Dagliga notiser 2021 (ordspråksboken) Mars
1/3 Puidoux sol +7
Jag sov väldigt gott men vaknade tidigare än vanligt, grannens barn hade inte gett sig av till skolan än nu när deras sportlov var slut. Men jag kan inte klaga på att jag vaknar vid sju när jag somnade redan vid elva, jag har ju sovit mina åtta timmar i sträck. Jag var ganska trött i går efter min långa cykeltur och hade redan sovit en liten stund när min käresta kom och la sig, nästan varje kväll tittar hon på någon dålig fransk TV-deckare som alltid börjar vid nio-tiden och är slut strax före elva. Och då händer det som sagt att jag redan sover, särskilt om den bok jag håller på och läser inte är så intressant. Just nu tragglar jag mig igenom en av Lagercrantz-pojkens hemska Salander-fortsättningar som verkligen inte inbjuder till någon sträckläsning. Denna delen påstås vara hans bästa och jag vågar inte ens tänka på hur de andra två då kan vara.
Jag gör fortfarande mina fotövningar innan jag stiger upp ur sängen, det gör inte ont längre när jag går men jag känner att hälsporren finns kvar där inne någonstans och jag vill inte att den blommar upp igen. Det verkar återigen bli en riktigt fin dag men så här tidigt på morgonen ligger dimman fortfarande tät, man ser bara grannhusen och där sjön och de höga franska bergen brukar finnas är det bara grått. Det har varit frostgrader under natten så våra bilar är fortfarande alldeles vita. Som pensionärer har vi det bra, vi behöver inte längre ge oss ut och skrapa rutorna för att åka till jobbet.
Dagen slutade i C-dur, jag spelade in en ny låt som jag skrev färdigt i morse och som gick i just denna tonart. Vi firade min frus "tillblivelsedag" med en flaska champagne av bästa sort och hennes föräldrar som firade sin femtiosjunde bröllopsdag var på ovanligt gott humör när vi ringde och gratulerade. Men det bästa på hela kvällen när lilla GAIS lyckades slå ut svenska mästarna Malmö FF ur årets cupturnering, de gjorde 1-0 tidigt i matchen och sen satt jag som på nålar framför datorn i nästan nittio minuter. Nervöst värre. För att kalmera nerverna en aning hittade jag en gammal Mayall-platta från -71 då han precis hade flyttat till Laurel Canyon och det gjorde susen. John Mayalls totalt avslappnade och gräsinfluerade blues omfamnade mina nervtrådar och fick mig nästan att tro att jag hade rökt på. Men det var bara champagnen.
Jag firade segern med en väldigt liten Talisker, jag måste medge att denna kvällswhisky antagligen var det som jag hade saknat mest under våran vita månad. Och det gjorde gott åt moralen att det äntligen var ett ynka litet fotbollsresultat som faktiskt gick i min favör, jag hade en känsla av att det var längesen som något av mina favoritlag vann. Det var kanske inte riktigt sant men det påminde mig åtminstone om vilka krafter som påverkar det som jag kallar mitt humör, att skriva en ny låt eller att GAIS för en gångs skull vinner ger mig en viss eufori. Men när United eller Inter torskar ännu en gång så faller jag tillbaka i en depressiv avgrund där det krävs en himla massa styrka för att orka kravla sig upp igen.
2/3 Puidoux sol +7
Vilken himla tur att vår vita månad tog slut just igår när GAIS för en gångs skull gick och vann över ett av Sveriges bästa lag. Jag kunde alltså glädjas åt denna så ovanliga händelse med en god whisky, vi gaisare är ju totalt svältfödda med framgångar så när vi till slut får tillfälle så blir vi alldeles till oss. Men som gaisare är vi också vana vid att aldrig ta ut något i förskott, när allt ser som ljusast ut lurar alltid katastrofen i bakgrunden. För att sno åt sig kvartsfinals-platsen i Svenska Cupen måste vi först vinna nästa helg över det andra division två-laget i gruppen nämligen Västerås SK. Och det är precis i de lägena som det alltid brukar skita sig för GAIS. Men jag kan åtminstone vara glad en vecka framåt och det är ju inte så illa det.
Idag har jag levt i exakt 24.653 dagar, sjutton skottdagar inräknade. Detta är den sortens totalt oväsentliga små idéer och kalkyler som man kan sysselsätta sig med när man är pensionär och inte har så mycket annat för sig. Vilket i och för sig inte stämmer för jag har alltid en väldigt massa aktiviteter på gång, den stora skillnaden är att nu kan jag ta det i den ordningen jag själv vill och jag kan alltid skjuta upp allt det som jag för stunden inte har lust att göra. Detta är den stora underbara frihet som vi pensionärer kan njuta av.
En av de få saker som jag trots allt är tvingad att utföra är den förbannade inkomst-deklarationen, den kommer man aldrig ifrån hur gammal man än blir. Om man nu inte plötsligt skulle råka bli så rik att man kan anställa en personlig revisor. Men det lär aldrig bli aktuellt i mitt fall. Jag har således påbörjat min del av vår gemensamma deklaration, en av de absolut jobbigaste och tråkigaste momenten i mitt eljest ganska behagliga liv. Det finns många svenskar som fortfarande inte har fattat ett jota utan envisas med att kalla detta landet för ett skatteparadis. De skulle bara veta hur mycket olika skatter det finns att betala här. Förutom att hälso- och sjukvård inte ingår i den vanliga skatten utan kostar i mitt fall 4500kr/mån vid sidan om så har vi dessutom en mängd mindre skatteavgifter för till exempel brandkår, soptömning och avloppsrening!!
3/3 Puidoux mulet +8
Utan någon särskild anledning låg jag vaken flera timmar i natt och sov sedan till tio. Eftersom vi skall få hit ännu en "expert" idag, denna gången en skadereglerare från vårt gemensamma försäkringsbolag, så låg jag och tänkte på vad som skall hända med vår terrass. Och vem som skall betala. Jag har aldrig tidigare ägt min bostad så jag har egentligen ingen erfarenhet. Men när man köper en lägenhet i en bostadsrättsförening så köper man faktiskt två olika saker, dels sin privata del nämligen lägenheten, dels den gemensamma biten som består av en viss procentuell del i husets struktur, dess väggar och tak och deras förmåga att hålla vatten och kyla ute från våra respektive boendeutrymmen. Jag alternerar hela tiden mellan mina två kepsar, den privata och den gemensamma. Jag sitter hela tiden på två olika stolar beroende på vilken av dessa två roller som jag tar på mig.
Denna personlighetsklyvning fortplantar sig till ansvarsfrågan och till frågan om finansieringen av de stora reparationsprojekt som är nödvändiga. Det man måste utgå ifrån är att det endast tolv centimeter tjocka betongtaket i grannens sovrum sedan väldigt länge har en ganska bred genomgående spricka och på grund av ständiga skillnader mellan extrem värme och kyla är denna bristning i ständig rörelse. Den fortplantar sig så sakteliga uppåt och skapar spänningar i det ovanpåliggande lagret av harts och sand som varit tänkt att garantera takets vatten-täthet. Tyvärr är detta skiktet inte elastiskt så efter många år har sprickan i betongtaket till slut blivit synlig för blotta ögat på vårat terrassgolv där man nu i beläggningens ytskikt kan upptäcka en liten fissur som i längd och placering är exakt identisk med den spricka som man ser i grannens sovrum när man tittar upp mot takets undersida.
Det är alltså en allvarlig skada i husets grundstruktur som har orsakat att den förment vattentäta takbeläggningen också har spruckit. I föreningens reglemente står tydligt att alla husets murar, väggar och tak OCH deras täthet mot fukt och kyla tillhör vårt gemensamma ansvarsområde. Takbeläggningen på vårt terrassgolv består av två juridiska delar, dels den som skall hålla grannens sovrum torrt och som tillhör föreningens ansvarssfär, dels själva det synliga ytskiktet vars estetiska värde är en del av vår personliga lägenhet. VI kommer således aldrig att ensamma bli ekonomiskt ansvariga för att terrassbeläggning har spruckit och gjort att regnvatten har runnit ner till grannen. Och det är ju bra så långt, kostnaden för den nya takbeläggningen uppe hos oss kommer att delas mellan de fyra lägenhetsägarna.
Enligt skaderegleraren kommer troligtvis försäkringsbolaget att betala alla kostnader för de skador som vattenläckaget har åsamkat vår granne, och om detta stämmer vore det ju en riktigt god nyhet. Det skulle betyda att troligen hälften av kostnaderna täcks av husets försäkring. Däremot betalar bolaget aldrig ett öre för de skador i husets struktur som har orsakat själva läckaget, det får vi stå för helt själva. Fortsättning följer i denna såpopera där vi ännu inte ens kommit halvvägs in i den första säsongen. Nästa avsnitt bjuder på ett nytt expertutlåtande från en certifierad ingenjör som när hela grannens innertak är bortplockat kan bedöma om de fem stora metallbalkar som år 2008 monterades tvärs över rumstaket precis under betongplattan är tillräckliga för att garantera att taket, trots den stora sprickan, inte ramlar ner i huvudet på henne.
4/3 Puidoux halvklart +6
Jag satt än en gång uppe väldigt sent och såg på SVT-Play. Jag tackar min lyckliga stjärna att det trots alla inskränkningar i upphovsrätten ännu finns några få bra svenska TV-program som jag får lov att se här nere i Schweiz. I går sträckkollade jag på två timslånga avsnitt av en Guillou-dokumentär, "Den överlägsne Journalisten". Det var i grevens tid, Play hade bara rättigheter fram till midnatt och idag finns Guillou inte kvar i utbudet. Det finns en massa likheter mellan mig och denne Guillou, hans pappa försvann tidigt ur hans liv och han fick snabbt en styvpappa som slog honom. Och han hade också en mamma som låtsades att hon inte såg. Den stora skillnaden är att Guillou alltid slog tillbaka medan jag magasinerade allt våld inombords.
Sen har vi en del psykopatiska drag gemensamt, vi är fanatiskt besatta av sanningen och avskyr all sorts lögnaktighet. Vi är extremt långsinta och glömmer inte en oförrätt i brådrasket. Vi har också en väldigt överlägsen attityd som retar upp omgivningen. Men i själva verket är detta bara en del av vår notoriska jakt på den absoluta sanningen och har vi gjort något som vi tycker är väldigt bra så berättar vi det, för enligt våra sanningskriterier har vi rätt. Många andra kallar detta för skryt, de drar sig bort och säger upp vänskapen. Jag har en känsla av vi båda två kommer att sluta våra liv lika totalt ensamma som i början av vår levnad då vi båda kände att vi varken hade nån pappa eller mamma som brydde sig om oss.
Johan Petrén UTAN NÅN SKUGGA LP "Bevingade ord" 1982 skriven 1982
För övrigt var det en vanlig dag på pensionärsjobbet, vi tog först en lång promenad och sedan tog vi oss i kragen och lyckades med gemensamma krafter nästan göra klart vår stora inkomstdeklaration. Åtminstone den delen som faller på mig och är ganska krånglig eftersom jag har både inkomst och förmögenhet i två olika länder. Mitt fastighetsägande inskränker sig till halva vår nuvarande lägenhet så det låtar jag min fru sköta, det enda vi väntar på nu är några ekonomiska dokument från den lägenhet som hon äger själv i Lausanne. Sen kan vi skicka in vår deklaration och förhoppningsvis ha det lugnt ett år framåt.
