Dagliga notiser 2021 (ordspråksboken) Februari
1/2 Puidoux regn +4
Måndag och ny månad. Februari startar precis lika vedervärdigt som januari slutade, ingen vår i sikte, inte ens lite sol. Och när vi nu har bestämt oss för att inte dricka den här månaden så vet jag inte hur det skall sluta, att nyttja alkohol är ju snart det enda lilla glädjeämnet och trösten vi har i dessa förbudstider då ingenting längre är tillåtet. Endast sju lyssningar på Soundcloud under den helgen som gick, löjligt lite, normalt sett är det på helgkvällarna som folk runt om i världen brukar (brukade) sitta uppe och botanisera på detta musik-sociala medium. Men inte längre, massans idioti regerar, man kastar sig hela tiden över det nya och slänger genast bort det som blivit förlegat. Sådan är tidens lag, det är nyhetens behag som dikterar preferenserna och alla måste ovillkorligen hänga med.
Det är inte mycket som vi tar oss för denna regniga dag, lika blött som det är utomhus, lika torrlagt är det här inne. Till slut går vi ut tillsammans och späntar upp ett tjugotal av de allra grövsta vedklamparna, de som alltid är svåra att få fyr på. När man är två går det ganska lätt att klyva dessa gigantiska vedträn. Av bara farten fortsatte jag med bilen till den stora sop-stationen nere vid motorvägen. Det är det enda stället där vi kan slänga tomglas, tidningar, kartonger och metaller så i vanliga fall blir det ett besök åtminstone varannan vecka, för att inte köket skall översvämmas av diverse sopor. Men eftersom vi varit så mycket uppe i Chatel den sista månaden har det inte genererats så mycket skräp. Dagens rensning blev som ett kärt återbesök, jag hade nästan saknat vår återvinningsstation.
Kvällens stora nyhet var annars den att julen nu äntligen var slut. Innan det blev mörkt hade jag med stor förväntan sett tecken på att något höll på att hända, flera individer hade klängt och klättrar på stegar och på taket till den stora villan som ligger drygt hundra meter rakt nedanför vårat hus. Och mycket riktigt, vid sjutiden så hände det ingenting alls, det förblev mörkt. Alldeles svart. Redan i mitten av november hade denna granne som jag inte känner och inte ens vet vem det är, påbörjat sitt sedvanliga julprojekt att bygga om sitt hus till ett casino i Las Vegas. I två och en halv månad har jag inte kunnat titta ut genom vårt stora panoramafönster på kvällarna utan att riskera att få ett epileptiskt anfall av allt jävla blinkande. Väldigt ofta har jag önskat mig ett bra gevär med kikarsikte för att kunna öva prickskjutning, men det hade förmodligen blivit dyrt. Om det inte hade varit första dagen på vår vita månad skulle vi ha hämtat upp en flaska champagne för att fira att julen äntligen dansats ut i Cremières. Världens förmodligen längsta jul.
2/2 Puidoux regn +6
Jag sov ganska dåligt, var uppe och kissade tre gånger och varje gång tog det en evighet innan jag somnade om. Min fru hade ställt väckarklockan för att hon skulle in till Lausanne på morgonen, hon hade blivit slumpmässigt utvald att delta i en stor Covid-undersökning och skulle in och ta ett blodprov. Vi har tyvärr blivit vana vid att kunna sova ända tills vi vaknar av oss själva, så varje gång som vi vet att vi måste upp har vi väldigt svårt att sova. Jag körde henne till stationen och sedan gick jag lös på mitt så kallade skägg. Först med en sax ute på balkongen där jag lät de vita fjuniga tofsarna falla ner i spannen där vi normalt samlar upp askan från braskaminen. Sedan fortsatte jag med trimmern på sidan av rakapparaten som gav mig en väldigt enhetlig skäggstubb på cirka två millimeter. Det var skönt att bli normal igen och jag såg genast fem år yngre ut.
Det fortsätter att regna men aningen mindre frekvent än de senaste dagarna, ändå tillräckligt för att inte ha lust att gå ut. Fukten gör att det känns kallare än vad det i själva verket är, något som tär på vårat vedförråd. Idag var jag tvungen att tända braskaminen redan halv ett, vi kommer inte att klara vintern utan får beställa en ny leverans förmodligen redan om en månad. Hoppas bara att bonussonen fortfarande är disponibel och kan komma och hjälpa oss att bära, som han gjorde förra året. Madame kom hem från stan och berättade att nu när de flesta affärer var stängda så det var ungefär lika dött där inne som ute hos oss på landet. Knappt en människa ute på gatorna. Hon hade i alla fall varit på biblioteket som fortvarande var öppet, och även hittat en rökt makrillfilé och lite annat gott i en delikatessdisk. Sånt som bara säljs i storstan och inte till oss bönder.
3/2 Puidoux regn +8
Jag kliver ur sängen och känner att jag har en antydan till hälsporre på höger fot. Första gången jag hade denna löjliga men ack så smärtsamma åkomma var för nästan exakt ett år sedan, och då höll det på i en dryg månader innan det helt plötsligt försvann. Jag hoppas verkligen att jag inte får ett sådant utbrott igen, det gjorde så himla ont och det var verkligen handikappande att inte kunna gå riktigt. Precis när jag inte längre känner av varken min axel eller min muskelbristning i ljumsken så kommer detta, alltid är det nåt. Ordspråk nummer 5 : Om du vaknar en morgon och inte har ont nånstans betyder det att du är död.
Så jag var alltså inte död eftersom jag hade ont så fort jag började gå runt lite i lägenheten. Enda ljuspunkten i tillvaron var att eftersom jag haft en hälsporre så nyligen så visste jag genast vad det var jag hade råkat ut för och kunde vidta nödvändiga åtgärder. Jag hittade ganska omgående ett program på internet med diverse rörelser, böja och sträcka tårna eller foten åt olika håll. Och ju tidigare man började ju bättre verkan, så jag började direkt och satt eller låg och tänjde, böjde och stretchade mest hela dan. Det hade en viss effekt eftersom jag kunde förflytta mig utan att ha så fruktansvärt ont som förra gången. Än så länge höll jag smärtan i schack. Det kunde varit värre.
Dagens stora begivenhet var att en ansamling med olika hantverkare tillsammans med en liten tjej från firman som förvaltar vår bostadsrätt skulle komma och undersöka våra vattenläckor. De klängde högt och lågt, hos grannen förstås som nu hade flyttat ut nästan alla möbler från sitt sovrum, hos oss där de gick över våran kådoljebeläggning på terrassen med lupp och tog en massa kort, och längs fasaden där de undersökte de ställen där putsen hade ramlat bort och där vattnet nu kunde ta sig in.
Den stora frågan som förmodligen inte skulle få något svar än på länge var om man skulle fortsätta att lappa och fuska sig fram tills det började läcka nån annanstans eller om man skulle riva upp hela skiten och täta väggar, murar och tak av betong en gång för alla. För det var betongen som användes på 60-talet som det var fel på, den var full av småsten och alldeles för porös. Det bästa vore att riva hela tillbyggnaden men då hade grannen under oss blivit av med sitt sovrum, vi med vår underbara terrass, och grannen längst ner i källarstudion skulle förlorat hela sin lägenhet som till 100% ligger i denna nya del av huset.
4/2 Puidoux halvklart +7
Jag vaknar som vanligt vid niotiden men ligger kvar en lång stund i sängen och gör mina fotövningar innan jag kliver upp, det är så min internetinstruktion säger att man helst skall göra. Anledningen är att den inflammerade senan under foten stelnar till under natten när den inte får röra sig. Det stämmer nog för trots min långa fotgymnastik gör det lite mer ont nu på morgonen än vad det gjorde i gårkväll. Äntligen en skymt av solen, jag har letat fram de plastinläggen för hälen som jag köpte till min första hälsporre och även om de verkar ha sjunkit ihop en aning och inte är lika mjuka och elastiska längre så skall jag ändå prova att ge mig ut och promenera idag. Det var så längesen. Och även om solen mestadels lyser med sin frånvaro så regnar det åtminstone inte.
Efter frukosten, det vill säga vid tolvtiden, gick vi en lång omväg genom skog och mark för att ta oss till slakteributiken halvvägs ner till Puidoux. Detta för att undvika den "stora" men likväl smala vägen där bilarna kör för fort och ibland prejar ut oss i dikesrenen. Vi köpte två kål-korvar som vi skulle ha till middag, ett paket oxfärs, ett paket ägg, en ask grispastej och en rökt korv. Vi handlar allt mer sällan hos Martin's eftersom det ofta är lång kö utanför, Covid tillåter bara två personer samtidigt inne i den pyttelilla gårdsbutiken. Så det gällde att passa på när vi för en gångs skull kom in nästan direkt.
När vi kom hem hade jag hemskt ont i foten, att gå försiktigt utan att sätta ner hälen för hårt hade gått bra på asfaltsvägen men ute på fälten där underlaget var tovigt och slipprigt hade jag inte kunnat hålla foten rak när jag gick. Helt klart hade vår promenad varit lite för lång och lite för jobbig för min hälsporre men det var skönt ändå att äntligen komma ut lite. Och korven var helt underbar, ingen gör en så god kålkorv som slaktar-Martin som faktiskt nyss fått byggnadslov för att bygga sitt eget slakteri på gården. Sen behöver han inte ens skicka sina djur till kommunens slakteri som ligger två mil bort utan kan göra allt på plats. Och följa sina kor, grisar och höns från vaggan till butiken. På eftermiddagen fick vi besök av ännu en hantverkare, denna gången en murare, som förvaltningen hade skickat ut för att titta på vår terrass och vattenläckorna hos grannen. Och för att kunna ge ett omdöme och eventuellt en åtgärdsplan.
