Dagliga notiser 2021 (ordspråksboken) Januari

 

1/1   Chatel   sol och snö -1

När jag vaknade var allting tyst och vitt, träden syntes knappt under all snö och dimman låg så tät att byn och bergen var helt försvunna. Jag hade lagt mig strax före midnatt, min hustru hade redan lagt sig men sov inte, vi väntade på den stora skottlossningen men den kom aldrig, några enstaka små fjuttraketer och sen blev det helt tyst. Någon gång under natten upplevde jag väldigt vaga dunkningar från nån elektromuzak men den hördes så svagt att jag trodde att det kom från någon stuga ner mot byn och i vilket fall vaknade jag inte ens ordentligt. Min äkta hälft påstod däremot att festljuden kom från grannarna, hon hade legat vaken en stund och gått upp och öppnat balkongdörren.

Ännu vid lunchtid hördes inte ett ljud utifrån, inga livstecken från grannarna och inte en enda bil nere på gatan. Och eftersom man inte såg något annat än dimma så kändes det som om vi var de enda människorna på jorden. Fick en smärre chock när jag gick ut med gårdagens flaskor och sopor, snölagret var åtminstone sextio cm tjockt, ibland lite mer. Den långa skytte-graven ner mot stora vägen som jag hade grävt ut på juldagen var nu fylld till brädden med ny snö, och inte nog med det, eftersom det var så pass kallt hängde snödrivorna kvar uppe i cypresserna som nu var nedpressade tvärs över stigen. Så förutom den snö som hade fallit på marken var jag dessutom tvungen att försöka snöa av cypresserna och få de att resa sig igen, och denna snö föll förstås rakt ner på stigen upp mot huset. Alltså dubbelt så mycket snö att skotta bort.

En god korv med grönkål nersköljd med den mest underbara chardonnay från Beaune fick mig nästan att glömma ryggvärken. När United dessutom vann igen och gick upp på delad förstaplats (med Liverpool) på årets första dag så var kvällen räddad. Jag firade med en lagom stor julklappswhisky och dessutom en liten alltmer sällsynt älskog med min kära fru. Året kunde inte ha börjat mycket bättre.

2/1   Chatel   mulet -5

Sov till halv elva, utan nån direkt orsak, ganska skönt i alla fall. Grannarna som hyrt huset bredvid åkte hem efter bara tre nätter. Promenad ner till byn efter frukosten, egentligen bara för att köpa färskt bröd. Men också för behovet att röra sig lite efter allt stillasittande framför datorn. Byn var full med fransmän som inte hade nåt särskilt att göra, de som inte köpte bröd eller stirrade i skyltfönstren på stängda butiker var på väg uppför backarna med sina löjliga snöskor, de enda sportredskap som var tillåtna nu när alla skidliftar var förbjudna att snurra. Sista skvätten med Svenska kyrkans goda julglögg värmde gott när vi kom hem från promenaden.

Livet i bergen var sällsynt lugnt när belgarna, holländarna och engelsmännen lyste med sin frånvaro. Fransmännens maniska och fåniga snöskorstrampande kunde man leva med, när utegångsförbudet trädde i kraft kröp de hem till sina små lägenheter. När mörkret föll hördes inte ett ljud, inga bilar eller högljudda turister nere på gatan, snön låg tjock på granarna och dimman plus det djupa snötäcket fungerade också som ljuddämpare. Vi bodde som i en kokong, en bubbla där världen utanför inte längre existerade. Dagens enda strategiska beslut var vilken vinflaska vi skulle hämta upp från källaren. Det var synnerligen avkopplande.

3/1 Chatel   mulet -5

Vaknade samma tid som igår, efter en orolig natt med mycket gaser i magen, och lite ont. De stora gröna kålbladen var säkert boven i dramat. Läget oförändrat ute i världen, fortfarande ingen sikt, inga ljud och inga grannar. Livet verkade ha stannat upp och blivit hängande i ett fruset limbo. Men det låg trots allt fem centimeter nysnö på balkongräcket. Vi tog en lång promenad utan att möta en enda människa. På eftermiddagen drog vi igång ett stort pussel som bonusdottern hade tagit med upp till bergen. Ett tusenbitars med ett flygfoto i svartvitt över kvarteren runt Triumfbågen bort mot Eiffeltornet. Vi kom inte särskilt långt, det verkade fruktansvärt svårt. Till aperitifen drack vi en flaska Crémant för att fira min frus namnsdag, det var Geneviève-dagen, hennes andranamn. Alltid hittar man nån anledning att dricka lite bubbel.

4/1   Chatel   sol -7

Sov fantastiskt bra. Mail på morgonen från svenska skattemyndigheten om att formuläret för den skatte-återbäring som jag är berättigad till äntligen hade kommit upp till Sverige. Schweizarna säger att de skickade pappren i slutet av juni, men men, nu skulle jag i alla fall äntligen få tillbaka skatten på mina aktieutdelningar som svenskarna drar källskatt på vid varje utbetalning. Jag hade hållit på och skrivit bråkiga mail i flera veckor så det var skönt att det äntligen verkade lösa sig.

Det nya året fortsatte sin positiva trend. Än så länge fanns det hopp om att det skulle bli lite bättre. Dessutom sken solen äntligen från en klarblå himmel, första gången "i år" som det verkligen var soligt. Jag var rätt trött på all dimma. Gick ner till byn och köpte bröd, och sedan öppnade jag garaget och startade en nyårsrengöring av bilen. Mest invändigt eftersom det trots allt var så hemskt kallt, ingen vits att blaska på vatten och sen stå där med en massa frusna dörrar och lås. Jag blev varm och svettig och min mössa ramlade av mig hela tiden när jag höll på att dammsuga så jag lät den ligga, dumt nog. Jag vet ju så väl att när det är minusgrader måste jag ovillkorligen ha något på huvudet. Men när garageportarna var helt öppna så värmde solen så skönt så jag glömde att det fortfarande var minus sju i skuggan. Jag avslutade med att skotta undan en meter snö som blockerade garageinfarten, sedan var jag genomsvettig och gick upp till huset för en välbehövlig dusch.

Alla dessa temperaturväxlingar var mer än vad min gamla kropp tålde, framåt kvällen fick jag en hemsk huvudvärk och började frysa. Jag avancerade ytterst långsamt i Paris grådaskiga innerstad där alla pusselbitar verkade identiskt lika, jag hade lyckades få upp Eiffeltornet och Montparnasse-skyskrapan men sen tog det stopp, Triumfbågen var bara halvfärdig och det flimrade för ögonen. Dessutom var jag så gruvligt trött att jag knappt orkade lyfta en arm, nästan apatisk. Med denna totala utmattning var det ingen idé att stanna uppe, jag la mig tidigt med en varmvattensflaska, långkalsonger och dubbla täcken. Ändå frös jag.

5/1   Chatel   sol -3

Sov konstigt nog fantastiskt gott, nästan tio timmar i sträck. Men när jag vaknade hade jag kvar lite av huvudvärken. Efter frukosten hade jag fortfarande torrhosta och ont i halsen så jag tog ännu en paracetamol och kurade ner mig i soffan. Min fru tyckte absolut att jag skulle Covid-testa mig. Löjligt tyckte jag, för när hon hade varit uppe i ovanvåningen och duschat kunde jag till och med från soffan i bortersta hörnet av våningen inunder känna en svag förnimmelse av hennes Eau de Toilette som hon alltid baddar på sig efter duschen. Så det var verkligen inget fel på mitt luktsinne och jag hade inte heller någon feber.

Efter ett tag började jag känna mig bra igen men beslöt ändå att stanna inne trots det fina vädret. Det var kallt, helt vindstilla och oerhört vackert. De vanligtvis så mörka och trista gran-sluttningarna var konstigt nog helt vita, ännu nästan en vecka efter det sista stora snöfallet. Normalt sett gör vinden, solen och värmen att träden tappar sina stora snöpaket redan några timmar efter att det har snöat men i år var allting fortfarande helt täckt med ren och fin snö. Pussel, TV och lektyr, och en värmande brasa förstås.

6/1   Chatel   mulet -3

Låg vaken halva natten, antagligen på grund av att jag hade sovit så mycket två nätter i sträck. Vaknade till slut med ännu en fruktansvärd huvudvärk, och jag kände direkt att det var blodtrycket som spökade. Det var inte samma sorts huvudvärk som dagen innan då det berodde på att jag varit ute i kylan utan mössa. Mycket riktigt, jag hade 170/130, alldeles för högt och helt oväntat, jag hade inte haft några arteriella problem på väldigt länge. Jag hoppades att det bara var tillfälligt annars skulle jag behöva träffa min läkare igen och be om starkare mediciner, något som jag inte alls hade lust med.

Sedan var jag tvungen att följa med och storhandla vilket inte heller var någon fröjd, huvudet snurrade och ögonen flimrade. Tillbaka i stugan fick det bli soffan igen, jag förstod att jag inte skulle bli klar med mitt pussel innan det var dags att åka tillbaka ner till Schweiz. Paris skulle inte bli färdigbyggt och inte heller skulle jag hinna läsa klart "Det andra könet" av Simone de Beauvoir vilket hade varit ett annat jul- och nyårsprojekt. Det får bli till nästa gång vi åker upp.

7/1   Chatel   sol -9

Ännu en strålande vacker dag, även om det inte värmer kroppen så värmer det i sinnet att se all denna sol ovanför kritvita bergstoppar. Blodtrycket var nere på samma halvhöga nivå som normalt, 140/105. Min fru sa att det trots allt är för högt och att det i längden blir alldeles för jobbigt för hjärtat, hon är bra på att kritisera andra, det vill säga mig, när det i själva verket är hon som har de stora hjärtproblemen. Och som till och med vägrar att ta några mediciner alls. Men om några dar är det slut med det, då skall hon till sin kardiolog och få utskrivet något blodtrycksdämpande.