5/3 Chatel mulet, lite regn +3
Det gick inte att skjuta upp längre, det var alldeles för många saker som krävde en förflyttning med bilen mellan våra två bostäder. Efter frukosten packade vi ner det allra nödvändigaste, i huvudsak en massa dokument som skulle visa att vi hade rätt att åka in två kilometer på franskt territorium utan att behöva visa upp ett negativt Covid-test. Men våra försiktighets-åtgärder var än en gång helt onödiga, vid gränsen fanns det inte en käft som ville kontrollera oss och vi skulle kunna ha åkt in i landet totalt nedsmittade och halvdöda i Covid. Enligt de senaste restriktionerna fick vi lov att stanna i tjugofyra timmar och eftersom vi var förberedda på detta scenario så tänkte vi hålla oss till reglementet.
Uppe i Chatel föll ett lätt regn vilket inte hindrade stora horder av turister att driva runt på gatorna eller shoppa i den stora supermarknaden. Vi såg även en hurtbulle som faktiskt var ute och åkte längdskidor i regnet. Fransmännen har sportlov denna veckan och eftersom de har fått nog av att sitta instängda i sina lägenheter efter klockan arton så har de vallfärdat till bergen, även om skidliftarna fortfarande håller stängt. Alperna fulla med snö utan att få lov att åka utför, hur roligt är det ? Man måste vara ganska desperat för att boka in sig i en liten studio bara för att kväll efter kväll kunna glo på en ny vägg. Jag hade inte sett så mycket folk i byn på nästan två år, över jul och nyår hade det varit tomt och idag fanns det till och med turister i den vackra men dyra hyreskåken på granntomten. Vanligtvis står det huset tomt elva månader om året.
Det var en lättnad att komma upp och se att huset inte bara stod kvar utan dessutom var i förhållandevis gott skick, det hade åtminstone inte tillkommit en enda ny skada som behövde åtgärdas. Gud tyckte väl att vi var tillräckligt straffade med alla de husbekymmer som vi har nere i Cremières och nu gav han oss en liten respit. För stunden fanns det "bara" trädgården som behövde åtgärdas men det fick bero tills det blev lite varmare. Det otroligt snöiga års-skiftet hade gått hemskt hårt åt träden, de gamla lindarna och almarna hade tappat stora delar av sitt grenverk, det var rejäla stockar som brutits av. De flesta små träden som legat nerböjda under snön hade rest sig upp, men flera stycken hade inte överlevt och behövde nu sågas ner och slängas. Hela tomten såg ut som om en tornado hade gått fram så det fanns att göra framåt våren.
Jag hade en lista på tolv grejer jag måste göra och även om det inte precis var Herkules tolv storverk så satte jag genast igång med att beta av sak efter sak. Men först av allt måste vi handla, det finns en mängd olika sorters varor som vi har för vana att alltid köpa i Frankrike, dels för att vi föredrar dessa produkter framför de schweiziska eller också för att de är betydligt billigare på andra sidan gränsen. För det mesta går dessa båda orsaker hand i hand. Efter två månaders hemmaexil så saknade vi förstås det mesta. Sedan satte jag igång med mitt fixande och sorterande, papper, böcker och skivor som hade hamnat på fel plats. Framåt kvällen hade jag till och med lyckats lägga i sista biten på det fruktansvärt svåra Paris-pusslet. Ordspråk nummer 12 : I Paris-natten är alla pusselbitar grå.
6/3 Chatel sol +5
Jag drack lite för mycket whisky igår men det var mysigt och sitta uppe och författa lite grann på välkänt gammalt Hemingway-manér. Det var inte värre än att jag kunde gå ut direkt på morgonen och attackera bilen och garaget, där fanns också massor att göra. Vi hade visserligen kört bilen genom en tvätt-tunnel och fått väck det mesta av saltet men efter det hade vi haft de sahariska regnen som flera gånger täckt karossen med dessa mikroskopiska sandpartiklar som blästrar sig fast i lacken. Man får naturligtvis inte lov att tvätta bilen i garaget men idag var det lördag och det är stora flyttardan för alla turister, eller bostadsbytar-dan skall man kanske säga. De vars vecka är slut åker hem tidigt på morgonen och den nya legionen anländer för det mesta lite senare. Så strax före tolv var det knappt en människa som passerade på gatan framför garaget.
Jag svabbade och sköljde och hävde på hink efter hink med vatten för att få bort all ingrodd sand och det gällde att snabbt bli klar. Vägen hem och passagen in i Schweiz var som vanligt planerad att äga rum någonstans mellan klockan tolv och ett. Vid denna tiden har de schweiziska gränskontrollanterna sin middagsrast med medföljande små vinglas, alltså dagens första (men inte sista) aperitif. Det är alltid skönare om man kan slippa bli stoppad och undvika en massa frågor. Idag var de på alerten, indragen aperitif och sträng kontroll. Men vi hade tur för de var redan upptagna med två andra bilar och hade inte personal nog att stoppa även oss. Så vi slapp igenom oantastade. Ordspråk nummer 13 : Håll huvudet lågt så riskerar du inte att tappa det.
På vägen hem återstod det två saker på vår lista men där gick vi bet, vi tänkte åka in till ett Hornbach och köpa en värmebeständig list till vår inspektionslucka för sotaren där det ibland läckte ut små rännilar av tjära, speciellt efter det att ett horisontellt snöfall hade pressat in fukt i vår skorsten. I industriområdet var det nån sorts jippo så det var kilometerlånga köer bara för att ta sig dit. Istället åkte vi till en kakelfirma för att kolla vad vi eventuellt skulle få för terrass-beläggning, men de hade precis stängt.
Eftersom min ölbutik låg vägg i vägg kollade jag om de hade några nyheter, trots att jag ännu inte druckit upp mina sex Mira-ölen med sex nya kapsyler. Till att börja med fanns där fem nya öl som alla hade nya kapsyler, redan detta var ju en stor succé. Sedan fick jag syn på en box med tolv stycken olika Iron Maiden-öl från bryggeriet Robinson, av dessa tolv flaskor hade tio stycken nya kapsyler. Detta var som julafton och det kändes för bra för att vara sant, med min sedvanliga otur kunde denna dagen bara sluta med en katastrof. Ordspråk nummer 14 : När allt verkar som bäst väntar olyckan bakom nästa krök.
Något annat vore helt otänkbart och mycket riktigt, efter att ha slagit ut två av landets bästa lag ur svenska cupen så förlorade GAIS, precis som jag hade förutspått, mot det lilla nyuppflyttade division ett-laget från Västerås. Och missade alltså sin plats i kvartsfinalerna. Det var inte förlusten i sig som grämde mig utan mera det faktum att mitt älsklingslag sedan jag var en liten parvel genomgående varit oförmögna att prestera varje gång det verkligen varit nödvändigt. De var alltid som sämst när det verkligen gällde och jag hade aldrig räknat med något annat. GAIS är så fruktansvärt förutsägbara, tänk om de för en endaste gång skulle kunna tänka sig att överraska, att bryta förbannelsen och göra det omöjliga. Men naturligtvis är det nåt som aldrig kommer att hända hur mycket jag än drömmer. Det värsta är inte förlusten, det värsta är att jag redan VISSTE att det skulle gå åt helvete. Något som fick mig att dricka upp alla mina sex Mira-öl.
7/3 Puidoux halvmulet +7
Idag är det den officiella valdagen och även om jag redan för en vecka sen har lämnat mitt kuvert i kommunens brevlåda, och även om jag inte får lov att folkomrösta i federala frågor som till exempel burkaförbudet, så är det en ändå en principiellt viktig dag för mig. Jag kommer aldrig nånsin att bli schweizare men samtidigt är det allt svårare att vara svensk, och då talar jag inte bara om de administrativa problemen med pass, deklaration och röstning. Det händer allt oftare att jag skäms över att vara svensk, särskilt i dessa Covid-tider. Jag vet inte om jag vill vara med längre.
Schweizarna är ett rasistiskt pack som jag absolut inte vill bli ihopblandad med, samtidigt har de faktiskt rätt i många frågor som till exempel rör invandringen. Men de är nästan lika lättlurade och internationellt sentimentala som mina landsmän. Svenskarna däremot vet tyvärr inte sitt eget bästa och gör allt för att försvinna från världskartan, de senaste gångerna jag åkt upp har jag inte längre känt igen mitt gamla fosterland. Andra har nu tagit över och svenskarna är fångar i sina egna villfarelser. Ordspråk nummer 15 : Jag vill inte vara med i en klubb som kan tänka sig att erbjuda medlemskap till vem som helst.
Vi tog en lång och härlig söndagspromenad nästan helt ensamma, det hade regnat på morgonen och det väntades mer nederbörd framåt dagen så detta hade avskräckt stadsborna från att ge sig ut på vischan. Själva passade vi på de få timmar mitt på dan då solen både lyste och värmde. Efter den tunga backen nerifrån vinodlingarna upp till oss på höjden var vi rejält svettiga. Valdeltagandet var ovanligt högt, hela 50%. Alltså är hela landets evinnerliga bla-bla-bla om den heliga demokratin bara ett stort skämt. Så länge hälften av befolkningen inte ens bryr sig om att rösta kan man aldrig nånsin tala om demokrati. Man kan naturligtvis säga att det är ett utslag av deras fria vilja att inte rösta, men jag är säker på att detta extremt låga valdeltagande beror på att en majoritet tycker att det absolut inte spelar nån roll vem de röstar på.
8/3 Puidoux helmulet +6
Jag väntar fortfarande på det stora regnet, det faller några ynkliga droppar i stort sett varje natt men marken blir knappt våt och det räcker inte för att rensa ur min vattencistern. När jag tittar på veckans väderprognos lovar de mycket regn på torsdag, jag hoppas det blir tillräckligt för skölja ut de sista lövresterna som jag inte kom åt när jag joxade runt med mina bambu-spön härom dan. Precis som igår klarnade det upp en liten stund vid middagstid men sen mulnade det på igen. Ingen promenad idag men väl en liten biltur för att försöka få gjort det vi gick bet på i lördags.
Först en vända till Hornbach i den bortre ändan av sjön, vi hittade en värmebeständig tyg-list som vi skall kunna montera innanför luckan till rökgången och hindra att det rinner ut en liten rännil av tjära de få gånger som vi har en snöstorm och samtidigt eldar i braskaminen. Vi hittade även en bra färg som vi skall använda på väggen nedanför inspektionsluckan där tjäran har runnit. Det är omöjligt att få bort de svarta ränderna, det enda vi kommit på är att måla över alltihop. Dessutom köpte vi en svampdödande spray till innerväggen nedanför köksfönstret där fukten gör att vi jämt får svarta mögelangrepp nere vid golvlisten.
Till sist kollade vi deras keramikplattor till terrassgolvet, de var ganska billiga men det var inget speciellt som vi föll för. I kakelbutiken bredvid ölaffären hittade vi vad vill ville ha, de plattorna var dubbelt så dyra så det återstår att se vad våra grannar går med på att betala. I värsta fall lägger vi till mellanskillnaden själva för att undvika att det blir bråk, det gäller att ha en bra grannsämja när vi bara är fyra ägare. Vi hade packat bilen full med "sopor" och tog vägen om återvinningsstationen, plus att vi köpte lite gott nyrökt fläsk hos slaktargrannen Monsieur Martin och gjorde en helt underbar Carbonara. Dessutom var det dags att dissekera ännu ett granatäpple för att ha lite kärnor till müslin i morgon bitti.
9/3 Puidoux soldis +3
En väldigt tveksam sol och en isande kyla gör att jag tappar lusten att gå ut. Det finns inget som behöver göras utomhus, kylskåpet är fullt och det är för tidigt att börja med trädgården. Inomhus däremot har jag så många böcker och inspelade TV-program som jag inte hunnit med, plus våra nya renoveringsprojekt nu när vi införskaffat rätt sorts material. Jag väljer ignorera att allt det vi skulle ha kunnat gjort om inte.... Ju mer jag tänker på den här duttiga och inkonsekventa virushanteringen ju argare blir jag.