5/2 Puidoux halvklart +7
När jag låg vaken en stund i natt kom jag på orsaken till att jag återigen fått en hälsporre. De flesta internet-sidor nämner överbelastning men det kan man ju inte prata om i mitt fall, jag har varken sprungit eller vandrat särskilt långt den senaste tiden. Och inte tränat på något annat sätt heller. Den enda riktigt fysiska aktiviteten jag ägnat mig åt är snöskottning. Om man håller sig till de två orden, att man skottar och att det man skottar är snö, så påverkar det inte direkt hälsenan. Att skotta kräver förstås lite fotarbete men annars påverkar det mest arm- och axel-muskulaturen.
Men de laviner av blötsnö som gled ner från taket och la sig på vår terrass frös direkt till en drygt halvmeterhög mur av is, och den nästan lika höga vall som plogbilen hade lämnat längs med vår långa parkering hade, på grund av saltet, först tinat och sedan frusit igen. Här pratar vi inte längre snö utan ren is, ett material där min stackars ömtåliga snöskyffel av plast var oduglig. Jag tog ut vår vassa trädgårdsspade i metall för att kunna hugga sönder isvallarna, det fungerade inte på terrassen där jag för varje spadhugg riskerade att ha sönder den redan småspruckna beläggningen.
På parkeringen blev jag bara irriterad på tidsförlusten av att ideligen behöva byta mellan min spade, för att ha sönder isen, och min skyffel för att få bort den. Alltså tog jag till alla fascisters favoritvapen, en rejäl stövelhäl. Det finns inget som lika effektivt kan krossa allt motstånd. Jag höjde mitt högerben och lät hälsulan slå sönder alla is-vallar, gång på gång på gång. Alltså är min hälsporre en lika självförvållad åkomma som min avslitna sena i axeln. Jag är verkligen en idiot.
Våran långfrukost gick till historien som den absolut första sedan jag flyttade till Schweiz för nästan elva år sedan som jag inte hade nån Start-müsli till min yoghurt. Uppe i Chatel har jag inte hållit lika hårt på mina frukostvanor utan druckit ett ganska gott holländskt kaffe och ätit en engelsk müsli. Men här nere i det som jag nu kallar "hemma" har jag gett mig den på att hålla mig till fosterländska varor, och det har jag faktiskt lyckats med ända tills idag. Nu är det förråd med svenska varor som lyckats hålla intakt med hjälp av egna och andras reseinköp nästan tomt. Jag har en burk Soldatens ärtsoppa, en burk Lysekils matjessill och ett litet paket Falu Rågrut, det är allt. Svenskt kaffe har jag inte druckit på flera månader och inte ens de paket jag ibland köper på Ikea går längre att få tag på, de anger leverans-svårigheter på grund av fucking Covid.
För övrigt verkar två dagars intensiv fotgymnastik redan haft en viss verkan, trots min överdrivet långa promenad igår så känns det betydligt bättre idag. Vi har fortfarande en liten sol som gör sig mer eller mindre påmind bakom det tunna molntäcket så det blir en promenad igen, till den andra gårdsbutiken, den som säljer grönsaker. Efter promenaden tog jag en cykeltur i gästrummet och jag kände fortfarande inga smärtor i hälen. Däremot en dryg timme senare då jag hade gått runt i lägenheten i mina träningsskor och pratat med en allt fullare Peter Schager fick jag plötsligt så himla ont att jag nästan skrek. Och jag har ingen aning om varför, allt verkade ju så bra. Jag var tvungen att ta en smärtstillande Dafalgam och en kvart senare var smärtan borta igen. Jag förstår mig inte alls på det här fenomenet med hälsporre.
6/2 Puidoux mulet +9
Jag vaknar och tittar ut och möts av en helmulen himmel med ett konstigt rött sken. Det är mörkt och dunkelt men det lilla ljus som tränger igenom molnen målar lägenheten och omgivningarna i rött. Vi fick förklaringen på internet, de starka sydliga vindarna har fört med sig en massa sand från Sahara. Ytterligare bevis fick vi när vi åkte och handlade, hela bilen var full med färgade grusfläckar, och inte bara på våran bil utan även alla andra på parkeringen. Sedan ägnade vi nästan två timmar åt att diskutera med grannarna under hur vi skulle gå vidare med alla de motstridiga förslag som vi fått från en massa olika hantverkare.
Normalt sett hade vi serverat ett litet glas vin med tilltugg men är det en vit månad så är det. Det kändes trist redan igår när Peter som vanligt ringde en fredagskväll med några promille i kroppen, det är lättare att stå ut med hans tjatiga upprepningar när man själv också har druckit ett glas eller två. Tråkigheten når alltså nya oanade höjder tack vare den alkohol-abstinens som vi har ålagt oss. Måndag och tisdag gick jättebra eftersom vi redan förra sommaren beslöt att inte dricka dessa båda veckodagar. I drygt ett halvår har vi idkat en 5-2 regim, fem dagar med och två dagar utan.
Det är idag när det är helg som det börjar bli svårt, när det är grått och trist, inget på TV och ingen sport. Att inte dricka innebär först och främst att vi går miste om en massa underbara smaksensationer. Till helgen brukar vi laga till något extra och det är så roligt att gå ner i källaren och välja ut något gott vin från vårt stora lager som passar just till dagens maträtt. För det andra får vi inte glömma att alkoholen trots allt ger ett visst välbefinnande. Eftersom vi nästan aldrig dricker mer än en flaska vin till maten så blir vi inte berusade, däremot så infinner sig en viss lätthet som motverkar den sorgsenhet som pandemin tvingat på oss.
De gånger som jag åker bort till Amsteins stora ölbutik i Vevey brukar jag alltid komma hem med några nya okända men intressanta ölsorter som likaledes ger mig goda smak-upplevelser. Plus för det mesta en ny ölkapsyl. Så denna vita månad avstår vi inte bara från att njuta av nya smaker och från att känna blodet rinna lite snabbare, jag går dessutom miste om den glädje som det innebär att hitta några nyheter som jag kan sortera in i min stora kapsylsamling. Det är ju inte roligt att botanisera i Amsteins oerhörda utbud eftersom jag inte kan komma åt den nya kapsylen utan att öppna och dricka upp ölen. Och att dricka upp ölen är för närvarande inte på tapeten. Quelle tristesse !
7/2 Puidoux regn +6
Sedan några veckor tillbaka har jag 3-4 sånger som snurrar runt i hjärnan på ständig replay. Det händer till och med, som i natt när jag vaknade och gick upp för att kissa, att den låten jag somnade till fortfarande snurrar runt på minnets grammofontallrik. Även om det är jättebra låtar så blir det ibland aningen jobbigt. Alla dessa sånger kommer från den senaste skivan av Taylor Swift som heter "evermore". Jag hade knappt hört talas om Swift men hon är en ung amerikansk popartist som trots sin ålder har hållit på länge och tjänat en massa pengar. Nu har hon fått till ett lite stillsamt album med små underbara sånger vars melodier det är helt omöjligt att värja sig ifrån. De är väldigt enkla men så bra att de kryper in i skallen och stannar kvar och det går inte ens att stänga av.
Det märkliga med skivan är att den verkar ha kommit till nästan av en slump. För ett drygt år sedan började denna duktiga låtskriverska spela in en lugn countryinfluerad skiva som heter Folklore, när den var klar hade Covid-restriktionerna stängt ner musiklivet så hon beslöt att stanna kvar i studion. Tillsammans med sina medmusikanter hade hon skrivit så mycket material att det räckte och blev över till ännu en skiva. Så strax före jul, bara några månader efter Folklore, släppte hon denna underbara "uppföljare" som klart överglänser sin föregångare. Aldrig tidigare har det väl gjorts en så bra platta med "överblivet material", och detta tack vare en mördar-pandemi som hindrade henne att ge sig ut och turnera med den första plattan. Alltså, tack Covid för "evermore", och ordspråk nummer 6 : Ingen pandemi som inte har något gott med sig.
För övrigt är allt som vanligt, det vill säga det regnar. Jag längtar så efter solen och värmen. Vi åt en god söndagsmiddag, dock utan vin, och sedan började jag preparera mig mentalt för nattens stora begivenhet. Strax efter midnatt började TV-utsändningen från årets Superbowl och även om jag kanske inte skulle klara att vara vaken hela natten så skulle jag i alla titta så länge jag orkade. I morse hade jag försökt sova så länge som möjligt men jag vaknade ändå vid niotiden, det är stört omöjligt för mig att sova längre. Jag funderade ett tag på att lägga mig och ställa en väckarklocka men antagligen skulle jag inte kunna somna. Och att tvinga sig upp efter en dryg timmes sömn var inte heller något roligt alternativ, det enda som återstod var alltså att försöka hålla sig vaken.
8/2 Puidoux SOL +4
Jag satt uppe och följde matchen till strax efter fyra, då återstod bara några minuter men Tampa Bay ledde med över tjugo poäng så allt var redan avgjort. Resten av sändningen kunde jag utan vidare titta på senare i Replay där man kan snabbspola det man inte vill se. För första gången såg jag Superbowl på BBC och slapp på så vis två timmar med reklam. Förr om åren har matchen sänts av franska kommersiella skitkanaler där man för det första måste genomlida skrikiga franska kommentatorer som inte fattar nånting av spelet eller reglerna, dessutom visade dessa kanaler reklam lika ofta som amerikanarna, det vill säga 4-5 reklamavbrott mitt i de fyra kvartshalvlekarna plus flera minuter långa sjok i varje paus.