Det var städdag, i morgon skulle vi lämna bergen i Frankrike och åka hem. Jag gick ner till sopstationen med en massa skräp och passade på att de en tur runt huset. De senaste kvällarna hade temperaturen sjunkit så mycket att vi stängde fönsterluckorna i trä för att behålla så mycket värme som möjligt i huset. Då hade djuren vågat sig ända fram till huset. På baksidan stack taket stack ut så långt att det nästan alltid var snöfritt längs väggen och där hade rådjuren sparkat upp marken för att hitta något ätbart, det såg ut som om en jordfräs hade gått fram. De har det svårt nu när snötäcket börjar bli så hårt. Baksidan och stigen ner mot gatan var fulla med spår. Hundar, katter, rävar, möss och rådjur, alla hade varit ute under natten på jakt efter mat.

8/1   Chatel och Puidoux   sol -7

Det händer mycket på natten som vi inte vet om. Det hade varit lugnt men plötsligt vaknade vi av en himla kalabalik uppe på vinden. Sedan hörde vi en massa möss som sprang som galningar bakom ytterväggen mot vilken vi hade vår säng. På morgonen hade någon stor fågel lagt en saftig pöl med träck precis utanför dörren till den avlånga balkongen på andra våningen. Jag tippar på att det var en liten rovfågel som på något sätt hade lyckats knö sig in på vinden och börjat jaga möss, det var inte bara rådjuren som hade matbekymmer när snön låg djup och hård. Normalt sett var vinden full med fladdermöss men de sov förstås nu på vintern, om nu inte fågeln hade försökt ge sig på dom också.

Det var slut på "vintersemestern" i bergen och dags att packa ihop och städa. Eftersom det var så himla kallt så stängde jag inte bara av vattentillförseln utan jag tog mig även tid att försöka tömma ut alla vattenrör i hela huset. Vilket tog en viss tid. Sedan bar det av ner till civilisationen, om man nu kan kalla Cremières för civiliserat. Men det var skönt att komma hem till vårt "riktiga" hus. Trots att jag hade stoppat morgontidningen var brevlådan var smockfull, annars var det mesta sig likt. Mycket att packa upp, sortera och tvätta och mycket post plus en del administrativt som blivit liggande, vi hade trots allt varit borta i nästan tre veckor.

Granntanten i källarvåningen hade äntligen gått i pension och nu när hon inte längre hade något jobb i Lausanne tänkte hon sälja sin souterrängetta och bo antingen uppe i sin studio i Verbier eller i sitt hus nere i södra Frankrike. Hon verkade inte varit i huset alls under helgerna. Grannmamman under oss hade lämnat bort barnen till sitt ex. under helgen och bommat in sig som hon alltid gör när hon är ensam. De flesta fönsterluckor var stängda och ljusen var släckta. Men hon var där, det kunde vi känna på att väggen i vårt badrum där hennes rökgång från braskaminen passerade var alldeles het. Den nya granntjejen på vinden jobbade hemifrån under pandemin och stack som vanligt inte näsan utanför dörren, men eftersom hon är tämligen överviktig kunde vi höra hennes tunga steg uppe i taket. Så allt var precis som vanligt.

9/1   Puidoux   sol -4

Trots att grannarna under och ovanför varit hemma och hållit värmen uppe i huset så var det bara fjorton grader igår när vi kom hem, och fast att vi höjt elementet och eldat som galningar i braskaminen fick vi inte upp värmen i sovrummet med mer än två grader. Men likväl frös jag inte det minsta under natten utan sov riktigt gott. En lång frukost som blev ännu längre eftersom min fru fick ett viktigt telefonsamtal från sin syster, strax efter tolv var vi äntligen klara att ge oss ut i det fina men väldigt kalla vädret.

Egentligen var vi inbjudna till en liten överraskningsfest som Anne-Marie ordnade för Karine som hade fyllt femtio i förgår. Men kugghjulståg upp på höjderna ovanför Montreux för att vandra runt i snön och dricka vin i ett litet vindskydd lockade inte nämnvärt. Eftersom man inte fick samlas fler än åtta, inte ens utomhus, så lämnade vi våra platser till yngre kamrater. Istället fick det bli våran vanligaste långpromenad, den över de vidsträckta fälten uppe på åsen. Det ytterst sparsamma snötäcket var stenhårt, liksom marken. Naturen tycktes totalt djupfryst, vindstilla och inget som rörde sig, inte ens nån liten fågel. Och vi mötte för en gångs skull inte en enda människa.

Väl hemkommen tog jag en lång och värmande dusch, det hörde inte till vanligheten så här i svinkalla vintern då jag alltid drog ner på tvättandet så mycket det gick. Sedan blev det TV hela eftermiddagen, det var så mycket som vi spelat in medan vi var i fjällen. Uppe i Chatel tittade jag i princip inte på nåt annat än SVT-Play på datorn, på TV'n hade vi bara franska kanaler som var helt hopplösa, bara en massa ren populistisk dynga. Det började äntligen bli lite varmt i huset och det märktes fortfarande inte att vi hade några grannar, det var lika tyst här i vår bostadsrätt i Puidoux som det varit över jul och nyår i den gamla träkåken uppe i Alperna.

10/1 Puidoux   sol -4

Fortfarande strålande solsken med den skillnaden att det hade börjat blåsa från norr, det räckte att hänga ut lite tvätt på terrassen för att snabbt besluta att inte sticka ut näsan mer än nödvändigt idag. Även om det faktiskt går att undvika denna hemska nordliga vind som kallas för La Bise genom att, istället för att vandra norrut upp mot det lilla berget bakom vår by, gå brant söderut och rädda sig ner i vinodlingarna. Har man tur är det oftast lite lä längs med sjön.

När vi åt frukost kom två grannbönder och tillika vedförsäljare uppför trappan, det var tjejen på tredje våningen, som ville diskutera nästa leverans. Normalt lämpar de av veden från sitt traktorsläp på den lilla parkeringen framför huset, sen får vi klara oss själva med att bära alla vedträn nästan tjugo meter längre ner där vi har vår stora, till hälften takbelagda gård. I gatunivå finns det inte plats för någon ved, förutom för grannen under som äger husets enda garage. Vilket hon enbart använder till att lagra sina vedklampar. Vi andra är tvungna att inte bara bära ner veden vi leverans, sen måste vi hämta upp allt igen när den skall användas.

Jag förstår att hon tycker det är tungt, förutom de tjugosju trappstegen upp till husets ingång har hon sen dessutom en trappa mer än vi upp till sin lägenhet. Men vad jag inte förstår är hur hon skall kunna övertala försäljarna att leverera hennes ved upp till lägenheten, och var hon i så fall skall lagra den. Veden är ju för det mesta full med ohyra och man vill inte ha den för länge i huset innan men bränner upp den. Visst gör hon slut på mycket ved nu när hon för det mesta jobbar hemifrån, men det räcker faktiskt att gå ut med en korg en gång om dagen. Om hon med sitt stillasittande jobb inte ens går ut efter ved kommer hon överhuvudtaget inte att röra sig någonting på hela dan. Hon är bara hälften så gammal som jag men redan nästan dubbelt så fet, så hon skulle verkligen behöva åtminstone en aning mer motion.

Det var när min vän Janne Carlsson, som är läkare, hade hälsat på senast som jag hade fått upp ögonen för granatäpplekärnornas fantastiska egenskaper, bland annat dess positiva inverkan på en något förstorad prostatakörtel. Något som min urolog hade noterat att jag har. Idag var de kärnor som jag brukar ha i min müsli slut så jag satte mig efter frukost och började skala en frukt och så sakteliga pilla ut de små röda bären i en burk, ett väldigt långsamt och tålamodskrävande jobb som jag trivs rätt bra med. Det är ganska meditativt att sitta med en liten kniv och en tesked och försiktigt befria frukten från sina små runda läckerheter, nästan som fiskrom. En riktigt stor frukt ger så mycket kärnor att de räcker ungefär två veckor, så det är inte nåt jag behöver göra varje dag.

Vid två-tiden kom Valerie på besök, en annan av våra kompisar som det var längesen vi hade träffat. Tyvärr kom hon mitt i en fotbollsmatch på TV men man får ju vara lite social ibland, och det finns ju Replay. Det gällde bara att undvika att få syn på slutresultatet nånstans, något som jag dock misslyckades med när en datorsida olyckligtvis råkade fladdra iväg lite för långt. Sen vet jag inte om man kan kalla det att vara social att sitta i timtal och säga ja eller nej, för när Valerie har börjat prata så slutar hon aldrig. Hon är expert på att aldrig släppa in någon annan i hennes eviga monolog, och den enda som jag känner som kan ta en klunk kaffe och prata samtidigt.

11/1   Puidoux   disigt -6

Det verkar som om vädret är på väg att slå om, det skall tydligen fortsätta vara kallt men istället för sol skall vi få mera snö. Det har jag egentligen inget emot men jag hoppas bara att det inte kommer för mycket, här ute på landet blir det bara så jobbigt. För övrigt verkar både tiden och vädret vara ur led, förra året räknas redan som ett av de varmaste någonsin, ändå har de nu snöbollskrig på gatorna i Madrid. Och tuffingen Mourinho hade till och med fått på sig en stickad yllemössa i den sena kvällsmatchen igår på TV. Han såg så himla fånig ut med en min som om han skämdes, ungefär som ett barn när föräldrarna har tvingat på dom nånting som de absolut inte vill bära.