Jag har alltid varit av den uppfattningen att om man skall göra något så skall det vara på riktigt och till 100%, annars kan man lika gärna låta bli. Det värsta jag vet är halvmesyrer och mischmasch som inte leder någon vart. När det nu har gått ett år sen de första covid-dödsoffren verkar äntligen "experterna" ha fattat detta också och jag ser plötsligt artiklar om "zero-covid". En mängd forskare är motståndare till dessa mellanmjölksåtgärder som bara retar gallfeber på folk och de förordar en TOTAL nedstängning under 4-6 veckor. Om de som är smittade inte träffar en enda människa så dör viruset förr eller senare.
Under ett års tid har man valt att bara gå halva vägen, man har vidtagit vidriga åtgärder som berövat folk deras liv och leverne men ändå är det numera muterade viruset mera virulent och aggressivt än någonsin. Fortfarande dör flera hundratals personer varje dag i de stora nationerna som Frankrike och England och runt ett femtiotal per dag i de små (Sverige och Schweiz). Och de som inte dör direkt håller långsamt på att tappa sin livslust i brist på arbete, nöjen och sociala kontakter. Vi har alltså enbart nackdelar, vi som inte dör direkt kan inte leva våra liv och den enda varelse som lyckas hålla sig mer levande än någonsin är viruset.
Det enda sättet viruset kan överleva är att hela tiden fortplanta sig till andra individer. Ju färre sociala kontakter man har ju mindre risk att bli smittad, eller att smitta någon annan. Undersökningar har visat att en finländare årligen bara har hälften så många sociala kontakter som en italienare, det är därför Finlands överdödlighet år 2020 gentemot de fem tidigare åren ligger på 2,7% medan Italiens värde är 17,4%. Det finns två sätt att effektivt ta död på detta mördarvirus, antingen noll sociala kontakter, ingen träffar någonsin någon annan människa. Eller, alla träffar alla och smittar alltid så många som möjligt, då finns det till slut ingen kvar som viruset kan ge sig på och det dör ut av sig självt.
Jag skulle kunna tänka mig ett helöppet samhälle, det var ju exakt det som Tegnell förordade och som han kanske innerst inte fortfarande håller fast vid. För han tillhör inte de som ändrar sig i brådrasket. Alltså, inga restriktioner överhuvudtaget och absolut inga ansiktsmasker. Låt viruset härja fritt ett tag så blir vi alla immuna om vi inte har dött dessförinnan. Förmodligen skulle jag tillhöra de som strök med men "tant pis", då hade jag åtminstone fått haft lite skoj innan jag dog, gjort nån trevlig resa, sett nån bra konsert och ätit på nån riktigt bra restaurang. Sånt som gör livet värt att leva. Men låt mig åtminstone få slippa ifrån detta vedervärdiga och impotenta förbudssamhälle som verken har någon rim eller reson. Om dessa helt ologiska och konstant föränderliga restriktioner och slumpmässiga och totalt inkongruenta regler åtminstone hade haft någon verkan, som det nu är retar de bara folk till vansinne.
10/3 Puidoux sol +5
När vi åt middag igår frågade min fru varför jag fortfarande bryr mig om en så korrumperad och genomrutten sport som fotboll där fragila mångmillionärs-prinsessor låtsas dö varje gång någon snuddar vid dom, där den som har mest pengar alltid vinner, där maffian styr uppgjorda matcher och där pampar som Blatter med flera hör till de mest smutsiga mutkolvar som någonsin existerat. Svårt att argumentera emot och jag försöker inte ens. Jag kunde tillägga att eftersom jag alltid håller på den lilla fattiga klubben när jag ser de spela mot de rika och bortskämda primadonnorna så är varje match en stor besvikelse och en källa till vemod och dåligt humör. Så hon har egentligen alla rätt, jag borde sluta se på fotboll, men så kommer till slut det jag alltid hoppas på, en magisk match där jag gråter av glädje när resultatet för en gångs skull går min väg.
Det fanns en tid då fotbollen var en ren sport utan inblandning av kapitalet med stort K. Jag är gammal nog att minnas, jag växte upp med denna penningbefriade och ärliga fotboll. Även om allt gick fel har fotbollen för mig kvar ett nostalgiskt skimmer. Jag tror inte längre men tycker om att ibland drömma mig tillbaka. Som igår kväll, jag vet att ett rikt och mäktigt lag som Juventus "alltid" vinner mot det fattiga Porto där man jämt måste sälja sina bästa spelare för att kunna överleva. Juves spelare är i genomsnitt värda tio gånger mer än de små portu-giserna, och de tjänar naturligtvis tio gånger mer. Alltså vinner Juve nio matcher av tio om de spelar mot Porto, det är enkel matematik.
Men jag som fotbollsälskare sitter jag alltid framför TV'n och väntar och hoppas på den där tionde gången. Ordspråk nummer 16 : En liten tuva kan ibland välta ett stort lass. Och igår strax före midnatt, efter en låång förlängning och med en man orättfärdigt utvisad, hände detta mirakel. Det hör till saken att utav alla stormrika och stöddiga europeiska klubbar så finns det ingen som jag tycker så instinktivt illa om som Juve. Man kan säga att matchen igår, som jag följde med avbitna naglar på en obskyr italiensk privatkanal, räddade den lilla tro jag fortfarande har. Den tro på att de små någon enstaka gång faktiskt kan besegra de stora. Att mindre duktiga spelare genom att spela för varandra som ett kollektiv kan höja sig över medelmåttan och slå ut giriga stjärnor som bara tänker på sig själva och inte fungerar tillsammans som ett lag. Voilà min filosofi.
Dagen tillbringades i den lilla men livliga staden Vevey, vi tog bergsbanan i byn Mont Pélerin för att komma ner till sjön och sen bussen in till centrum där vi gick på sedvanlig promenad längs med den långa kajen. Det var soligt men det blåste iskallt ute ifrån sjön. Soldiset som effektivt dolde Jura-bergen västerut gjorde att den lilla smala sjön uppvisade en perfekt horisontlinje, precis som om vi befann oss vid det riktiga havet. Som trots allt ligger tusen kilometer längre bort och som är min största saknad här uppe i bergen. Sedan shoppade vi med skiftande resultat och blev mäkta irriterade på all biltrafik och alla människor överallt. Vi saknar staden men varje gång vi besöker den så dröjer det inte länge innan vi längtar hem igen.
11/3 Puidoux mulet och regn +9
Vi gjorde rätt i att åka ner till "stan" igår och flanera längs kajerna och andas in de friska "havsvindarna". Idag är det jämngrått och trist och det dröjer inte länge förrän regnet kommer. Ett av de inköp jag hade planerat att göra igår var en ny cykelpresenning, den gamla var så trasig att den hade gått i soporna. Jag var i tre olika affärer och det närmaste jag kom var att "det var beställt" och skulle komma in nästa vecka. Men eftersom vi är i Vevey ungefär varannan månad så hjälpte det mig föga.
Igår tog jag cykeln ner till Puidoux för att köpa vårat favoritbröd i böndernas självbetjänings-butik. Just detta populära bröd säljer de av någon anledning bara på onsdagar, för att komma över detta eftertraktade bakverk någon av veckans andra dagar måste vi ta oss ner svintidigt på morgonen till bageriet i Chexbres. Väl hemkommen med mitt bröd lät jag cykeln stå kvar uppe vid gatan. Har den bara ett bra regnskydd så slipper jag bryta ryggen av mig efter varje cykelrunda genom att baxa den nedför tre smala trappor till vårat trädgårdsskjul. Men eftersom våren tydligen inte var tillräckligt långt kommen för att man skulle börja sälja cykel-överdrag var det bara att kånka vidare i trapporna ännu ett tag. Ordspråk nummer 17: Det de inte har i affären får man ha i benen.
Resten av denna gråa dag satt jag framför datorn med ett nytt idiotprojekt. Jag hade fått för mig att redigera mina gamla mail till läsbara konversationer och nu hade jag gett mig på alla de skriverier som jag utväxlat med mina barn sen jag flyttade till Schweiz 2010. Eftersom mitt nya hemland inte är med i EU har man låtit landets telebolag fritt ta ut helt astronomiska roamingavgifter vilket har gjort det ekonomiskt omöjligt att upprätthålla en kontakt per mobiltelefon. Detta ändrades i år då bolagen gick med på en kompromiss, för en fast summa på 200kr/mån kan jag ringa nästan obegränsat till svenska mobiler. Alltså slutade vi att maila vid årsskiftet och numera ringer jag istället, och det är därför som jag gör ett avslut genom att sammanställa alla de hundratusentals ord som vi skrivit till varandra under ett helt decennium. Alltid nya projekt på gång.
12/3 Puidoux sol +7
Regnet fullständigt vräkte ner medan jag tittade på fotbollen igår kväll. Vinden slet i huset och gatan var förvandlad till en vildsint flod. Det var ett riktigt oväder som med lite tur kanske har rensat rent de sista lövresterna ur vår bevattningscistern. Jag skall snart gå ut och inspektera och även om det fortfarande finns kvar en bottensats av döda löv så tänker jag likväl skruva ihop avtappningskranen och vänta på att kärlet så sakteliga fylls på inför odlingssäsongen. Det är ju inget vatten som vi tänker dricka precis. De annonserar skitväder en hel vecka framåt med temperaturer ner mot noll och en del nysnö. Nu när alla blommor redan börjat slå ut.
Denna helt vanliga dagen började med att jag kände mig lite bättre i foten och gick våran absolut vanligaste promenadrunda över de böljande kullarna norr om Cremières. Igår hade jag haft ganska ont i min hälsporre efter att ha kutat runt i stan i ett par ovana skor men idag kändes det mycket bättre. Gårdagens regnstorm var på gott och ont, bilen hade till slut blivit totalt befriad från sandfragment och glänste som vore den helt ny. Det var värre med cisternen nere i trädgården, regnet hade varit extremt häftigt men inte tillräckligt långvarigt, i det öppna hålet satt på nytt en hel klump med gamla förmultnade löv. Efter att återigen ha rensat rent beslöt jag trots allt att stänga igen utloppet och låta nästa veckas enligt prognosen så ihärdiga regn fylla upp containern så högt som möjligt. När den om någon vecka eller två har blivit välfylld skruvar jag raskt bort kranen och är samtidigt närvarande och ser till att det kraftiga vattenflödet kan spola med sig resten av löven. Sen skall det nog vara OK.
Sedan avslutades denna helt vanliga fredag med att vi åkte ner till Puidoux. Jag var tvungen att hämta ut mer blodtrycksmedicin på apoteket och i boklådan kunde jag äntligen lämna tillbaka Lagercrantz-deckaren och "låna" två nya böcker på engelska. I den nyöppnade chica cykelaffären hade de inte heller några simpla presenningar för att skydda sin gamla elcykel mot regnet, hela sortimentet var anpassat till sportfånarna här nere som alla tror att de är Eddy "Fucking" Merckx. Jag blir nog tvungen att gå emot mina principer och beställa något på internet, det verkar vara enda möjligheten att hitta ett överdrag. Sedan handlade vi inför helgen, fredag eftermiddag klockan två och vi var totalt ensamma i butiken, snacka om Covid-anpassning. Och nu hade vi allt vi behövde för att kunna stanna hemma åtminstone fyra dagar utan att behöva gå ut.