BBC's sändning var helt underbar, istället för reklam visade de en panel med fyra experter och gamla spelare som förklarade och analyserade själva spelet. Dessutom var deras lärorika diskussioner livetextade på engelska, att en livetextning alltid är ganska osynkad gjorde ingenting eftersom jag ändå hade skruvat ner ljudet. För att inte väcka det sovande huset. Den enda reklamen som BBC visade var några få minuter under den trettio minuter långa halvlekspausen. Under alla de övriga speluppehållen fick jag varje gång en god lektion i denna så svårförståeliga sport, och för en gångs skull lärde jag mig äntligen en del om spelets olika finesser. Så det hade varit en givande nattmangling, att sen min favorit, den 43-årige Tom Brady, vann sin sjunde Superbowl-titel gjorde inte saken sämre.
Jag vaknade vid elvatiden till en strålande sol. Och jag kände mig faktiskt utvilad och fräsch, delvis tack vare vår vita februari. Om det hade varit en annan månad hade jag förmodligen druckit en massa öl och någon whisky under matchens gång. Det var nästan som på den gamla tiden då jag fortfarande jobbade och kröp i säng strax efter sju på morgonen, av någon anledning kunde jag nästan aldrig sova längre än till elva, trots att jag hade jobbat hela natten. Men när jag jobbade tog jag alltid en lång eftermiddagsslummer innan jag gick till jobbet igen, det behövde jag inte idag.
I detta underbara väder gick det inte bara att sitta inne och titta ut, så trots att jag fortfarande har ganska ont gick vi våran vanligaste promenad, den över de böljande vidsträckta fälten norröver som alltid påminner mig om Österlen. Det fanns inte ett moln på himlen, inte ens över de höga franska bergen på andra sidan sjön. För ovanlighetens skull såg man några snötäckta toppar längre inåt landet som nästan alltid ligger dolda. Det var så vackert men bitande kallt på grund av den starka nordostliga vinden. Men det var ingen överraskning och vi hade klätt oss därefter, när det är så klart väder kommer det oftast en iskall vind från nordost. Är det inte Sahara så är det Sibirien, vi bor verkligen i mitten av ingenstans. Någon timme efter att jag kommit hem fick jag väldigt ont i hälen igen, jag tog jag först fram min gula golfboll och masserade under fotvalvet, sedan la jag mig i soffan med foten i högläge och kollade slutet på Superbowl.
9/2 Puidoux mulet +3
Vaknade vid fyra och kunde inte somna om, alltså samma tid som jag hade gått och lagt mig natten innan. Detta berodde förstås på att jag hade somnat jättetidigt i gårkväll. Dygnsrytmen blir en aning rubbad av nattligt TV-tittande, precis som på den tiden då jag jobbade. Det tog alltid en viss tid att komma in i sina vanliga gängor, och då var det oftast dags att gå på ett nytt nattskift. Dessa ständiga svängningar tog hårt på kroppen och gjorde att jag i stort sett alltid kände mig trött. Ungefär som idag, inte ens tre koppar starkt holländskt kaffe som jag hittat i Frankrike kan pigga upp mig.
Vi åkte ner till byn och handlade i den lokala Migros-butiken, normalt säljer inte Migros alkohol men eftersom den lille spanske ägaren inte är fullständigt ansluten till affärskedjan utan bara är vad man kallar en Migros-partner så får han lov att sälja vad han vill. Jag slängde som vanligt en blick mot ölhyllan och unders alla under, för första gången på jättelänge hade han tagit in två helt nya ölsorter, varav den ena dessutom hade fyra olika smakvarianter - med fyra olika färger på kapsylerna. Det är så väldigt ovanligt att hitta nåt nytt på "hemmaplan" så jag köpte med mig fem flaskor, med fem nya kapsyler. Jag låter de stå så länge men jag skall nog öppna en i kväll när United spelar en match i FA-cupen på BBC. Att dricka en enda öl à 4,5 % kan ju inte kallas att bryta alkoholfastan.
I kväll smäller det på TV, en av de värsta personlighetsklyvande galaktiska kollisioner jag varit med om. För det mesta är det bara min fru som ser på TV och vi har bara ett rent basalt fatto-utbud av diverse skitkanaler. Vi betalar ett absolut minimum och har inga sportkanaler så jag är verkligen inte bortskämd med att till exempel se på fotboll. Visserligen har BBC varit obegripligt generösa på sistone och redan visat United för några veckor sen, men vanligtvis går det månader mellan de tillfällen jag då tittar på en fotbollsmatch, och då är det väldigt sällan att nåt av mina två favoritlag United eller Inter spelar.
Klockan halv nio ikväll visar BBC en åttondelsfinal i FA-cupen, United-West Ham, samtidigt visar Rai1 en semifinal i italienska cupen, Inter-Juventus, och likaledes halv nio visar France4 en stor friidrottstävling där bland annat Duplantis möter den övriga världseliten. Jag vet inte vilken stol jag skall sitta på, eller var jag skall börja. Det får bli en nattmangling igen där jag förmodligen börjar med United, sedan zappar över till Inter och vidare till stavhoppet i Replay. Men först stänger jag av dator och telefon för att vara absolut säker på att inte få veta något resultat i förväg. Det är som den berömda ketchupflaskan, först kommer inget och sedan kommer allt på samma gång.
10/2 Puidoux regn +4
Nattens sportsändningar blev ett verkligt antiklimax, först två 0-0 matcher och sen en halvskadad Duplantis som bara gjorde ett enda hopp på 5,86 och ändå vann tävlingen, just på grund av att han bara hade gjort ett hopp. Tre konkurrenter hade också klarat 5,86 men med fler försök, och sen rev alla ut sig allihop på nästa höjd. United lyckades visserligen vinna i förlängningen och gick vidare till kvartsfinal men de spelade uruselt, ingen fart eller inspiration, massor av felpass och individuella misstag, det var skamligt att se. Inter hade behövt få in ett mål för att nå förlängning, Juve hade vunnit den första matchen i detta dubbel-möte. Och jag har sällan sett de bättre, de spelade en fantastisk blixtrande anfallsfotboll men det hjälpte inte mot ett defensivt Juventus som bestämt sig för att hålla nollan. Under fyra timmars TV-tittande fick jag alltså se ETT United-mål och ETT Duplantis-hopp.
Dagens nyhet nummer 1: Grannflickan under oss som är elva år har insjuknat i något som troligen är Covid även om hon inte blivit testad än, så nu är hela hennes familj i karantän. I skolan är det visserligen obligatoriskt att bära mask, men enbart för de elever som är tolv eller äldre. Vi träffade tösen för en dryg vecka sen när vi var där och tittade på vattenläckan men i lördags när vi satt länge och diskuterade med morsan och hennes nya kille så var hon inte hemma. Vi får se vad det blir men jag tror inte att vi har blivit smittade.
Dagens nyhet nummer 2: Idag fick jag för första gången hem ett tjockt kuvert med diverse valsedlar till kommunalvalet i början av nästa månad, något jag fått vänta på i tio år. Det är nästan löjligt odramatiskt eftersom man i vår lilla bondkommun har avskaffat partierna, alla kandidater ställer upp på samma enhetslista oavsett eventuell partifärg. Det är alltså ett rent personval, till kommunfullmäktige finns åttio kandidater till sextio platser och till kommun-styrelsen är det tio som slåss om sju poster. Det enda jag kan göra är stryka ett visst antal namn, jag röstar inte PÅ någon, jag röstar bara BORT de människor som av någon anledning inte tilltalar mig. Och eftersom jag inte känner någon personligen och det bara är ett fåtal kandidater som jag ens vet vilka de är så har jag extremt subjektiva urvalsmetoder, antingen är det namnet eller yrket som jag inte gillar när jag gör mina strykningar. En konstig sorts demokrati.
11/2 Puidouz mulet, dimma +1
Grått, grått, grått. Och kallt och blåsigt. De franska bergen har försvunnit i dimma och dis och man kan inte ens urskilja sjön, allting är grått och fruset. Enligt väderleksrapporten skall det snöa i morgon och hålla sig under noll i flera dar. Men jag tänker inte gå ut, efter varje längre promenad som jag genomfört den sista tiden har jag fått så ont att jag varit tvungen att ta något smärtstillande. Alltså håller jag mig stilla och ser om det går att vila bort min hälsporre. Till och med på börsen är det total stiltje sedan Trump har slutat Twittra och vaccineringarna har startat. Aktiekursernas fluktuationer är lika små som väljar-barometerns avvikelser, inom felmarginalens gräns.
Det är otroligt vad lite det är som händer, den ena dagen är den andra lik. Inget nytt under detta eviga molntäcke, bara en ständig upprepning, vi gör samma saker om och om igen. Vi går en hälsosam promenad om vädret (och hälen) tillåter, vi åker snabbt en sväng till mataffären när det blivit alldeles nödvändigt, annars sitter vi i en självvald karantän. Vi har ingen anledning att åka nånstans eller hitta på nåt eftersom allt ändå är stängt. "All dressed up and nowhere to go" som min favorit Willie Nile har kallat en av sina senaste sånger. Även om han hade snott titeln från en gammal countrylåt, han är mycket för återanvändning den käre Willie. Om vi vill se några nya vyer kan vi naturligtvis ta bilen någonstans och promenera där, men vi har inte ens lust. Denna pestens tid är verkligen förlamande.
12/2 Puidoux mulet och lite snö -4
Livet är en evig väntan, åtminstone när man är ung och längtar efter att bli äldre, väntar på att fylla arton och kunna ta körkort och att fylla tjugo och kunna handla alkohol på Systemet. När man är så gammal som jag borde man egentligen bara vänta på döden men så enkelt är det inte. Jag väntar ändå alltid på nåt, nu till exempel vill jag att min hälsporre skall läkas så fort som möjligt så jag kan börja gå normalt och ta mina vanliga promenader i naturen utan att få ont.