Jag körde min fru till tåget tidigt i morse, hon hade ännu ett läkarbesök för hennes oroliga hjärta som har svårt att bestämma hur det skall slå. Nästa månad skall hon antagligen få ett större ingrepp där de går upp genom en ven och bränner några nervknutar för att få hjärtat att lugna ner sig en aning. Det låter inte så roligt. I höstas var det jag som åkte som en skottspole in till stan för att träffa olika läkare och nu är det hennes tur. För närvarande har jag inte ett enda rendez-vous inskrivet i min agenda, vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom jag inte ens har någon kalender för det nya året. Jag har fullständigt glömt att köpa de nya refill-bladen för 2021 så jag går fortfarande omkring med förra årets kladdiga veckoblad där nästan alla noteringar (förutom läkarbesöken) är överstrukna. Alla övriga evenemang blev uppskjutna eller annullerade.

På väg hem från stationen såg jag att de stora dikesgrävningarna på huvudvägen mellan vår lilla by och civilisationen ännu inte kommit igång. Lika lite som den nya avloppsdragningen nedanför vårt hus. Till allmän förtret hade vår relativt breda väg ner mot Puidoux varit avstängd halva hösten. Vi hade fått klara oss med två väldigt smala, branta och slingriga tillfarter men inför helgavbrottet hade de fyllt igen och öppnat upp, även om allt inte var klart. Det var förstås juluppehållet plus sedan kylan och snön som tillfälligt stoppade dessa gatuarbeten, när det blev varmare skulle de stänga av huvudleden igen. Men nu när det var halt och snöigt så var det skönt att slippa köra de branta småvägarna.

Madame hade hunnit gå till biblioteket med julhelgens låneböcker, dessutom hade hon i en obskyr pappersbutik hittat det sista kvarvarande paketet med refillbladen till min kalender, ett fabrikat tre gånger dyrare än det jag köper vanligtvis. Det är förstås så när man är för sent ute, bara de dyraste alternativen finns kvar. Det hade nästan varit billigare att köpa en helt ny Filofax. Jag hade inte mycket att notera i min nya agenda, förutom barnens och barnbarnens födelsedagar skrev jag in några konsertdatum för april, uppe i Zürich. Men det var säkert för mycket att hoppas på att de skulle kunna bli av.

12/1   Puidoux   mulet och mycket snö -2

Jag börjar dagen med att för första gången på länge göra mitt träningsprogram för axeln, något som jag försummat i flera månader. Sedan det blev kallt har jag börjat få ont igen, speciellt på nätterna, så nu måste jag verkligen komma igång med mina rörelser, jag vet ju att de gör nytta. Det var snart ett och ett halvt år sedan jag på egen hand råkade slita av en sena i höger axel när jag försökte dra upp handledstjocka vallörtsrötter från planteringen nere vid bäcken. Jag drog allt vad jag orkade och plötsligt var det något som släppte, tyvärr var det inte roten utan min axel. När vi körde upp till Sverige för min pappas begravning kunde jag med viss möda köra på autobahn, men varje gång jag var tvungen att växla fick min fru förflytta växelspaken. Det hände i och för sig inte så ofta, för det mesta låg jag på 6:an hela tiden.

Denna självförvållade trädgårds-skada förvärrades av att det gick nio månader innan jag sökte hjälp, under det första halvåret hade jag fullt upp med att operera ögonen, när det väl var avklarat kom första Covid-vågen då allt stängde ner. För femton år sedan fick jag en whiplashskada då jag blev påkörd av en bil när jag cyklade hem från jobbet. Varenda vinter sedan dess har jag haft ont i de vänstra nackmusklerna. I år har dessa smärtor knappt varit förnimbara eftersom jag haft så ont på högersidan. Kylan verkar ha kommit för att stanna så nu måste jag helt enkelt ta mig i kragen och göra mina övningar varje dag. Lite vanlig enkel daglig disciplin, det är ju inte så svårt, jag har ju faktiskt gjort lumpen. När jag gick i pension var en av mina minst besvärliga objektiv att börja med tandtråd varje kväll, och nu snart två och ett halvt år senare har jag faktiskt inte hoppat över denna lilla rutin en enda gång. Inte ens när jag varit riktigt full.

Precis när jag är klar med mitt träningsprogram så knackar det på dörren, jag hade inte ens ätit frukost än. Det var våran rörmokare som ville kolla vattensystemet för att göra en offert på en liten ombyggnad. Vi fyra ägare i vår BRF betalar för närvarande varsin del av den totala vattenräkningen beroende på ytan av våra respektive lägenheter, och inte som vore mer rättvist, efter faktisk konsumtion. Jag skrämde liv i granntanten och tog med mig rörfixaren ner i hennes källare där varmvattenberedarna är belägna. Det visade sig att bakom en löstagbar väggpanel hittade vi inte bara fyra avstängningskranar utan också, hör och häpna, fyra manometrar, en för varje lägenhet.

Den forne husägaren var en förtvivlat dålig men envis hemmafixare, när han förra året sålde sin sista del i huset lämnade han många hemligheter efter sig. Jag har bott här i huset sju år utan att veta att det faktiskt redan fanns individuella manometrar. Alltså hade vi egentligen inte något behov av vår rörmokare utan framgent kunde vi själva läsa av var och ens vatten-konsumtion och sedan komma fram till en rättvis fördelning av kostnaden. Efter den extremt försenade frukosten åkte vi och storhandlade, innan snön kom. Vi hann precis hem, och sedan snöade det hela kvällen. Jag stängde in mig i gästrummet och tog årets första tur på motionscykeln, jag var rädd för att ha förlorat en massa flås under helgerna men så var inte fallet.

13/1   Puidoux   dimma och snö +1

Jag vaknade klockan fem av att den första plogbilen dundrade förbi, det hade tydligen snöat hela natten så det fanns en del att skyffla undan. Snöröjningen startade så tidigt eftersom tankbilen som hämtade mjölk från bondgårdarna upp mot berget behövde komma fram åtminstone före sex. Tyvärr fanns det inget annat utrymme för att lagra snön från väg-korsningen och den lilla platsen bakom vårt hus än just mot husväggen. Vilket gjorde att bilen tillbringade drygt tjugo minuter nedanför vårt sovrumsfönster med att skrapa snö fram och tillbaka. Det gick inte att somna om. När jag steg upp var termometern precis ovanför nollstrecket så en del snö på de parkerade bilarna hade redan börjat smälta.

Istället för att göra mina axelrörelser så gick jag ut direkt efter frukosten för att skotta. Våran feta granne på vinden var redan igång med att sopa av sin bil så jag skyndade mig ut för att visa henne lite hur det fungerade. Hon är född i Portugal och har levat större delen av sitt liv i en hyreslägenhet inne i Vevey, och som hon så riktigt påpekade var detta första gången någonsin som hon höll i en snöskyffel. Så olika livet kan vara, jag var aldrig född med en guldsked i näven utan snarare med en snöskovel, så länge jag kan minna mig tillbaka i min långa levnad så har jag alltid skyfflat snö. Från 1997 till 2010 var jag vicevärd i två olika fastigheter på Sveagatan i Alingsås där jag ägnade mig åt gräsklippning hela sommarhalvåret och snöröjning hela vintern. Även den långa trottoaren framför husen hörde tyvärr till mitt ansvarsområde.

Efter en intensiv snöskottning gick tre av fyra fastighetsägare ner i grannmammans källare för att kolla om de små manometrarna verkligen gjorde utslag när man tappade vatten i respektive lägenhet, och dessutom för att läsa av dagens siffervärde. Om ett år skulle vi exakt kunna se var och ens faktiska konsumtion och kunna dela upp vattenfakturan fullständigt rättvist. Sedan kom en gammal studentkamrat till min fru på besök. De hade gått barn-morskeutbildningen tillsammans i Dijon på sjuttiotalet och nu var hon också pensionerad efter att ha jobbat många år i Génève. Hon bodde i Frankrike, på andra sidan sjön, så det var inte så långt för att komma och hälsa på. Hon stannade tills halv sju och lyckades precis ta sig hem till klockan åtta då fransmännens utegångsförbud trädde i kraft. Jag var helt slut och somnade före nio, nåt som inte hänt på år och dag.

14/1   Puidoux   regn +3

Sov som en stock i tolv timmar. Vaknade och gjorde min axelexercis före frukost, för att vara säker på att få den gjord. Sedan tog jag för en gångs skull tåget in till den stora staden Lausanne. Jag skämtar förstås, jämfört med Göteborg är Lausanne en liten håla. Men när man bor i en pytteliten by på landet tycker man att allting som liknar en stad är väldigt stort. Jag hade inte jättemycket att göra men eftersom regeringen hade beslutat sig för en "lockdown" från och med i övermorgon av alla butiker som inte säljer mat så gällde det att passa på. Jag köpte lite nya öl hos den dyra specialhandlaren, ett par nya handskar eftersom jag hade glömt ett par i kundvagnen när vi var och storhandlade härom dan, en ny bläckpatron till skrivaren och några nya glödlampor. Sånt som vi inte hade i reserv och som säkerligen skulle komma att behövas om affärerna skulle hålla stängt en längre tid.

Min fru hade också diverse göromål inne i stan så när jag kom hem så övertog hon mitt dagskort för tåget, genom att åka var för sig på samma biljett sparade vi drygt 70 kronor i svenska pengar. För att fortsätta prata ekonomi, förra året hade jag haft ett provabonnemang på e-GP, tre månader för 49 kronor, jättebilligt. Om jag ville fortsätta prenumerera nu i januari så kostade det nästan 300kr, per månad!, och för att säga upp prenumerationen var jag tvungen att ringa kundtjänst, det gick inte att annullera per internet. Jag förklarade för försäljerskan att min fru hade en normalprenumeration på Le Monde's fullständiga digitala utbud för 90 svenska kronor i månaden och att jag inte kunde fatta hur en liten lokal skit-tidning som GP kunde vara tre gånger dyrare än en världskänd högkvalitativ dagstidning som Le Monde. Hon höll med mig.