13/3 Puidoux mulet och storm +10
Jag vaknade mitt i natten och när jag hade kissat kunde jag inte somna om. Jag hade en massa rimord som snurrade i skallen, en väldigt massa ord men bara ett enda rim som slutade på -är. Som i bär, kär och där, ett av svenskans mest vanliga rim, troligen det allra vanligaste. Jag har försökt att hålla mig ifrån allt låtskrivande, jag tycker att jag med mina drygt femhundra sånger har gjort mitt i branschen och kan gå i pension med gott samvete. Men det är någon annan som inte tycker som jag, och något som är starkare än min egen vilja. Jag kan inte bara stänga av kranen, det fortsätter att droppa ut en massa ord och melodier. Så det är ingen mening med att försöka kämpa emot, det är nåt jag får leva med.
Det var underligt tyst och stilla i natt när jag satt uppe och skrev, jag hade vaknat klockan tre och en timme senare kunde jag inte hålla mig längre utan satte mig vid skrivbordet med min lilla pennficklampa och tömde ner alla orden som virvlade runt i huvudet på ett kladdpapper. Det var i den berömda vargtimmen och i brist på vargar fick jag hålla till godo med den stora vita katten som smög omkring och utlöste den ena automatiska detektorn efter den andra. Jag kunde se precis var den befann sig beroende på vilken av de olika villornas utebelysning som tände sig.
När jag vaknade var klockan nästan elva men under de tidiga morgontimmarna hade jag alltså skrivit en text med sextio olika fraser som alla rimmade på -är, och inte ett enda av dom var vad jag kallar nödrim utan alla hade sin meningsfulla plats i texten. För att få någon tillfredställelse med mitt skrivande tvingar jag mig hela tiden till att söka nya utmaningar. Jag måste hela tiden förfina min teknik och göra något nytt som aldrig tidigare har gjorts. Som till exempel bara ha ett enda rimord en hel låt rakt igenom. Det blir visserligen lite uppvisning men eftersom jag bara skriver för mig själv så är det bara min egen åsikt som gäller, om jag kan känna mig nöjd eller inte.
Min text saknade fortfarande en melodi men orden i sig var så rytmiska att de nästan automatiskt framkallade vissa ackordsföljder som jag satte mig och plockade ut på gitarren. Vid tolvtiden var låten klar och en timma senare när huset var lugnt och den bullrande tvättmaskinen hade gjort klart sitt program satte jag mig framför datorn och spelade in den. Ytterligare en stund senare la jag ut den nya sången på Soundcloud så vem som helst som har internet kunde lyssna på den. Jag säger "kunde" för tyvärr är det knappt nån som lyssnar på detta "musikmoln" längre. De olika trenderna på internet är väldigt kortvariga, Soundcloud har ändå hängt med en 7-8 år men nu verkar dess tid vara definitivt ute.
På kvällen tittade vi på en italiensk neorealistisk film från 1962 av Dino Risi och med Vittorio Gassman i huvudrollen, de här svartvita filmerna kan vara ungefär hur bra eller hur dåliga som helst. De visas alltid som "nattbio" och jag spelar alltid in och tittar nästa dag. Ibland tar det bara tio minuter innan de blir raderade men idag satt vi faktiskt båda två och tittade på hela filmen. Det hör inte till vanligheten att vi ser på samma filmer. För att fira min nya sång och för att sova lite bättre tog jag en liten whisky på sängkanten medan jag läste mitt sedvanliga kvällskapitel. Vindens ylande utanför lät som om ett jetplan stod och rusade motorerna, jag förstår inte hur det kan låta så mycket när de stora bokkronorna i skogen runt omkring är helt nakna. Det var svårt att tro att morgondagen skulle bjuda på minusgrader och snö.
14/3 Puidoux mulet och snö +4
Jag sov som en stock hela natten men hade en svag aning om att vinden hade ökat intensitet under natten och fört ett fruktansvärt oväsen. Jag kan tänkas ha hört takpannor som föll och krossades och jag vet att min fru var uppe och gick, något som syntes på morgonen för hon hade stängt några fönsterluckor som vi eljest alltid håller öppna plus vevat ner det stora jalusi som skyddar vårt panoramafönster inne på "kontoret". När jag vaknade var klockan halv åtta och det var alldeles vitt ute.
Vinden hade mojnat och inte en enda bil hade förstört det centimetertunna snötäcket. Tidningsbudet och den första mjölkbilen måste ha passerat innan det började snöa. När plogbilen dundrade förbi en halvtimme senare hade jag ännu inte lyckats somna om så det var lika bra att stiga upp. Trots att det bara låg typ två centimeter var han ändå ute för att tjäna några kommunala franc. Vad det nu skulle tjäna till förutom att spä på hans egen tjocka portmonnä. Det syntes inte ens var han hade kört och en timme hade allt smält bort. Det låg inte en enda snöflinga kvar nånstans så han hade varit ute i exakt rätt tidpunkt för att kunna sno åt sig ännu lite grann av våra skattepengar.
Eftersom vädret inte lockade till några stora eskapader utomhus så gick jag bara ner i trädgården och tittade till vattenståndet i regnbehållaren. Jag blev verkligen förvånad, nattens oväder hade fyllt på den stora plastdunken med nästan 350 liter rent regnvatten. De löv som fanns kvar verkade vara så komposterade att de låg som en fast massa och flöt inte omkring och blockerade avtappningen, däremot märkte jag att det fortfarande läckte lite. Problemet är att jag aldrig har hittat en slang med en plastmutter som är kompatibel med gängan på utloppsröret, den anslutning jag behöver existerar inte längre. Alltså har jag försökt täta gäng-gången med en halv rulle isoleringsband, med mindre lyckat resultat. Jag hade inte lust att skruva isär allting en gång till, det skulle bara ha ökat på läckaget. Det bästa jag kunde göra var att dra åt plastskruven allt vad jag orkade. Ordspråk nummer 18 : En liten droppe då och då tömmer inte hela bägaren.
15/3 Puidoux mulet och snö +3
Jag satt återigen uppe till långt efter midnatt med ett "nytt" tidsfördriv som egentligen är en del av ett drygt två år gammalt projekt. När jag gick i pension fick jag ett presentkort på sextusen kronor av jobbet, dessa pengar använde jag till diverse ljud- och studioutrustning med tanken att kunna sitta hemma och utveckla mina låtar. Så har det nu inte blivit för jag lyckades aldrig komma över studiotröskeln, det var alldeles för komplicerat och jag hade varken tid eller tålamod att ta mig igenom denna teknikdjungel. Alltså har den mesta av denna fina apparatur med tillhörande datorprogram stått mer eller mindre oanvända fram till igår då jag fick för mig att försöka mixa de gamla sound-on-soundinspelningar jag gjorde i slutet av åttiotalet.
Johan Petrén SÅ HÅRDA GLAS hemmainspelning 1986 skriven 1982
Då hade jag ett dubbelt kassettdäck där jag kunde dels spela över från ett band till ett annat och samtidigt lägga på ett nytt lager med musik. Jag började alltid med ett lager mekaniska trummor från min gamla Roland 606 trum-maskin. På den tiden hade jag en stor elorgel hemma där jag förutom den vanliga klaviaturen även kunde spela basgångar med en radda fotpedaler, precis som Ray Manzarek gjorde i the Doors (som ju aldrig hade någon basist). Jag har alltid gillat mina gamla inspelningarna men ljudet är rent fruktansvärt, sången hörs inte i vissa låtar medan basen oftast är dubbelt så hög som allt annat.
Jag har ett ljudprogram på datorn där man (om man vet hur man gör) kan spela in olika lager och sedan mixa det ungefär som i en studio. Vad jag nu gjorde var istället att ta ett gammalt kassettband i mono där alla de olika påläggen ligger omixade i en enda stor gröt. Med två små equalizers lyckades jag delvis separera de olika frekvenserna och dra ner basen och styra upp sången. Så gott det nu gick. Det var i alla fall himla roligt att åtminstone lyckas med nåt, och att resultatet sen blev märkvärdigt bra var en ren bonus. I och för sig så startade jag från en så låg nivå så vad jag än mixtrade med så kunde det bara bli bättre. När ögonen började gå i kors hade jag pulat klart fem av de tio låtarna och resten fortsatte jag med idag. Nu skall jag skicka upp de nymixade låtarna till Cesar som älskar det här gamla punkiga och skramliga materialet. Han tycker att det är det bästa jag har gjort men där håller jag väl inte riktigt med honom.
Vårat vedlager var på upphällningen och än var det långt till sommaren. Jag ringde till bonden och han kunde leverera i mitten på nästa vecka vilket passade bra eftersom det var en dag som min bonusson var ledig och kunde komma och hjälpa oss att bära. Förra året hade det funkat jättebra, hustrun står uppe på parkeringen där bonden lämpar av sitt lass och hon har två stora bärsäckar som hon fyller på. Hennes son kutar tur och retur nedför tjugosju trapp-steg till vårat uteförråd där han tömmer sin säck, när han kommer upp igen står det en ny och väntar på honom. Själv kryper jag runt under taket på det stora uteförrådet och försöker att hålla jämna steg genom att så snabbt som möjligt stapla upp veden snyggt mot en vägg. Jag beställde som vanligt tre kubikmeter, "många vedklampar blir det". Ordspråk nummer 19: "Tänkte inte på det" sa Lorry-uppfinnaren som sällan varit ute i den stora världen, bortanför Sundbyberg.
16/3 Puidoux mulet +4
Jag vet inte varför jag sov så dåligt, min enda krämpa var en envis huvudvärk som antagligen bara berodde på att jag inte hade druckit tillräckligt. Igår och idag är våra "vita" veckodagar och om det bara är vatten till maten så får jag inte i mig tillräckligt med vätska. Jag låg vaken och tänkte på hur bra jag egentligen mådde, en mängd småproblem som jag hade haft i början av året har i det närmaste försvunnit. Mina opererade ögon hade ställt till en massa besvär ett tag, jag fick först en liten vagel i ena ögat och sen fortsatte båda ögonen att klia och rinna i flera veckor. Ibland fick jag ta några droppar av mina "artificiella tårar", vilket underbart namn, snacka om att gråta krokodiltårar!!
Min sönderdragna axelsena hade fortsatt att göra ont trots att jag hållit på med hemma-sjukgymnastik under hela hösten. Mina armbågar hade på nytt fått stora röda kliande utslag som liknade psoriasis och trots en intensivkur med en cortisonsalva tog det en dryg månad innan det gick tillbaka. Allt detta försvann som ett trollslag när vi gick in i mars, och även om min gamla hälsporre gör sig påmind ibland när jag har gått en längre promenad så gör det inte längre ont. Det är bara ett vagt pirrande under foten som jag kan leva med. Alltså fanns det ingen som helst anledning till att ligga vaken halva natten.
Precis som igår hade det tydligen snöat rejält efter det att jag äntligen somnat. Jag hörde grannen rumstera om där nere så klockan bör ha varit sex. När jag vaknade vid nio hade allting redan smält undan, jag tror inte ens att plogbilen hade hunnit ut för normalt sett vaknar jag när han kör förbi. Det enda stället där snön låg kvar var på taket till vårt stora kallförråd. Även om det är en vecka kvar till vår planerade vedleverens så gick jag ut och städade den yttre förrådsdelen. Jag staplade de få "gamla" vedträna alldeles vid ingången, sedan sopade jag undan en hel säck med löv, bark och annat skräp och gjorde plats längst in för den nya veden. Nu är det bara att hoppas på att det inte regnar om en vecka för i så fall måste vi planera om, och vi har så lite kvar så jag tror inte den gamla veden räcker mycket längre, möjligtvis i tio dagar.