Jag väntar på att februari skall ta slut så jag kan ta ett glas vin igen, lyckligtvis har vi valt årets kortaste månad för vår avhållsamhet. Jag väntar på att Covid-skiten skall ge med sig så jag kan börja träffa riktiga människor, jag väntar på att gränserna skall öppnas så jag kan resa. Jag längtar efter att kunna se en konsert eller en biofilm, kunna käka på restaurang eller dricka ett glas på en bar, kunna gå på museum, på fotboll eller till badhuset. Men mest av allt väntar jag på och längtar efter att det skall bli vår så jag slipper ifrån denna gråa kyla som tär på nerverna. Och så längtar jag som vanligt till Italien, att nån gång kunna resa igen.
Johan Petrén MIN CALABRISELLA CD "Ut i det blå" 1995 skriven 1990
Grannflickan under oss har bara en liten feberförkylning så karantänen är hävd och hennes mamma kunde komma upp för ett litet taktikmöte om hur vi skall gå vidare med hennes vattenläcka. Den goda nyheten är att hur man än läser stadgarna för vår bostadsrättsförening så kan vi aldrig ensamma bli ekonomiskt ansvariga för att vår terrass är otät eftersom den räknas som en del av husets tak och alltså tillhör föreningen som helhet. Den dåliga nyheten är att både föreningens och vår personliga husförsäkring verkar vara ytterst ovilliga att överhuvudtaget stå för några kostnader. Men detta är troligen något som alla försäkringsbolag alltid utgår ifrån, att de inte skall betala, och något som en god advokat säkert kan ändra på. Men föreningen riskerar att få stå för alla renoverings- och reparationskostnader. Och eftersom föreningen bara består av fyra lägenheter blir det alltså en fjärdedel av kostnaderna för var och en.
13/2 Puidoux mulet -4
Det föll bara några få centimeter snö i gårkväll men i denna kyla ligger varenda flinga kvar, vilket gör att jag har vaknat 3-4 gånger under de tidiga morgontimmarna av att kommunens snöplog har dundrat förbi och spridit sitt frätande salt. Naturligtvis totalt onödigt eftersom var och en utrustad med normala vinterdäck klarar av att köra bil på ett knappt centimeterdjupt snötäcke. Och det är i synnerhet inga problem för den stora tankbilen som åker runt på morgonen och hämtar upp böndernas mjölk. Denna mjölkbil som är den enda motiveringen till att vi varje vinter måste lägga miljoner av våra skattepengar rakt ner i fickan på denna finurliga entreprenör som lyckats komma över kommunens extremt lukrativa snöröjningskontrakt.
Jag har lust att åka till Chatel, molnen ligger så lågt över sjön att jag nästan är säker på att det är sol där uppe. Där väntar bland annat ett nästan färdigt pussel och en bok som jag absolut vill kolla upp. Och när vi inte har varit där på ett tag samlas det alltid saker som skulle behöva göras, sånt som vi glömt där uppe som vi skulle behöva få ner, sånt som vi inte längre behöver här men som skulle komma till nytta uppe i stugan. Att inte kunna få saker och ting gjorda blir till en sorts stress, den stora plastkasse där jag samlar allt som skall upp håller på att svälla över och jag vill kunna rensa rent i listan med sånt som skall göras. Jag är en typisk "Jungfru" som behöver ha lite ordning i mitt liv och slippa ha en massa skräp som ligger och tar plats och energi. Men den viktigaste orsaken att åka till Chatel är att jag i byns supermarket har hittat två halvbra alternativ till mina oåtkomliga svenska nödvändighetsvaror, ett holländskt kaffe och en engelsk müsli. Men med tanke på hur ofta vi normalt brukar åka upp så har jag inte bunkrat nåt, och nu har även dessa två second-best substitut tagit slut här nere i Cremières.
Men det är tveksamt om vi kan åka in i Frankrike utan ett negativt Covid-test, inte ens de två kilometer som det är från gränsen till vårat hus. Fransmännen har visserligen infört en 30km-dispens, är det mindre än trettio kilometer mellan ens utgångspunkt och ens destination slipper man testkravet, sedan beror det på hur man räknar. Kör vi bil mellan Puidoux och Chatel är det nästan sextio km. men jag läste nånstans att det är fågelvägen som gäller. Det finns till och med en applikation där man kan föra in ens båda koordinater för att beräkna denna distans, vilket jag gjorde och kom fram till att tvärs över sjön är det faktiskt bara tjugoåtta km. mellan våra båda hus. Sedan är frågan hur gränsvakterna ställer sig till detta, om de har läst samma artikel som jag och vilket reglemente de tillämpar.
En obligatorisk test om man vill resa någonstans borde ju inte vara någon stor sak men med de sjukvårdspriser som vi har här i Schweiz kostar det runt 1600 kr att testa sig. Det är lika mycket som jag betalade för min flygbiljett den senaste gången jag besökte mitt gamla hemland i februari 2020. Att behöva betala denna summa bara för att åka och titta till sitt semesterhus är helt absurt. I Frankrike kostar en test 600 kr, alltså nästan bara en tredjedel av vad man får betala här. Därför åkte förut många schweizare över gränsen för att testa sig. Något som naturligtvis fick den franska sjukvårdspersonalen att skrika om underbemanning. Vilket de hade fullständigt rätt i, nästan ingen vårdpersonal som bor närmre än femtio km från gränsen jobbar i sitt hemland utan i Schweiz där de tjänar dubbelt så mycket. Dessa gränsarbetare behöver inga intyg, om de inte kan ta sig till jobbet skulle Schweiz behöva stänga varannan vårdinrättning. Ordspråk nummer 7 : Ibland lönar det sig att gå över ån efter vatten.
14/2 Puidoux soldis -5
Jag vaknade sent men hann ändå få en skymt av lite blå himmel innan solen försvann in i dimmorna som ligger som en filt här nere över sjön. På TV-nyheterna i gårkväll såg vi glada skidåkare i strålande solsken uppe i bergen, precis som jag hade föreställt mig. Det är bara här nere som vi lever i det gråa ulltäcket, ett par hundra meter högre upp är vädret klart, jag är nästan säker på att det räcker att ta en promenad upp mot det nästan 1100m höga Mont Pèlerin här bakom för att komma ovanför dimridån. Det är säkerligen ett underbart skidväder i Chatel också även om det fortfarande är förbjudet att åka skidor på den franska sidan av gränsen. En av alla dessa inkonsekventa idiotrestriktioner som ständigt går oss på nerverna och gör oss förbannade.
När jag sätter mig och kissar på morgonen tittar jag alltid ut genom fönstret och ser Cremières pyttelilla torg med det gamla vältuktade pilträdet och den lilla, för årstiden torrlagda, dricksvattenfontänen. Där finns också byns brevlåda plus den fyrkantiga box där den populära men ack så torftiga söndagstidningen "Le Matin" säljs. Jag har aldrig sett en så oerhört tjock tidning som innehåller så ytterst lite av journalistisk substans, med andra ord skriver de väldigt mycket men allt är bara tomt dravel.
Förutom snöplogen och skolbussen är dessa två lådor de enda spår av civilisation och den enda kontakten vi har här i byn med kommunen och övrig omvärld. Man stoppar ett femfrancs-mynt i en liten springa och plockar sen själv ut sin tidning, det finns alltså inget tvång på att betala men alla ärliga schweizare gör det ändå. Lever man inte upp till förtroendet och det börjar försvinna fler tidningar än vad vi betalt för skulle denna utomordentliga service snabbt dras in. Varje söndagsmorgon läser jag alltså den braskande rubriken på den knallgula löpsedeln som finns affischerad på lådans lock, och idag stod det "18% av alla schweizare lider av Covid-depression". Inte särskilt underligt.
Framåt middagstid hade dimmorna lättat över sjön och det var inte längre möjligt att sitta inne och glo på det underbara vädret. Det gällde att passa på när det för en gångs skull var så fint, något som vi inte var ensamma om att tycka. Men vi lyckades undvika de flesta söndags-vandrarna genom att återigen gå de smala asfaltremsorna genom odlingarna alldeles nedanför det stup som utgör gränsen mellan högplatån där vi bor och vindistriktet längs med sjön. De flesta andra flanörer hade som vanligt valt att bege sig norröver upp mot Mont Pèlerin. När vi kom hem fick jag än en gång så hemskt ont i hälen att jag fick ta en smärtstillande Dafalgam, men efter en så underbar promenad var det nästan smärtan värt.
15/2 Puidoux mestadels mulet -1 / +3
Fint väder idag igen, det var längesen vi hade sol två dar i sträck, och det verkar nästan bättre än igår, mindre kallt och bara ett tunt dimtäcke alldeles ovanför vattenytan på sjön. Det schweiziska kaffet som jag nu är tvungen att dricka är så vedervärdigt att jag knappt har lust att gå upp ur sängen. Frukosten är annars min heliga stund, dagens bästa måltid som jag normalt brukar njuta av i stora drag. Att starta dagen med ett sumpigt illasmakande kaffe är verkligen en pina. Men jag måste likväl masa mig upp och köra min fru till stationen, hon skall in till Lausanne och ta ett förberedande blodprov inför hennes lilla hjärtoperation om en vecka.