Idag såg jag att jag återigen kunde få e-DN helt gratis i en månad, detta trots att jag redan hade utnyttjat samma erbjudande förra våren. Och den skulle sluta gälla av sig själv utan att jag skulle behöva säga upp den. Idel goda nyheter, jag såg dessutom på mitt svenska bankkonto att jag äntligen efter ett drygt halvårs väntan hade fått tillbaka på skatten, de svenska myndigheterna drar källskatt på utdelningen från min pappas gamla aktier. Skatten på denna utdelning skall egentligen betalas här i Schweiz men för att vara säkra på att jag inte försöker smita, som alla svensk-schweizare är kända för att göra, vill svenskarna ha bevis på att jag faktiskt deklarerar dessa utdelningar i mitt nya hemland. Varje år måste jag fylla i en ansökan som de schweiziska myndigheterna skall stämpla och skriva under, när svenskarna får detta formulär kan jag långt om länge få tillbaka de pengar som de har hållit i pant. Pengar som jag alltså trots allt skattar för här nere.

Min fru kom hem från stan med en massa nyheter på det ekonomiska planet eftersom hon hade haft en nittio minuter lång seans med sin rådgivare på banken. Under tiden hade jag försökt påbörja middagen men bara lyckats med att slinta med det stora glaslocket till stekpannan. Locket exploderade mot stengolvet och köket var fullständigt täckt från ena hörnet till det andra med inte bara stora skärvor men också millimetersmå flisor som inte ens syntes för blotta ögat. Jag höll på en timme med att plocka, dammsuga och torka och sen var jag så knäckt så jag gick direkt på mina starkporter. Vi åt trots allt en väldigt god och intressant fiskmiddag men sedan kände jag bara ett visst behov av att bli ganska full. Vissa små löjliga saker som till exempel ett krossat stekpannelock har jag väldigt svårt att acceptera.

15/1   Puidoux   regn +3

Jag hade suttit uppe till två och skrivit färdigt de sista kapitlen i mina memoarer. Jag tänkte inte sätta punkt för mitt liv men däremot kände jag att jag hade berättat det mesta som var värt att berätta. Vaknade tidigt av att grannen ovanför travade runt som en ardennerhäst, hon höll förmodligen på att stapla ved. Det blev inte bättre, hon hade en hantverkare i lägenheten hela dan som behandlade alla hennes träbjälkar i taket mot ohyra och som förde ett fruktansvärt oväsen.

Jag höll mig inne hela dan med min huvudvärk, jag visste mycket väl att jag inte skall blanda öl, vin och whisky, det är då jag brukar bli som mest bakfull. Man kunde inte ens gå ut, dels regnade småspik och dessutom förde vårat vackra vattenfall ett ännu värre oljud än hant-verkaren. Regnet hade fyllt på våran vanligtvis lilla gemytliga bäck och regnet hade även smält all snö högre upp mot berget. Som tur är rinner bäcken i en sorts klyfta så vi riskerade aldrig att bli översvämmade men vattenflödet i fallet var verkligen öronbedövande.

Jag har inte rakat mig sen strax innan jul, det har alltså gått nästan fyra veckor. Jag är inte särskilt glad över den här sparsamma hårväxten, skägget växer väldigt långsamt på vintern. Det kliar och jag kan inte låta bli utan går jämt och drar i de kritvita stråna som spretar åt alla håll. På det hela taget ser jag inte klok ut, denna glesa parodi på skägg får mig att se tio år äldre ut. Jag nästan aldrig ut och om jag till exempel går och handlar är det som tur är ingen som ser mitt ansikte bakom den obligatoriska masken. Men jag skall ändå försöka ett tag till att stå emot min lust att raka bort allting, åtminstone så länge som det är minusgrader. Det gäller att hålla ut och vänta på solen. För skäggstråna värmer faktiskt en aning om hakan när nordanvinden ligger på. Det som retar mig mest är att jag mer och mer börjar likna Lundell.

16/1   Puidoux   mulet -2

Trist väder för närvarande, ingen alls lust att gå ut och således alltför mycket innesittande. Men eftersom det varken regnade eller snöade så trotsade vi det kalla gråvädret och gick upp till storbonden och tillika kommun-ordföranden som drev en gårdsbutik med främst grönsaker. Det gör alltid gott att röra sig lite grann. Bonusbarnen var uppe i Chatel för att eventuellt åka lite skidor på schweiziska sidan gränsen men när vi tittade upp över bergen på andra sidan sjön så såg det hemskt mörkt ut, det blev nog inte mycket skidåkning. Vi kom hem frusna men andfådda efter att ha pulsat på branta småstigar på väg hem, då hade vi som tur var kvar lite av svenska kyrkans underbara glögg plus ett oöppnat paket av Annas helsvenska pepparkakor. Livet var gott, vi hade varm glögg, en brasa på gång och inget behov att ge oss ut mer idag.

Allt kunde varit bra men det verkar inte bli någon ljusning på Covid-fronten, inte någonstans och inte på något sätt. Länder som tidigare varit ganska förskonade visar plötsligt enormt höga siffror och en mängd nya och potentiellt farligare mutationer ser dagens ljus. Trots alla inskränkningar, förbud och karantäner stiger alla siffror mot nya oanade höjder. Vad myndigheterna än beslutar lyckas de inte stoppa nånting. Och ingen verkar fortfarande veta ett dugg om någonting, vi vet inte om vaccinet verkar, det finns de som fått första dosen men ändå blivit sjuka, de som redan nyligen varit sjuka och som borde fått antikroppar som insjuknat igen, små barn som inte haft några symtom men som bevisligen smittat en hel mängd vuxna.

Här i franska Schweiz, där i princip alla har burit mask överallt sen i april förra året, har vi nu lika höga dödssiffror per capita som de flesta regioner i Sverige. Och så vidare. Det går från värre till värst och jag ser inte den minsta ljusning. Jag är snart på väg att ge fan i alltihop. Men eftersom jag inte kan gå på konsert eller bio, inte kan ta ett glas vin på nån bistro, inte resa eller ens passera en gräns utan provtagningsresultat och snart inte ens köpa en bok eller ett par strumpor så är jag vackert tvungen att sitta där jag sitter. Och hur roligt är det i längden, man kan ju lika gärna dö. Livet är inte längre särskilt stenkul, som det var på det gamla goda sextiotalet.

De enda siffrorna som förbättrats en aning är själva dödligheten i Sverige, det vill säga att bland de smittade är det färre som dör. Man säger att det beror på att sjukvården har lärt sig bättre behandlingsmetoder vilket förhoppningsvis är sant. Men att dödligheten minskat beror nästan enbart på att i den första vågen kunde man knappt tala om behandling, de flesta smittade kom inte ens till sjukhus och en femtedel av alla döda i äldreomsorgen fick inte ens träffa en läkare, och fick alltså inte ens en diagnostik. Man lät dom helt enkelt dö, det var rena rama ättestupan, nåt vi aldrig får glömma. Och förr eller senare hoppas jag att politiker och andra som konsekvent under flera år beslutat att montera ner inte bara äldreomsorgen utan hela välfärdssystemet skall ställas inför rätta och dömas för detta massmord.

Peter ringde, lite full som vanligt, glömde bort namnen på sina bästa kompisar med vilka han just pratat med i telefon, ganska skrämmande när jag är tvungen att berätta för honom vad hans kompisar heter. Positiva nyheter också, han höll sig nu nykter sex dar av sju och drack bara på lördagen, men då drack han förmodligen desto mer. Denna morgonen hade han i alla fall varit nykter och tagit bilen ut till havet och fått till en massa jättefina foton på vinterhavet där isen höll på att lägga sig, morgonsolen plus ett antal vinterbadande najader. Han frågade om lov innan han fotograferade dessa lättklädda kvinnor.

17/1   Puidoux   snö +2

Det snöade lite under natten när jag var uppe och kissade och på morgonen fick vi återigen besök av plogbilen utanför vårt fönster. Trots att det är söndag måste tankbilen komma fram till bondgårdarna och hämta upp den första morgonmjölkningen. Sedan fortsatte det med ett lätt snöfall hela dan som inte tillförde några betydande snömängder eftersom det var för varmt. Trots att det är söndag blir det ingen vilodag, jag börjar med att ta min verktygslåda och gå ut i svalen som vi säger på "jöttlebåska" för att dissekera det automatiska trappljuset som trots ett flerfaldigt glödlampsbyte ändå vägrar att lysa upp våran gemensamma ingång när vi kommer hem och det är mörkt ute. Vilket det för det mesta är under denna årstiden.

Efter diverse mätningar med mitt el-instrument kom jag fram till att alla kriterier för att lampan skulle tändas var på plats, alltså måste felet ligga hos den lilla elektroniska ljus- och rörelse-kännaren. Det enda avsnittet i strömförsörjnings-kedjan som jag inte var kapabel att mäta upp och verifiera. Alltså inget annat att göra än att vänta på att elaffärerna skulle öppna och införskaffa en helst så identisk apparat som möjligt. Sedan gick vi ut och klöv lite vedklampar som var för stora för att kunna eldas upp direkt, det är lämpligt att vara två, en som håller och en som hugger. Sedan tog jag hand om den hemgjorda glöggsats som hade legat och dragit några dar och tappade den på flaska. Sedan fick vi telefonsamtal från Chatel.

Cyrille och Julie hade tillbringat helgen uppe i stugan, redan i fredags hade vi fått ett foto av den uppskottade stigen upp till huset. På kanterna av det som jag kallade för våran skyttegrav hade nya snöfall lagt ytterligare höjd, när den väldigt korta Julie nu stod nere på stigen var det bara huvudet som stack upp. På lördagen hade de kunnat ta sig över gränsen till schweiziska sidan och haft en helt underbar skiddag. Även om vi här nere hade haft grådimma hela dagen så hade de med hjälp av skidliftarna kommit precis ovanför det tjocka molntäcket och kunnat åka i strålande sol. Idag när de skulle packa ihop och åka hem såg de att stolpen till brevlådan var helt tom och den gröna plåtburken som normalt satt högst upp på stolpen hade ramlat ner i snön. Bottenplåten där fyra små bultar höll brevlådan på plats var helt sönder-rostad så tyngden av snön uppe på lådan hade fått allting att vika sig.