Lite senare tog vi en promenad upp till bondgården strax under berget som säljer grönsaker. Det var ju ingen snö så vi gick i lågskor och tänkte gå genom skogen men den planen var inget vidare. Bara lite längre upp längs bergssluttningen låg snön fortfarande kvar, tänk att det kan så mycket kallare bara man kommer typ hundra meter högre upp. Vi fick retirera ut till bilvägen som naturligtvis var helt ren. Hos bonden var hela grisflocken ute och roade sig, det var inte mycket snö kvar i deras inhägnad men desto mer lera och den verkade minst lika attraktiv som snön för dessa lekfulla djur. När vi kom hem kollade jag vattenbehållaren, igår var den fylld till 2/3 och idag var den helt full så nog hade det snöat i morse. Och även om det fortfarande droppade lite om anslutningen så var det inte denna lilla läcka som skulle tömma vår cistern.
17/3 Puidoux snö, regn och lite sol +4
Ännu en "vit" natt, men enbart i det avseendet att det föll ett lätt snöfall precis hela natten. Däremot sov jag som en stock förutom två korta pissepauser där jag somnade om tämligen omgående. Trots att snön föll under hela natten så förblev asfalten svart, gatubeläggningen var så varm att flingorna knappt hann landa innan de smälte. Till glädje för alla bilister men till, vad jag hoppas, stort förtret för den girige snöröjaren som nu inte ens fick tillfälle att plocka ut sin röjningsbil. På morgonen var hela byn, även träden, insvepta i en vacker vit mantel, förutom vägen som var lika kolsvart som vanligt. Man fick passa på att njuta av det ljusa landskapet, om någon timme skulle allt vara mörkt och trist igen.
Min plan för dagen var att kombinera onsdagen brödinköp med ett nytt besök på återvinningen. Men eftersom sopdepån bara har öppet på eftermiddagen var jag för sent ute, på byns självbetjäningsaffär var alla multikornare redan sålda och jag fick nöja mig med ett bondbröd. Men det är gott det också. Till sopstationen hade jag bland annat med mig två stora säckar med trädgårdsavfall som vår nypensionerade granne i den lilla studion i botten-våningen hade samlat ihop under ett av sina sällsynta besök i förra veckan. Att klippa den gemensamma trädgårdens alla rosor är hennes specialitet men eftersom hon är skriven i en annan kommun får hon inte ut något passerkort för att kunna ta sig in och lämpa av sina säckar på "våran" tipp.
För närvarande tillbringar hon den mesta tiden i sin officiella bostad som är en stor våning uppe i den fashionabla skidorten Verbier, hon har även ett hus i södra Frankrike men dit är det lite krångligt att åka i Covid-tider. Källarskrubben här hos oss tänker hon försöka sälja för drygt fem miljoner i svenska pengar, något som är fullständigt omöjligt när vi betalade sex mille för vår stora våning med terrass, utsikt och trädgårdsland. Men vi är glada så länge som hon kommer hit då och då och sköter om rosorna. Annars var det en typisk vårdag där vi fick åtnjuta alla slags vädertyper under dagens lopp. Själv fortsatte jag med mina nya musik-leksaker, nu när jag nästan har kommit på hur man skulle göra har jag fått blodad tand. Ordspråk nummer 20 : Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig tämja en gitarrdator.
18/3 Puidoux sol +1
Typisk slö vardag då det inte händer nånting, igår var jag åtminstone till återvinningen. Jag sov bara sex timmar eftersom jag satt uppe till tre och mixade mina gamla inspelningar, äntligen känns det nästan som om de faktiskt går att lyssna på. Men jag har varit ganska dåsig hela dan, lite mer än vanligt. Det känns som om vi bara går runt i våra egna cirklar, vi försöker lämna varandra i fred och inte gå varandra på nerverna. Det är enbart vid dagens två måltider eller på vår gemensamma promenad som vi alltid har ett trevligt utbyte av tankar och idéer, eljest sitter vi i varsitt rum där var och en sysslar med sitt.
Till slut kommer det alltså en sketen torsdag i mars då jag känner att jag inte har nånting mer att skriva om, förr eller senare blir allting bara återupprepningar. Jag har aldrig haft tillräckligt med fantasi för att hitta på händelser utan alltid bara skrivit om verkligheten på ett så sanningsenligt sätt som möjligt. Det är denna min brist på fabuleringsförmåga som gjort att jag aldrig har kunnat bli en "riktig" författare. Och för närvarande finns det inte så mycket att bli inspirerad av. I denna långa ökenvandring som pandemin innebär var det längesedan vi angjorde någon kulturell oas. Och längesen som vi träffade några andra än våra grannar. Människan måste trots allt ha mötespunkter och sociala kontakter för att leva.
Min tanke med denna dagbok var att skriva om mitt liv. Men mitt liv som sedan länge har varit ganska litet och inrutat har nu blivit så mikroskopiskt att det nästan inte gör sig gällande. Men jag är trots allt fortfarande levande, på pin kiv och av ren envishet. Även om det är total stiltje i det som jag kallar mitt liv så är jag ändå aldrig någonsin sysslolös, om vädret är skapligt så går jag ut och promenerar, jag har drivor med böcker som jag försöker plöja igenom, jag läser tidningar och internetartiklar, jag ser en del på tv.
Och jag fortsätter att göra allt det som kallas för att "överleva", det vill säga jag handlar, lagar mat, städar och tvättar, i väntan på en eventuell vaccination. Jag spelar musik, min eller andras, ibland försöker jag komponera även om jag medvetet dragit ner på denna aktivitet. Jag skriver desto mer eller redigerar mina gamla skriverier och jag löser då och då ett super-svårt sudoku. Ordspråk nummer 21 : Ett expertsudoku om dagen håller alzheimern borta. Resten av tiden går åt till att ordna mina samlingar, om det nu är samlade minnen eller samlade ting, och till att förbereda mig inför döden. Jag har trots allt en aktivitet på gång och alltid någonting att göra, även i denna tillknäppta tid då man knappt får (eller ens vågar) gå utanför dörren.
19/3 Puidoux sol och storm +1
Trots att ögonen gick i kors och jag höll på att ramla av stolen av trötthet satt jag ändå uppe till kvart i elva och såg United spöa Milan (med Mr. Z) med 1-0 på San Siro och gå vidare till kvartsfinal. Det var en himla tur att det inte gick till förlängning, i så fall hade jag nog somnat. Nu gäller det bara att de inte blir lottade direkt mot Gustavs favoritlag Arsenal, för min del får United gärna slå Gunners i finalen, men det vore roligt om båda de kvarvarande engelska lagen tog sig dit. Min hälsporre verkar äntligen ha tagit semester, normalt känner jag inte längre nånting medan vi promenerar men jag brukar få lite ont efteråt, oftast framåt kvällen. Men igår fick jag ingen smärtförnimmelse varken tidigt eller sent, det enda som finns kvar är ett litet pirrande längst bak i foten. Hälsporren är som ett litet surmulet odjur som krupit in i sin mörka grotta och ligger där och väntar och vrider på sig ibland bara för att göra sig påmind.
Terrassfrågan ligger också i ide i väntan på varmare väder, tills vidare har vi fått två olika fakturaförslag, lika tokiga båda två. Det stora bolaget som varit här och undersökt, sonderat olika bitar av beläggningen och tätat provisoriskt var gentila och ville inte ha något betalt. Detta för att försöka förbinda oss att välja deras bolag. Sedan tar de igen detta med råge och har både sockrat, saltat och pepprat deras i vissa avseenden helt felaktiga devis som blivit astronomiskt dyr. I den andra ändan har vi granntjejens likaledes portugisiska kusin som har en liten enmansfirma, även hans devis tycks oss felaktig för han verkar inte vilja ha betalt alls, åtminstone inte för arbetet. Han har i stort sett bara spaltat upp en massa material och man frågar sig genast vad som tillkommer senare, för det kan inte vara möjligt att jobba så billigt. Ordspråk nummer 22 : Det är ohederligt att ta igen på gungorna vad man förlorat på karusellen.
Som vanligt på fredagar åker vi och storhandlar innan folk slutat jobbet och butiken fortfarande är tom. Jag hittade äntligen en cykelpresenning så nästa vecka när de lovar varmt och soligt väder ställer jag ut cykeln för gott och slipper fortsättningsvis att bära den upp och ner för de branta trapporna. Det blåste en iskall "bise" från nordost som höll mig inomhus, min fru vågade sig ut på en promenad men kom tillbaka sönderblåst och genomfrusen. Som tur var hade vi kvar lite av våran hemmagjorda glögg.
Eftersom det skulle bli en strålande helg där mängder med nysnö låg och väntade så gick Lausanneborna bil ur huse. Tillsammans med renoveringen av två motorvägsbroar alldeles nedanför vår by orsakade detta milslånga köer i det sydgående körfältet som leder upp till bergen. Många som bor en bit österut men som jobbar i Lausanne blev desperata och körde av motorvägen nere i Puidoux för att snedda på småvägarna runt vårat berg. Mellan fem och sju var det en oändlig strid ström av bilar på vår lilla byväg som är så smal att två bilar oftast inte ens kan mötas. Det var outhärdligt, vi stängde till och med fönsterluckorna för att slippa se eländet. Bil efter bil efter bil, kofångare mot kofångare, det var som att bo inne i stan igen.
20/3 Puidoux sol och storm +1
Denna outhärdliga väderlek som vi tvingas genomlida flera gånger om året är rena tortyren. Det enda man kan göra är att sitta inne och titta ut på det strålande solskenet och den knallblå himlen, att lämna sitt varma hus är inte att tänka på. Även om man råkar hitta en vrå där det nästan är lite lä så orkar solen inte värma upp våra genomfrusna leder. Att ge sig ut i den öppna vinden är rena självmordet, det känns som om man skall blåsa bort. Så det är inte ens Covid-smittan som dömer oss till husarrest idag utan denna hemska nordliga vind som blåser hål i huvudet på oss.
Tyvärr hade jag två tvingande anledningar till att ge mig ut en liten stund i dessa orkanvindar. De pressas ner från berget i en sorts korridor uppe vid bron över La Salenche, där som vi har vår privata bilparkering. Efter shopping-rundan igår hade vi glömt kvar en liten späd timjan-planta och mitt cykelöverdrag i bilen. Överdraget kunde legat kvar, det är ändå inte läge att plocka ut cykeln än på ett bra tag. Däremot var vi lite oroliga för timjankrukan, det hade faktiskt varit fem minusgrader under natten och vår lilla bäck var kantat med otroliga is-formationer där vattnet hade skvätt upp och snabbt fastnat i dessa glittrande skulpturer. När operation timjan var väl genomförd återstod egentligen att bära upp ett absolut nödvändigt nytt lass ved.
Men när jag ändå var uppe på parkeringen så passade jag först på att vända bilen som var parkerad med bakänden upp mot berget. Detta låter förstås löjligt med det finns faktiskt en anledning. När min bästa vän Peter Schager var och hälsade på för några år sedan skulle vi ut med bilen, det blåste nästan lika mycket som idag och bilen stod "felvänd". När Peter öppnar bildörren på passagerarsidan kommer en enormt stark vindstöt uppifrån berget. Han var inte alls beredd och lyckas inte få tag på dörren utan vinden vräker upp den på vid gavel. Dörrens gångjärn fick sig en knäck och efteråt blev det en stor glipa när man försökte stänga om sig. Vi fick lämna in bilen på verkstad och det slutade med att de fick byta hela dörren. Varje gång sedan dess parkerar vi alltid i preventivt syfte bilen med fören norrut när bisen blåser som värst.