Jag skulle aldrig ha berömt denna dagen för sitt underbara solsken, efter nån timme rullar molntäcket över oss igen och även om temperaturen stiger till positiva värden så känns det ändå mycket kallare och för att motverka kylan och dysterheten som kommer krypande så tänder jag braskaminen redan vid tvåtiden. Det blev inte två soliga dagar i sträck nu heller och fälten är lika gråa och tråkiga som himlen nu när fredagens tunna snötäcke har smält bort. Men när jag hämtade min kära hustru vid stationen hade hon en liten solskenshistoria att berätta som lyste upp resten av vår dag. I dessa tider behövs det inte mycket, man får ta vara på varje tillfälle för att försöka känna sig lite gladare.
Hon hade glömt sin stora plånbok hemma och åkt till stan utan legitimation, utan några bankkort och utan kontanter. Vilket var synd för hon hade planerat vissa inköp. Hon gick till banken där hon ändå skulle lämna några papper och frågade kassörskan på skoj om inte banken kunde låna henne en hundring. Denna vänliga dam bad henne plocka fram mobilen och logga in på sin E-bank och som tur var kom hon för en gångs skull ihåg sin kod. Sedan visade kassörskan en halvdold ikon som ingen av oss kände till, "uttag utan kort". Där kunde man helt enkelt mata in hur mycket pengar man ville ha och trycka på OK och sedan visade sig en QR-kod. Och när man höll upp denna kod framför en läsare på bankens egen bankomat så spottade maskinen vips ut önskat belopp. Verkligen magiskt, inget kort och inget leg och ändå få ut pengar. För att fira denna nyvunna rikedom gick hon och köpte en verkligt läcker bit torskrygg som vi åt till middag, och till efterrätt provsmakade vi fyra olika sorters hemgjord choklad från Lausannes bästa "chocolatier".
16/2 Puidoux sol +5
Det börjar bli irriterande, eftersom jag är en gammal man med en förstorad prostata som har trängt undan min urinblåsa så måste jag gå upp och kissa varje natt, åtminstone en gång. Ganska ofta kan jag inte somna om direkt och det är nu tredje natten i rad som jag ligger vaken drygt två timmar efter min lilla promenad till toaletten. Jag ligger och tänker och gör upp olika projekt och skriver långa böcker i huvudet men när jag väl vaknat på morgonen har jag glömt det mesta. Om jag hade sovit ensam skulle jag ha skaffat mig en liten diktafon. Men som tur är har vi varandra för att hålla värmen i vår säng.
Igår hade de annonserat sol men det blev mulet, idag skulle det vara molnigt hela dan men likväl är det ett strålande solsken när jag sätter mig framför skrivbordet och tittar ut genom vårt stora panoramafönster. Igår var det sista dagen med mitt gratisabonnemang på e-DN så nu har jag ingen morgontidning att börja dagen med. De vill ha 120 kr/mån men då får jag bara tillgång till vissa artiklar på deras hemsida, skall jag dessutom ha själva e-tidningen kostar det dubbelt så mycket.
Jag sitter här i morgonrocken och tvekar, om jag går ut till brevlådan och hämtar vår lokala papperstidning så måste jag klä på mig först annars är det alldeles för kallt om benen och underlivet. Jag vill inte åka på en urinvägsinfektion och kanske behöva gå upp och kissa ännu oftare. Jag skall kanske ta och logga in mig på hustruns Le Monde-sidor, hon har tagit en års-prenumeration där hon får e-tidningen plus den stora söndagsbilagan plus hela deras arkiv för bara 49 kr/mån. Även om det inte handlar om Sverige så finns där alltid fullt med intressanta artiklar.
Vår följetong med vatteninfiltrationen går vidare och liknar mer och mer en gammal deckare, fler och fler skumma fakta kommer fram i ljuset och min misstänksamhet når nya höjdpunkter. Tillsammans med ännu en oberoende expert gick vi idag återigen igenom hela problematiken och vi tog bland annat upp ett nytt stort hål i innertaket hos grannen under. Efter det lilla snöfallet i fredags lät jag snön ligga kvar på vår terrass och smälta av sig själv i solskenet. Och i morse hade det börjat droppa igen nere hos grannen. När vi hade rivit ut den genomvåta glasfiberullen och blottlagt ett större parti av den betongplatta som utgör hennes egentliga tak såg vi en stor genomgående spricka i cementen där vattnet sipprade ut !!
Jag hade haft rätt, det var inte vår lilla dekorativa skyddsbeläggning på terrass-golvet som var den direkta orsaken, det måste vara en större skada i själva betongen också. Redan för två veckor sen då vi hade den takläggare här som hade anlagt vårt terrass år 2007 anade jag ugglor i mossen. Jag fick intrycket av att han dolde något, att han hade gjort ett fuskjobb åt den dåvarande ägaren och redan hade upptäckt sprickbildningen när han la på beläggningen. Vi började rota i gamla arkivpärmar över husets tekniska historia och hittade en faktura från 2008 då man hade monterat fyra gedigna tvärgående metallbalkar i taket hos grannen för att stötta upp betongen underifrån. Men det värsta av allt var när vi lusläste vårt försäkringsbrev där det stod att fastigheten inte hade något platt tak, alltså ingick troligen inte denna spruckna betongplatta i vår gemensamma husförsäkring. Det blir bara värre och värre.
17/2 Puidoux sol +9
Efter att ha sovit en natt på saken, eller rättare sagt ha sovit ganska lite, så infinner sig ytterligare frågeställningar. Jag är visserligen ganska konspiratoriskt lagt men en sak står alltmer klart. Skojaren Pierre Vallotton som från början ägde hela vårt hus och sedan pö om pö fuskrenoverade våning efter våning och instiftade fyra bostadsrätter har hela tiden vetat om det defekta betongtaket över grannens sovrum. Utan att säga något. Jag ångrar att vi bjöd in denna lurendrejare på en lång blöt fest ute på vår terrass veckan innan han flyttade ut från huset för gott.
Våren 2020 sålde han sin loftvåning till en ung ensamstående portugisisk tjej som är arkitekt, och hon är väl den ende som eventuellt skulle kunna ställa Vallotton till svars för att ha undanhållit kända defekter på huskonstruktionen. Men då får hon skynda sig. Han visste förstås precis vad han gjorde, att det var dags att sticka med svansen mellan benen innan dessa stora reparationer skulle börja belasta vår gemensamma budget. Jävla typ. Nästa fråga är om det var ett medvetet drag att utelämna det faktum att vår fastighet visst har ett platt betongtak när husförsäkringen upprättades. Vallotton ville kanske hålla nere premiekostnaden och undvika en mer ingående granskning av ett betongtak som han visste var defekt.
Med alla dessa husproblem skulle det varit gott att lugna nerverna med en liten whisky. Vår alkoholabstinens är nu en bit in på den tredje veckan, vi är alltså drygt halvvägs eftersom februari bara har fyra veckor. Det är inte så att jag lider av vår absolutism, faktum är att kroppen mår väldigt bra och den lille verkmästaren i magen har kunnat åka på en efterlängtad semester. Det var ett tag sen sist som han var ledig. Men när vi åt den utomordentligt goda fiskbiten härom dan kunde det inte hjälpas att tanken gick till vinkällaren och alla de fina viner som skulle passat så bra till vår måltid. Det är inte själva alkoholen i sig som jag saknar, det är snarare kulturen runt vindrickandet som är det väsentliga, att laga någon riktigt god mat och kunna välja ut exakt det vin som ytterligare förhöjer smaksensationen.
Så kom då nästan våren till slut och jag satt en lång stund och solade på terrassen. Det gäller att passa på innan den rivs upp, redan nästa vecka kommer en firma och tar upp ett litet hål i beläggningen ovanför det område där vi underifrån har upptäckt den stora sprickan i betongen. Nu behöver vi bara konstatera hur det ser ut ovanifrån och ungefär vad som behöver göras. Längre fram när det är varmare och torrare måste vi riva bort hela beläggningen och börja omfattande isoleringsarbeten och under den tiden har vi inte tillgång till terrassen. Men idag värmde solen skönt och jag satt i bara skjortärmarna en dryg timme, precis som jag har brukat göra förr om vintrarna då december och januari väldigt ofta varit de soligaste månaderna.
18/2 Puidoux mulet +8
Våren var på ingång men den stannade i farstun, jag hann som tur var få lite färg på kinderna igår. Jag hade planerat att åka upp till Chatel idag för att beta av den långa "att göra"-listan och jag hade förberett mig med en vattenräkning, ett vigselbevis och en avståndsapplikation i mobilen. Allt detta för att bevisa var jag bor och vart i Frankrike jag skulle åka, att det fågelvägen inte är längre än trettio km mellan bostäderna, att min fru äger denna fastighet och att vi är gifta trots att vi har olika efternamn. Med allt detta på fickan kunde ingen gränsvakt kräva att jag skulle ha ett godkänt Covid-test à 1600 kr.
Tyvärr sov jag på nytt väldigt dåligt så min trötthet plus den oväntat gråa väderleken gjorde att jag tappade lusten att ge mig upp i bergen för att bland annat tvätta bilen. Istället åkte vi till ett alldeles tomt IKEA, det var bara den svenska matavdelningen som var öppen. Något som var helt OK för oss som ändå inte hade tänkt köpa några möbler. Jag blev så himla sur igår kväll när den schweiziska regeringen meddelade att de visserligen tänkte öppna alla sorters butiker den förste mars men att all kultur, all sport och all gastronomi skulle vara förbjudet i ytterligare en månad. Jag skiter i alla jävla affärer, jag handlar ändå aldrig nåt, jag vill gå på bio eller nån konsert, jag vill gå på restaurang eller bara ta ett glas vin på nån bar och jag kan till och med tänka mig att gå på fotboll även om Lausanne Sport just nu är helt under isen.