Alltså bestämde vi snabbt att eftersom vi inte hade några läkarbesök eller annat inplanerat i veckan så skulle vi åka tillbaks upp i bergen nästa dag och se om det gick att reparera våran brevlåda, eller ifall vi behövde köpa och montera en ny. Ordspråk nummer 1 : I ett gammalt hus finns det alltid, alltid något som går sönder och behöver lagas. Efterlängtade telefon-samtal med Sverige hela kvällen, Gustav, Cesar och min syster som fyllde år, så när jag gick och la mig höll jag nästan på att börja prata svenska med min fru.

18/1   Puidoux och Chatel   sol -3

Vilken skillnad det är på att vakna och stiga upp och se solen lysa, och slippa det gråa, fuktiga och dimmiga slasket. En dryg vecka utan att ha sett den minsta skymt av solen är ganska deprimerande, och som tur är ganska ovanligt här nere runt sjön. Så kom vi då upp till bergen igen, väldigt mycket tidigare än vad vi hade planerat. Men när solen sken över dessa enorma snödrivor kunde man inte vara annat än belåten med tillvaron. Jag hade aldrig sett så mycket snö i Chatel, ej heller min hustru som ändå varit där varenda vinter i snart trettio år. "Skyttegraven" upp mot huset hade blivit smalare och sidorna betydligt högre, dessutom hade snömassorna fått flera cypresser och även andra trän att böja sig ner mot marken. För att komma upp till huset fick man dels bära bagaget i famnen eftersom den uppskottade passagen var så smal, dessutom fick man på vissa ställen böja sig dubbel för att kunna komma under de cypresser som lagt sig över stigen.

Efter en timmes snöskottning tog jag genast i tu med brevlådan, för att se om den eventuellt gick att laga eller om det skulle bli nödvändigt att köpa en ny. De pyttesmå skruvar som hade hållit fast lådan satt fortfarande kvar högst upp på fundamentet, en lång stång som satt väl förankrad djupt ner i marken. Skruvarna var inte så rostiga som jag hade trott utan lossade ganska enkelt, däremot var de löjligt korta, inte mer än en centimeter långa. Om jag byggde på lådans sönderrostade bottenplåt med någon slags stora runda brickor så skulle dessa skruvar omedelbart bli för korta och inte kunna återanvändas.

Jag tog in den gröna, fyrkantiga plåtburken i källaren för att se vad som gick att göra. Fördelen med att ha ett andra boende är att allt som man inte behöver men ändå inte vill slänga hamnar där. Alltså kan man i stugan i Chatel finna de mest häpnadsväckande prylar från en förgången tid, som en sorts industrimuseum. Detta blev min räddning, när jag hade sökt igenom otaliga burkar och lådor med gammalt överblivet material hittade jag en liten plastpåse med långa skruvar av exakt samma dimension plus diverse runda plastbrickor som var tillräckligt stora för att täcka de upprostade hålen i bottenplåten inne i brevlådan. Med lite uppfinningsrikedom kunde jag använda dessa överblivna pryttlar som troligen härstammade från något historiskt möbelinköp där de aldrig hade behövts (men ändå sparats i fall att...).

Ordspråk nummer 2 : Släng aldrig någonting, man vet aldrig när det komma till användning. Faktum var att de motsvarade precis mitt behov och när jag hade monterat allting i den varma källaren var det bara att återmontera lådan på den tomma stången nere i snön vid vägkanten. Visst hade jag haft tur, men jag hade en aning om vad jag behövde och var i detta stora skräplager jag eventuellt kunde hitta det. Och sen måste man faktiskt ha ett visst innovativt och nytänkande öga för att komma på vad man skall göra, detta var något som jag hade levt högt på under hela min yrkesverksamma tid som reparatör. Att kunna kombinera handen och hjärnan. Att lyckas så bra med en liten löjlig brevlåde-lagning gjorde mig nästan lite stolt, det fick mig att minnas fornstora dar i tågverkstaden. Jag hade ännu en liten reparatörslåga brinnande och jag var inte helt förverkad.

19/1   Chatel   sol -4

Ännu en helt underbar dag, vilken tur att brevlådan rasade så vi var tvungna att åka upp i bergen igen. Dessutom var det skönt att komma till ett uppvärmt hus eftersom vi hade bett "ungdomarna" att lämna värmen på. Vi åkte och storhandlade på morgon och sen tog vi en långpromenad i det fina vädret. Det var otroligt att se alla dessa nästan två meter höga snödrivor som låg på tak och bilar. Snöberedskapen var bra, det var inte längre tal om plogbilar, kommunen hade släpat ut det tunga artilleriet med snöfräsar som grävde ur drivorna och blåste ner snön på lastbilsflaken. Och det var en hel armada med stora lastbilar som åkte i skytteltrafik ner i dalen där de lämpade av snömassorna. Byn var otrolig vacker i sin bastanta snö-skrud och solen värmde på så bra att stora snöpaket började ramla från träden, vi blev lite svettiga innan vi kom hem.

Resten av dagen ägnade jag mig åt de två aktiviteter som jag hade lämnat i träda sen vi åkte ner till Cremières förra gången. Men jag märkte snart att eftersom hemfärden var planerad till i övermorgon så skulle jag inte hinna färdigt denna gången heller. Jag avancerade rätt bra med Paris-pusslet men ju längre jag kom ju svårare blev det, de sista hundratalet bitarna var rent infernaliska, det fanns ingenting i färg eller dekor som skilde de åt, alla bitarna bestod av identiska gråa hustak. Med min Simone de Beauvoir-bok gick det inte heller att komma i mål, "Det andra könet" i originalupplaga var trots allt på nästan 900 sidor, och det var inget som man skummade igenom. Eftersom jag alltid lämnade kvar den tjocka boken på nattduksbordet så gick det inte särskilt fort framåt, i själva verket hade jag börjat läsa för flera år sen men nu när jag närmade mig slutet blev jag lite ivrig att äntligen komma i mål.

20/1   Chatel   dis och dimma +2

Vädret slog om, det var gråare, varmare och smutsigare. Efter frukosten attackerade jag direkt Paris, men jag avancerade fortfarande löjligt långsamt. Trots att det var mindre inspirerande utomhus så tog vi ändå en ganska lång promenad. Snön hade börjat smälta i strida strömmar och det var fult och slaskigt, träden stod alldeles svarta och det låg fullt med avbrutna grenar lite överallt. Byn som var så fantastiskt vacker igår hade fullständigt ändrat skepnad. Det finns liksom inget mitt emellan, antingen är det otroligt fint, men med mulen, varm och gråfuktig väderlek så är det bara deprimerande att vara i bergen. Särskilt trist känns det på kvällen när utegångsförbudet tvingar alla att sitta inne, då längtar man nästan efter att åtminstone en bil kunde passera ute på gatan.

De få turister som vi hade sett igår lyste nu med sin frånvaro, även om vi tycker bäst om Chatel på lågsäsongen så får det inte gå till överdrift. När alla hyrstugorna och lägenhets-hotellen är helt tomma känns det nästan kusligt att gå runt i en by som mest liknar en spökstad. Som om en pandemi har gått fram och vi är de sista överlevande. Vissa stora hotell som byggdes på sextiotalet för den tidens turister står visserligen numera alltid tomma i väntan på att rivas. Detta är nästan det sorgligaste av allt, helt perfekta byggnader skall förstöras bara för att de i de krävande turisternas ögon blivit omoderna. Istället skall man bygga luxuösa penthouse med kök som ser ut som kontrollrummet på ett kärnkraftverk. Det gör mig alltid illamående när jag tänker på detta slöseri med våra resurser, bara för att en penningstinn marknad vill ha det så.

21/1 Chatel och Puidoux   mulet +4

Innan jag släckte lampan i gårkväll hann jag precis läsa ut Beauvoir's tjocka kvinno-bibel. Det är en fantastisk bok men det blir lite segt när det tar flera år att ta sig igenom. Så nu när det var slut kändes det nästan som en lättnad. Äntligen! (som Gert Fylking brukade hojta varje år när Nobels litteraturpristagare förkunnades, fram tills dess han blev portad). Innan vi åker ner till Schweiz så kör vi alltid diskmaskinen, och eftersom det är vinter och vi för några år sen åkte på frusna vattenrör så stänger vi numera alltid vattnet innan vi ger oss iväg. Vilket alltså innebär att vi måste vänta ut diskmaskinen innan vi kan åka. Detta passade mig bra för då kunde jag fortsätta att "tokpussla" lite till innan det var dags för avfärd. Jag var såå nära att hinna klart Paris, det var bara ett trettiotal bitar kvar, så retfullt. Jag fick nöja mig med att åtminstone ha läst ut min bok.

Nere i Cremières var det lika grått som uppe i bergen, men här nere är vi mindre kräsna, det gör inte så mycket. Det var som vanligt mycket att göra när vi kom "hem", post, tidningar, tvätt med mera. Den värsta nyheten var att de enorma snödrivorna på vår stora terrass hade börjat smälta och troligen orsakat en viss infiltration i väggen ner till grannens sovrum som låg rakt under. Det var redan sent när hon kom med denna tråkiga nyhet så jag tänkte inte ge mig ut att skotta när det var kolsvart ute, det fick bero till morgondagen. Sen återstod det värsta, att få någon kunnig hantverkare att utreda hur, var och varför detta hade kunnat hända, det var risk för att det kunde bli rätt dyrt. Alltid är det nåt....

