter det att hon blivit tvungen att sova i en bäddsoffa i vardagsrummet utanför barnens rum så kommer han nästan aldrig hit. Får han inte komma till så slaggar han förmodligen mycket hellre och bättre hemma hos sig själv. Så vi måste göra allt vad vi kan för att rädda hennes ny-ömtåliga förhållande. Det finns alltså många facetter i detta husdrama. Portugisiskan får antagligen ekonomiska bekymmer nu när hon måste slänga in en massa nya pengar enär våran uttömda reparationsfond kanske bara täcker hälften av de utgifter vi kommer att få. Men det är en sits som hon själv har satt sig i och inget som gör oss andra särskilt gråtfärdiga.

28/4   Puidoux   mulet +13 Älgar över älven=6

Förutom att jag kollade in Champions-League på TV så hade jag också en uppsjö med nya kapsyler, vinflaskor och skivor att sortera in i mina olika register. Alltså blev jag sittande framför datorn till efter midnatt. Det var fullmåne utanför mitt stora och extremt rena panoramafönster men tyvärr kom en del moln i vägen som tog udden av det starka mån-skenet. Det kom också en liten melodi flygande i luften som jag direkt tyckte om, jag slog på datorn igen och plinkade ner ackorden på hårddisken. Det kom även några ord men de är jag mer tveksam till. Det var i alla fall kul att det var något som rörde sig på musikfronten också, med allt skrivande på sistone har musicerandet fått ligga för fäfot.

Idag är jag alltså helt vaccinerad och borde logiskt sett kunna ge mig ut och resa. Och äntligen kunna hälsa på mina kära barn och barnbarn uppe i Sverige där det till och med finns en (Bror) som jag inte ens har sett än. För att inte bli smittade har vi ju trots allt levat i en nästan ständig karantän i över ett år, i stort sett aldrig träffat nån. Men det gills inte i byråkraternas ögon, vi måste ändå köpa oss ett test för 1600kr där vi vet att man lika enkelt kan få tag på ett förfalskat certifikat för samma summa. Men byråkratins vägar har inga undantag, om jag som det nu är vägrar att betala för denna löjligt dyra och ovederhäftiga test kommer jag aldrig att få se mina barnbarn. Det känns som om jag exploderar inombords.

Jag vet inte om det har något att göra med min andra spruta men jag känner mig inte särskilt bra, jag fryser och har förmodligen lite feber och jag har inte bara ont i överarmen utan i hela kroppen. Dessutom har jag ett herpesutslag i ena mungipan, det tyder alltid på någon sorts infektion. Jag cyklade visserligen in till byn i morse och köpte ett bröd men sen fick det bli en dag i soffan under en varm filt, jag var helt slut. Hoppas bara att jag inte blir riktigt sjuk utan att detta försvinner tills i morgon då vi skall upp jättetidigt och ta tåget på en lång dagsutflykt upp till Basel.

29/4   Basel   mulet +14 Älgar över älven=6

Det blev en lång, lång jobbig men härlig dag som jag skulle kunna skriva flera sidor om. Det var så många företeelser som vi inte längre var vana vid, att gå upp sex på morgonen, att åka tåg tvärs över Schweiz, att helt plötsligt se så mycket människor, att gå på utställning, att åka spårvagn, att sitta på en mysig innergård och äta och dricka gott. Att nästan kunna leva ett normalt liv trots att ansiktsmasken naturligtvis alltid var på. Dagen var så fylld av sensationer att vi efter våran långa karantän blev helt överväldigade, alla dessa ny-gamla intryck tröttade ut oss. Ändå gjorde vi inget nytt, bara det som vi normalt brukade göra, förut...

Banksy i all ära men hans graffitti-målningar var så mycket bättre än de kopior han hade gjort hemma i sin ateljé. Banksy skall helst upplevas "live" men eftersom hans verk är medvetet tillfälliga och flyktiga så får man nöja sig med "the second best". Hans storhet ligger förstås i själva idén, att ingenting är beständigt, hela hans filosofi utgår från att ingenting har något reellt värde. Om nu inte kapitalismen råkar sätta sina klor i verket. Men jag är trots allt glad att för några år sedan ha kunnat fotografera en av hans originalgraffitti i Bristol. Idag är väl Banksy det enda som finns kvar av punken, och jag har alltid gillat punk, som idé.