Mellan vår avlånga parkering med plats för fyra bilar och bäcken finns en landtunga där det växer en del gräs men mestadels brännässlor, där finns också några fina buskar och träd som hänger mer eller mindre ut över bäcken. Och lite längre ner ut över det tjugo meter höga stup där bäcken försvinner ner i ett vattenfall. Förutom en liten hassel som ger rätt bra med nötter är det träd som intresserar oss mest en kvitten där vi varje höst får jättefina frukter som jag gör sylt av. Ordspråk nummer 23 : Det är bara att bita i sitt sura kvitten.
Tyvärr har detta träd en stark lutning rakt ut över avgrunden vilket gör att vi alltid går miste om våra största och vackraste kvittens. Jag skall försöka att räta upp det lilla trädet med hjälp av ett spännband dragna mot en stolpe i staketet uppe längs parkeringen. På så sätt kommer vi kanske i framtiden åt paradisets läckraste men än så länge förbjudna frukter. Det finns troligen ett passande ordspråk för detta fenomen men det har för tillfället fallit ur mitt sviktande minne. Spännband hade jag fått syn på i byggvaruhuset, det gällde bara att köpa rätt längder så därför gav jag mig ner till trädet med ett måttband. Det kändes som om jag höll på att frysa ihjäl, det var precis där nere ovanför vattenfallet som de iskalla vindstötarna var som starkast.
Till slut nådde jag den sista etappen till denna vad det tycktes vådliga eskapad norr om polcirkeln, om man med polcirkeln menar den del av vår tomt som ligger högst upp mot berget. Jag fyllde vedkorgen till brädden och såg att vi skulle klara oss utan att frysa ihjäl, åtminstone fram till på onsdag när bonden kommer med ett nytt lass. Jag hade ställt en stor vattenkanna under kranen på min läckande cistern och tyvärr var den inte bara full, den hade förvandlats till en stor isklump. Jag knackade bort isen och tömde kannan på några av våra övervintrade krukväxter som stod och väntade på att få komma utomhus. Till sist gick jag in i vinkällaren och valde ut en gammal Beaujolais till dagens middag. Grillad kyckling.
21/3 Puidoux sol +5
I natt är det vårdagsjämning och snart har ett helt kvartal av det nya året försvunnit. Ännu en underbar morgon då jag vaknar och inte har ont någonstans, varken i huvudet, ögonen, axeln, munnen, armbågarna, ljumsken, knäna eller i hälen. Dessutom hade vinden lagt sig, livet var underbart. Det var bara att gå ut och njuta av den kyliga men vackra vårmorgonen, och eftersom i stort sett ALLA hade åkt upp till alperna i fredags kväll så skulle vi slippa den sedvanliga söndags-anstormningen av vandrare och andra turister.
Det blåste fortfarande friskt men inte lika mycket som igår och idag kom vinden snarare från Nordsjön än från Sibirien. Även om den faktiska utomhustemperaturen bara var knappt fem grader högre så var det fenomen som jag tror att man kallar "den i vinden upplevda temperaturen" så oerhört mycket varmare än igår. Vi tog en riktigt lång och förhållandevis angenäm promenad genom vinterrasserna och såg att nästan alla odlare var klara med beskärningen. Vi håller koll på dom så de sköter sitt jobb. Nu hoppas vi bara att de snart skall få lov att öppna upp sina källare för några trevliga provsmakningar.
I den sista långa backen upp till oss passerar vi ett karmeliterkloster. Nunnorna håller antagligen fortfarande hårt på kyskheten men nu för tiden låter de utvalda kyrkomän få "dra sig tillbaka" en viss tid i deras kloster som en sorts reträtt. Idag var det en minimal musikfestival, på en bänk i lä satt en ensam man klädd i vanliga kläder och spelade på ett gammalt knappdragspel. Repertoaren verkade helt profan, det var mest traditionella valser och polkor från den nordliga nordliga delen av Europa. Jag kände mig nästan som hemma, det kunde ha varit vilken dragspelsstämma som helst, Gnesta-Kalle i Lavaux.
22/3 Puidoux sol +2
Vi hade ställt klockan på sju eftersom bilen skulle in på verkstad i den lilla stan Oron som ligger ungefär femton kilometer norrut. Det kändes som mitt i natten, vi är inte vana att gå upp så tidigt, förutom när plogbilen väcker mig så är det vid den tiden på morgonen som jag sover som bäst. Vi fick en liten skåpbil som lånebil men efter några timmar var allt klar så det var bara att köra upp till Oron igen och byta tillbaka. Det gällde inte ens en service utan vad jag förstod var det bara ett misstänkt produktionsfel angående drivremmen och de hade inte hittat nåt. Ändå hade de passat på att tvätta vår bil, det bästa med dessa besök är att bilen aldrig är så ren som när den kommer ut från verkstaden.
Jag hade hoppats på att kunna plocka ut cykeln idag men tänkte vänta framåt eftermiddagen för att det eventuellt skulle bli några grader varmare. Denna taktiken höll bra vad det gällde temperaturen men vad värre var så brakade den nordostliga stormen loss igen med förnyade krafter. Jag höll mig inne resten av dan, när det är vackert väder brukar det räcka med att tända braskaminen tills solen försvinner bakom husknuten men "bisen" för med sig två olägenheter, det blir iskallt inne redan tidigt på eftermiddagen och vinden får vedträna i spisen att brinna dubbelt så snabbt. Jag förstår inte varför det blir så kallt, vi har visserligen bara tvåglasfönster men de är helt nya och täta och de halvmetertjocka stenmurarna i huset är från sjuttonhundratalet. Ändå känns det som om "bisen" blåser rakt igenom väggarna.
Veden kommer i alla fall att räcka, jag ringde bonden och fick bekräftat att allt var grönt med leveransen på onsdag morgon. Vi har redan fulparkerat bilen på den allmänna parkeringen precis utanför vårt hus, vi behöver två platser så nära ingången som möjligt för att få plats med de tre kubik ved som han tömmer av från sitt traktorflak. Däremot glömde vi gå till bankomaten idag och hämta ut ett gäng stora sedlar för betalningen, herr Martin accepterar förmodligen av skattetekniska skäl enbart kontanta medel. För att inte bli av med våran osolidariskt ockuperade dubbelplats så rör vi inte bilen i morgon utan jag skall göra ett nytt försök med cykeln för att hämta ut lite pengar till veden. Eftersom det oftast är näst intill stiltje på morgonen så väljer jag hellre lite stillsam kyla än isande orkanvindar. Ordspråk nummer 24 : Morgonstund har sedlar i mund.
23/3 Puidoux sol +4
Min planering för denna tidiga och soliga morgon var perfekt, det var kallt men alldeles stilla när jag bromsade mig ner för den 26%-iga lutningen i backen till Chexbres som är vår närmsta stora grannby. Jag började med den stora allmänna soptunnan i infarten till byn. Jag hade med mig två plastemballage, den ena från en fisk och den andra från en kyckling. Båda hade börjat stinka i våran nästan tomma soppåse och eftersom man har lagt en sopskatt på dessa vita specialsäckar som är de enda tillåtna så får man vara lite om och kring sig. Man slänger inte en i stort sett tom soppåse som kostar oss femton kronor att köpa in bara för att två polystyrenplattor börjar lukta apa. Dagens förstå mål uppnått.
Klockan var bara nio och Biedlingmeyers fantastiska bageri hade fortfarande kvar några flerkornsbröd, dessutom köpte jag tre små köttpastejer. Vi har inte hittat något annat ställe i hela kantonen som gör så goda "Petit-Patéer", dessa skall vi ha till en pausfika i morgon när vi skall bära och stapla ved i flera timmar. Bankomaten var också öppen men det är ju ingen större överraskning. Jag plockade ut femhundra franc, alltså knappt femtusen kronor, och med våra tre kubik klarar vi oss ett drygt år. Förra året vid ungefär samma tidpunkt köpte vi "bara" två kubik och tillsammans med en halv kubik som vi hade liggande har vi överlevt fram tills nu.
Efter denna lyckade utflykt var det bara att cykla upp för alla backarna igen. Inte ens det faktum att jag två gånger nästan blivit överkörd hade fått mig på dåligt humör. Brödaffären är Covid-anpassad, dörren in till det stängda caféet är bara för inkommande och genom butiksdörren får man bara gå ut. Bara en kund vid disken och röda avståndsstreck för de som köar. Det fanns inga andra kunder när jag kom, jag tog på min mask, tog av mina handskar och desinficerade händerna vid spritautomaten. När jag klev in i själva butiken blev jag omkullsprungen av en äldre hagga som kom inrusande direkt utifrån gatan och trängde sig före. Dessutom var hon så extremt otrevlig att hon råkade i gräl med den unga och super-trevliga expediten. Som tur var lyckades jag hålla tyst, hade jag öppnat munnen skulle det inte varit lämpligt för barnaöron.
Den smala vägen hem tillåter bara möte på vissa ställen. I den branta backen cyklade jag ganska långsamt och trots att jag mötte en bil kom det likväl en stor BMW bakom mig och skulle köra om. Detta fick till följd att den mötande bilen fick panikbromsa för att de inte skulle frontalkrocka plus att BMW'n höll på att tränga mig av vägen när han prejade sig in precis framför mitt framhjul. Det var med nöd och näppe som jag undgick att hamna ute i "naturen" som här bestod av en mindre stup fullt med stora stenar. Här där vi bor finns det tyvärr fullt av rika typer som är övertygade om att de äger världen och har rätt till alla privilegier.
Precis när jag kom hem började det blåsa men det var inte alls lika vildsint som igår. Jag parkerade cykeln uppe vid vägen, de har annonserat lite regn men först om några dar och i vilket fall så har jag nu en sprillans ny presenning. Resten av dagen tillbringade jag med att försöka ta mig ikapp hustrun vad det gäller inspelade TV-serier, hon ligger alltid en massa avsnitt före mig. Idag kunde jag avsluta en som heter "Mrs Wilson", den var som så ofta med engelska serier oerhört bra producerad, bra skådespelare och fantastisk dekor. Dessutom byggde den på verkliga händelser och hon som spelade huvudrollen gestaltade faktiskt sin egen farmor. Det finns inte mycket jag gillar på TV men här var jag helt såld.
24/3 Puidoux sol +5
Vi fick återigen ställa väckarklockan, två gånger på en vecka är väl mycket för oss som är vana att sova till långt fram på förmiddagen. Även om jag sov väldigt gott så vaknade jag ändå innan det ringde, jag måste ha någon invändig timer som sätts på varje gång vårat alarm är aktiverat. Jag hade lite konstiga förnimmelser i min häl igen och började dagen med mitt fotprogram. Ändå hade jag inte promenerat något de två senaste dagarna. Det får nog bli Cyrille som får ta det mesta trappspringet och jag får koncentrera mig på att lossa och stapla. Det är så vi brukar jobba och det som är mest effektivt, i dessa optimeringstider får man ha rätt person på rätt plats.
Både bonden med sin traktor och Cyrille som hade tagit tåget dök upp exakt halv tio, vi är i Schweiz och här passar man tiden. Vädret var idealiskt, strålande sol, ingen vind men rejält kyligt. Jag hade allting förberett, femhundra franc i fickan, hörnet på parkeringen tomt, tre stora säckar, tre par grova handskar och några vattenflaskor var framplockade, det var bara att hugga i. Jag minns den sista gången jag hade tagit emot tre kubik ved helt själv, det borde varit på hösten 2017 för Madame jobbade fortfarande och jag hade en av många fridagar mitt i veckan. Då hade jag roat mig att sätta ihop allsköns statistik, hur mycket vägde veden, hur många trappsteg gick jag totalt, hur stor var höjdskillnaden på mina förflyttningar o.s.v. i all oändlighet. Men den viktigaste slutsatsen jag drog var att jag aldrig mera tänkte göra detta jobb helt själv, nästa gång skulle jag behöva hjälp.