22/1   Puidoux   sol och storm +7

En väldig storm åtföljt av ett riktigt skyfall höll oss vakna halva natten. Stormen riste i väggarna och det nästan horisontella regnet tog sig in under det utskjutande taket och piskade fönsterrutorna. Ganska ovanligt. När jag ändå inte kunde sova låg jag och skrev en text i huvudet, tre gånger gick jag upp och tände min pyttelilla ficklampa i arbetsrummet och tömde av hjärnan på ett papper. Som vanligt fick morgondagen visa om det var värt någon vidare bearbetning eller om det bara var skräp.

Vi vaknade förstås ganska sent och då hade regnet dragit vidare. Det blåste fortfarande men vi kunde ändå njuta av en liten solstrimma över sjön som stannade kvar i några timmar. Jag hade tänkt gå ut och skotta undan den halvmeterhöga snödrivan på vår terrass men som ett underverk fanns den inte kvar. Enda fördelen med nattens häftiga oväder var att nästan all snö hade smält bort. Det finns inget som eroderar gamla snödrivor så bra som ett riktigt hällregn i full storm.

Jag gav mig ut på en lång shoppingrunda, närbakat bröd och köttpatéer nere i Chexbres, det är ett känt faktum att Bidlingsmeyer's bageri har de bästa små patéerna som vi alltid äter med förtjusning till det lilla vinglaset vi dricker innan middagen, den så kallade "aperon". Sedan drog jag vidare till den stora ölgrossisten Amstein och bunkrade upp inför en fotbollshelg på TV, i England var det FA-cupen och BBC som vi hade i vårat utbud visade tre matcher. Bland annat Manchester U-Liverpool som tyvärr hade blivit lottade att möta varandra redan i sextondelsfinal.

Jag köpte tio olika hantverksöl för ungefär tjugo kronor flaskan, de är så vänliga på Amstein att om man inte kräver att få kvitto ser de mellan fingrarna och låter även vanliga medborgare få köpa utan momspåslag, som om vi alla vore barägare. På böndernas specialbutik Landi köpte jag min speciella äppeljuice som jag alltid dricker till frukost plus en stor säck med vedstickor som behövdes för att få fyr på de stora vedklamparna till vår braskamin. Till sist hämtade jag ut Madames nya blodtrycksmedicin som de fått hem på apoteket och köpte lite smågrejor på snabbköpet. I dessa Corona-tider skall man ju ge sig ut så lite som möjligt så det gäller att gruppera sina inköp, vilket jag lyckades bra med, men sen var jag helt slut.

Underligt nog orkade jag ändå ta mig en tur på motionscykeln, plus en lång välbehövlig dusch. Plus att det var jag som lagade maten. Aperon hade förstås varit lättfixad. På kvällen spöregnade det igen, jag försökte para ihop min nya text med några gamla överblivna melodier från min skräpfil på datorn, det gick sådär. Med e-DN och 24heures kvar att läsa tog även denna dan slut, och jag hade inte ens hunnit se på TV. För att inte tala om min digitala vinskola där jag redan hade fått hemskickat två avsnitt på mailen men som jag ännu inte haft tid att titta på. Kanske blir det av i morgon.

23/1   Puidoux   mulet +2

Innan jag somnade hade det börjat regna igen, ett regn som tydligen hade övergått till snö eftersom när jag var uppe och kissade vid femtiden så låg det ett flortunt snötäcke över marken. Dock ej på asfaltsvägen där det mesta redan hunnit smälta undan, något som dock inte hindrade plogbilen från att komma dundrande en kvart senare. Jag hade inte ens hunnit somna om. Men det är klart att när det vita guldet faller får man skynda sig att smida medan flingorna ligger kvar. Men när plogen bara skrapade mot ren asfalt förde den dubbelt så mycket oväsen som ifall det legat någon decimeter snö, det dröjde nästan en timme innan jag kunde sova igen.

Vaknade sent till en strålande sol, men det dröjde inte länge innan det mulnade på igen. Det millimetertjocka snötäcket hann i alla fall smälta undan. Vi hade grannmamman på besök och gick sedan ner och undersökte hennes vattenläckor, det droppar alltså ifrån taket i hennes sovrum som ligger precis under vår stora balkong. Men det verkar snarare komma från ytterväggen än från vårat terrassgolv som visserligen har en ytterst liten spricka i den hartsbeläggningen, men den verkar helt ytlig. På måndag skall vi få hit tjejen från våran förvaltningsfirma som har hand om alla tekniska ärenden, hon har kontakt med en massa olika specialister och vet vem vi behöver anlita.

Men allt detta är bara materiella frågor, betydligt allvarligare är att min svärfar är dålig igen och fick åka ambulans för att göra ännu en hjärtundersökning. Han har redan fått sju olika så kallade "stent" inopererade för att hålla rörförbindelserna till hjärtat öppna. Så varje gång Claude känner sig dålig befarar vi att han har en infarkt på gång, han fyller faktiskt snart nittiotvå. Eftersom de förmodligen kommer att hålla honom kvar på sjukhuset, och Janine inte vågar vara ensam i det stora huset...och...så...vidare så finns det en avsevärd risk att min fru måste sätta sig i bilen i morgon bitti och köra 450 kilometer för att vara passopp åt sin odrägliga mamma. Vi har redan varit i den här situationen ett antal gånger och vi få se hur det verkar i morgon.

24/1   Puidoux   sol +2

Claude blev förstås förflyttad till ett större sjukhus, men likväl kunde de inte undersöka honom direkt eftersom det är söndag och då är de riktiga kardiologerna lediga. Vi pratar om Frankrike här men det är troligen likadant i de flesta länder. Alltså blev jag lämnad ensam här på vischan utan bil redan vid middagstid eftersom det gällde för min fru att hinna fram till sin destination innan utegångsförbudet trädde i kraft. Dessutom kunde jag inte slira ner till Migros i Puidoux på morgonen för att köpa upp mig på diverse nödvändighetsvaror, från och med denna veckan måste alla butiker hålla stängt på söndagar, även mataffärer. Förmodligen smittas vi mer på söndagar än på vardagar, jag kan inte se någon annan tänkbar orsak till detta förbud. Men det skulle vara kul att veta hur de har kommit fram till att vi är mer smittsamma på en söndag än på en lördag.

Som tur var var det soligt för min helgvila kunde jag bara glömma, i morgon bitti skulle vi ha inspektion av terrass, stuprör, murar, avloppsrännor med mera för att komma fram till hur grannens vattenläcka hade uppstått. Eftersom allting var tämligen lerigt, mossigt och igentäppt gällde storrengöring medelst långborste och andra spretiga verktyg. Efter några timmars idogt skurande kändes det som om jag hade spelat en tio-stenars curlingmatch, resten av dan blev det engelsk cupfotboll i soffan med en pizza och några öl, jag var ju trots allt gräsänkling. Efter matchen och några öl gick ögonen i kors, jag la mig redan vid niotiden, helt slut i kroppen efter allt arbete. Det hade börjat regna igen så jag befarade det värsta.

25/1   Puidoux   snö +1

Mycket riktigt, precis som jag befarade så vaknade jag "som vanligt" strax efter fem av plogbilen, det hade ramlat ner åtminstone tjugo centimeter nysnö under natten. Jävla januari. Min rena fina terrass var förstås helt översnöad, inte mycket att se där om man ville undersöka eventuella sprickbildningar i murar eller beläggning. Jag gav mig i alla fall ut efter frukosten utrustad med största snöskoveln och en sopkvast, snön började redan bli blöt och tung. Tjejen från förvaltningen var inte ens intresserad, vi snackade ett slag men hon tyckte det var bättre att komma tillbaka nån annan gång när det inte var så mycket snö.

Problemet med snön som faller på vår terrass är att jag varken kan skotta ner den till höger eller vänster för på ena sidan finns trappan ner till veden och vinkällaren, de viktigaste ställena i huset, och på den andra sidan har granntanten ingången till sin troglodytlägenhet i undervåningen. Alltså måste jag svinga ut alla snömassor rakt framåt, men jag kan inte bara låta snön falla rakt ner under husväggen för där finns en sorts brygga som hon utnyttjar för att komma in till sitt råtthål. Jag måste alltså verkligen svinga ut den tunga snöskoveln allt vad jag orkar så snön inte faller på hennes vindbrygga utan längre ut ner på vår stensatta gård framför ingången till vinkällaren. Och eftersom underlaget på terrassen är tämligen halt är jag alltid rädd att tappa fotfästet, vilket skulle innebära ett fall på nästan tjugo meter ner på ett underlag av hårda gatstenar.

Förutom att jag skottade bort ett lager med nästan tre decimeter snö så pillade jag dessutom rent alla stuprännor och stuprör så att det kvarvarande vattnet kunde rinna undan. Det var nästan lite mysigt ett tag för solen sken ungefär en halvtimme och jag blev rejält svettig. När jag äntligen var klar började det snöa igen med stora tunga flingor, och så höll det på resten av dagen. Flera rejäla snöskurar som inte lämnade så stora spår. Men när det började bli kväll och temperaturen sjönk smälte inte snön längre. Jävla januari, jag är så fruktansvärt trött på snö. Jag längtar nästan tillbaks till en liten hyreslägenhet inne i stan där vatteninfiltrationer och snöskottning inte är mina problem.

26/1   Puidoux   sol -3

Vaknade till en helt strålande dag och beslöt genast att ge mig ut på en riktigt lång promenad ner genom vinodlingarna. Träffade grannen under som sa att hon inte hade haft några vattendroppar i taket på sitt sovrum de senaste dagarna, jag tror inte att det berodde på min snöskottning men man vet ju aldrig. Det var många som var ute och gick men alla verkade hålla sig uppe hos oss på höjderna, själv träffade jag inte på en enda människa. Det hade återigen snöat under natten men bara några centimeter, tillräckligt för att ge landskapet ett obefläckat och jungfruligt skimmer, som om jorden just hade skapats. Det var så oerhört vackert och för en gångs skull hade jag inte glömt min kamera hemma utan tog en massa fina kort på de snötäckta vinodlingarna.