Vi köpte med oss två stora kassar med knäcke, matjes, köttbullar, lingonsylt, skorpor, herrgårdsost, räkor med mera. Jag köpte även två paket med ett kaffe som ger sig ut för att vara svenskt men som, om man lusläser på paketet, i själva verket är rostat och paketerat i Holland. Men det kan inte vara sämre än den schweiziska geggamoja som jag tillfälligtvis är tvungen att hälla i mig. På vägen hem stannade vi till vid biltvätten och blev av med de värsta saltlagren och samtidigt kunde jag stryka en viktig punkt från min Chatel-lista. Men jag måste ändå försöka ta mig upp ganska omgående, vi får snart slut på veden och min bonusson har lovat att hjälpa oss att bära ner tre kubik med bokved från parkeringen till vårt förråd. Till detta behöver han två stora plastförstärkta jutevävssäckar som båda ligger i garaget uppe i Chatel.
19/2 Puidoux sol +11
Jag erkänner att jag har "smygsupit" lite grann under denna våran vita februarimånad. Förutom två FAcup-matcher förra veckan så tittade jag igår och i förrgår på ytterligare tre TV-sändningar från de europeiska cuperna. Och till varje match har jag unnat mig EN öl, så de fem som jag hittade i vår lilla matbutik har nu gått åt. Jag har alltså fem nya kapsyler som jag idag skall sortera in, dels i datorns alfabetiska kapsylregister och dels rent fysiskt på de stora platta träskivor som jag förvarar uppe på mitt klädskåp.
Jag använder en massa tid till att hantera alla de register som jag har i datorn över samlingar typ skivor, böcker eller kapsyler, över olika händelser som konserter, biobesök eller resor, plus rena listor över vad som finns i vinkällaren, mitt gamla videobibliotek eller de sånger som jag skrivit. Det är mycket som jag måste hålla reda på och det som jag inte har plats för i minnet får jag ha i datorn. Jag har ett nästan maniskt behov av att katalogisera nästan allting i mitt liv, det är mitt sätt att få en sorts inre frid. Jag ser mitt liv som en ständig skapelseprocess där det så långt som möjligt bör råda en gudomlig ordning. Förmodligen är jag helt vrickad, det säger åtminstone min fru. Men hon verkar tycka om mig ändå.
När detta administrativa arbete var avklarat övergick jag till ett mera kroppsligt slit. Eftersom beläggningen på vår terrass förr eller senare kommer att rivas upp behövde jag flytta bort allt som samlat sig under årens lopp, diverse bord och stolar, brickbord, solparasoll, vaser och andra prydnadsföremål, och förstås ett tjugotal olika krukor av olika format och användnings-område. Allt detta måste bort så hantverkarna får fritt spelrum så det var bara att börja bära, ner för trappan ut ur huset och sedan nerför ytterligare två långa trappor ner till vår källarbox och förvaringsskjul. Så tillsammans med alla andra småsmärtor har jag nu även ont i ryggen.
Jag satt uppe till två i natt och såg på en sen eftersändning från Uniteds match i Europa-cupen. Hela dagen hade jag varit extremt noga med att undvika alla tidningar och internet-sidor som redovisade resultaten, något som inte är helt lätt i vår tids högintensiva informationsflöde. Ett drygt dygn efter att matchen hade spelats så visste jag alltså fortfarande inte hur den hade slutat. Att sedan få se United vinna över ett spanskt lag med 4-0 var förstås en höjdare som dessutom innebar att jag inte hade suttit uppe i onödan. Och för första gången på en vecka kunde jag sova gott nästan en hel natt i sträck.
Fortfarande soligt och varmt och nästan ingen vind, efter en sen och lång frukost gick vi ut på en promenad. Medan jag tittade på matchen i natt satt jag och rullade en golfboll under fotvalvet och denna massage har tydligen haft en viss verkan för även om vi inte gick särskilt långt så höll min hälsporre sig rätt lugn och när jag kom hem behövde jag inte ens ta någon värktablett. Det går så sakteliga framåt. Något som däremot oroar mig ganska mycket är min hjärtfrekvens, inför sin lilla operation på måndag så kontrollerar min fru sitt blodtryck fem gånger om dagen och eftersom apparaten ändå alltid står framme så har jag passat på att kolla mina egna värden.
Blodtrycket är som vanligt lite för högt, 140/100 ungefär, men det är inte så farligt. Vad som inte alls är bra är att min vilopuls som vanligtvis brukat ligga runt 70 nu är uppe på 100 hjärtslag i minuten varenda gång som jag testar. Jag förstår inte riktigt varför men jag fattar att det är ganska farligt att hjärtat måste jobba så mycket för att orka pumpa runt mitt blod. Och jag förstår att jag bör träffa min läkare ganska omgående för att antagligen få en del nya mediciner. Läkemedel som med all säkerhet ytterligare kommer att försämra min erektion, även om vi lyckades bra nu i morse så är denna delen av vårt samliv alltid lite komplicerat. Ordspråk nummer 8 : Alltid är det nåt sa kärringen som fick näsblod.
21/2 Puidoux sol +11
Jag vaknar väldigt tidigt och genomför min vanliga kvart med förebyggande gymnastiska fotövningar. Det känns att den här dagliga exercis som jag nu hållit på med i två veckor gör gott åt min hälsporre. Sedan går jag upp och smetar in mina armbågar med en gammal cortisonsalva som jag har haft liggande, mina eksem som kliar och värker har plötsligt börjat blossa upp igen efter att varit i stort sett osynliga i ett halvår. Det finns ju en viss möjlighet att dessa extremt jobbiga hudutslag har ett samband med alla andra problem som vi har för tillfället, att de finns psykologiska orsaker till denna plötsliga återkomst.
Mina olika hälsoproblem börjar lägga sig på hög. Jag har alltid tagit mitt höga blodtryck med en klackspark men när även hjärtat börjar krångla blir jag förstås lite orolig. Om jag sedan lägger till alla småskavanker som hälsporren, psoriasis på armbågarna, ögon som alltid rinner och kliar förmodligen på grund av mina inopererade linser och min trasiga axelsena så börjar det verkligen bli mycket nu. Det är skit att bli gammal och skröpplig men man får väl trösta sig med att om det hade varit för några hundra år sen så skulle jag aldrig ha uppnått denna ålder, då hade jag varit död för länge sen.
Jag försöker låta bli att tänka på alla de stora mörka moln som tornar upp sig på min himmel, och då pratar jag inte ens om klimatfrågan. Det är hälsoproblemen, mina och min frus, det är husproblemen som förväntas bli långvariga och extremt kostsamma, men det tråkigaste är hälsa-på-problemet, att det nu är över ett år sen jag senast såg mina barn och mina barnbarn. På grund av fucking Covid. Jag har aldrig använt mig av droger, varken illegala substanser eller sådana som man kan få på recept. Däremot har det hänt att jag utnyttjat alkoholen för att linda in ett visst psykiskt eller nervöst obehag i en för stunden tröstande filt. Men denna månaden är inte ens det en option. Så det skulle inte vara särskilt underligt om jag sällade mig till de arton procenten av schweizarna som enligt tidningarna lider av depression.
Det verkar trots allt bli ännu en underbar dag som kanske gör livet lite lättare att leva. Det är verkligen skönt att gå upp tidigt och kunna njuta av det vackra morgonljuset över de snöklädda bergen. Och det är bra att ha rätt dygnsrytm för i morgon skall min fru ta ett jättetidigt tåg in till det stora sjukhuset, hon skall opereras redan klockan åtta. Idag går jag för en gångs skull ut och köper den folkliga söndagstidningen "Le Matin" från den brandgula självserveringsboxen nere på gatan. Det händer kanske en gång om året att jag inhandlar denna blaska men idag känner jag en viss brist på avkopplingslektyr, varken våran pappers-tidning "24Heures" eller "Le Mondes" e-upplaga kommer ut på söndagar.
22/2 Puidoux mulet +10
Väckarklockan ringde halv sju, det var längesen jag gick upp så tidigt. Det var fortfarande mörkt, det blåste ganska hårt söderifrån och det var redan nio grader varmt. Konstigt väder, men det hade stått i tidningarna att Sahara-vindarna skulle komma tillbaka, vi har fortfarande lite gult stoft på vår brevlåda sen förra gången det var sandstorm. Efter jag hade lämnat av hustrun på stationen åkte jag ner till det berömda bageriet i Chexbres och köpte allas vårt favoritbröd, ett multikorn som alltid är det som tar slut först. Kommer man efter klockan nio finns det aldrig några kvar, och eftersom vi sällan är uppe, och absolut inte ute och rör på oss så tidigt, är det inte så ofta som vi får chansen.
När solen började gå upp färgades himlen på nytt alldeles röd, ett dunkelt, skrämmande och nästan apokalyptiskt sken, som om jordens undergång närmade sig. Jag hoppades bara att det inte var något dåligt omen inför Madames operation, jag var trots allt lite nervös, och hon också. Det är inte var dag som man får ett instrument instoppat i handleden, eller eventuellt i ljumsken, och som sedan förs upp genom blodkärlet ända till hjärtat. Jag mår illa bara jag tänker på det och om nån skall göra detta på mig kommer jag att kräva en narkos så jag slipper se nåt.
Jag fick ett mail vid niotiden att alla operationer hade blivit framflyttade och att hon inte skulle hamna på slaktbänken förrän runt tolv. Jag hoppas verkligen att de skall lyckas tränga in i någon ven ifrån handleden och att de slipper att gå in genom ljumsken. Tar de denna svårare vägen kan det bli jobbigt att gå de närmaste dagarna. Nytt mail kvart över två, de hade fått skjuta ytterligare på ingreppet eftersom blodtrycket var för högt, och naturligtvis hade de varit tvungna att använda den nedre vägen. Men hon skulle ändå bli frisläppt framåt kvällen så halv sju var jag inne med bilen framför huvudingången framför detta jättelika sjukhus som upptar en hel stadsdel i Lausanne. Min kära hustru klarade att gå själv och hade inte haft särskilt ont, så i själva verket hade allting gått bra och jag kunde slappna av när jag fick hem min livs-kamrat i ganska gott skick.