Enligt bonden väger hans tre kubik 2500 kilo och nu var vi tre personer som alla hanterade denna tyngd. Min fru var stationerad på parkeringen och plockade i runt fjorton vedklampar åt gången i varje säck, det var max vad man orkar bära. Cyrille gick sjuttiofem gånger nerför tjugosju trappsteg med en höjdskillnad på sex meter och jag tömde ut säckarna i det stora skjulet och fördelade all denna ved i två snygga staplar som var tre gånger två och en halv meter. Det gällde att det var bra staplat så grannarna inte riskerade att få ett vedträ i huvudet. När jag 2017 hade gjort alla tre momenten helt själv så hade det tagit mig fem timmar och efteråt kunde jag inte röra mig på två dar, idag när vi var tre höll vi på i knappt två timmar för att utföra samma jobb. När vi var klara plockade vi fram Biedlingmeyers goda köttpatéer och en kylig flaska vitt, men först drack vi var och en tre stora glas vatten.
25/3 Puidoux soldis +11
Resten av gårdagen försvann som i ett töcken, efter ett tag tog vi fram en stor burk Bolognese från frysen, och en flaska rött från källaren. Sonen som hade förbränt mest med kalorier var i behov av en påfyllning. Vi som varken vana att äta eller dricka så pass tidigt på dan låg efteråt mest i soffan och orkade absolut inte ta oss an vad det vara månde. Jag gick och la mig redan klockan åtta och somnade exakt en timme senare, min fru höll fortfarande på att läsa. Att jag lyckas somna innan ljuset är släckt är i princip något som aldrig inträffar, bara när jag är rejält utpumpad. Och jag hade inte ens sprungit i trapporna.
Man sover aldrig så gott som när man har gjort ett rejält dagsverke med hårt kroppsarbete. När vi vaknade var vi lite ömma både här och där, många bortglömda muskelgrupper hade plötsligt fått jobba hårt men på det hela taget kändes det bra. Det var fortfarande soligt och dessutom betydligt varmare. Trots träningsvärken tog jag en riktigt lång cykeltur, bland annat bort till ölgrossisten som hade fått in så många nya öl (läs "öl med nya kapsyler") att jag bara kunde få med mig hälften i min lilla ryggsäck. Jag får försöka komma tillbaka en annan dag. Halvvägs hem tog jag en paus på en rastplats mitt bland vinodlingarna och drack en röd öl från ett litet München-bryggeri som jag aldrig hört talas om. Fördelen med denna öl var att den gjorde sig bäst ljummen och inte behövde vara kyld.
Det var en efterlängtad högtidsstund att kunna ställa ifrån sig cykeln, ta av sig jackan och handskarna, ha en vidvinkelutsikt över halva Léman-sjön plus de vitklädda bergen åt alla håll och kanter, och inte minst, att njuta av en fantastiskt god öl i den värmande solen. Jag fick mig dessutom årets första lilla solbränna, betydligt senare än vanligt. Det var också en premiär för cykelns nya mörkblåa överdrag som förmodligen snart skulle solblekas, den var inte gjord av galon precis utan bara vanlig plast och skulle inte hålla särskilt länge, å andra sidan var den löjligt billig.
På eftermiddagen kom äntligen det beslut som jag väntat så länge på, från och med den 29/3 skulle "andra gruppen" (vi över 65) få börja vaccinera sig. Jag loggade in på bokningen på Lausannes stora kommunala sjukhuset och fick en tid redan den förste april. Nu hoppas jag bara att det inte är nåt aprilskämt, egentligen hade jag inte rätt att boka idag utan borde vänta till den 29:e men eftersom jag är säker på att alla andra kommer att göra precis som jag så har jag inga skrupler. Jag hade för längesedan kunnat gått till min husläkare som försöker behandla mitt skenande blodtryck och som känner till mina andningsbesvär och min reducerade lungvolym, hon hade genast gett mig ett certifikat på att jag är mitt i riskzonen. Så jag tränger mig inte före på något sätt, jag var bara lite tidigt ute med min bokning.
Inte som våran granntant i källarvåningen, hon hade inte åldern inne (vi är lika gamla), hon är ett fysiskt praktexemplar (inga bakomliggande sjukdomar), hon är inte ens skriven i vår kanton men lyckas ändå på något sätt att klämma sig före precis alla andra och bli en av de första att bli vaccinerad. Det har snart gått två månader sen hon fick sin andra spruta. Jag fattar inte hur det gick till, hon har ingen rätt att bli vaccinerad här, hon är skriven i kantonen Valais där hon har sin skidstuga, detta på grund av att alla skatter är mycket lägre nere i bergen. Men det värsta är inte själva orättvisan utan det faktum att hon går omkring och skryter om hur smart hon har varit, hur hon kunde lura skjortan av den inkompetenta vaccinorganisationen. Hon är ett typiskt exempel på hur rika äldre damer beter sig här i Schweiz, de ser det som en självklarhet att kunna uppträda hur svinigt som helst och likväl komma undan med det. Jag har hittills aldrig träffat på ett exemplar av homo-sapiens lika egoistiskt som ett rikt äldre schweiziskt fruntimmer.
26/3 Puidoux soldis +14
Sent igår var det ett tiotal olika fotbollslandskamper på våra TV-kanaler så jag kunde prov-smaka alla de fem öl som jag hade fått med mig hem efter min lilla cykeltur. Sen sov jag nästan hela natten som ett litet barn. Idag håller sig solen ännu lite mer i skymundan bakom en massa tunna dimbankar men det är plötsligt betydligt varmare. Äntligen kan jag strunta i vintermössan som varit min ständige följeslagare de senaste sex månaderna. Jo, jag har faktiskt tvättat den då och då, och jag kommer förmodligen att behöva den några gånger till innan sommaren är här. Ordspråk nummer 25 : En avril, n'enlève pas un fil (i april, klä inte av dig en enda tråd).
Dagens katastrof: Jag åkte till återvinningen med ännu en jättekasse full med tombuteljer (jag förstår inte var de kommer ifrån). Samtidigt släppte jag av hustrun på trädgårdsbutiken där hon köpte lite vårblommor som hon genast planterade i trädgården. När hon skulle vattna sina små plantor måste hon ha kommit åt slangkopplingen till cisternen för plötsligt stod vattnet som en fontän. Jag hörde ett illvrål: Ta på dig stövlar och kom!!! Mycket riktigt hade min provisoriska infästning lossnat, det hjälpte inte att skälla för att hon inte varit tillräckligt aktsam, gjort var gjort. En halvtimme senare och femhundra liter regnvatten fattigare hade jag lagat läckan, och jag var genomblöt ända ner i stövlarna efter allt vatten som sprutat ut. En plastdunk som innehåller över tusen liter genererar ett himla starkt vattentryck.
Som tur är har meteorologerna lovat att det skall regna i natt så vi kommer att få lite påfyllning. Egentligen hade vi inte behövt vattna och då hade detta aldrig hänt, denna min eviga dust med regnvattenbehållaren börjar kännas som trettioåriga kriget. Sedan åt vi årets första grekiska sallad och till detta drack jag som vanligt en hel flaska iskall retsina. Något som jag verkligen hade längtat efter. Det var ett vårtecken så gott som nåt och det fick mig att drömma om flydda tider då livet var så mycket lättare att leva. Då man åtminstone kände att man levde.
27/3 Puidoux mulet +6
Innan jag la mig igår tittade jag igenom en tvåtimmarsdokumentär på SVT-Play om Nationalteatern. Skön nostalgi för en gammal Hisings-pöjk. Men det är ändå underligt hur jag kunde ramla så mitt emellan stolarna på denna institution vars zenit på kulturhimlen var på 70-talet i min hemstad Göteborg. När de började spela förortsteater på Backaplan så bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar i Kärra, också det en förort som låg ett stenkast längre ut från centrum men ändå i en helt annan värld än ghettot Backa. Denna teatergrupp från Lund hade sin hemmascen i en fritidsgård på Selma Lagerlöfs-torg, en betongöken som jag passerade varje dag med bussen för att ta mig till gymnasiet lite längre ut på Hisingen.
Skådespelarna som var runt tjugofem personifierade i sina pjäser de femtonåringar för vilka de uppförde sina pjäser. Jag befann mig åldersmässigt fortfarande i tonåren men jag var för gammal för att gå på fritidsgården, och jag var absolut inte välkommen till Backa eftersom jag kom från den rika grannförorten. När jag började ge mig in till centrala stan och rumla runt på alla krogarna så sprang jag alltid på någon från teatern som nu hade bildat en sorts kultur-kotteri med likasinnade skådespelare och musiker. Denna grupp bestod av ett gäng intellektuella innerstadsbohemer som fullkomligt ignorerade en 6-7 år yngre kille från förorten med musikambitioner. Några år senare såg jag förstås Nationalteatern på någon musik-konsert, kabaré eller på någon nyårsrevy. Precis som alla andra kunde jag de flesta deras texter utantill men jag gick aldrig en enda teaterföreställning. Däremot blev jag ihop med min första fru på en av deras nyårsrevyer.
Ett verkligt pinsamt minne är från en jazzkonsert på Nefertiti som var ett av dessa skådespelares vattenhål. I pausen linkade en dyngrak snubbe som jag inte kände igen upp på scenen och försökte att under stort jubel framföra en sorts kuplett. Jag var också väldigt full och i mitt omtöcknade tillstånd tänkte jag att "kan han så kan väl jag". Så jag tog mikrofonen och försökte att a-cappella sjunga en irländsk kampsång som jag nyligen hade skrivit. Det dröjde inte ens en halvminut innan jag blev nerdragen från scenen av vakterna som inte nöjde sig med detta utan även slängde ut mig från klubben.
Vad jag inte fick reda på förrän senare var att min föregångare uppe på scenen var Pale Olofsson från Nationalteatern och han var inte alls särskilt full utan hans lilla framträdande var en liten improviserad happening sanktionerad av hans teaterkompisar i publiken. Det var skillnad på folk och folk i deras lilla priviligierade värld. I sina pjäser kunde de försöka identifiera sig med förortsglinen men i det verkliga skådespelarlivet så var vi alltid vi och dom alltid dom. Dessa medelklasssnobbar från den gyllene efterkrigsgenerationen var vana vid att alltid få som de ville och de släppte inte in eller accepterade vanliga människor i deras egen lilla snäva och utvalda krets.
Eljest inte mycket nytt under den molnbehängda solen, våren hade förbytts till vinter igen men vi gick ändå på en liten promenad och lyckades hitta en massa ramslök längs med bäcken. Vattenbehållaren som bara varit halvfull efter missödet igår hade fyllts på igen, ända upp. Tänk att en enda regnig natt kan generera drygt 500 liter. Min lagning hade också haft det goda med sig att kranen inte droppade längre, nästan inte...
28/3 Puidoux sol +11
Jag låg vaken mellan klockan två och tre och eftersom vi ställde om till sommartid i natt så kan man säga att jag under denna timmen egentligen inte fanns till. Jag vet inte var jag var, i någon annan dimension kanske, eller tillfälligt lagrad i ett moln. Jag vaknade till slut vid nio eller tio beroende på vilken klocka man tittade på, en modern som ställer om sig själv eller en gammalmodig manuell. Trots att det var söndag och härligt väder så bestämde vi oss för en utflykt, även om det innebar att behöva trängas med en massa turister. Jag överdriver lite, så farligt är det inte, fast man blir ju lite folkskygg av att alltid sitta inne.