Basel var som vanligt en stad som vi direkt kunde ta till oss och bli förtjusta i. Min egen lilla bonus med denna tågutflykt var att jag äntligen kunde handla i en ölbutik som heter "Drinks of the world" som bara finns på järnvägsstationerna i de stora städerna. Efter ett drygt år utan några resor kunde jag idag ha köpt åtminstone trettio flaskor med nya kapsyler men fick nöja mig med tolv, det var allt jag orkade bära. "Förr i tiden" åkte jag till Zürich varannan månad för att se någon konsert och då höll jag mig ständigt "update" på kapsylfronten. Idag blev jag överväldigad av livets och öltillverkarnas rika mångfald.

Dagen var inte slut, hemkomsten blev nästan lika omtumlande som våran lilla resa. Ute i skogen hade det hänt så mycket att jag hade svårt att få något grepp om alla evenemang. Det var tranor, bävrar, rävar, en enorm havsörn och en älg som trillade av isen. Too much. Kvällens fotboll blev också en nervpress, allting gick på TV så jag hade flera olika skärmar öppna som jag följde simultant. Tillsammans med flera av mina nyinköpta öl. Bye bye blod-trycket. Men det var värt alla hälsovådliga stimulanspaket. United låg under mot Roma med ett mål i början på andra halvlek men lyckades vinna med 6-2. Ett lyckligt slut på en särdeles lyckad dag.

30/4   Puidoux   regn +9 Älgar över älven=6

Tillbaks till verkligheten, ingenting nytt under solen och det blir förstås ännu svårare att inte ha något nytt när det inte ens finns någon sol. Allting var tungt, både vädret och huvudet. Eftersom jag hade suttit uppe halva natten och firat Uniteds storvinst med att dricka öl och skriva sångtexter så var jag inte riktigt i form. Jag hade bara sovit drygt fem timmar men det var ändå omöjligt att somna om i morse trots att jag egentligen vaknade alldeles för tidigt. Jag skulle inte haft något emot att ha stannat i sängen hela dan, jag har fått nog av regn och kyla. Egentligen hade vi en himla tur med vädret igår, de hade annonserat regn i Basel men gårdagens enda regndroppar föll under den timmen då vi satt och åt på en innergård under ett jättestort segel som var uppspänt över nästan alla borden. För övrigt var vädret idealiskt för en stadsutflykt, varken för varmt eller för kallt.

Idag var vi likväl tvungna att åka och handla, för övrigt hände det ingenting. Ingen post och inga telefonsamtal, inga administrativa ärenden att behandla och en total stiltje ute i älg-skogen, inte ens den vanliga älskogen mellan herr och fru Trana. Det enda som var sig likt var flödet av förmenta köparna till granntantens grottlägenhet. De fortsatte att envist defilera trots ruskvädret men i det kraftiga regnet så måste de ha fått en mindre trevlig upplevelse av detta, redan normalt sett, så mörka och fuktiga lilla kryp-in som hon tror sig kunna sälja för nästan sex miljoner.

Men troligen har hon rätt i att begära denna fantasisumma, dels har folk så mycket pengar över när de knappt har kunnat resa eller konsumera på drygt ett år att de helt enkelt inte vet var de skall göra av alla sina besparingar, dels köper de precis vilket råtthål som helst bara det ligger utanför stadsgränsen och en aning på landet. Och här i Cremières är vi verkligen på landet, ett land som de presumtiva köparna som vi har skymtat runt huset bara verkar ha sett på vykort. Landet passar inte alla och jag blir lite orolig, de andra två grannarna bidrar inte med ett jota i föreningens trädgårdsarbete, om nu också den tredje, som manövrerar en grästrimmer bättre än jag, försvinner så blir jag ensam kvar. Något som jag inte orkar med och inte tänker acceptera.