23/2 Puidoux soldis +11
Efter gårdagens nervösa väntan var det nu som en vanlig vardag igen, ännu en dag på "pensionärsjobbet". Jag vaknade med huvudvärk och kände att jag behövde komma ut i friska luften efter att ha suttit inne en hel dag och väntat på besked. Solen hade svårt att tränga igenom dimlagret och även om termometern visade elva grader så kändes det inte alls så varmt. Men det var i alla fall skönare än i går och eftersom foten kändes allt bättre så gick jag ensam ut på en ganska kort men väldigt snabb promenad där jag hela tiden försökte gå normalt och inte halta runt för att kompensera eller undvika eventuella hälsmärtor.
Jag gick alltså fort och rakt och svängde ordentligt på armarna och andades djupt. Det kändes riktigt bra, jag tror att de senaste kvällarnas golfbollsterapi som har gjort susen. När jag suttit och tittat på TV har jag samtidigt rullat en boll under mitt fotvalv och försökt massera bort smärtan i de punkter där det varit som mest ömt. Livet börjar te sig lite ljusare, min avslitna sena i höger axel gör sällan nåt väsen av sig, den salva med cortison som jag smetar på mina armbågar två gånger dagligen har gjort att mina eksem nästan slutat klia och nu har till och med min hälsporre tagit till reträtten.
På eftermiddagen kom en ännu en firma, nu för att riva upp vår terrassbeläggning för att se hur betongen i vårat golv och grannens tak ser ut ovanifrån. De gjorde vad de kallar en "sondering", helt enkelt fyra hål så man kunde se ner till betongplattan. Det var ingen vacker syn, det är en stor genomgående spricka längs nästan hela betongplattan. Men den här experten, som faktiskt hade varit med och lagt takbeläggningen för fjorton år sedan, menar att det inte är mycket att göra åt själva sprickan utan att man får koncentrera sig på att smeta på ett nytt heltäckande och ogenomträngligt tjärskikt över hela terrassytan. Sedan lägger man ett lager med kakelplattor ovanpå tjäran, det kan eventuellt bli rätt bra det också. Innan hantverkarna gick hem plåstrade de om de fyrkantiga hålen med ett nytt hartslager för att det inte skulle regna rakt ner i grannens rum och för att vi, fram tills det stora ingreppet, skulle kunna använda terrassen.
24/2 Puidoux sol +13
Jag sov nio timmar i sträck vilket är ovanligt. Jag var visserligen uppe och kissade två gånger men båda gångerna lyckades jag somna om i stort sett omedelbart. Idag har jag två saker på dagordningen, vi måste absolut åka och storhandla och det är två bra fotbollsmatcher som jag vill se. Plus att Duplantis skall göra comeback efter en liten skada och hoppa i en TV-sänd friidrottsgala. En av de större förändringarna i vårt liv sedan viruset började sina härjningar är att vi lyckats styra upp våra inköpsmönster. Från att ha varit impulsköpare utan någon form av framförhållning gör vi nu upp måltidsplaner och lägger upp reserver för att minimera våra besök på stormarknaden till en gång i veckan. Innan pandemin handlade vi lite grann då och då och åkte för det mesta ner till affären så ofta som varannan dag.
Det blev en hektisk dag, först flera timmars handlande i olika affärer, bland annat var jag iväg till Amstein utanför Vevey. Jag hade tur för de hade just fått in en väldigt liten sändning från ett bryggeri nere i sydvästra Frankrike som heter "Mira", precis som Cesars flickvän. Mira har gjort sex olika ölsorter och även om det var samma logga på alla kapsylerna så hade de ändå helt olika färg, alltså sex nya kapsyler till samlingen på ett bräde. Det passade bra för både i kväll och i morgon är det massor med fotboll på TV. Jag hade äntligen hittat ett fint granat-äpple igen så när vi kom hem med alla våra inköp satte jag mig i den värmande solen ute på vår lappade terrass och rensade ut alla de små runda kärnorna som vi skall ha i vår müsli i morgon bitti. Det var helt underbart att sitta där, ända tills avloppsgrävarna nere vid bäcken drog igång sin traktor igen.
För två år sen hade kommunen grävt upp och lagt nya rör till ett långt avloppsdike som går längs med bäcken tvärs över hela vår tomt. De kunde av olika orsaker inte göra allt klart utan kom tillbaka för någon vecka sen och grävde upp stora delar av trädgården igen. Jag har blivit kompis med lagbasen som är en, även med portugisiska mått mätt, extremt högljudd person. Men som de flesta portugiser är han också väldigt snäll och trevlig. De hade nästan gjort allting klart och i morgon skall de bara byta ut en cementplatta som grävmaskinen hade råkat köra sönder och dessutom fyllnads-så lite nya gräsfrön där de har grävt upp.
Jag var ute hela eftermiddagen och snackade först en lång stund med Francesco, sen såg jag årets första små ödlor som hade vågat sig ut i den värmande solen, ett riktigt vårtecken. Men jag hade också en del trädgårdsjobb tack vare två gubbar som hade kommunen hade skickat ut för att rensa upp tomten runt vårat fallfärdiga grannhus tvärs över vägen. Det gamla obebodda huset från 1750 är i så dåligt skick att det när som helst kan rasa ihop men kommunen envisas med att hålla liv i detta ruckel som var byns första skola. Förra sommaren upptäckte vi att det inne i ett hörn av trädgården fanns ett enormt björnbärssnår med ett övermått av stora underbara bär. Eftersom vi inte ville se denna rikedom förgås så bestämde vi oss för att ta hand om skörden trots att denna trädgården inte tillhör oss. Ordspråk nummer 9 : Om kommunen äger tomten får man skörda fast man inte har sått.
För några dar sen fick vi en riktig chock när vi ställdes inför ett fullbordat faktum, trädgårdsjobbarna hade klippt bort hela det stora björnbärssnåret ända ner till rötterna. Vi lyckades bara få tag på några grenar och idag satte jag mig nere på den stenlagda gården och planterade dessa i några stora krukor i hopp om att de kanske skall slå rot. Sedan tog jag mig också an min stora kaktussamling som normalt sett snart skulle ha flyttat upp till muren runt våran terrass. Men det får vänta tills den nya beläggningen är klar, när det nu kan bli. Tills vidare låter jag alla krukorna stå kvar i förrummet till vår vinkällare där de har tillbringat vintern, när det blir lite varmare kommer jag bara att flytta de precis utanför dörren och tillfälligtvis låta mina kaktusar ockupera den gemensamma stengården i väntan på terrass-reparationen.
25/2 Puidoux sol +13
Jag sov rätt bra men den andra gången jag vaknade så dunkade huvudet som en stångjärns-hammare och jag hade huvudvärk. Huvudvärken berodde på att mitt blodtryck hade stigit onormalt högt och eftersom det var min puls, alltså mina hjärtslag, som bankade i skallen kunde jag enkelt räkna att det slog ungefär två gånger i sekunden och att jag hade en puls på över 120/min. Jag vet inte varför detta händer mig men det är inte första gången jag vaknar på natten med extrem hjärtklappning. Det berodde inte ens på något jag hade drömt, jag kom tydligt ihåg att min dröm precis innan jag vaknade hade varit lugn och trevlig och absolut inte någon stressande mardröm. Men pulsen fortsatte att skena och det var naturligtvis omöjligt att somna om. Det som oroade mig var att denna extrema hjärtaktivitet mycket väl kunde leda till en hjärnblödning.
Det känns som att jag bör beställa tid hos min läkare ganska omgående, jag börjar nästan bli rädd att åka på en hjärnblödning när pulsen slår så hemskt uppe i huvudet. Förra året bodde jag mer eller mindre hos nån av mina läkare och nu verkar det vara dags igen. Eftersom jag alltid måste börja hos min husläkare för att sen få en remiss till en hjärtspecialist så kan jag passa på att be henne om ett intyg om att jag med mina blodtrycks- och hjärtproblem tillhör en riskgrupp som får lov att beställa tid till vaccinering. Det är mitt eget val att vaccinera mig, men den nya utpressningssituation som är på väg att uppstå gör mig nästan till en så kallad vax-motståndare. Jag har alltid hatat att göra sånt som någon tvingar mig att göra. Men att jag nu vaccinerar mig beror alltså på att jag själv vill det och inte på att jag skall få ett certifikat för att kunna flyga eller kunna gå på konsert. Även om det naturligtvis är käckt att ha ett vax-pass för att kunna åka upp till Sverige.
I början av pandemin gjorde det mig inte så mycket att vi blev berövade det som vi kallade vårat liv, det kändes som om det viktigaste var att inte dö. Nu känns det inte så längre. Den tid av restriktioner och förbud som vi nu har genomlevt i nästan ett års tid är inte något som jag kan kalla ett liv. Detta är ett faktum som man inte kommer ifrån hur mycket man än är ute och promenerar eller tittar på TV. Den här sjukdomen är egentligen bara en virusinfluensa, med den skillnaden att den attackerar lungfunktionen och således syresättningen av blodet. Det är därför det nästan bara är äldre människor med en redan gravt nedsatt lungkapacitet som dör. Jag tillhör denna grupp och skulle troligen ha svårt att klara mig om jag blev smittad. Och fast att jag är någon med ett oerhört långt och uthålligt tålamod börjar jag nu få en nästan defaitistisk inställning om att ingenting längre spelar någon roll, för jag vill inte nöja mig med en torftig existens där det enbart går ut på att överleva.