Vandringar ner mot sjön är alltid hemskt jobbiga mot slutet eftersom varje höjdmeter neråt förr eller senare måste återerövras för att man skall komma hem. Eftersom jag var totalt genom-svettig fortsatte jag direkt ut på terrassen och attackerade nattens nya snötäcke, det gick trots allt mycket lättare idag när det inte var så tjockt och tungt. Efter detta en lång och välbehövlig dusch och jag hade precis satt mig tillrätta med en kopp buljong när jag hörde ett enormt POFF ute på terrassen.

Den varma solen hade fått snömassorna uppe på taket att börja glida och skapt en riktig lavin som föll ner tvärs över mitt nyskottade terrassgolv. Ännu ett krig som man inte kan vinna, när du tror att du ligger på plus ger naturen dig direkt ett käftslag för att påminna om vem som är starkast. Och för att riktigt sätta mig på plats kom det en timme senare ett andra snöskred som var dubbelt så stort som det första. Nu var hela terrassen blockerad från ena sidan till den andra av en meterhög snövall. Jag gav upp och lät det ligga, enligt väderprognosen skulle det snart bli varmare och börja regna.

Jag hade naturligtvis hemskt ont i ryggen i största allmänhet och min högra axel i synnerhet, i morgon bitti fick det bli träningsprogrammet igen. Jag tittade för en gångs skull på några inspelade TV-program, sedan gick jag och la mig väldigt tidigt. Vi brukar aldrig lägga oss sent, däremot ligger vi och läser ganska länge men i kväll föll ögonen snabbt igen och jag släckte redan vid tiotiden. Våran läggdags brukar sammanfalla med portugisiskans TV-kvällar och de öppna ytorna på hennes stora vindsloft befinner sig exakt ovanför vårat sovrum.

När vi börjar vår kvällslektyr vandrar hon fram och tillbaka för att duka upp för kvällens tv-middag. Vi störs aldrig av ljuden från TV'n, däremot av hennes vandringar. Hon har väldigt bastanta klackar som dunkar mot golvet men det är inte det värsta, dessutom gör hennes avsevärda tyngd att parketten knarrar något fruktansvärt varje gång hon rör sig. Vi blev förstås bortskämda av de gamla grannarna som tillbringade nästan tio månader om året nere i södra Frankrike, och eftersom båda två var smala som stickor och dessutom gick i filttofflor så stördes vi aldrig. Den nya granntjejen hade sena vanor och när hon skulle duka av och lägga oss så var vi alltid på väg att somna, men en tre-fyra knarrande vändor över golvet vid midnatt var inget mot vad jag fick uppleva ikväll.

Eftersom hon tycker det är för jobbigt att gå ner och hämta ved till sin braskamin i något av hennes stora tomma förrådsboxar så lyckades hon övertala vedbönderna att bära upp hennes senaste inköp tre trappor och lämpa av allting inne i hennes lägenhet. Redan det tycker jag är lite konstigt, jag vet inte hur de gör i Portugal men hos oss är det otänkbart att härbärgera dammig och skräpig ved full med allehanda skalbaggar och annan ohyra inomhus där man bor och sover. Veden hade antagligen bara levererats i ett hörn av vardagsrummet och i kväll hade hon fått för sig att hon skulle stapla upp den i närheten av kaminen.

Hennes "livingroom" är ungefär tio gånger tio meter och vid elvatiden startade en oavbruten nästan timslång promenad fram och tillbaka från ena änden av rummet till den andra. Antagligen för att skräpa ner så lite som möjligt så forslade hon tydligen bara ett vedträ åt gången. Klockan elva är ju inte så sent men ikväll hade jag faktiskt redan sovit en timme när jag plötsligt vaknade av detta stampande och satte mig spikrakt upp i sängen. Vid midnatt blev det knäpptyst igen, hon var naturligtvis uttröttad efter denna enligt mina kalkyler två kilometer långa kvällspromenad genom vardagsrummet. Lågt räknat var varje vända ungefär tio meter lång, lika lågt räknat gick hon denna sträcka åtminstone tvåhundra gånger, i stort sett utan paus. Alltså typ ett vedträ åt gången. Efter allt detta knarrande och stompande var det naturligtvis omöjligt att somna om och jag låg vaken en dryg timme innan jag gick upp och satte mig och skrev.

27/1   Puidoux   mulet +/-0

Efter att ha skrivit av mig mina gubbiga grinigheter somnade jag så himla gott att jag till och med missade plogbilen. Det hade inte fallit så mycket snö, det var mest den starka vinden som hade byggt upp diverse höga drivor. Detta var det största snöproblemet här ute på den ganska flacka landsbygden, även om det inte snöade så riskerade man ibland att fastna i en jättedriva som hade tornat upp sig på vägbanan. Jag hade i alla fall sovit gott, jag hade drömt mycket, mest om snö. Som så ofta drömde jag numera mest på franska. Jag läste e-tidningar och skrev på svenska, läste nästan enbart böcker på engelska och drömde på franska. Så jag höll mig ganska internationell här i mitt lilla insnöade hörn av världen.

Denna grådaskiga onsdag gick inte till historien som en av mina trevligare dagar, hantverkaren som kom för att titta på grannens vattenläcka rev bort innertaket och hittade en mindre insjö gömd i en plastficka under något som en gång kanske hade varit en sorts isolering, när han stack hål på plastskynket rann det ut nästan två liter vatten som ingen av oss visste exakt varifrån det kom. Enligt honom var det våran terrassbeläggning med ett grusat hartslager som var gammal och otät, trots att varken vi eller våra grannar hade sett den minsta lilla spricka. Och under det kådoljebelagda terrassgolvet fanns det ju trots allt ett tjockt betonglager som utgjorde vårat golv och grannens tak, och hur kunde i så fall denna betong-platta släppa igenom så mycket vatten. Jag trodde mer på att läckaget kom från yttermurarna där man klart såg ett antal stora sprickor lite överallt i betongen. Men som sagt, för att veta exakt skulle man behöva riva halva huset.

Förutom dessa tråkiga nyheter fick jag besked från Frankrike att även om Claude sent på eftermiddagen äntligen blivit hemskickad från sjukhuset så var det allvarliga brister i de papper han hade fått med sig. Bland annat saknades helt ett recept för hans antikoagulerings-medicin, något som var extremt viktigt att han tog varje dag. Min stackars fru vars psykotiska mamma höll på att ge henne ett nervsammanbrott skulle kanske vara tvungen att stanna ytterligare en dag, om hon inte tidigt på i morgon bitti kunde få tag på den oduglige franske läkaren som hade missat detta livsviktiga recept. Och att hon dessutom skulle ha tid att åka till apoteket och hämta ut medicinen innan dagen blev för sent gången.

Förmodligen skulle hon vara tvungen att stanna ytterligare en dag, väderrapporten för torsdagen var inte strålande. Man annonserade regn hela dan vilket innebar att om hon framåt skymningen skulle passera det tusen meter höga Jura-massivet skulle snön antagligen vräka ner. Jag ville absolut inte se henne försöka göra denna resa helt själv, åtminstone två gånger hade jag själv kört samma sträcka under liknande villkor och varje gång var det en pina och en rädsla att vara ute i halvmörker på branta, kurviga och totalt igensnöade skogs-vägar. Jag är uppfödd med dessa vägförhållanden men jag ville inte att min stora kärlek skulle befinna sig helt ensam i sån riskabel situation.

Grannen under skulle köra ner till Puidoux och handla så jag passade på att följa med i hennes campingbuss, förutom yoghurt och bröd visste jag inte riktigt vad jag skulle köpa, det fanns inget gott som lockade mig varken i kött eller fiskdisken. På väg ut från butiken mötte vi portugisiskan som äntligen, efter tre dagars tvekan, hade grävt ut sin bil ur dess igloo på parkeringen och tagit sig ner till bebodda trakter för att handla. I morgon skulle jag själv återigen behöva ge mig ut och skotta, om min fru händelsevis skulle lyckas ta sig hem dessa nästan femhundra kilometer från sina föräldrar kände jag mig åtminstone tvungen att ha rensat upp plogbilens halvmeterhöga drivor som fortfarande blockerade vår privata parkering. Jag hoppades att tövädret och regnet som alla sa skulle komma eventuellt skulle göra halva jobbet åt mig. Innan jag la mig lyckades Manchester United förlora hemma mot ligans bottenlag och samtidigt bli av med sin ligaledning, alltså en verklig skitdag på alla sätt och vis. Det fick bli en riktigt stor whisky innan jag somnade.

28/1   Puidoux   regn +5

Grått, grått, grått. Regnet och plusgraderna hade fått snöbergen att töa ihop till halva höjden men jag skulle ändå behöva ge mig ut i vätan och skotta rent parkeringen och snöskredet ute på terrassen. Nu när grannens sovrumstak var uppbrutet och väntade på reparation vore det ju synd om det skulle börja rinna igen. Fick äntligen klartecken från Frankrike, det hade gått snabbt att ordna fram ett nytt recept så min kära hustru skulle bara packa ihop sina grejer och ge sig iväg så fort som möjligt, och eftersom det var så pass varmt skulle hon kanske slippa snön när hon passerade Jurabergen. Det skall bli skönt att få hem henne, jag börjar bli trött på att gå här ensam och skrota.

Såg som hastigast på nyheterna igår, precis allting går mot det sämre, fler smittade, ingen smittkontroll möjlig, fortfarande lika hög dödlighet överallt, många som får svåra långvariga problem efter att ha blivit smittade, flera nya virusmutationer som är både mer smittsamma och mer dödliga, allt färre vaccineringar, allt större problem överallt med att få fram tillräckligt med vaccin, allt fler högdjur i olika länder som myglar sig före i kön, allt fler högdjur i ledande ställning som själva ohejdat bryter mot sina egna rekommendationer om resor och munskydd, allt fler som blir smittade trots att de blivit vaccinerade, fler som får biverkningar, fler restriktioner och nedstängningar av olika delar av samhället, fler stängda gränser och en nästan obefintlig möjlighet att röra sig. Vad jag inte förstår är hur värdet på mina ärvda aktier under dessa förutsättningar kan fortsätta att stiga till oanade höjder. Det är mycket som inte står rätt till.