Självklart gör det oss gott att komma ut och träffa lite folk. Varje söndag är det en pytteliten marknad i den likaledes minimala vinbyn Aran som ligger en dryg mil västerut från där vi bor, och vi hade aldrig varit där tidigare. Aran är den näst sista byn där det odlas vin innan den stora staden Lausanne tar vid. Hustrun föreslog att vi skulle ta lokaltåget två hållplatser och sedan vandra. Jag hade större lust att cykla så det slutade med att vi valde varsitt transportmedel och möttes vid stationen i Grandvaux där jag parkerade cykeln. Det fanns inget intressant att köpa i Aran, förutom att de hade en charkuteribil som sålde godkända köttpatéer och ett litet stånd som sålde lokalt vin från flera av de bästa odlarna på glas eller flaska.
Det kändes nästan som förr i tiden, pre-corona, när det var och varannan helg förekom någon vinprovning i någon by. Det var inte mycket folk i Aran men alla satte sig i solen och njöt av ett svalt glas Chasselas-vin med något gott tilltugg. Men det allra bästa med dagen var varken vinet eller vädret utan det enkla faktum situationen andades en form av normalitet, just såhär var det en gång och snart kommer det kanske att bli så igen. Det var inte bara vår i luften utan där fanns också en viss hoppfullhet. Dessutom var det en underbar liten promenad och en fin cykeltur för mig. Ordspråk nummer 26 : Alla vägar bär till Aran.
29/3 Chatel sol +7
Å dé é måndag morgon och även om mitt huvud inte känns särskilt tungt så har vi för en gångs skull nästan en hel arbetsvecka framför oss. I detta underbara vårväder var det läge att göra en ny 24-timmars vända upp till stugan måndag till tisdag med i huvudsak två stora projekt, byta till sommardäck och rensa den stora tomten från allt skräpigt trädgårdsavfall. Efter vinters härjningar med meterdjup snö och flera kraftiga stormar gör en ovårdad tomt att huset verkar övergivet, något som kan locka till sig objudna gäster. På onsdag skall min solidariska fru återuppta sitt frivillighetsarbete med att rensa stranden på Léman-sjön från aggressiva växter och på torsdag skall vi båda två in till Lausanne med ett digert program inkluderande bland annat min vaccinering. Lyckligtvis kommer det sedan en långfredag då vi kan vila ut efter dessa intensiva dagar.
Vi passerade återigen franska gränsen utan att bli kontrollerade, så egentligen skulle vi kunna stanna mycket längre än de 24 timmar som tillåts utan Covid-test för oss som bor inom en radie av trettio kilometer. En löjlig regel som fortfarande gäller och naturligtvis är omöjlig att kontrollera, franska polisen skulle behöva ha bemanning på varenda gränsövergång dygnet runt och ett register på när vi som utnyttjar detta undantag kör in respektive ut ur landet. Vi hade mycket att göra och satte igång direkt. Jag hade lite träningsvärk efter gårdagens rätt tuffa cykeltur men det var bara att bita ihop.
Vi började med det vi kallar vår trädgård, eller rättare sagt, den avlånga brant sluttande tomten på ungefär 100x25 meter som är omgärdad av stora lövträd och granar och som i det nedre och brantaste partiet är planterad med en djungel av cypresser och andra mindre träd. Skadeläget var värre än vad vi hade befarat, efter att ha sågat loss de stammar som låg knäckta över grannens staket eller över stigen upp till vårt hus upptäckte vi flera andra cypresser som visserligen hade rest sig en aning men som var så skadade av den tunga snön att de inte skulle överleva. Jag sågade ner rubbet och staplade i en stor hög, jag hade varken tid eller ork att ta hand om det idag.
Istället attackerade vi med gemensamma krafter det stora öppna partiet ovanför huset som var belamrat med halvruttna grenar och kvistar som blåst ner under någon av vinterns häftiga stormar. Vi var utrustade med de två stora plast-jutesäckarna som sonen använt för att bära ved, en liten såg, en jättesekatör och en kraftig räfsa. Efter drygt två timmars jobb mestadels på knä var båda säckarna fyllda till brädden med avfall som vi får köra till sopstationen i morgon (stängt på måndagar). Istället bytte vi snabbt om och åkte för att storhandla de franska produkter som vi regelbundet använder. Jag köpte på mig ett litet lager av det kaffe och den müsli som jag funnit är det minst dåliga substitutet för de svenska varor jag inte längre får tag på. För närvarande vet vi ju aldrig om och när vi kan ta oss över gränsen igen. Men det var inte slut med detta, jag drog på mig blåstället igen och gick ner i garaget för att skifta däck. Det var dagens lindrigaste uppgift, med den stora domkraft som jag köpte för många år sen går det både lätt och fort.
En av de saker som jag gillar bäst med huset här i bergen är tystnaden på kvällen. Nu när det råder utegångsförbud efter klockan sju är det extra tyst, inte en enda bil eller fotvandrare som passerar nere på gatan. Efter en god "pierrade" ställde jag mig ute på balkongen som löper längs hela huset. En whisky i näven lindrade värken i de tröttkörda musklerna och fullmånen steg precis upp över en bergskam och lyste upp dalgången där bergen fortfarande var vita. Snögränsen gick bara några hundra meter ovanför huset. I den absoluta tystnaden står världen helt stilla och det finns varken dåtid eller framtid, för ett litet ögonblick befinner man sig i stunden, man existerar bara just nu.
30/3 Chatel sol +10
När jag vaknat gick jag ner i köket och tittade ut genom fönstret. Det var en underbar syn, där jag igår bara hade sett ett hav av multnande trädgrenar fanns nu en vacker grönskade sluttning där det till och med skuttade runt en stor hare och mumsade på årets första gräs som nu blivit synligt. Ett litet påsktecken kanske. Efter frukosten tog jag bilen fem kilometer längst in i dalen där Chatel har sin stora sopstation, men hör och häpna, den hade ingen container för trädgårdsavfall. Det hjälpte inte hur mycket jag tjatade, hade han ingen container tog han inte emot något avfall. Jag blev så förbannad och när jag kom tillbaka till garaget med mina två sprängfyllda säckar tömde jag ut alla kvistar i backen på andra sidan av den stora vägen.
Någon av alla de entreprenörer som håller på att förstöra byn har köpt upp vår granntomt, som varit en vacker kohage med en nergången bondgård från 1700-talet, för att bygga ännu ett helt onyttigt betongkomplex med turistlägenheter. För att ge plats åt detta missfoster har han dessutom förvandlat en stor dunge med gamla bokträn till ett kalhygge. De stora stockarna var bortforslade men de hade lämnat en massa grenar och ris och det var där jag stjälpte ut mina säckar. Min normalt rätt lugna hustru blev lika förbannad som jag och skrev ett argt mail till kommunen som lovade en container i slutet av veckan. Vilket naturligtvis inte hjälpte oss eftersom vi bara får lov att stanna i byn i 24 timmar.
När vi kom ner till låglandet stod våren i full blomning. Vi stannade till i den pittoreska vinbyn Ollon som ligger i början av den långa dalen som sträcker sig ner mot Italien. Överallt i trädgårdarna blommade buskar och fruktträd och överallt på vägarna cyklade små märkes-offer med löjliga tävlingsutstyrslar i ännu klatschigare färger än vad naturen erbjöd. I byns vin-kooperativ köpte vi några kartonger av deras budgetvin som heter "La Caviste" och görs både som vitt och rött. Dessa två viner har vi druckit regelbundet i femton års tid och de håller alltid en väldigt hög kvalitet. Cavisten är nästan det enda vin vi vågar köpa i blindo, utan att ha provsmakat innan. Ordspråk nummer 27 : Man skall inte köpa vinet i oöppnad flaska.
Blind-köp är det enda alternativet för närvarande när de lokala vinkällarna inte ens får lov att servera en liten skvätt till sina kunder, det är verkligen för ynkligt. Därför var det en så trevlig känsla i Aran, att kunna stå på ett litet marknadstorg med fullt med människor ikring oss och dricka ett kyligt vin gjort av Chasselas-druvor odlade bara någon knapp kilometer längre bort. Hemma i Cremières var det mesta sig likt utom temperaturen som gått upp ytterligare några grader, termometern visade sjutton grader i skuggan vilket var ett nytt "all time high" för 2021. Jag ansåg att de snökedjor som vi vintertid alltid har liggande i bagageutrymmet hade spelat ut sin roll och bar ner dom till förrådet. Ännu ett vårtecken så gott som nåt.
31/3 Puidoux sol +15
Jag sov erbarmligt dåligt och när jag vaknade var jag alls inte utvilad utan gick runt som i en dimma helt handlingsförlamad. Innan jag somnade igår frös jag som en hund och under natten hade jag helt klart lite feber, plus ont i magen, musklerna och huvudet. Min fru hade haft samma symptom för 2-3 dar sen så jag är ganska övertygat att vad det än må vara som kroppen reagerar på så har jag fått det av henne. Däremot kan det knappast vara Covid, då hade vi blivit mycket sjukare än så. Det skulle just vara typiskt om jag hade råkat bli smittad en dag innan min första vaccineringsspruta.
Det finns flera andra faktorer också, när jag sätter igång med något större jobb som träd-fällning blir jag så himla envis, jag ger mig inte förrän jag är totalt utmattad och nästan stupar. Dessutom tänker jag sällan på att återställa de liter av vätska som jag svettats ur mig. Sedan är det sommartiden som min kropp har svårt att acceptera, om den sedan sammanfaller med de första riktigt soliga och extremt ljusa dagarna så faller jag så lätt ner i min sedvanliga vår-depression som yttrar sig som en monumental trötthet, en total håglöshet och en motvilja mot det skarpa vårljuset som de flesta andra tycker är så ljuvligt.
Jag tillbringade större delen av dagen i soffan och slötittade då och då på TV, det var knappt att jag orkade läsa en bok och ett svårt sudoku var inte att tänka på. Familjens stachanovit var för sin del fullt upptagen, hon åkte iväg redan åtta på morgonen för att jobba i en liten grupp med frivilliga som rensar sjöns stränder från Parkslide, en riktig mördarväxt som tar död på all annan inhemsk vegetation och som är nästan omöjlig att bli av med. De plantor som de gräver upp forslas bort av kommunen i svarta sopsäckar och bränns.
Stora kolonier med Parkslide växer på privata strandtomter dit vanliga dödliga inte har tillträde, men dessa superrika människor som har råd med en tomt längs med Léman-sjön blir naturligtvis glada om någon kommer och jobbar gratis för att rensa deras privata strand. Själv skulle det aldrig falla mig in att hjälpa någon som har råd att kalla in en hel av armé av trädgårdsmästare. Och dessutom inte ens få betalt för mitt slit. Eftersom de aldrig har hört talas om allemansrätt är deras tomter normalt helt avspärrade för pöbeln och man får inte ens lov att promenera längs stranden. I tjugo år har kommunen försökt få till stånd en liten allmän promenadstig men eftersom tomtägarna har råd med de bästa advokaterna i landet har de under lika lång tid lyckats förhala detta i deras godsägarögon alltför demokratiska projekt.
På eftermiddagen kom Cyrille, han håller på att ta körkort och gav sig ut på ännu en lång övningskörning med sin mor. På så sätt kunde jag ostört ligga kvar ytterligare några timmar i mitt horisontella soffläge. Det gjorde mig gott att inte behöva gå ut i det vassa och obarmhärtiga solskenet, när jag har min vårdepression så trivs jag bäst i väldigt slutna land-skap. Plus att jag ville vila upp mig inför morgondagens strapatser inne i den stora staden. På kvällen ringde jag till båda sönerna och meddelade den glada nyheten att när jag om en dryg månad har fått min andra spruta så finns det kanske en möjlighet att jag kan komma upp och hälsa på.
Kommentarer
Skicka en kommentar