Jag var antagligen en av de sista som hade en vanlig influensa, bara en månad innan denna pandemi bröt ut på riktigt. Jag prenumererade på den sedvanliga vinterinfluensan år ut och år in och det var inget konstigt med det, men den sista gången (dec. 2019) övergick den till en sorts lunginflammation. Det var min första influensa då jag fick så svårt att andas att det kändes som om jag höll på att kvävas. Därför testade jag mig för Covid ett halvår senare men det var det förstås inte, eller så hade antikropparna redan hunnit försvinna. Denna vintern har inte en enda människa haft någon vanlig gammaldags influensa, alla följer den nya mode-strömmen som kallas Covid. Så typiskt människan av idag, allt gammalt och beprövat glöms bort och försvinner och alla skall ha det senaste. "Har du inte haft den engelska mutationen än? ttt, jag har redan haft den brasilianska".
26/2 Puidoux sol +12
I natt låg jag återigen vaken en lång stund efter att ha varit uppe och kissat. Men allting var lugnt, hjärtat slog som vanligt och jag hade ingen huvudvärk, den föregående nattens hemska upplevelser hade kanske varit en engångshändelse. Jag hade suttit uppe rätt sent och sett på två bra matcher från Europa-league där två små fattiga lag från Norge respektive Schweiz lyckades eliminera två rika topplag från den tyska Bundes-ligan. Det är alltid roligt när en riktig underdog klarar att stå emot nittio minuters anstormning från någon av fotbollens giganter. Det händer inte särskilt ofta men i gårkväll hände det två gånger, och vad som var nästan mer mirakulöst, båda dessa roliga matcher ingick i vårat minimala TV-utbud. Och jag fuskade lite och drack ytterligare två lågalkoholhaltiga 33cl-öl till respektive match. Ingen fylla direkt.
Jag var uppe tidigt och tänkte ge mig ut på en lång cykeltur runt Mont Pèlerin, vår avlånga lilla "bergskedja" nordost om Cremières. Detta innan helgens stora racercykelidioti bryter ut. Jag har designat mig en underbar nästan bilfri rundtur, tjugo kilometer lång, inte för stora nivå-skillnader och asfalterat överallt förutom en dryg kilometer med hårt grus. Jag var klar att ge mig iväg men hade inte räknat med den inverkan kylan i ett uteförråd kan ha på ett cykel-batteri. Vi har ju haft nätter då temperaturen kröp ner mot minus tio och fast att jag vet att jag lämnade batteriet fulladdat fanns det nu ingen kräm kvar. Det var bara att sätta det på laddning igen och hitta på något annat att göra under tiden. Ordspråk nummer 10 : Lämna aldrig ett fulladdat cykelbatteri utomhus i minusgrader.
Det är inte aktiviteter som saknas här på landet och Madame föreslog att vi skulle börja årets trädgårdssäsong med att försöka få nån ordning på den kubikmeterstora plastcisternen där vi samlar upp regnvatten från taket. Denna till synes enkla uppgift tog nästan hela dan och när vi var färdiga hade det blivit mulet och småkyligt, alltså inte läge för att ge sig ut och cykla. Dessutom var vi rejält tröttkörda och kylslagna efter detta hästjobb att försöka få rent våran enorma vattenbehållare invändigt.
I höstas hade vi märkt att vattnet inte rann ut eftersom utloppet var fullt med gamla löv, jag hade tänkt åtgärda detta redan den första soliga dagen i januari men då var det en annan anledning till varför vattnet inte rann ut, den långvariga kylan hade förvandlat hela cisternen till ett enda stort isblock. Jag fick vänta på töväder och islossningen och skruvade därför tills vidare ihop avtappningskran och diverse rör (trodde jag). Men jag måste ha klantat mig med anslutning för nästa gång jag kollade så fanns det inte en droppe vatten kvar, 1200 liter av förra årets regnvatten hade läckt ut och nu var det minsann inga löv i vägen. Ordspråk nummer 11 : Man skall inte gråta över det regn som föll i fjol.
Detta hände för två veckor sen och eftersom det inte har regnat sedan dess är containern fortfarande tom. Tillfälle till rengöring och reparation, jag sprang drygt tjugo vändor ner till bäcken med två enorma vattenkannor och fyllde på uppifrån, sedan joxade vi med långa bambuspön från varsitt håll för att få ut så mycket löv och lera som möjligt. När vi var säkra på att det skulle rinna ordentligt tillverkade vi en ny täckplåt för det stora hålet uppe på cisternen där stuprännan är monterad, för att hindra att löven blåser in den vägen. Så nu väntar vi bara på att snön eller regnet skall falla och fylla på vår reservoar.
27/2 Puidoux sol och storm +4
Jag somnade tidigt och sov som en stock efter all denna fysiska aktivitet. Det är fortfarande torrt, de mörka molnen som rullade in i gårkväll har inte gett en enda droppe regn till vår tomma vattentank. Däremot blåser det en isande kall vind från nordost och denna "bisen" gör att jag tappar all lust att ge mig ut. Trots det vackra vårvädret. Det räckte att jag var ute en stund på terrassen och hängde tvätt för att jag skulle bestämma mig för att stanna inne resten av dan. Till och med torkstället blåste omkull så jag fick ta in tvätten och hänga upp den inomhus. Och min planerade cykeltur fick bero ännu en dag.
Nu har vi snart lagt den vita månaden till handlingarna och det har gått förvånansvärt lätt, faktum är att jag känner mig lite gladare. Vi dricker ofta men aldrig särskilt mycket och med dessa kontinentala vanor är en vit månad nödvändig för att levern skall få vila sig ibland. Enligt en nyligen genomförd undersökning har hela 15% av den schweiziska vuxna befolkningen haft en vit månad nu i januari. När jag fortfarande bodde i Sverige var det mycket enklare eftersom varje arbetsvecka i princip var helt alkoholfri. Sedan drack man så mycket på helgen att man inte ville se åt några starka drycker de närmsta fem dagarna.
Men ju mer vi svenskar började resa till sydligare trakter ju mer förändrades våra vanor. Och när jag flyttade utomlands blev mitt drickande med tiden helt annorlunda, något jag först inte trodde skulle vara möjligt. Här nere dricker man jämt, men man dricker med svenska mått löjligt lite. Efter några små vinglas så slutar man plötsligt. Något som är ganska otänkbart för en svensk, när vi börjar dricka så har vi svårt att säga stopp. Men så kan man inte hålla på här nere, det ser illa ut och i vilket fall som helst kommer det snart en ny dag då man av sociala skäl skall hälla i sig några nya glas. Men jag är säker på att det är bättre för levern med en rejäl fylla i veckan än att gå och småsupa varje dag som väldigt många gör idag.
28/2 Puidoux sol +6
Ännu en mulen morgon som gick över till att bli en väldigt vacker söndag, helt utan den iskalla vind som förpestade tillvaron igår. Så idag gav jag mig äntligen ut på min cykeltur som även om den bara är två mil lång ändå passerar genom en annan kanton, nämligen Fribourg som börjar precis på andra sidan av "berget". Denna avlånga ås som sträcker sig i syd-nordlig riktning har två toppar, i söder Pèlerin som är 1080 meter och i norr Chesau som är 980 meter högt. Den finaste utsikten har man från Chesau där man ser åt alla håll utom just söderut. Uppe på den helt skogsbeklädda toppen Pèlerin ser man ingenting om man inte tar en mycket otrevlig utvändig hiss upp i det 120 meter höga TV-tornet. Har man väl överlevt denna otäcka hissfärd är man tvungen att kliva runt på en sorts järngaller där man ser rakt igenom vad som finns, eller rättare sagt INTE finns, rakt under en. Men den 360-gradiga utsikten är fin.
Fribourg är en ganska stor två-språkig kanton där katolicismen är den härskande religionen, man är till 100% katoliker medan vardera 50% av befolkningen talar franska respektive tyska. Språkgränsen klyver kantonen och dess huvudstad Fribourg i två delar vilket innebär att i staden Fribourg pratar alla båda språken. Nere längs med sjön i kantonen Vaud är det precis tvärs om, här är vi 100% franskspråkiga och den halvan av befolkningen som består av invandrade italienare, spanjorer och portugiser pratar inte ett enda ord tyska eftersom de aldrig gått i skola här i Schweiz. För längesen var Vaud en helt protestantisk kanton men med ovannämnda invandring är ställningen nu ungefär 50/50 mellan påven och Luther.
När jag cyklar på de små promenadvägarna runt detta lilla berg så möter jag i stort sett aldrig några bilar, men desto fler cyklister och fotvandrare. I synnerhet idag som var en vacker söndag som dessutom råkade vara den sista dagen på kantonens sportlov. I morgon är det en ny månad och då är vår avhållsamhet fullbordad och vi kan dricka alkohol igen. Min fru är ganska besviken på att hennes blodtryck inte har sjunkit ett endaste dugg trots en hel månad utan ens en liten mellanöl till fotbollen, som jag har fuskat med. Men i morgon blir det nog en flaska champagne, det är hennes föräldrars bröllopsdag. På den tiden (1954) hölls alla blivande brudpar i herrans tukt och förmaning så fast att de redan hade blivit gifta hos borgmästaren den siste februari så fick de inte ens sova i samma hus förrän dan därpå då den kyrkliga vigseln ägde rum. Hustrun är född precis nio månader senare och ser den förste mars som sin verkliga födelsedag.
Kommentarer
Skicka en kommentar