Regn, regn, regn och lång väntan. Jag var ute i spöregnet och skottade rent terrassen, parkeringen och stigen upp till parkeringen, så vi skulle slippa att gå ute i gatan och riskera att bli överkörda eller inknuffade i nån snödriva. Jag kom in helt genomvåt och hoppade rakt in i duschen och hängde alla kläder på tork. Sedan satt jag och väntade i flera timmar på att min käresta skulle komma hem. Ju längre tiden gick ju oroligare blev jag, men antagligen var det bara dåligt väglag uppe i Jura som gjorde att det rullade långsamt. Ordspråk nummer 3 : Inga nyheter är förmodligen goda nyheter.

Så kom hon då äntligen hem igen, det hade regnat under hela resan och varit otroligt jobbigt att köra. Det var skönt att ha henne här, hon hade stannat vid en stor mataffär strax innan gränsen och köpt fantastiska öringsfiléer från Pyrenéerna och några goda kalvkotletter så det blev lite fest med en champagne till aperon och en god röd Dézaley till köttet. Sedan var vi så trötta båda två att vi gick och la oss, efter att som hastigast ha resumerat allt som hade hänt oss de senaste dagarna på var sitt håll.

29/1   Puidoux   regn +7

Vi vaknade på natten av ljudet från snömassorna som på grund av det myckna regnandet satte sig i rörelse och gled ner från taket. På morgonen vaknade vi av att vår lilla bäck La Salenche förde ett fruktansvärt oväsen. Det var inte längre ett vattenfall där vattnet är tänkt att falla utför stupet, nu kom de brungula vattenmassorna med en sådan fart att de kastades nästan rakt ut ett tiotal meter innan de föll ner mot bäckfåran. Normalt håller sig vattenflödet nere i en djup fåra som bäcken karvat ut under årens lopp men idag svämmade de vildsinta strömmarna över på flera ställen. Men även om vattenhöjden var dubbelt så hög än normalt så rinner bäcken fram i en sorts ravin. Det var bara en bit av vår trädgård som eventuellt riskerade att följa med ut i sjön. Vårat och grannarnas hus ligger mycket högre upp på säker mark.

Nästan två dagars ihållande regn hade fått det flera decimeter tjocka snötäcket att nästan försvinna. De enda små drivorna som fortfarande låg kvar var där som plogbilen har sina avstjälpningsställen. Jag borde ha haft lite mer is i magen igår och låtit bli att gå ut och tok-skotta i hällande regn. Jag kunde lugnt ha väntat in morgondagen och alla problem hade löst sig på naturlig väg. Ordspråk nummer 4 : Man skall aldrig utföra någonting som inte går att skjuta upp till nästa dag. Det räckte att se på min skäggväxt för att förstå hur väl jag följde detta rättesnöre. Varje dag sa jag till mig själv att det var dags att raka av sig denna långa kritvita tofs som jag hade på hakan, och varje dag kom jag fram till att det nog kunde bero till nästföljande dag. Och så hade det hållit på hela månaden, jag som bara hade tänkt låta bli att raka mig över julhelgen.

Idag höll jag mig inne, jag gick bara ut som hastigast för att filma en videosnutt på vårat eget Niagara och förstås hämta en flaska vin i källaren. Eljest blev det TV, läsning och Sudoku. Jag var så trött på snön och det var trösterikt att titta ut och se all barmark, det värkte fortfarande i kroppen efter gårdagens skottande och skyfflande. Det var skönt att ta det lugnt och inte ha något särskilt i görningen. Kvällen avslutades med handbolls-VM där ett ungt och oerfaret svenskt lag otippat gått till semifinal. Eftersom de där hade blivit lottade mot stornationen Frankrike kunde jag för första gången se en match från VM på TV. Vi har ju nästan bara schweiziska och franska kanaler och de visar enbart sport där de har egna nationella intressen. När Sverige för första gången på flera år lyckades slå ut Frankrike och kommer att ställas mot Danmark i finalen på söndag så är det inte alls säkert att den matchen kommer att visas, åtminstone inte på fransk TV. Möjligen kan jag hitta någon tysk kanal, de är inte alls så outhärdligt chauvinistiska som fransoserna.

30/1   Puidoux   regn +5

Ännu en hel dags regnande, det får gärna sluta nu, all snö har redan smält undan, det börjar bli verkligt tjatigt, jag har nog inte varit med om en så nederbördsrik månad sen jag flyttade ner hit. Lite synd är det trots allt att snön har försvunnit, om det hade fortsatt att hålla sig kallt och torrt hade det varit mindre penibelt men när det började töa så snabbt blev snödrivorna våta, tunna och smutsiga. Jag har ibland haft en liten tanke i bakhuvudet att jag vill pröva att åka längdskidor igen, det var drygt femtio år sen sist.

När jag var inne i Lausanne för två veckor sen gick jag in i två centralt belägna sportaffärer och fick överallt samma svar, längdskidor har vi inte här inne stan, du får åka (bil) ut till våra jättelika stormarknader i de hemska industriområdena, eller beställa på internet och hämta ut här. Vem fan köper ett par längdskidor på internet utan att någonsin sett det som han köper? I synnerhet inte om man som jag inte har åkt sen jag var i tonåren och inte har en aning om hur dessa skidor ser ut idag. Och ute i de milsvida områdena med köpcentrum och industrier kör jag alltid vilse eftersom det ser lika dant ut överallt. Mitt projekt angående längdskidåkning får bero till nästa vinter, då har jag tid att göra nödvändiga research och inköp.

Alltså var vi knappast utanför dörren idag heller, förutom en bilresa för att handla. Det bästa med att bo som vi gör är alla fin natur runt omkring där man kan gå på underbara promenader, det sämsta med att bo här är att när det spöregnar en hel dag kan man inte gå på några promenader alls. Jag jobbade hela dan med datorn och försökte ladda ner några låtar på Youtube, jag har fattat att nästan alla har övergett Soundcloud, vilket är den internet-siten där jag har lagt ut flera hundra av mina låtar.

Soundcloud joeypeterson

I början lyssnade folk ofta och allt som allt har jag faktiskt drygt 20.000 (autentiska) lyssningar, men nu på senare tid ramlar det bara in ett tiotal strölyssningar per vecka. Inte ens mina nära och kära, alltså barn och vänner, gör sig längre mödan att lyssna på mina nya sånger eftersom de ligger på Soundcloud (vilket alltså är "ute" som vi sa på min tid), och inte på Youtube (vilket alltså är "inne", som alla förstår även det är ett utryck från min ungdomstid). Vissa påstår att de lyssnar men då ljuger dom, de vet inte att mina hemsidor avslöjar exakt hemvist på alla som varit inne. Storebror ser dig överallt och så gör även jag, oavsett om du lämnar några spår efter dig, eller som i detta fallet bevisligen INTE lämnar några spår. Eftersom jag blir väldigt glad varje gång som någon faktiskt vill höra mina sånger så måste jag alltså rätta mig efter massans modenycker och lägga ut mina alster på fucking Youtube. Något som är extremt krångligt och tidskrävande.

31/1   Puidoux   dimma +6

Jag har med ålderns rätt mängder med smärre hälsoproblem. Den del av min kropp som för det mesta fungerar bäst är magen men med ett undantag, den tål inte vissa kokta grönsaker som sockerärtor och gul lök. Det konstiga är att jag kan äta drivor av rå lök utan att få ont, men varje gång jag äter den kokt vaknar jag på natten med smärtsamma kramper. Igår och i förrgår åt jag middagsrätter med sockerärtor och kokt lök, alltså har jag två nätter i rad vaknat och haft ont. Men som pensionär är det egentligen inget problem, jag sover bara lite längre på morgonen.

Däremot har det blivit alldeles för mycket stillasittande denna hemska januarimånad. Antingen framför datorn eller TV'n, eller med en bok. När regn och väglag tvingat oss att avstå från våra (nästan) dagliga långpromenader så har det inte blivit mycket motion. Musklerna känns stela och lederna knakar, jag är helt enkelt i dålig form. Jag har inte ens haft lust att kliva upp på motionscykeln även om just detta redskap är till för dålig väderlek, den sista tiden har jag haft en liten muskelsträckning i ena ljumsken som gör ont varje gång som jag försöker cykla. Antagligen något jag dragit sönder i min kamp emot snömassorna. Allt skottande har visserligen gett en viss motion, varenda gång har jag jobbat mig totalt genomsvettig, men det är ändå ett ganska ensidigt utnyttjande av vissa muskelgrupper. Och efteråt är jag så utpumpad att jag inte orkar något annat än att sitta och glo framför datorn. Det krävs en uppryckning.

Hade min bonusdotter Adélie och hennes pojkvän Greg på besök, käkade en brunch-raclette och hade allmänt trevligt, vädret hade klarnat upp och vi såg till och med en pytteliten solstråle. Sedan glodde jag på handbollsfinalen, det är surt nog att förlora men att dessutom förlora mot "danskjävlarna", Ernst-Hugos så träffande benämning på vårt så kallade broder-folk. Tungt, tungt. Inget annat att göra än att dricka upp den halvflaska vin som fanns kvar när gästerna hade gått. Det var inget att spara på eftersom februari antagligen kommer att bli en helt vit månad, åtminstone för min ömtåliga hustru som inte tänker dricka något alls fram till sin lilla hjärtoperation i slutet av månaden. Jag får se om jag orkar vara solidarisk.